They are privately spiritual, but publicly agnostic …
Jag har sannolikt skrivit om detta citat av Nancey Pearcey förut.
Men det kan gärna citeras på nytt. Jag tror nämligen att detta nu förväntas av oss kristna.
De kristna ”försvinner” lätt i skolan, på arbetsplatsen, i universitetet, i alla tänkbara sammanhang. Ingen sticker ut, alla ser ganska lika ut, och förefaller att leva rätt så politiskt korrekt.
Privat är det annorlunda. Där finns helt olika sätt t.ex. att fira sina veckoslut. Medan många går ut på krog, sitter andra hemma. Det finns också en grupp människor som aktivt deltar i gudstjänster, möten och samlingar.
Men när veckan börjar, blir allt på samma sätt.
Denna bild är naturligtvis karrikerad.
Jag tror att det nu behövs kristna som stiger fram, som står för sin sak. Sin tro på Kristus. Som kanske förorsakar större och mindre skandaler genom sin kristna övertygelse. Här gäller ju att alltid ha god smak och gott omdöme, att inte hamna i offentligheten på grund av tjurskallighet eller för att vara bråkstake.
Men i offentligheten behövs det nu människor som bekänner sin tro på Kristus. Inte bara genom ord, också det, men i handling. Inte för att bli sedda, utan för att människor ”skall prisa Gud på den dag Han söker dem.”
Det finns för många av oss som kompromissar bort tron.
Jag tycker det var bra att biskop Jari Jolkkonen beslöt – tillsammans med sin familj – att barnen blir borta från skolavslutningen när man inte fick sjunga sommarpsalmen Den blomstertid nu kommer.
Mera sådant. Den stora förundran kommer inte av att kristna bekänner sin tro. Också t.ex. en muslim förstår att en kristen vill ta sin tro på allvar.
Det är svårare att förstå dem som säger sig tro, men som tiger.
Vi säger – ännu en gång – som professor Osmo Tiililä: kristitty! älä pakoile, käy päin!
Stand up for Jesus!
Henrik
Namn: Henrik Perret