Henriks kommentarer

Idag är det en svart dag, en dag av sorg, en dag av medlidande med Norge.

Den förfärliga händelsen gör oss ordlösa, och vi känner igen tonerna från skolskjutningarna i vårt land.

I dagens nyhetsförmedling kom det ytterligare chockbesked: antalet döda har stigit till 84, och kan stiga ännu. 84 hem har en ofattbar sorg. Gärningsmannen har ropat fram folk och försäkrat att de unga inte har något att frukta. När de kom springande mot honom, sköt han ner dem en efter en.

Sådant är sataniskt. Det finns inga andra mänskliga termer som kan beskriva denna form av ondska.

Men det har också kommit fram en annan sorglig sida i detta. I flera uttalanden från myndigheters (närmast polisens) sida, har man nämnt att den 32 år gamla norske mannens bakgrund är högerextremistisk med kristna förtecken (ansvarar inte för ordvalet).

Detta kan bli ett svårt kapitel. Man kan förklara alla troende kristna för extremister och potentiella terrorister. Det är viktigt att i alla  debatter och sammanhang betona toleransens betydelse, att människor skall få ha övertygelse, även om övertygelserna inte kan delas av alla.

Vi kan inte heller dra slutsatsen att allt är rätt, att det är likgiltigt vad man tror och står för.

Men vägen heter icke våld. Och detta inkluderar också mentalt våld, inte bara fysiskt våld.

Samtidigt tycker jag att Bibelns människosyn är verkligt realistisk. Denna dag måste ju vara ett dödsslag för alla som tror att människan är god innerst inne, detta är inte bara sjukdom – utan tvivel är det också sjukdom – detta är också ondska.

Men i denna förvirrade tid när man använder ord som ”fundamentalist” etc mycket slarvigt och helt utanför sitt verkliga sammanhang, är det viktigt att vara tydlig. Man sammankopplar helt frimodigt bibeltroende kristna med islamistiska fundamentalister! Utan att förstå att det inte är tron på Bibelns evangelium som är drivkraften till sådana avskyvärda våldsdåd, utan något som inte har sina rötter i en varm tro, utan i Guds motståndare.

BIbelns människosyn är mycket realistisk. Det finns så naiva uppfattningar om människans inneboende godhet. Dessa uppfattningar måste – ännu en gång – konkursförklaras. En av de mest smärtsamma erfarenheterna i kriser är att det var ”en av oss” som gjorde sig skyldig till detta; en vän, en släkting, en granne, en i samma ålder osv.

Olika reaktioner kommer nu. Det första skedet innehåller en känsla av overklighet, svårigheter med att acceptera att detta verkligen har skett. Men sedan kommer ofta en stark fas av direkt hat. Man vill ta livet av och tortera den som gjort sig skyldig till något sådan. Är det något som inte leder till något gott och konstruktivt så är det just att svara med hat.

Följande skede kommer att innebära djup depression och likgiltighet. Det drabbar ju speciellt dem som har drabbats i olika grader. Men här behövs medmänsklighet, inte i första hand ord, utan omsorg på ett mycket bredare plan.

Men det finns kanske också de som vänder ryggen åt det och ser bort från allt sådant. Man lever vidare som om ingenting skulle ha hänt. Det är att inte möta verkligheten. Man behöver inte, och skall inte, frossa i sorg och tragedier, men alla måste på sitt sätt konfronteras med verkligheten sådan den är. Alla de som berörs, alltså.

Vi böjer vårt huvud i sorg och ber om Guds välsignelse och beskydd över Norge och hela vår värld.

Kanske finns det också någon som nu orkar be för den stackare, som gjort detta. För det behöver han nog, en ung man som har ödelagt sitt och många andra människors liv.

Henrik

I den apostoliska trosbekännelsen bekänner vi den Treenige Guden med orden jag tror (credo). Den nicenska trosbekännelsen inleds med orden Vi tror. (I Svenska kyrkans handbok är det tvärtom – den apostoliska inleds med Vi tror och den nicenska med Jag tror.)

Den singulära formen ”jag tror” vittnar om att Apostolicum vuxit fram som en dopbekännelse. Det handlade inte om ”hur mycket jag tror” utan om att anknyta till och instämma i Kristi kyrkas tro.

Nicenums ”vi tror” är en gudstjänstbekännelse. Ordet ’bekännelse’ betyder egentligen ”att säga detsamma som”, och i detta fall handlar det om apostlarnas och Skriftens Kristusbekännelse.

Jag har den senaste tiden tänkt på uttrycken jag tror och vi tror.

Jag tycker att det för mig alltför mycket handlar om ”jag tror”. Men jag känner en allt större ensamhet i kyrkan, det går inte att utan vidare anknyta till kyrkans tro, man måste alltid fråga ”vilken tro?”.  Alla har nämligen inte lyckats ”uppdatera” tron såsom vår kyrka.

När jag lyssnade till den katolske ärkebiskopens av Monaco ord vid bröllopet häromdagen, fick mina tankar ny näring. Hans fina tal om äktenskapet, som ett livslångt förbund inte bara med Gud utan i Gud mellan en man och en kvinna, var starkt. I ljuset av det som skrivits inför bröllopet – utan att påstå att alla detaljer i det som skrivits om i massmedia ännu har kommit fram eller ens stämmer – var det starkt och kristligt att tala konkret om troheten, och om att ”vad Gud har sammanfogat må ingen människa  söndra.”

Jag greps av ett märkligt vemod: tänk att få tillhöra en kyrka, vars tro bär den enskilde (rätt förstått!), en tro, som inte utlämnas åt gallupar och populariseringar, utan som gäller från generation till generation. Den katolska kyrkan, och en katolik, kan verkligen bekänna Vi tro.

Nu vill jag gärna bekänna att den katolska teologin innebär problem för mig på vissa, centrala punkter. Men ändå, tycker jag, har den katolska kyrkan i högre grad bevarat det apostoliska arvet än många lutherska kyrkor, inklusive vår egen utarmade och många gånger panikrealiserande kyrka. Jag greps av att den katolska kyrkan inte har bråttom, mycket musik, många böner. Och att sakramentet hör med (det kan ju också vara så i vår kyrka), utan att i detta sammanhang kommentera nattvardsteologin.

Mera ”jag tror” än ”vi tror”.

Det är en stor sorg för mig. Jag hör så litet om ”den tro, som Kristi Kyrka av ålder i dessa ord uttalat”.

Det är i praktiken svårt för mig att alltid säga ”vi tror”. Det blir – tyvärr – så ofta bara ”jag tror”.

Jag skulle vilja tillhöra en kyrka, vars biskopar och präster och församlingsmedlemmar håller bekännelsen högt, oberoende av vad som upplevs politiskt korrekt.

Kanske bör två invändningar göras. Den första gäller det faktum, att jag är medveten om att ”min kunskap är ett styckverk”, att jag kan ta fel, att jag ser endels, dunkelt, såsom i en spegel, utan att exakt veta var jag missar eller hur.

Den andra gäller invändningen och frågan: är du inte väl pessimistisk nu? Nog tror vi väl ändå alla på det centrala i trosbekännelsen?

Jag utgår naturligtvis från att jag sannerligen inte ser eller vet allt, jag kan säkert vara alltför pessimistisk, men ärligt sagt, så är jag inte säker. När jag ser vad många präster och andra teologer skriver och lär, blir jag betänksam. Tror vi på Jesu kroppsliga uppståndelse? Tror vi att Jesus skall komma en dag, en överraskningarnas dag? Tror vi, att den Helige Ande har talat genom profeterna? Tror vi att Jesus föddes av jungfru Maria?

Men: ”en människa kan intet taga, om det inte blir henne givet.”

Vi ber, och jag ber ofta: Herre, hjälp min otro!

Och: Herre, föröka vår tro. Just det, vår tro.

Henrik