I den apostoliska trosbekännelsen bekänner vi den Treenige Guden med orden jag tror (credo). Den nicenska trosbekännelsen inleds med orden Vi tror. (I Svenska kyrkans handbok är det tvärtom – den apostoliska inleds med Vi tror och den nicenska med Jag tror.)

Den singulära formen ”jag tror” vittnar om att Apostolicum vuxit fram som en dopbekännelse. Det handlade inte om ”hur mycket jag tror” utan om att anknyta till och instämma i Kristi kyrkas tro.

Nicenums ”vi tror” är en gudstjänstbekännelse. Ordet ’bekännelse’ betyder egentligen ”att säga detsamma som”, och i detta fall handlar det om apostlarnas och Skriftens Kristusbekännelse.

Jag har den senaste tiden tänkt på uttrycken jag tror och vi tror.

Jag tycker att det för mig alltför mycket handlar om ”jag tror”. Men jag känner en allt större ensamhet i kyrkan, det går inte att utan vidare anknyta till kyrkans tro, man måste alltid fråga ”vilken tro?”.  Alla har nämligen inte lyckats ”uppdatera” tron såsom vår kyrka.

När jag lyssnade till den katolske ärkebiskopens av Monaco ord vid bröllopet häromdagen, fick mina tankar ny näring. Hans fina tal om äktenskapet, som ett livslångt förbund inte bara med Gud utan i Gud mellan en man och en kvinna, var starkt. I ljuset av det som skrivits inför bröllopet – utan att påstå att alla detaljer i det som skrivits om i massmedia ännu har kommit fram eller ens stämmer – var det starkt och kristligt att tala konkret om troheten, och om att ”vad Gud har sammanfogat må ingen människa  söndra.”

Jag greps av ett märkligt vemod: tänk att få tillhöra en kyrka, vars tro bär den enskilde (rätt förstått!), en tro, som inte utlämnas åt gallupar och populariseringar, utan som gäller från generation till generation. Den katolska kyrkan, och en katolik, kan verkligen bekänna Vi tro.

Nu vill jag gärna bekänna att den katolska teologin innebär problem för mig på vissa, centrala punkter. Men ändå, tycker jag, har den katolska kyrkan i högre grad bevarat det apostoliska arvet än många lutherska kyrkor, inklusive vår egen utarmade och många gånger panikrealiserande kyrka. Jag greps av att den katolska kyrkan inte har bråttom, mycket musik, många böner. Och att sakramentet hör med (det kan ju också vara så i vår kyrka), utan att i detta sammanhang kommentera nattvardsteologin.

Mera ”jag tror” än ”vi tror”.

Det är en stor sorg för mig. Jag hör så litet om ”den tro, som Kristi Kyrka av ålder i dessa ord uttalat”.

Det är i praktiken svårt för mig att alltid säga ”vi tror”. Det blir – tyvärr – så ofta bara ”jag tror”.

Jag skulle vilja tillhöra en kyrka, vars biskopar och präster och församlingsmedlemmar håller bekännelsen högt, oberoende av vad som upplevs politiskt korrekt.

Kanske bör två invändningar göras. Den första gäller det faktum, att jag är medveten om att ”min kunskap är ett styckverk”, att jag kan ta fel, att jag ser endels, dunkelt, såsom i en spegel, utan att exakt veta var jag missar eller hur.

Den andra gäller invändningen och frågan: är du inte väl pessimistisk nu? Nog tror vi väl ändå alla på det centrala i trosbekännelsen?

Jag utgår naturligtvis från att jag sannerligen inte ser eller vet allt, jag kan säkert vara alltför pessimistisk, men ärligt sagt, så är jag inte säker. När jag ser vad många präster och andra teologer skriver och lär, blir jag betänksam. Tror vi på Jesu kroppsliga uppståndelse? Tror vi att Jesus skall komma en dag, en överraskningarnas dag? Tror vi, att den Helige Ande har talat genom profeterna? Tror vi att Jesus föddes av jungfru Maria?

Men: ”en människa kan intet taga, om det inte blir henne givet.”

Vi ber, och jag ber ofta: Herre, hjälp min otro!

Och: Herre, föröka vår tro. Just det, vår tro.

Henrik