Hittade igen Hornborgs Världshistoria, som min far gärna läste och som jag tycker om för att Hornborg formulerar sig så fint.
Hornborg skriver om Konstantin den store och om tiden efter honom (i slutet av 300-talet). Smått profetisk tycker jag att hans beskrivning är av övergången när kyrkan blev ”en faktor att räkna med”. Profetiska ord, därför att de i så mycket beskriver dagens kyrka.
Så här skriver Hornborg (har indelat ett stycke hos H. i några kortare för att det ska vara lättare att överblicka):
Kristendomens seger kunde icke undgå att i viss mening bli dess nederlag. Varken individer eller massor kunna frigöra sig från nedärvda föreställningar, som äro sammanvuxna med hela deras själsliv.
Redan under kamp- och förföljelsetiderna hade hedniska åskådningar trängt in i kristendomen, men efter den yttre segern blev detta fallet i en sådan utsträckning, att lärans natur i viss mån förvanskades. Kring en bevarad kärna göts ett mäktigt skal av främmande tillsatser. Betecknande för denna process är helgondyrkan och dess följdföreteelse bilddyrkan, som innebär den primitivaste hedendoms naiva omklädning i ”kristen” dräkt.
Samtidigt förvärldsligades kyrkan. Gudstjänsten begynte firas med en prakt och en glans, som skarpt stack av mot enkelheten och innerligheten i kamptidens kult, då man ofta nödgades inskränka sig till hemliga sammankomster i enskilda hus, i ruiner eller i katakomberna, och det högre prästerskapet levde som stormän.
Den ursprungliga motsättningen mellan kyrkan och världen hade efterträtts av en sammansmältning, där i många avseenden världen hade kommit att dominera. (Eirik Hornborg: Världshistoria, del I, s. 299.)
Den sista satsen ringer i mina öron.
Henrik
Minusta tässä on turhalla tavalla fantisoidaan kalvinistisia valkeiksi kalkittuja kirkkoja katakombeihin. Niissähän näemme jo varhaisimmat kuvat. Varhainen kristillinen jumalanpalvelus ei ollut nykyistä vapaakirkollista.
Kristitty haluaa antaa parasta ja kauneinta Herralle. Komea jumalanpalvelus ei merkitse sitä, että sen sisäinen merkitys olisi kadonnut. Päin vastoin – symbolein ja rikkaalla jumalanpalveluksella haluamme tuoda konkreettisesti esiin kaiken sen runsauden ja ihmeellisyyden, jonka Jumala on meille antanut. Väärää vastakkainasettelua Hornborg edustaa tässä.
Terve Matti!
Kiitos kommentistasi!
Mielestäni Hornborgin kommenti ei liity ollenkaan kalvinismiin, eikä hän ollut ilmeisesi ajamassa ”riisuttuja kirkkoja tai kirkollisia menoja”. Hän vain totesi, että kehitys (ja trendi) oli sellainen, että kirkon ulkoinen vapaus tarkoitti sitä, että kirkko menetti jotain ratkaisevaa. Hänhän puhuu ”kirkon maallistumisesta”.
Mielestäni hänen pointtinsa ei ole vastakkaisasettelu yksinkertainen, riisuttu jumalanpalvelus versus juhallinen, symbolein ja rikkaalla tavalla toteutettu jumalanpalvelus. Skopus on ymmärtääkseni maallistumissa. Kirkon ja uskon herkin sydän oli korvattu ”menoilla”.
Kirkko ei tavallaan kestänyt sitä ulkoisen asemansa muuttumista, joka syntyi kuin kristinuskosta tuli suosituin uskonto.
Eli yhteenvetona: Voin hyvin allekirjoittaa sen, mistä kirjoitat ”komeasta jumalanpalveluksesta.”
Hornborgin skopus on kuitenkin kirkon maallistumisessa, poliittisessa korrektiudessa lainatakseni nykypäivän ilmaisua. Siinä tilanteessa ja siinä mielessä vaino ja rikkaat kirkolliset menot voivat olla toisensa poissulkevia vaihtoehtoja.
yst terv
Henrik
Kirkon asettuminen maailman valtaapitävien alaiseksi on toki asia, jota pitää kriittisesti tarkastella. Minusta vain tässä turhalla tavalla asetetaan vastakkain sisäinen ja ulkoinen. Ja projisoidaan väärin omia mieltymyksiä historiaan.
Kiitos, Henrik, mielenkiintoisista ja tarkkanäköisistä kirjoituksistasi. Niitä on aina ilo lukea.
Jag drar mig till minnes en medeltida replikväxling mellan två kyrkliga dignitärer jag läste en gång:
”Nu behöver vi inte längre säga ”silver och guld har vi inte!”
”Nej, men vi tycks inte heller längre kunna säga till den lame ”stig upp och gå!”