Apropå diskussionerna om abortfilmen:

se vad Sky News visar på sin nyhetssida idag i kampen mot knivslagsmålen, som blivit så vanliga i England och särskilt också i London.

http://news.sky.com/skynews/article/0,,30100-1320371,00.html

Jag vet inte vad som ger resultat, men det är i denna medievärld vi lever idag. Det onda avslöjas, också det brutala våldet, det blodiga och hemska.

För några år sedan åkte en manlig sjukskötare omkring i våra skolor och visade (hemska) bilder av misshandlade unga. Han konstaterade bl.a att ett enda slag i ansiktet kan, om det vill sig illa, ge upphov till närmare 300 små och större frakturer!!

I dagens nyhetsström berättas om slag mot kindbenet, som kan ge livslång dubbelsyn och andra komplikationer trots att allt görs som dagens skickliga kirurger kan.

Min fråga, som inte är alltäckande, inte elak, inte insinuerande, utan helt seriös är denna:

Vilken är den egentliga frågeställningen när det gäller den omdiskuterade abortvideon?

Ingen behöver tro att jag vill frånta föräldrar deras självklara rätt att höra sig för vad deras ungdomar serveras under skriftskolan. Det vill knappast någon annan heller!

Men det finns frågor bakom frågorna som skall kunna diskuteras lugnt, och sakligt och med unga människors bästa för ögonen. Det handlar om byggstenar för livet!

Henrik

”En historisk storsatsning på ”ekumenisk evangelisation” under fotbolls-EM i Wien har strypts av säkerhetsskäl. Det för i morgon lördag planerade utomhusmötet för 15 000 EM-besökare har av polisen bantats ner till en inomhusgudstjänst för bara några tusen.

Men Wiens kristna ledare är likafullt entusiastiska.
Katolska kyrkan är huvudsponsor för ett gemensamt projekt under EM tillsammans med bland andra pingstvänner, baptister och karismatiker. Det utlovade tillståndet för stormötet drogs in tio dagar före första avsparken i turneringen. Polisen hade inte resurser att skydda lösöret – tältet, scenen, storbildskärmen – för eventuella huliganangrepp, hette det.
– Vi hade ansökt i god tid och gång på gång fått muntliga löften, berättar katolske kyrkoherden Michael Scharf, drivande i den ekumeniska plattform som under ett års tid arbetat på att kristna ur alla sammanhang gemensamt skulle gå ut på Wiens gator och berätta om Jesus.
Allihop klädda i röda västar och kepsar och med ett gemensamt ”traktat” – ett handfotbollsspel med evangeliserande text.
– En så bred enhet har vi inte haft här sedan reformationen, gläder sig Michael Scharf.”

Läs hela artikeln, http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=154948.

Nya vindar blåser i Europa. Kanske är det en blandning av berättigad och oberättigad oro som fått myndigheterna att reagera? Kanske är det också något annat..?

Glädjande är det trots allt att kristna människor reagerar och gör något! Och att så många kristna kyrkor är engagerade!

Så ofta heter det att Europa avkristnas. Tyvärr är det ju så.

Men man bör också fråga sig varför?

Vilken andel har vi kristna i det avkristnande som pågår? Är det så att man avvisar något som man egentligen aldrig fått?

Predika evangeliet för allt skapat! Den ordern har aldrig upphävts, utan den gäller oss alla!

Vad kan vi göra? Helt konkret?

Henrik

Jag har haft stora svårigheter i att försöka vara tyst i ”fallet Halvar Sandell”. Jag har upprörts över att – ännu en gång – se att det är värre att vara anställd i kyrkan än på en ”normal” arbetsplats. På sådana tar ens förmän först kontakt med sina underlydande, förhör sig om vad som hänt, sätter sig ner vid samma bord och talar igenom saken. Sedan talar de också med de andra berörda parterna. Så har inte skett. Halvars förmän har inte varit i kontakt med honom, utan först yttrat sig i massmedia, radio och tidningar.

Varför såhär?

Nu fick jag höra att Halvar fått en rad frågor som han skall besvara. Detta är mig veterligen den första ”kontakt” som tagits. Det är naturligtvis inte det jag reagerar mot. Jag protesterar inte på något sätt emot att biskopen ber Halvar svara på diverse frågor. Men varför är det den enda kontakten med den part som skulle vara den första samtalspartnern, helt enkelt ett ”vad har hänt?”

Kanske saken känns extra besvärlig därför att jag själv många gånger fått genomgå samma ”behandling”.

(När jag nyligen kontaktade en av undertecknarna av en insändare i Kyrkpressen där jag var föremål för öppen kritik, och frågade vederbörande om han har läst vad jag har skrivit, blev svaret ”nej”. Men detta hindrade inte honom från att sätta sitt namn under texten och sälla sig till kritikerna. Måste det vara så i kyrkan? Kan vi inte längre samtala öppet?)

Jag har nu i ”fallet Sandell” reagerat mot vändningar i Hbl och i TV/radio som ”tilltag” (ett ord som också citeras i svenska Dagens nyhet) och ”denna gång handlar det om…” som om det vore en serie! Inte särskilt stort bemödande om objektivitet och personlig integritet.

Varför kan man inte först sätta sig ner vid samma bord och tala igenom frågorna? I kyrkan kan man dessutom ta till något religiöst som t.ex. att be tillsammans, för varann, för alla parter och inte minst för de unga.

I olika intervjuer upprepas diverse lögner som tycks få stå oemotsagda, inte ens kyrkans eget folk är så solidariska att de vill rätta förtalet av sina egna anställda!

– Halvar vägrade inte ge nattvarden åt en annan präst, då när det begav sig!

Han tvingade inte konfirmanderna att se på en video på skriftskollägret.

Osv.

Jag besökte skriftskollägret med en amerikansk vän två dagar efter denna ifrågasatta händelse, omedveten om vad som hänt. Jag mötte fina, öppna ungdomar. Jag hade ingen känsla av traumatiska sinnen, vilket naturligtvis inte utesluter att någon/några hade haft det jobbigt. Vi pratade en stund efter lektionen, ingen kommenterade någon av de nu så omdiskuterade abortdiskussionerna.

Nu är jag ju inte längre anställd i Markus församling.

Jag har reagerat negativt på den simpla hetsjakt mot Halvar, som gärna kopplats ihop med ”problemförsamling”, ”konservatism”, ”kontroversialitet” osv. Inte så att någon är felfri, inte heller så att inte kritiska röster skall få komma till tals. Min förhoppning är att Ni ska träffas och tala om detta tillsammans. Går inte det?

Jag har 25 år arbetat med Halvar och tror mig kunna bedöma hans teologi och hans arbete mera ingående än de flesta. Jag har sett hur seriöst han har arbetat, hur många som kommit med i församlingen genom hans och hans hustrus (diakonissa) arbete, hur mycket som han gjort för människor i det tysta, drivit familjers och ensamståendes, barns frågor inför socialmyndigheter mm. Det vet de flesta ingenting om.

Nu vädjar jag därför till Markus församling: stå på Er! Skydda Er präst! Den eller de som vill bryta sönder detta arbete, tar nog enligt min bedömning ett mycket stort ansvar på sig.

OM det skett något olämpligt, kan det säkert redas upp genom samtal.

I nästan 30 år har jag arbetat bland huvudstadsungdomar på gator och gränder, nyårsnatten, Valborg, skolavslutningar, konstens nätter, Hangöregattan osv osv. Den bild som nu tecknats av ungdomar, som lever i en oskyddad värld, är nog tyvärr så fullständigt skenhelig. På gator och gränder talar vi om ”katumuspillereitä”, om preventivmedel, vi för ungdomar till övervakning när de druckit så mycket att de förlorat ”koordinaterna” och försöker hantera svårigheterna tillsammans utan att moralisera.

Det är stor skillnad på moralisering och moral. Ingen vill bemöta en människa med vilket etiskt problem som helst med moralismens ”du borde inte ha..”, ”du skulle nog i stället ha handlat…”. Vi vil möta alla människor med ett ”vad kan vi nu göra?” Ett realistiskt, etiskt och medmänskligt ”vi vill hjälpa, vi står samman”. Vi är själva i behov av denna form av hjälp. Diskussionsämnena kan vara olika, men behovet av medmänsklighet och hjälp är gemensamt!

I skriftskolan skulle det gälla att å ena sidan hjälpa människor att se livet som en Guds gåva. Ett litet människoliv är inte en växt, en tumör i en kvinnas kropp. Det är inte jämförbart med blindtarm. Det är ett liv. Så har vi alla börjat. En abort är en avgörande fråga för människolivet. Det kunde ha gällt mig, eller dig!

Därför (för att det är ett människoliv) är detta en stor fråga.

Samtidigt vill väl alla (!), också Halvar förmodar jag, hjälpa dem som kämpar med konkreta svårigheter och kanske haft upplevelser i sitt liv som helt eller delvis tangerar denna fråga. Detta får vi inte tappa bort!

Är det nu formen för disskussionsinlägget som väcker debatt, eller handlar detta trots allt om en konfrontation mellan kristet och icke kristet tänkande?

Man frågar sig nog…

I varje fall måste detta behandlas som en helhet. ”Videoincidenten” måste bedömas som en del av den helhetsdiskussion som fördes. Bara då blir den förklarlig. Bara då ser man det berättigade eller oberättigade.

Det är nu viktigt att konfirmanderna ärligt får säga sitt, det är dem vi är satta att vårda och hjälpa. Föräldrar skall inte behöva tvivla på att ungdomar som sänds till församlingens läger ska behöva utsättas för sådant som är skadligt.

Sedan är frågan faktiskt om inte en känsla av obehag och äckel är en synnerligen sund och frisk reaktion på detta stora problem i vårt samhälle. Är det rentav en god sak att någon gång på allvar uppleva detta obehag (hoppas läsaren förstår vad jag verkligen menar med att skriva så).

Jag vet inte om jag skulle ha visat just den video som nu varit aktuell. Kanske en video om hur människan utvecklas under första veckorna hade varit bättre? Det är lätt att vara klok nu. Jag var inte med om diskussionerna, jag vet inte vilka alternativ som fanns.

Jag vill inte förenkla problematiken, inte heller försöka skjuta över skulden på andra parter, men jag anser nog att vi föräldrar med barn i vuxen ålder eller litet yngre, bör se oss spegeln när det gäller vårt ansvar för vilka etiska värderingar vi själva står för och vill föra vidare.

Behöver jag skriva att detta inte betyder att inte hela den nu aktuella saken skall redas ut lugnt och sakligt, och att sådant som blev fel i något avseende klaras upp?

Men nu gäller det nog också mycket annat. Låt oss stå samman, låt oss försöka förvalta skriftskolan så bra som möjligt, låt oss öppet kunna samtala också om svåra frågor. Sedan när har just ”domstolsmentaliteten” blivit huvudformat för hantering av andliga, etiska och kyrkliga frågor?

Jag hoppas att också de unga själva nu träder fram, ärligt och tryggt. Det behöver inte ske offentligt. Jag hoppas att samtalen med alla parter blir goda och konstruktiva.

Jag tycker att det nu handlar om mycket större frågor. Till dessa hör Guds Ords ställning i vår kyrka, om vi verkligen ger kristna svar.

Till dessa hör också det att om fel har begåtts, så kan ursäkter framföras och relationer redas upp på ett medmänskligt sett.

Men det kristna svaret kan inte ifrågasättas. Och den etiska vägledningen kan inte degraderas till ”vad tycker du?” eller ett ”var och en bestämmer själv över sin kropp” om man inte med det sistnämnda också inkluderar det lilla ofödda livet.

Men hur det kristna svaret skall ges skall vara föremål för ett fortsatt samtal! Och hur vi ska kunna hjälpa dem som i förtvivlan har tytt sig till lösningar som de kanske senare ångrar. Mycket viktigt och angeläget!

Henrik

En fråga som redan länge sysselsatt mig är församlingssammanslagningarna, som nu i så hög grad förefaller att vara lösningen på många problem inom vår kyrka.

Jag har bl.a på denna blogg försökt säga att jag tror att lösningen heter små församlingar snarare än stora församlingar, att kyrkans organisation och förvaltning måste bli mycket enklare, mera transparent och i mycket, mycket högre grad engagera lekmännen i ett delat ledarskap och samverkan.

Till min glädje såg jag att Missionshögskolan i Stavanger satsar på församlingsutveckling. Det handlar om hur församlingen inifrån kan förnyas, om församlingsplantering och -tillväxt, bl.a om vilka erfarenheter man i andra länder har angåede detta ”kyrkbygge”.

Bra!

Jag tror att vår kyrka borde sända några personer till Stavanger för att bekanta sig med detta. Kanske kan vi också kalla någon till oss och föreläsa om detta. Jag tror att detta är en trend i hela kristenheten och att den måste tas på allvar också i vårt land. Man vill så ofta förlita sig på den nordiska folkkyrkomodellen utan att – som jag tror – besinna att det bara är en tidsfråga när denna modell rasar ihop. Det behöver inte i första hand betyda totalt sammanbrott (även om detta är möjligt inom överskådlig tid), men det kommer att bli annorlunda.

Jag tycker att vi för mycket imiterar det kommunala systemet (som dessutom fått mycket kritik). Det kommer att innebära ”sämre service” på sikt.

En annan väg skulle vara att börja bygga med dem som verkligen vill. Att söka medhjälpare, att börja utbilda ledare, evangelister, diakoner, att finna former för gemenskapen som är omedelbarare och närmare människan utan att fördenskull förändra kyrkans budskap. Tyvärr tror jag att där man insett vikten av enklare former för gudstjänstgemenskapen som kompletterande former för kristen gemenskap, där har man lätt tillgripit panikrealisation av det kristna budskapet.

Men det är just en sådan panikrealiserad kyrka som vi inte behöver.

Vi behöver tvärtom en kyrka som håller fast vid Guds Ord, också när man i samhället ifrågasätter de kristna grundsanningarna.

Allt experimenterande behöver heller inte vara bra. Det gamla är inte dåligt för att det är gammalt, och det nya inte bra för att det är nytt. Det handlar om hur gemenskaperna svarar mot den dubbla troheten: att förvalta och bevara det apostoliska budskapet, och att möta människor på ett för dem ”tillgängligt” sätt.

Att ha något att säga, och att ha någon att säga det åt, brukade John Stott säga.

Det är inte organisationen som är det viktigaste. Det är organismen, kroppen, och dess olika lemmar. Men kroppen är död om den inte står i förbindelse med huvudet, Kristus.

I stället för den ”paragraftro” (pykäläusko) som en finsk docent i systematisk teologi kritiskt påtalade, skulle man över hela linjen välja en annan väg.

I stället för att för mycket fixera organisationen och försöka förändra paragrafer och stadganden skulle man försöka koncentrera sig på församlingarnas andliga liv och verksamhet. I stället för avstängningar och avsked, varningar, böter, rättegångar osv skulle biskoparna sätta sig ner med sina präster och lekmän och börja be och samtala om hur vi ska finna spåret in i en ny tid i Kristi efterföljelse. Jag tror nämligen att det är en problemlösning som fungerar i förvånansvärt många fall! Jag påstår naturligtvis inte att biskopar har dömt någon till böter, eller ens skulle glädja sig över den utveckling som nu börjat råda. Men jag tror att det finns en länk till biskopsmötets redogörelse. Det är den som bör ändras, och andra handlingsmönster sökas. Jag har inte tidigare sagt, och säger det inte nu heller, att allt vad som kyrkans ledning gör är fel och förkastligt. Men jag upplever, och många med mig, att i dylika frågor har flera biskopar valt en annan roll än herdens. Biskopen (menar alltså alla kyrkans biskopar) skulle i stället uppmuntra sina präster och de aktiva i församlingarna att hålla sig till Kristus, att förkunna Guds Ord, och hjälpa dem att sprida evangeliet. Och varje kyrkoherde och präst skall tillsammans med lekmännen börja samtala om hur man på lokalplanet kan få en delaktighet och en samverkan så att människor blir engagerade i kyrkbygget.

Jag tror nämligen att de åtgärder mot präster som nu sker i vår kyrka, leder till död. Ingendera sidan vinner på detta. Det leder till en splittring, strägare åtgärder leder bara till att verksamheten styrs utanför kyrkoledningens jurisdiktion, och i värsta fall (tycker jag) utanför kyrkan. När det går som i Vammala, att konfirmationen hålls i tält (!) därför att kyrkoherden inte vill låta de konservativa prästerna sköta konfirmationen, säger det något om den fars – eller tragedi – som vi nu måste bevittna.

Man kan inte städa skrivbordet genom att försöka lösa andliga frågor med administrativa och juridiska åtgärder. Det må gälla vilket skrivbord som helst. Mitt eller ditt. En annan sak är att det behövs klarhet och en god förvaltning, men den måste vara teologins tjänare, inte dess herre. Och den måste som sagt vara möjligast enkel, fältutrustning handlar det ju om.

Detta är mera en vädjan än kritik. Nu gäller det snarare att alla som vill vara med och bygga, låt vara med litet olika villkor, skall få bygga. Så länge det handlar om något kristet.

Det är inte systemet som vi nu ska värna om. Det vi ska värna om är att människorna också idag får höra budskapet om Jesus, följa Honom och tro på Honom. Vi vill gärna bevara det goda och använda det som Gud gett åt oss när det gäller de möjligheter som kyrkan har. Men vi måste på allvar konfronteras med församlingsutvecklingen, som är ett djupare och rättare svar på många problem än församlingssammanslagningar, trots att de sistnämnda kanske ibland är ett måste. Men något egentligt svar är de inte.

Svaret är inte anpassning, utan förnyelse (Rom. 12:1-2).

Självkritiskt vill jag avsluta med att konstatera att församlingssammanslagning och församlingsutveckling i en mening inte är begrepp som hör till samma kategori. Det ena utesluter ju inte det andra. Ja. Sant. Så är det.

Men min poäng är att säga att vi tyvärr mycket ensidigt rör oss inom en dimension i vår kyrka. Vi söker problemlösningar genom att betona kyrkans ordning, paragrafer, bestämmelser och åtgärder.

Jag tror att vi hellre, över hela linjen, skulle arbeta med organismen än med organisationen. Dvs söka vägar till andligt liv, till andlig växt och förnyelse.

Henrik

Läs artikeln i Norska Dagen:

http://www.dagenmagazinet.no/artikkel.asp?Artid=28445

Minä avaan syömmeni selälleen
ja annan päivän paistaa.
Minä tahdon kylpeä joka veen,
ja joka marjan maistaa.
Minun mielessäni on juhannus,
ja juhla ja mittumaari,
ja jos minä illoin itkenkin,
niin siellä on sateenkaari.

Taas kerran julkaisen Eino Leinon kauniin runon…

Siunattua kesää! Hyvää Juhannusta!

Henrik

Den senaste tiden har jag bl.a ägnat mig åt att studera Apostlagärningarna, och hur det kristna budskapet ”förändrades” – utan att dock förändras – beroende på situationen: åhörarna, omständigheterna, möjligheterna.

Paulus talade på ett sätt till judar och på ett annat sätt till greker. När han talade till judar börjar han alltid med ett ”hör” (kanske en anknytning till trosbekännelsens ”shema”, som förenar alla judar). Han hänvisade alltid till GT, för ”inte utöver vad skrivet är” gällde och gäller.

När Paulus talade till greker och andra hedningar (som de ju kallas i Bibelns språkbruk), hänvisade han inte ofta till GT, även om det han sade tydligt bygger på GT. Men hans sätt att argumentera var att identifiera sig med åhörarnas situation utan att fördenskull avstå från den konfrontation med varje kultur och tro som evangeliet alltid innebär.

Detta brukar kallas kontextualisering, att kontexten, sammanhanget, beaktas.

Men det fanns alltid samma poäng: Jesus var Ärendet med stort Ä, det var hans budskaps spets, det var det verkliga innehållet.

En kristen förkunnelse (läs gärna talperikoperna i Apg.) måste både vara kontextuell, kunna anknyta till åhörarna, men samtidigt bevara sin egenart.

William Dembski som har skrivit många böcker i apologetiska ämnen talar om moderat kontextualisering (moderate contextualization) och hård kontextualisering (hardcore textualization). Den förra termen innehåller det berättigade, försöket att möta åhöraren och kommunicera evangeliet. Den senare termen innebär att att budskapet förlorar sig ut i en anpassning till döds, ärendet försvinner och uppslukas av tiden.

När man tänker på en del förkunnelse idag ser man detta tydligt. Man kan förkunna evangeliet som vore man i en annan värld. Man har ett gott budskap, ett bibliskt och gediget budskap, som inte skall avvisas. Men om det kommuniceras som om levde vi i en annan tid, ett annat paradigm, i en ”verklighet” som inte är vår, kanske det inte ”går fram”.

Man möter också mycket förkunnelse som inte annat är än en upprepning av vad som försiggår i tiden. Alla människor blir frälsta, det finns ingen dom, inget helvete, det kan inte finnas (det får inte finnas), det behövs ingen syndernas förlåtelse.. Om om det behövs någon är det Gud som skall sköta sitt jobb. Dagens postmoderna människa vägrar godkänna en sådan Gud som inte ställer upp för människan.

Allt tal, inklusive tanken på att det kan sluta illa, utan Jesus, är något som många människor inte ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig.

Vad Bibeln beträffar så är den hopskriven av några inskränkta människor med hopplöst förlegad världsbild och gudsbild. Den innehåller många motsägelser och det gäller (på sin höjd) att kunna vaska fram de värdefulla små guldkornen, som dock finns här och var. Salig den som finner något.

Den kristna Kyrkan har dock en annan syn. Bibeln är Guds Ord, hela Bibeln är Guds Ord. Jesus har kommit för att uppenbara (av-slöja och förklara – utlägga, vem Gud är). Det är genom Bibelns Ord som vi har kommit till tro, den är källan till allt vad kristendom heter, den målar för oss Jesus Kristus såsom korsfäst (Gal. 3:1f).

Men vad sägs som detta:

”I Bibeln, såväl i GT som NT, har också de tidiga kulturernas patriarkalism fått fotfäste (”pesiytynyt”). Kvinnan hade skapats som hjälp åt mannen och för mannens skull. Detta ifrågasattes inte, liksom inte heller det, att en riktig man (kunnon mies) skulle ha minst en, gärna flere slavar i sin ägo, män och kvinnor.

Apostlen Paulus och hans gelikar (”kumppanit”) ansåg sådant vara gudomlig ordning.”

Så kan man skriva. Och man vill gärna se Bibeln, åtminstone delar av den som ett dokument baserat på kvinnosyn och patriarkalism.

Att människorna på BIbelns tid var patriarkalister vill väl ingen bestrida. Men att därmed säga att Bibelns människosyn är patriarkalistisk är en annan sak. Snarare handlar det om en grundsyn som har tillämpats i olika sociala och politiska system.

Jag skulle däremot vara beredd att hävda att det i vår tids människosyn finns något som tappat bort väsentliga drag i kristen människosyn. Människan skapades inte till att vara lika, men nog att vara likvärdiga. När man idag refererar till skapelseteologin, säger man ofta: Gud skapade människan till sin avbild. Men man tiger om fortsättningen: till man och kvinna skapade han dem.

Efesierbrevets utläggning är värd att begrunda. Den är fjärran från allt vad politisk patriarkalism heter. Den talar om Andens liv, om enhet och tjänst, om ödmjukhet och självutgivande (Ef. 5:18 ff).

Kanske något som borde kontextualiseras in i vår tid?

Henrik

Läste nyss några rader av Caroline Krook, biskop i Stockholms stift. Hon skriver något som jag kan skriva under, och som jag tycker är väl uttryckt:

”När vi använder bilden av Gud som fader är en dimension att det finns någon som ”tokälskar” oss.”
(Caroline Krook)

Jag har ofta haft anledning att sätta frågetecken till det som Caroline Krook rent teologiskt står för. Så hade jag också stora frågetecken inför Krister Stendahls teologi, också han biskop i Stockholm.

Han sade:

Jesus hade den unika förmågan att han fick människorna att tjuvlyssna! När du lyssnar hör du en del, medan annat går helt förbi. När du tjuvlyssnar, hör du vartenda ord!!

På tal om Stockholm.

Men dessa citat förtjänar att spridas.

”Tokälska” och ”tjuvlyssna”.

Henrik

“I profeternas mäktiga omvändelseförkunnelse kommer den kultisk-rituella boten under intensiv religiösetisk prövning. Det krävs en bättring som går på djupet, en som framspringer ur ett verkligt möte med Gud. Folket anklagas för att göra blott ytlig bättring, en som icke motsvarar botens egentliga väsen: omvändelse till Guds förbundsvilja. ”Skulle detta vara en fasta, sådan som jag vill hava? Skulle detta vara en rätt späkningsdag? Att man hänger med huvudet som ett sävstrå och sätter sig i säck och aska, vill du kalla sådant att hålla fasta, att fira en dag till Herrens behag? Nej, detta är den fasta, som jag vill hava: att I lossen orättfärdiga bojor och lösen okets band, att I given de förtryckta fria och krossen söder alla ok”, Jes. 58:5-6. Icke minst kräves en omvändelse till social rättfärdighet, Sak. 7:5-10. “Ja, riven sönder edra hjärtan, icke edra kläder”, Joel 2:13.”

—

“Profeterna har tagit upp ett i det profana språket använt ord för att adekvat uttrycka vad de menade med äkta omvändelse, nämligen ordet “shuv”, vända om. Både tanken att vända tillbaka, nämligen till Guds gemenskap och förbundsvilja, och tanken att vända sig bort ifrån, nämligen synden och avfallet, ligger i shuv, som i religiös betydelse förekommer över 100 gånger i GT. Rent profant har ordet använts över 900 gånger. Vad som menas i de olika fallen får sammanhanget avgöra. Som exempel på sådant som man vände sig bort ifrån nämnes den dåliga vandeln, det onda, onda gärningar, avgudarna och synden.

Utmärkande för den profetiska omvändelseförkunnelsen är alltså, att den kräver en totalt ny hållning till Herren och hans vilja och icke stannar vid en partiell botgöring, Hos. 6:1-3 (min kurs.). Detta sammanhänger med profeternas strängt religiösa uppfattning av synden som uttryck för en i alla dess utslag förvänd inställning till Gud. Synden förstås strängt enhetligt som otro, som uppror mot Gud, som det att lämna Herren, det att vända sig bort, som avfall från Gud själv. Mot bakgrund av det förbundsförhållande, som Gud i fri, utväljande och förlossande kärlek hade införsatt folket i, hade han krav på dess lydnad och tacksamhet. Synden förstås därför som otacksam olydnad, Jes. 5:1ff, och som uppror och fiendskap mot Gud, 1:2-4; Jer. 2:13.

Profeternas undervisning om synden är konkret, men de konkreta synderna är dock inte själva synden, utan endast utslag, synliga bevis på att gudsförhållandet inte är riktigt. Hosea ser synden som otrohet i det andliga äktenskapet mellan Herren och Israel, kap. 1-3, Jesaja talar om söner som gör uppror mot sin fader, 1:2, Jeremia kallar synden att övergiva Herren, 1:16; 2:13,17,19; 5:7 osv. Därför att förhållandet till Herren icke är intakt, blir alla förhållanden oriktiga, förhållandet till medmänniskor, till kultlivet, till staten, till politiken, till Israels grannar osv. Genom den strängt religiösa synen på synden, uppenbaras de konkreta synderna (avgudadyrkan, offerhöjdskult, sedligt förfall, sociala förbrytelser osv). Härmed avslöjas, att bakom dylika brott mot Herrens förbundsvilja i lagen står själva synden, upproret mot Gud själv, den bristande viljan att låta honom restlöst vara Herre i Israels liv.”
(Illustrerat bibellexikon, sp. 4270-72).

Epilog:

Ibland möter man uppfattningen att profeternas budskap stundom varit enbart socialt, politiskt el dyl. Ovanstående citat tycker jag är ett utmärkt uttryck för vad GT lär om omvändelse och bättring, det är främst ordet “shuv” som används. Aldrig degraderas omvändelsen och bättringen till enbart yttre “polering” av livet.

Aktuella ord!

Henrik

Under mina år i läkarhelikoptern Medi-Heli skämtades det mycket om mitt motto: hjälp från ovan. Jag kommer faktiskt inte ihåg om det var jag som valde det eller om det var någon av vännerna i Medi-Heli som tyckte att det passade när verksamhetsledaren egentligen var präst. Jag kan ännu minnas Lauri Törhönens ansiktsuttryck när vi inför ett besök hos dåvarande minister Ole Norrback träffades, och ”Törtsi” fick höra att jag var präst… :-). Lauri Törhönen har ju sedermera verkat som professor vid Konstindustriella högskolan, har regisserat flera filmer mm.

Sedan skämtades det också om detta med hjälp från ovan, i betydelsen en som inte är van.. Men alla insåg nog att så inte var fallet: Medi-Heli representerade – vad vården beträffar – erfarenhet och kunnande.

Men igår fick det gamla mottot ytterligare en ny dimension, låt vara att den anknöt till alla de tidigare betydelserna.

När Medi-Helis läkare Juha Erosuos jordfästning skulle börja, var alla samlade utanför krematoriet. Plötsligt hördes ett för mig välkänt surrande i luften, och Medi-Heli dök upp.

Helikoptern svävade ovanför ingången till krematoriet och sänkte sig ner, i sorg, stod stilla i ett par minuter kanske (det är en lång tid), så släpptes en svart ballong, en sorgeblomma i luften, helikoptern böjde sig ett tag i hedersbetygelse för sin läkare Juha, som så många gånger själv suttit i helikoptern.

Sedan flög besättningen – piloten Tom Lagerqvist, flygassistenten Timo Annala och läkare Juha Valli – men helikoptern ritade ett kors i luften, genom att först flyga tvärs över och sedan flyga över i korsets ”stam”, vinkande sakta på stjärten innan man for vidare.

Gripande! Vemodigt! Starkt!

Hur många gånger har jag inte sett helikoptern komma med Juha ombord, och även själv varit med diverse gånger.

Jag tror att vi samtidigt under hela sorgehögtiden upplevde en gudsnärhet och en hälsning från evigheten.

Juha var allvarligt sjuk 1992 i december, och alla – utan undantag – trodde att hans tid var slut. Hans goda vän, ledande läkaren Ari Kinnunen sade att ”Juha har kanske högst en månad att leva”, obotlig hjärncancer!

Vi började bedja, och en av caféandaktsgruppens äldre deltagare, Elsa från Lukas församling, bad så intensivt för Juha (utan att först veta vem han var). Varje gång vi sågs frågade Elsa: ”hur mår min läkare?”

Den första tiden svarade jag, det är hopplöst, men han lever nog ännu åtminstone. Så småningom började mina svar bli allt ljusare. Juha kunde återvända till jobbet, fick sina läkarrättigheter tillbaka, körkortet och blev helt friskförklarad. Han återvände till Medi-Heli igen.

En gång när jag träffade Juha på tumanhand sade jag:

– Juha, du är läkare, och du får nog tro vad du vill om detta. Men jag vill berätta för dig att en gammal dam, Elsa, regelbundet har bett för dig och hela tiden frågat hur du mår.

Juha var på något sätt förbryllad över beskedet.

– Kännner hon mig? frågade han.
– Nej, sade jag.
– Men har vi träffats någon gång?
– Knappast, nej, det tror jag inte.
– Men varför… började Juha och sedan blev han tyst och fundersam.

Flera månader senare föll Elsa i sitt hem och fick en fraktur i armen.

Jag träffade Juha och sade: ”Juha, nu har din förebedjare fallit och fått en humerusfraktur. Hon är intagen på sjukhus.”

”Är det något jag skulle kunna göra för henne”, frågade Juha genast.

Jag hade fått svar. Juha hade förstått. Jag hade redan funderat på om det var för personligt att säga det åt Juha.

Jag tror att Juha förstod varifrån hjälpen hade kommit.

I minnesorden över Juha beskriver hans vän och kollega detta faktum med orden: ett rent under, ”suoranainen ihme” (www.ema.fi).

Jag berättade detta i mitt tal – har knappast någon gång talat på det sättet personligt vid en förrättning tidigare – och vid minnesstunden kom en dam, en vän till Juha, och berättade hur hon på julaftonen, dagen efter Juhas sjukdomsattack 1992 (han blev medvetslös på ett alarmuppdrag) hade gått till Munkshöjdens kyrka och bett om förbön för Juha. Silja Forsberg (khde i finska församlingen) hade senare på kvällen bett med henne i sakristian. Hon sade att hon ”hjälplöst kastat sig inför Gud”. Hon sade att hon trodde att hennes böner hjälpt Juha.

Jag svarade att jag är övertygad om att dina och Elsas böner har gått in på samma konto.

Juha insjuknade i magcancer i april, och efter drygt två veckor tog hans livsresa slut.

HJälp från ovan, det är vad han fick. 15 år tilläggstid.

Och ”hjälp från ovan” är vad Du och jag behöver – för livet och för evigheten.

Henrik

Tillägg 09.06.2008:

”Runsaat 10 vuotta sitten Juha sairastui erittäin vakavasti. Oli suoranainen ihme, että hän silloin jäi henkiin. Mutta hän toipui ja saattoi palata päivystämään MediHeliin, mikä oli hänelle erittäin tärkeää. Hän jatkoi myös potilassiirtojen tekemistä ympäri maailmaa.” Ari Kinnunen, Juhas kollega, ansvarig läkare för Medi-Heli under många år. www.ema.fi

Lördag kväll ska vi i Gospelteamet försöka sjunga i Pernå kyrka.

Gospelteamet grundades i oktober 1966. Med var då Anki Bergström, Rita Bergman, Anne Wallendorff, Mårten Lindblom, Ben Martin och undertecknad Henrik Perret. Idag heter Anki Perret och Anne Lindblom. En hel del sång heter programmet som börjar 20.30 och så har det blivit genom livet.

Jag började fundera på The Finnish-American Gospel Team som vi kallade oss. Det har hänt en del sen dess. Vår amerikanska vän, Ben Martin, som nu är här med oss, är bosatt i Wisconsin i USA.

Nu får vi träffas och (försöka) sjunga, nästan 42 år efter att vi började! Jag konstaterar också att det är ca 40 kg sedan dess, nå, inte riktigt men nog 30… Jag talar tyvärr bara om mig själv. Voj, voj.

En av de sånger vi sjöng då var Heaven came down. Vi hittar inte noterna nu, även om vi minns det mesta så minns alla inte allt, så sjunger inte den. Men det var det vi upplevde. Himlen kom ner, vilka rika stunder har vi inte haft tillsammans! Sen har vi varit spridda över världen, Rita har bott i Tyskland många år, och Ben bor i USA. Men nu har Rita återvänt till Finland och Ben är tillfälligt här.

Make me a blessing var en annan av sångerna. Den fortsätter med orden for someone today.

Det är min bön.

Efter detta kanske vi heter The Finished-American Gospel Team…

Men Gud allena vet.

Henrik