Den senaste tiden har jag bl.a ägnat mig åt att studera Apostlagärningarna, och hur det kristna budskapet ”förändrades” – utan att dock förändras – beroende på situationen: åhörarna, omständigheterna, möjligheterna.

Paulus talade på ett sätt till judar och på ett annat sätt till greker. När han talade till judar börjar han alltid med ett ”hör” (kanske en anknytning till trosbekännelsens ”shema”, som förenar alla judar). Han hänvisade alltid till GT, för ”inte utöver vad skrivet är” gällde och gäller.

När Paulus talade till greker och andra hedningar (som de ju kallas i Bibelns språkbruk), hänvisade han inte ofta till GT, även om det han sade tydligt bygger på GT. Men hans sätt att argumentera var att identifiera sig med åhörarnas situation utan att fördenskull avstå från den konfrontation med varje kultur och tro som evangeliet alltid innebär.

Detta brukar kallas kontextualisering, att kontexten, sammanhanget, beaktas.

Men det fanns alltid samma poäng: Jesus var Ärendet med stort Ä, det var hans budskaps spets, det var det verkliga innehållet.

En kristen förkunnelse (läs gärna talperikoperna i Apg.) måste både vara kontextuell, kunna anknyta till åhörarna, men samtidigt bevara sin egenart.

William Dembski som har skrivit många böcker i apologetiska ämnen talar om moderat kontextualisering (moderate contextualization) och hård kontextualisering (hardcore textualization). Den förra termen innehåller det berättigade, försöket att möta åhöraren och kommunicera evangeliet. Den senare termen innebär att att budskapet förlorar sig ut i en anpassning till döds, ärendet försvinner och uppslukas av tiden.

När man tänker på en del förkunnelse idag ser man detta tydligt. Man kan förkunna evangeliet som vore man i en annan värld. Man har ett gott budskap, ett bibliskt och gediget budskap, som inte skall avvisas. Men om det kommuniceras som om levde vi i en annan tid, ett annat paradigm, i en ”verklighet” som inte är vår, kanske det inte ”går fram”.

Man möter också mycket förkunnelse som inte annat är än en upprepning av vad som försiggår i tiden. Alla människor blir frälsta, det finns ingen dom, inget helvete, det kan inte finnas (det får inte finnas), det behövs ingen syndernas förlåtelse.. Om om det behövs någon är det Gud som skall sköta sitt jobb. Dagens postmoderna människa vägrar godkänna en sådan Gud som inte ställer upp för människan.

Allt tal, inklusive tanken på att det kan sluta illa, utan Jesus, är något som många människor inte ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig.

Vad Bibeln beträffar så är den hopskriven av några inskränkta människor med hopplöst förlegad världsbild och gudsbild. Den innehåller många motsägelser och det gäller (på sin höjd) att kunna vaska fram de värdefulla små guldkornen, som dock finns här och var. Salig den som finner något.

Den kristna Kyrkan har dock en annan syn. Bibeln är Guds Ord, hela Bibeln är Guds Ord. Jesus har kommit för att uppenbara (av-slöja och förklara – utlägga, vem Gud är). Det är genom Bibelns Ord som vi har kommit till tro, den är källan till allt vad kristendom heter, den målar för oss Jesus Kristus såsom korsfäst (Gal. 3:1f).

Men vad sägs som detta:

”I Bibeln, såväl i GT som NT, har också de tidiga kulturernas patriarkalism fått fotfäste (”pesiytynyt”). Kvinnan hade skapats som hjälp åt mannen och för mannens skull. Detta ifrågasattes inte, liksom inte heller det, att en riktig man (kunnon mies) skulle ha minst en, gärna flere slavar i sin ägo, män och kvinnor.

Apostlen Paulus och hans gelikar (”kumppanit”) ansåg sådant vara gudomlig ordning.”

Så kan man skriva. Och man vill gärna se Bibeln, åtminstone delar av den som ett dokument baserat på kvinnosyn och patriarkalism.

Att människorna på BIbelns tid var patriarkalister vill väl ingen bestrida. Men att därmed säga att Bibelns människosyn är patriarkalistisk är en annan sak. Snarare handlar det om en grundsyn som har tillämpats i olika sociala och politiska system.

Jag skulle däremot vara beredd att hävda att det i vår tids människosyn finns något som tappat bort väsentliga drag i kristen människosyn. Människan skapades inte till att vara lika, men nog att vara likvärdiga. När man idag refererar till skapelseteologin, säger man ofta: Gud skapade människan till sin avbild. Men man tiger om fortsättningen: till man och kvinna skapade han dem.

Efesierbrevets utläggning är värd att begrunda. Den är fjärran från allt vad politisk patriarkalism heter. Den talar om Andens liv, om enhet och tjänst, om ödmjukhet och självutgivande (Ef. 5:18 ff).

Kanske något som borde kontextualiseras in i vår tid?

Henrik