Henriks kommentarer

Snart sagt varje dag får man frågor om ämbetsfrågan och kyrkans debatter. Antingen ringer någon redaktör (som idag igen) och ställer frågor. Eller så frågar någon vanlig människa (:-) och undrar.

Problemet är om man skall svara eller inte. Om man inte svarar blir hela diskussionen förvrängd. Den ger ett intryck av konsensus, utan att någon sådan finns. Om man svarar så ”grälar man”, även om man skulle försöka svara så artigt och hänsynsfullt men samtidigt ärligt man kan.

På ett sätt förstår vi alla vad detta handlar om. Kyrkans budskap har blivit ett ständigt återkommande gräl. Irritationen har vuxit sig allt starkare: försvinn, grunda egen kyrka.

Man kan diskutera också denna fråga, med risk för att man betraktas som grälssjuk.

Men om kyrkan i 2000 år haft en syn och 20 år en annan, om man på 1980-talet infört något nytt kunde man åtminstone ställa frågan om vem som borde lämna kyrkan, de som har den gamla synen eller de som har den nya synen.

Men man kan också fråga sig om en lem kan säga till en annan: jag behöver dig inte. Vem är det som har rätten att avskeda någon från medlemskapet??? Det är en viktig fråga.

Men det kräver en tilläggsfråga: handlar det om en trosfråga, om någon yttre ordning som inte är någon huvudfråga?
Om det handlar om en trosfråga, så skall de lämna kyrkan som har en felaktig trossyn.
Om det handlar om en yttre ordning, behöver den inte vara kyrkoskiljande. eller borde man säga får inte vara kyrkoskiljande.

Detta ger intressanta aspekter, om nu någon mera är intresserad överhuvudtaget.

För mig framstår ännu en möjlighet: att i Gamaliels anda breda ut ”brevet” (åsikterna och argumenten, frågorna, vädjanden, listorna och uppropen) ungefär likt Hiskia (2 Kung. 19:14) inför HERREN och säga: Herre, hjälp oss, vi har kört fast, vi har inte kunnat lösa denna fråga, gör något nytt med oss och i oss!

Detta svar kan inte gå förbi Ordet, utan måste bygga på det.

Under tiden skall vi inte låta denna fråga dräpa kyrkans vittnesbörd, utan frimodigt förkunna evangeliet, undervisa enligt vår övertygelse och leva ut den kristna tron.

Där vi kan gör vi det tillsammans, där vi inte kan, gör vi det på var sitt håll, så får människor ett mångsidigt utbud och får välja.

Henrik

I dagens nummer av Hbl ingår några kommentarer av mig som jag inte riktigt känner igen (detta sagt utan den minsta kritik mot den vänliga och sakliga redaktören!).

Jag anser inte att ämbetsfrågan är en ordningsfråga, utan en bibelfråga, en fråga om hur vi skall förstå Guds Ord. Jag talade om ordningen i den meningen att kyrkans ledning sätter kyrkans ordning framom kyrkans bekännelse. De andra, majoriteten, kallar ämbetsfrågan en ordningsfråga. Ändå menar de att en syn, som enligt biskopsmötet inte är en villolära, måste vara kyrkoskiljande. Hur går detta ihop?

Det fatala med kyrkan idag är att de som då i en ”ordningsfråga” har en annan syn måste utträda ur kyrkan, medan de som lär i strid med kyrkans bekännelse inte utgör något problem. Så kan det inte vara.

Antingen måste man säga att den syn som kyrkan haft i två tusen år är en villolära, en heresi, eller så kan man inte hävda att den måste vara kyrkoskiljande.

Det mesta som en präst gör, gör han ensam. Den skara som var i kyrkan i Vammala församling, skulle inte ha krävt två präster (åtminstone om jag kunde tolka TV-sändningen rätt). Det gick ju att ordna ändå, vilket visar att det som behövs är god vilja.

Jag – och andra med mig – menar dock att kyrkans huvudfråga är frälsningsfrågan. Och att kyrkans ständiga käbbel om ämbetsfrågan blir kontraproduktivt för kyrkan. Man kan och skall samtala, studera frågan, bedja och lyssna, men man kan inte strunta i Ordet, och heller inte utan fast biblisk och teologisk mark under fötterna gå vidare.

De tio församlingarna, mindre än 2% var inte min uppskattning, utan ett resultat av en undersökning som Paula Närhi utförde.

Om en patient mår ganska bra, men inte riktigt bra, och får en medicin som resulterar i att patienten mår mycket sämre, så måste man våga ifrågasätta receptet, dvs den föreslagna medicinen.

Om nu kyrkan hade problem i ca 10 församlingar före Heikkas arbetsgrupps förslag till policy började tillämpas, och nu efter att man går in för dessa riktlinjer har problem i betydligt flera församlingar, måste man ifrågasätta den ordinerade ”medicinen”. Man måste helt enkelt säga: det var fel medicin, fel väg.

Jag tror att vägen heter ”icke våld”. En teologisk fråga kan man inte lösa med tvång, polis eller rättegångar. Kyrkan är också deras hem som har den traditionella synen.

När jag skriver dessa rader, känner jag mig ”hes”, fast jag inte talar. Jag grips av en känsla av vanmakt. Jag inser att vägarna är blockerade, man förstår inte därför att man inte vill förstå. Något nytt måste till. Jag tycker vi behöver besinna oss nu och inte skada genom egenmäktiga snitt och operationer enligt biskopligt recept.

Inte kan en medlem i kyrkan visa på dörren åt en annan, om det handlar om troende kristna som vill hålla fast vid Bibeln och bekännelsen.

INGENTING annat än vi själva hindrar oss från att visa god vilja. Låt majoritetens rätt gå först, nog ryms minoriteten någonstans, någon tid, någon gång. Mitt recept är inte att kvinnliga präster skall gå med på att svälja oförrätter, utan att man kan ordna turer så att konflikter inte behöver uppstå.

Om man vill.

Henrik

P.S. Med svärdets logik menade jag en hänvisning till 1 Kung. 3:25, där Salomo först föreslog att svärdet skulle lösa problemet och skipa rättvisa. Läs hela texten och sammanhanget. En hemsk och härlig text!

Eftersom många har sagt att de inte hittar Aino Vestis insändare, publicerar jag det här också med en kommentar av en känd kyrklig profil: ”Jumalan ihminen, aito kristitty, tämä Aino.”

RAHAT TAI HENKI!

Aino Vesti
Maskun kirkkoherra

P.S. Jag har fått Ainos lov att också citera hennes mail till mig – jfr kommentar under ”Uppropet”.

Jag hoppas att jag skulle smittas av den försonlighet och den ödmjukhet som präglar hennes texter. För ingenderas del betyder det åsiktsförlikning, eller panikrealisation av samvetet, vi ser olika på en del, medn vi delar tron på Jesus och på vikten av att FRÄLSNINGSFRÅGAN är det viktigaste.

Henrik

OM EN LEM LIDER, SÅ LIDER ALLA DE ANDRA

Två präster i vår kyrka – kaplanen i Vammala församling Jari Rankinen och kaplanen i Karjasilta församling i Uleåborg Vesa Pöyhtäri – hotas med disciplinära åtgärder eftersom de representerar kyrkans traditionella syn på prästämbetet och fungerar i enlighet därmed. De disciplinära åtgärderna kan leda till avsättning från ämbetet.
Vi undertecknade pastorer i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har i förenlighet med vår tro förbundit oss att följa den princip som finns antecknad i början av Kyrkoordningen: ”Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland bekänner sig till den kristna tro som grundar sig på Guds heliga ord, det Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, och som är uttalad i den gamla kyrkans tre bekännelser samt i den oförändrade Augsburgska bekännelsen och i de övriga bekännelseskrifter för den lutherska kyrkan som intagits i Konkordieboken. Kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre den i dessa bekännelseskrifter uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord.” (Kyrkoordningen 1 kap. 1 §). I samma situation som Jari Rankinen och Vesa Pöyhtäri skulle vi handla som de. Vi vägrar inte att utföra tjänsteuppgifter – det gör inte de heller – och inte heller diskriminera vi kvinnor, utan vi håller oss till det som vi har lärt oss anse som rätt enligt Bibeln. Vi tror – liksom största delen av kristenheten i världen – att en församlingsherde bör vara en man. Om den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland avsätter Jari Rankinen eller Vasa Pöyhtäri från deras tjänster, upplever vi att man önskar avsätta även oss.

Hannu Anttoora, kirkkoherra, Pomarkku; Martti Arkkila, kappalainen, Pulkkila; Reijo Arkkila, TT, Helsinki; Risto Auerma, kappalainen, Pori; Ville Auvinen, TT, Turku; Sven-Olav Back, TD, Pargas; Tom M. Broberg, kirkkoherra, Merikarvia; Tord Carlström, vt. kirkkoherra, Loviisa; Patrick Dickson, seurakuntapastori, Oulu; Mika Ebeling, pastori, Helsinki; Ulf Emeleus, pastor, Helsingfors; Leif Erikson, docent, Vasa; Stig-Olof Fernström, prost, Helsingfors; Kjell Granström, kyrkoherde, Nagu; Yrjö Haapala, kirkkoherra, Keminmaa; Heikki Haataja, sisälähetysjohtaja, Nurmijärvi; Osmo Harjula, lähetystyöntekijä, Kenia; Paavo Heikkinen, lähetystyöntekijä, Japani; Johan Helkkula, seurakuntapastori, Keminmaa; Petri Hiltunen, TT, Valkeala; Heikki Holma, kirkkoherra, Tervola; Lauri Huhtinen, seurakuntapastori, Perho; Martti Huhtinen, rovasti, Klaukkala; Pauli Huhtinen, rovasti, Sydney; Pekka Huhtinen, lähetysjohtaja, Helsinki; Teuvo Huhtinen, kirkkoherra, Kiukainen; Pasi Hujanen, lähetystyöntekijä, Venäjä; Albert Häggblom, lähetystyöntekijä, Kenia; Hannu Häkämies, pastori, Tampere; Ahti Iivonen, kappalainen, Kankaanpää; Reima Jokinen, pastori, Turku; Ari Juupaluoma, kappalainen, Kannus; Heikki Jyväs, kappalainen, Mynämäki; Timo Keskitalo, pastori, Helsinki; Vesa Kiertokari, seurakuntapastori, Kalanti; Lauri Kiviranta, pastori, Hausjärvi; Tapio Kiviranta, pastori, Espoo; Ingemar Klemets, tf. kaplan, Vörå; Juhani Koivisto, pastori, Hausjärvi; Tenho Korhonen, kappalainen, Hämeenkyrö; Sakari Korpinen, TL, Helsinki; Erkki Koskenniemi, dosentti, Vammala; Olli Koskenniemi, pastori, Turku; Timo Laato, TT, Nakkila; Max-Olav Lassila, kyrkoherde, Larsmo; Aki Lautamo, kappalainen, Kemijärvi; Heikki Lehtimäki, pastori, Jyväskylä; Jaakko Lehtimäki, pastori, Huittinen; Hannu Lehtonen, pastori, Soini; Lauri Lempinen, kirkkoherra, Soini; Mikko Lempinen, vt. kirkkoherra, Honkajoki; Pekka Lindqvist, TT, Turku; Esa Luomaranta, piirijohtaja, Kuortane; Raimo Lähteenmaa, pastori, Ilmajoki; Lasse Marjokorpi, kirkkoherra, Kemijärvi; Pentti Marttila, lähetyssihteeri, Vantaa; Juha Muukkonen, seurakuntapastori, Tervola; Markku Niemelä, rovasti, Lahti; Miika Nieminen, seurakuntapastori, Kankaanpää; Lasse Nikkarikoski, toiminnanjohtaja, Kokkola; Kristian Norrback, kaplan, Malax; Ari Norro, piirijohtaja, Mäntsälä; Jan Nygård, kaplan, Karleby; Valtteri Olli, kappalainen, Nivala; Pasi Palmu, kappalainen, Kälviä; Lauri Parvio, piirijohtaja, Vammala; Henrik Perret, pääsihteeri, Helsinki; Ilkka Perttula, rovasti, Lavia; Juhana Pohjola, pastori, Helsinki; Tapio Pokka, pastori, Oulu; Keijo Rainerma, kirkkoherra, Kankaanpää; Ilkka Rytilahti, aluejohtaja, Hyvinkää; Lasse Räty, pastori, Nokia; Timo Saitajoki, kirkkoherra, Teerijärvi; Boris Sandberg, rovasti, Helsinki; Halvar Sandell, kaplan, Helsingfors; Arto Seppänen, kirkkoherra, Utsjoki; Peter Silfverberg, piirisihteeri, Kokkola; Iikka Silvola, rovasti, Naantali; Anssi Simojoki, TT, Kenia; Ilpo Sinkko, kappalainen, Kokemäki; Risto Soramies, lähetystyöntekijä, Etu-Aasia; Jarmo Sormunen, pastori, Jyväskylä; Markku Sumiala, kappalainen, Pori; Martti Toivanen, kirkkoherra, Kristiinankaupunki; Reino Toikka, lähetystyöntekijä, Kenia; Martti Vaahtoranta, TT, Saksa; Teuvo Veikkola, rovasti, Alajärvi; Miika Vuola, kirkkoherra, Kaskinen; Sakari Vuola, kirkkoherra, Köyliö; Matti Väisänen, rovasti, Hausjärvi; (en person, som önskade att hans namn skall strykas från listan, 12.2.2009)

Silloin:

Vaan veli käy oikeutta veljen kanssa, vieläpä uskottomain edessä!
Teille on jo yleensä vaurioksi, että käräjöitte keskenänne. Miksi ette ennemmin salli tehdä vääryyttä itsellenne? Miksi ette ennemmin anna riistää omaanne?
Sen sijaan te itse teette vääryyttä ja riistätte toisen omaa, vieläpä veljien.

1 Kor. 6:6-8

Ja nyt?

Henrik

Maskun seurakunnan kirkkoherra Aino Vesti on rohkea nainen. Hän on kirjoittanut SLEY:n ja Helsingin seurakuntayhtymän keskusteluista (tänään Yle 1:ssä). Helsingin seurakuntayhtymässä keskustellaan nyt mm siitäkin, pitääkö olla tukematta SLEY:n työtä. (viite: Kirkko ja kaupunki).

Ei voi kuin ihailla sitä siviilirohkeutta jolla Aino käy suoraan asiaan. Kun naispappi kirjoittaa sellaista tekstiä hän saattaa joutua ”vaikeuksiin” omiensa kanssa. Minä taas ajattelen että Ainon kirjoituksessa on aivan toinen henki (Henki) kuin monissa kirkollisissa puheenvuoroissa.

Kiitos Aino Vesti, rakentavasta ja kristillisestä mielipidekirjoituksestasi! Siunatkoon Jumala sinua! Tervehdin sinua sinun omilla sanoillasi minulle:

Herra olkoon kanssasi ja jatkakaamme rukousta tällä pimeällä tiellä. Jospa Jeesus ilmestyisi vierellemme ja selittäisi kirjoituksia!.

Siihen on helppo yhtyä!

Henrik

http://www.turunsanomat.fi/mielipiteet/?ts=1,3:1009:0:0,4:8:0:0:0;4:139:0:0:0;4:140:0:0:0;6:1:0:0:0;4:9:0:1:2007-03-20,104:9:446530,1:0:0:0:0:0:

Jag har de senaste åren, därtill inspirerad av yngre generationer, funderat mycket över begreppen believe-behave-belong.

Dessa tre kan skrivas i olika ordningsföljd (har skrivit om detta förut). Men en liten repetition för att man inte ska behöva bläddra…

Olika generationer – olika prioriteringar
Behave – believe – belong (f. – 1945)
Believe – belong – behave (1945-65)
Belong – believe – behave (1965- )

Detta säger gansa konkret hur olika generationer ser på frågorna. Vi har levt i en tid när behave (man kan kanske i detta sammanhang säga ”sed”, tradition) har varit det första. Man har hört till kyrkan, det har föräldrarna gjort, och deras föräldrar osv. Frågan har inte tidigare fått så mycket uppmärksamhet, nu ifrågasätts kyrkotillhörigheten mera än någonsin.

Tanken är den att man av sed och gammal vana hör till kyrkan, att man omfattar den kristna trons värden (believe), och ju mera personlig denna bindning är, desto mera är man engagerad i kyrkans liv och verksamhet (belong).

Efterkrigsgenerationen, till vilken jag hör, är inte lika odiskutabel i sitt engagemang. Om man tror, engagerar man sig, ansluter sig och lever ett ”kristligt liv” (graden av betoningar kan variera mycket).

Den unga generationens centrala begrepp är belong. Gemenskapen är det centrala, och ofta över gamla samfundsgränser. Man är med och går med om man har vänner och bekanta. Detta kan (förhoppningsvis) leda till tro och kristet liv.

Jag har den senaste tiden igen funderat över detta. Jag har märkt att en sida i hela denna diskussion är att ”man är trött på lärofrågor”. Det som för en äldre kristen verkar ofattbart, att man inte reagerar för det som Guds Ord klart och tydligt kallar synd. Man är på något vis ”ointresserad” av diskussioner om sanningen. De leder ingen vart. Man kan ha tydliga sympatier mot någon ”underdog” (en som i en diskussion hamnar i underläge), och det förefaller som om psykologiska faktorer skulle ha en större betydelse än teologiska frågor,trots att det inte handlar om bagateller eller mycket speciella frågeställningar.

På Kyrkpressens blogg kom detta tydligt fram. ”Jag är så trött.” Detta visar att det mera är gemenskapen som fokuseras, man vill inte riskera denna genom att lyfta fram stora sakfrågor, eller kanske skall man säga att sakfrågorna är andra.

Med detta vill jag väcka diskussion. Jag tror nämligen att det kan finnas något berättigat i vissa reaktioner, även min oförståelse nog fortfarande gäller vissa reaktioner.

Min generation har kanske kört med läran, sanningen, teologin på ett sätt som har drivit bort frågande och sökande människor. Sanningen är ju alltid förknippad med Jesu person. Men när Jesus kallade människorna, var det ju mycket ett belong: följ mig! Vad visste lärjungarna då om läran? Vad hade de för åsikter? Vilken var deras teologi?

Svaret är nog knappast att detta aldrig blev någon viktig fråga för dem. Det har vi dokumenterat: tvärtom var bevarandet och vidareförandet av den tro som en gång för alla getts åt de heliga (Judas v. 3).

Jag tror att båda generationerna har ngt att lära av varandra. I ”min” äldre modell kan lätt växten, möjligheterna och inklusiviteten bli lidande. Detta är en central och viktig del av hur evangeliernas Jesus verkade. I ljuset av detta kanske jag borde lära mig att se på det för mig alarmerande ointresset för sakfrågor bland många unga kristna. Man söker upplevelser, gemenskap, och gränserna är på många sätt litet flummiga.

Vi har detta i evangelierna: Simon, jag har något att säga dig. Vi har samtalen med flera individer som inte börjar så dogmatiskt, men som växer till ett beroende.

Det är ju klart att en kristen inte kan skilja mellan Jesus och det Jesus och hans apostlar har sagt.

Det är ju just Jesus som har betonat att apostlarnas ord är lika förpliktande som Jesu egna ord – just därför att apostlarna har fått kallelsen att lära dem allt vad jag har befallt er”.

Därför tror jag att dessa grupper INTE skall gå olika vägar, utan tvärtom söka sig samman.

Nu står kyrkan inför stora utmaningar, med risk för att helt marginaliseras. Nu behövs detta samarbete mera än någonsin. Båda grupperna måste sannolikt och INSE att man också är färgad av mönster från sin tid. Både jag och min generation, men också den unga generation som ”blir trött” när man diskuterar sådant som Jesus har sagt. (Jag säger detta med glimten i ögat som ett ”bevis” för att jag ser en del av min generations svaghet och attityder, men kanske också något gott i dess erfarenheter – ärvda av tidigare generationers vandring med Gud.)

Men de unga måste ropa ut sitt rop om enkelhet, om gemenskap, om rätten att få upptäcka och växa, om delat ledarskap, om vikten av betona sidor i den kristna tron som är underbetonade idag osv. Men om detta skall någon yngre kristen skriva!

Som jag ser det finns det något berättigat i olika generationers syn. Å andra sidan kan man säga att evangeliet alltid måste förkunnas ”i tiden”. Det kan innebära vissa förändra villkor. Jag tror bl.a att TALET i högre grad måste kompletteras med SAMTALET, med delande. För att ta ett centralt tema.

Henrik

Tampereella 31.3-01.04.2007 Raamattu- ja tunnustuspäivät!

Kuullaan Jumalan Sanaa, keskustellaan kirkon tulevaisuudesta, paneudutaan ajankohtaisiin kysymyksiin! Ja tavataam! Yhteentuleminen, tapaaminen, yhteinen rukous ja keskustelut – siinä varmasti päivien tärkeimpiä asioita!

Toivon mukaan tullaan joukolla mukaan Tampereen Aleksanterin kirkossa järjestettäviin tapahtumiin!

Kts esim STI:n kotisvuilta lisätietoja ohjelmasta! www.teolinst.fi

Rukoillaan!

terv Henrik

Virheellisesti väitin että Lasse N olisi TV:ssä tänään, totuus lienee että hän on radiossa, Yle 1, 87,90 MHz.

Rukoillaan!

Henrik

Kun edellisessä jutussani kirjoitan työvuorolistoje muutoksista, tarkoitan luonnollisesti sitä että JOKA SEURAKUNNASSA niitä tulee pakostakin vastaan. Miksi ei voisi järjestellä asioita sopimalla ja joustamalla niin että ”jokaiselle jotakin”?

Miksi jokin seurakunta ei reagoi kun sen pappi kieltää Kristuksen, onko isompi ”rikos” olla ”sortumassa iihmisiä” (jos näin todella olisi!) Siis pahimman skenaarion mukaan ehdotukset ovat aivan kohtuuttomia. Kirkko sotii sen omia jäseniä vastaan, jotka ovat maksaneet kirkollisveroa, tukeneet erilaisia projekteja, tehneet vapaaehotistyötä seurakunnisa jne.

KRISTITYT IHMISET, REAGOIKAA, HERÄTKÄÄ!!

Henrik