Yle:s statistik publicerades för någon dag sedan. Men den säger kanske inte så mycket ännu.
70 % hade man fätt tag på i sommarvärmen, 34 % (ur minnet taget) hade varit osäkra, ca 10% hade inte svarat hur de kommer att rösta, och som sagt med 30 % hade man inte alls talat…
Resultatet nu kan givetvis vara en trend som står sig, men för många osäkerhetsfaktorer finns för att kunna säga något säkert.
Jag tycker att det är en sund inställning att man inte är för definitiv före kandidatutfrågningarna. Det visar att man seriöst vill sätta sig in i frågorna. Jag tror dessutom att en faktor som inte skall undervärderas är att de som väljer vill samtala och diskutera, inte bara med biskopskandidaterna, utan med varandra. Man finner sannolikt inte alltid en kandidat som har samma åsikter som man själv i alla frågor, då kan det vara viktigt att väga för- och nackdelar med någon annan väljare.
Mest intresserad är jag av att det nu finns många som ber. Det kan åtminstone inte skada någon. Det är ett viktigt val som kan avgöra mycket.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Statistiker och gallupar
Hej
Har den senaste tiden kämpat med problem med servern, nu har vi bytt server och det torde fungera. Dessutom har jag efter det bytt telefon och inte kunnat koppla upp min dator till internet via mobilen, efter att nästan ha skruvat sönder min iBook och testat mina söners uthållighet, visade det sig att felet var hos Saunalahti, om ngn annan har problem så be dem kolla ”kontot” igen.
Jag har heller inte märkt att Vesa och Tore har försökt kommentera. Jag har faktiskt inte velat censurera, annat än osakliga inlägg, utan helt enkelt inte märkt. Under de senaste inläggen finns nu kommentrarerna publicerade, Tore skrev en kommentar till ”såsom i en spegel” i juni. Läs och tyck!
Däremot kan jag inte ta Tores alla ord så väldigt allvarligt. Detta med katastrof om Perret blir biskop kan man nog hålla med om, för mig blir det det åtminstone, anske för andra också.
Men bäste Tore: säg var Jesus säger att han ska komma tillbaka om ett par år? Eller apostlarna?
Ett vanligt ord finns hos Paulus när han talar om ”vi” som då lever, men detta kan ju naturligt ses mot bakgrunden av vad han själv skrivit i 1 Kor: om den dagen vet ingen något—ingen utom Fadern allena! Paulus väntade NATURLIGTVIS att Jesus skulle komma snart, så skall en kristen göra!
Tänk om martyrerna hade fått höra att Jesus kommer om 2000 år…? I BIbeln finns en annan berättelse om en som tänkte ”min herre kommer inte så snart”. Vad resulterade detta i? Han började slå sina medtjänare. Den som inte vet när, men väl att Jesus kommer, är alltid redo, medan de som ”vet” att han inte kommer ännu, somnar eller slår sina medtjänare.
Vad katastrofer beträffar, så knäpp händerna för Israel, och för alla parter. Ett obeskrivligt lidande pågår! Man frågar sig varför inte några soldater kan lämnas tillbaka, om nu detta skulle få slut på detta ständiga bråk?!
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Problem och katastrofer
John Forsberg ställde en fråga till mig i Kp i början av juni (vill jag minnas). Hans frågor innehöll direktiv om hur jag skulle svara, något som dock inte gick att uppfylla.
Någon har undrat om jag alls inte skall svara.
Rent ut sagt var JF:s text så formulerad att den inte precis inspirerade till något svar – nog vet JF var jag står.
Hade kontakt nu under sommaren med Kp:s redaktion och frågade om de tyckte att svaret längre var relevant, efter att Stig-Olof Fernströms insändare redan upprepat min principiella ståndpunkt. Dåvarande red.sekr (manlig) tyckte att ett svar kanske i nuläget inte var aktuellt. Därför denna långa paus.
I nästa nr (denna vecka) av Kp ingår dock ett svar eftersom en ny förfrågan kom. Jag vill gå öppet till väga.
Utan att anföra några paralleller som inte kan dras, tycker jag dock att frågesituationen till någon del påminner om en betydligt viktigare diskussion: ”….detta sade de för att snärja honom….” (Joh. 8:6, Matt. 22:15). För att de skulle få något att anklaga honom för, lyder fortsättningen.
Jag påstår alltså inte att jag är jämförbar med Jesus. (Allt måste man också skriva i dessa tider…!) Men ärligt talat så frågar jag mig om frågeställaren – eller någon annan – har svävat i ovisshet om var jag står, eller om avsikten är en annan.
Fråga får man väl alltid.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Litet inside
När Israel angreps av terrorister, först av representanter för Hamas och sedan av Hizbollah, som dödade israeliska soldater och tog en som gisslan (Hamas), som besköt och dödade israeliska soldater och tog två som gisslan (Hizbollah), och Israel besvarar angreppen genom militäraktioner inne i Gaza-området respektive Libanon (därifrån Hizbollah opererar), kommer Finlands utrikesminister igen ut med ett av sina ökända Israelfördömanden (tillägg: i senare yttranden dock litet mera nyanserat).
Man kan, t.ex. såsom Hbl:s ledarskribent idag, kritisera Israel och diskutera proportionaliteten. Men man måste förstå de historiska realiteterna: Israel besvarar alltid angreppen, särskilt om människoliv förlorats, enligt principen ”öga för öga och tand för tand”. Det vet de som angriper Israel, som är omgivet av länder som diskuterar rätten till staten Israels existens.
Nu hotas Mellanöstern av ett krig, ett krig som började med provokationer av en suverän stat.
Den finländska, svenska och t.o.m. norska kritiken av Israel, som framförts de senaste timmarna, kunde gärna vara mera nyanserad. Då skulle den också vara mera trovärdig. Detsamma gäller i ännu högre grad t.ex. den franska reaktionen, som ensidigt fördömer Israel och talar om att israel vill förstöra eller utplåna Libanon.
Man får inte glömma bort hur de allra flesta konflikter har börjat. Man hänvisar ofta till krigen och talar om ”Israels aggression” år 1967 och 1973 och citerar sällan arabförbundets ord om att Israel skall drivas ut i Medelhavet och att de ”åtar sig borttransporten av eventuella överlevande israeler, om det nu blir några.”
Det skulle nog vara på tiden med en mycket tydligare och mera balanserad nyhetsförmedling. För den som vill ha andra synpunkter kan man t.ex. hänvisa till hemsidan www.debka.com. Man gärna läsa olika nyheter för att få en mångsidigare bild av vad som är på gång. Se också på http://www.israeler.com/Artiklar/gaza_offensiven_juli_06.html. Eller på flera artiklar på pelle poluhas hemsida (basun.poluha.se) med referenser.
Självklart är att man inte kan försvara allt Israel gör, även om man kan förstå mycket mera om man känner till bakgrunden och verkligheten.
Är det inte alltid så att vänner kan säga mera, också kritiskt, än sådana som inte upplevs som vänner?
Men hur ska Finland kunna framstå som ett trovärdigt land när kritiken så ofta är ensidig?
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Ensidigt
Alla känner väl till begreppet bildmanipulering. Mycket kan hända med en bild efter att den har tagits. En liten bil ser mycket större ut på bild än i verkligheten. Kända personers ansikte ”förskönas” på bild, de ser yngre ut, eller äldre, de är slankare, starkare. Vad du vill, vad man vill. Bilderna och verkligheten är inte identiska.
Men också på ett annat plan kunde man tala om bildmanipulering. Bilder av människor kan göras bättre, sämre eller annars bara annorlunda.
Biskop Bertil Gärtner berättade en gång för mig hur han får ”respons” från olika personer. Han hade en säck med brev, kort och andra ”hälsningar” från människor som fördömde honom för hans åsikters skull, särskilt på grund av hans ställningstaganden i ämbetsfrågan. Sedan var biskop Gärtner Hasse Geigerts gäst i den kände TV-mannens program. Han tecknade ett sakligt porträtt av Gärtner som människa, biskop och teolog. Efter programmet fick Gärtner skaffa fram en annan säck för brev, kort och andra hälsningar av männniskor som bad honom om förlåtelse för att de ansett honom vara närmast ett djur, en föraktfull och arrogant människa! Många var djupt skakade av hur deras bild av Gärtner rasade samman.
De insåg att deras bild inte motsvarade verkligheten.
Många sade att de inte delar hans åsikt, men ber om förlåtelse för allt de tänkt och sagt om honom utan att veta hur fel det var! (Den som har träffat Gärtner kan bekräfta detta.) Och det ger gott betyg åt många människor i Sverige, det är något mycket sympatiskt över detta!
Detta fick både Gärtner och även mig att reagera mot den skrämmande verkligheten: hur bilden av en människa, som målmedvetet tecknas genom insändare, artiklar, klipp (tagna ur sammanhanget) osv kan bli vad som helst, till och med så att den inte har något med verkligheten att göra.
Jag talar inte om ”helgon”, utan om bilder av människor som målmedvetet är manipulerade.
Ofta sägs det att de kvinnliga prästerna är förföljda och förtryckta i vår kyrka. Jag tror inte riktigt på det, de utgör inte den verkligt förtryckta gruppen. Om övertramp sker (till och med utredningen för biskop Heikkas rapport ger egentligen ganska litet konkret), bör det fördömas och rättas till. En lära, en andlig och teologisk position får aldrig innebära att man bemöter andra med oförskämdhet, med omänskligt beteende. Här bör vi alla hjälpa varann!
Men den verkligt förföljda gruppen är de personer som tror på Bibeln som Guds Ord, de som har en traditionell ämbetssyn. Särskilt gäller detta många unga teologer.
Jag har kommit på mig själv med att fråga mig om man måste bli muslim för att få möta respekt och saklighet inom kyrkan! Talen om rätt till åsikts- och tankefrihet rimmar illa med det som många prästbröder får uppleva: de uppförs inte på förslag till tjänster, blir inte prästvigda, får alltid frågan om kvinnliga präster osv. Och om de svarar på frågan får de höra att de inte talar om något annat…
Kanske någon tror att jag skriver om mig själv. Jag kan ju inte förneka att en del av det sagda känns igen! Men ändå vill jag ge mina kolleger, inklusive kvinnliga präster, det erkännandet, att jag personligen har behandlats och bemötts förhållandevis väl. Flera kvinnliga präster är personliga vänner, och jag hoppas att det förblir så trots att vi ser olika på tingen. Många andra bröder har nog drabbats hårdare.
Men det är inte bara personer som kan råka ut för bildmanipuleringar. När man i hög grad följer med utländska media, märker man hur ensidig, för att inte säga förvrängd bilden av t.ex. Israel och USA är. Finländska media, liksom svenska, ger en annan bild av händelserna än många utländska media. Om detta har många andra skrivit, och jag tror att det är relevant. (se t.ex. basun.poluha.se – många hänvisningar). Men man kan läsa ledare i våra största dagstidningar och jämföra dessa med internationell press för att förstå vad jag avser.
Men: för de flesta av oss finns det aspekter på detta som kanske är ännu viktigare. Vi har nog alla orsak att fundera på detta. Hur ofta har man inte fått revidera sin uppfattning av olika personer när man har mött dem ”face to face”.
Jag hoppas därför att vi aldrig kommer bort från möten med verkliga människor, över alla åsiktsgränser, alla tekniska hjälpmedel till trots.
Bilderna är nämligen alltid annorlunda än verkligheten.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Bilderna och verkligheten
Sommaren är enligt många årets bästa tid. Vila, rekreation, samvaro, och befrielse från vardagens plikter (se för övrigt Gunnar af Hällströms välskrivna kommentar i Kp!) är en del av sommarens odiskutabla värden.
Andra säger att det är årets värsta tid! För somliga är sommaren ensamhetens och besvikelsernas högsäsong. Självmordsstatistiken har en av sina toppar just kring midsommaren. Kanske är det kontrasten mellan det liv som man önskade och det liv man (inte) upplever som är en förklaring? Meningslösheten slår hårt.
På väg till Hangö-regattan ännu en sommar för att se vad som kan göras för ”Finlands framtid” – ”de som inte vet att där också finns båtar” – tänker jag också på att sommaren innehåller fina möjligheter, utmaningar och glädje för unga människor, men också mycket annat.
Sommaren är alkoholkonsumptionens tid. Man behöver inte vara ”i form” till skolan, jobbet eller vad det kan vara. Många andra problem är också direkt alkoholrelaterade. Olyckor och våld, sådant man inte skulle göra eller ens råka ut för i nyktert tillstånd, drabbar alltför många unga.
Till sommaren hör också många sexuella frestelser: tillfälliga förbindelser, kanske med löften om en fortsättning som aldrig blir av, könsjukdomar, oönskade graviditeter, aborter osv. Det minsta problemet är inte ångest och en växande oförmåga att knyta varaktiga människorelationer. På något sätt känns det fel när olika organisationer tillhandahåller eller rentav sänder med posten kondomer, som ju måste användas… Avsikten kan vara god, resultatet kan bli det motsatta.
När man läser olika psykologers och ungdomsarbetares svar på frågor om sex och samlag mm, blir man bestört. Knappast bara med tanke på ens ålder. På fullt allvar talar man med 12-13 åringar om detaljer som hör sexlivet till. Frågan om när sexuell aktivitet skall inledas är nästan enbart en teknisk fråga, och har mycket litet med etik att göra. Vi som är ”på fältet” ser hur det är i verkligheten. Tårar och besvikelser, rädsla och ångest hör centralt med (vilket inte utesluter också andra, positiva känslor). Jag tror inte att unga människor då eller annars behöver moralism, men nog moral. Det är till detta som vi alla skulle behöva uppmuntra varandra, oavsett ålder.
Det kan inte vara en tillfällighet att en liberal inställning till sex tidsmässigt hänger samman med ökat antal skilsmässor. Det är nu framtiden formas, eller missformas.
Men sommaren aktualiserar också den tredje ”klassiska” frestelsen för människan: pengar!
Hur fint är det inte att kunna resa, se och uppleva – det unnar man gärna varje människa, och särskilt också unga människor. Men Bibelns ord om penningbegäret, som roten till allt ont äger nog sin aktualitet. Pengar konsumeras, och räkningen orkar man inte alltid tänka på.
Dessa tre storheter, alkohol, sex och pengar, har alltid varit människans risker.
Nu är inte poängen, om nu någon trodde det, att förfasa sig över hur unga människor beter sig idag. Utmaningen är att unga människor skall komma hela genom sin ungdomstid och kunna gå med goda, roliga och fina minnen vidare in i vuxen livet. Det är de så väl värda.
Men sommaren och kampen om människan är inte åldersrelaterad. De flesta av ovannämnda aspekter gäller människor i alla åldrar.
En sista dimension, både en möjlighet och en risk, är det andliga utbud som ges under sommaren. Risken är att man kommer bort från gemenskapen, gudstjänsten, nattvarden, Bibeln. Att man inte finner en gemenskap under sommaren som erbjuder det stöd som varje människa behöver. Men möjlgiheterna är stora: sommarens skriftskolläger kan vara avgörande för många! Där kan det frö sås som blir till LIV. Också olika sommarfester, läger och kurser kan rusta oss för livet på ett avgörande sätt. Över 100 000 finländare samlas under sommaren till andliga fester, den största, gammallaestadianernas sommardagar samalde 70.000!!
Det är viktigt att se på människan ur evighetsperspektiv, också under sommaren. Då klarnar mycket. Det ger livet det allvar som är nödvändigt. Det ger också en barmhärtighet gentemot alla människor, människans fiende är inte någon annan människa, utan det onda, som vi alla kämpar med.
När jag önskar alla en god och fin sommar gör jag det med förhoppningen att Du och jag ska få betyda något för någon i sommar: en hjälpande hand, ett lyssnande öra, eller medmänsklighet i någon annan form, huvudsaken är omsorgen om människan enligt de möjligheter vi konkret har.
Sommaren aktualiserar alltid för mig anslaget i en gammal andlig sång, som givetvis gäller året om:
Två väldiga strida om människans själ.
Den kampen kan man se på nära håll, den kampen känner man starkare och svagare i sin eget innersta.
Må Gud välsigna och bevara alla under sommaren 2006.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Kampen om människan
Jag fick för en tid sedan en ramsa på tre rader, som bestod av tre engelska ord, i olika ordningsföjd.
behave – believe – belong
believe – belong – behave
belong – believe – behave
Denna formel som innehåller orden behave (=uppföra sig, göra enligt ett visst mönster), believe (=tro) och belong (=höra till ngt), sägs uttrycka tre olika mönster i tiden.
Den första gruppen kallas ”builders” (byggare) och gäller personer födda före år 1945. Den andra gruppen är ”boomers” (används om byggnadsarbetare, särskilt brobyggare, i detta sammanhang syftar termen på ”baby boomers”, på den stora generationen som föddes i växande välstånd efter andra världskriget), och handlar om personer födda mellan 1945-65. Den tredje gruppen är ”busters” (ett slags trotsare, sådana som bryter sönder gamla system som upplevs meningslösa, och ersätter dessa med andra), och gäller personer födda efter 1965.
Naturligtvis är det fråga om tendenser, men ju mnera jag har funderat på saken desto flera poänger ser jag i en sådan uppställning (som min sons bustervänner från Sheffield upplyst mig om).
En äldre tid hade seder. Man gick i kyrkan, man ifrågasatte inte mycket som ifrågasätts idag. Detta gällde en större grupp än de som ville bekänna sig som troende kristna. Om det ”tände” och man fick en personlig tro, ledde det till att man anslöt sig, var mera regelbundet och helt med. Till beteendemönstret hörde att man gick i kyrkan, hade en ”kristlig” inställning till livet.
Den andra gruppen, till vilken jag alltså hör, skulle då vara sådana som argumenterar kring frågor som gäller kristen tro, sanning, rätt eller orätt osv. Om man finner skäl, eller rentav goda skäl, då ansluter man sig, vilket leder till att ens liv förändras. Man försöker börja leva som kristen. Men förutsättning för att engagera sig är att finna goda skäl: kristen på goda grunder…
Den tredje gruppen, dagens unga och unga vuxna, är inte i första hand intresserade av argumentation, eller skulle man hellre säga att det är inte det första, eller ens det avgörande. Man går med om och när man blir inbjuden, om man har vänner där, om gemenskapen är god, om det ger en något. Om eller förhoppningsvis när det ”tänder”, leder det till ett förändrat liv i Kristi efterföljelse. Men kanske inte alltid i gamla institutioner, såsom den etablerade konfessionella kyrkan.
Min son Toffi kommenterade min utläggning med följande ord, när jag ville kolla om jag uppfattat dem rätt:
Nog är det i princip rätt. Man kunde kanske också tillägga att skillnaden mellan den andra och den tredje gruppen handlar om att boomers kommer in i gemenskapen genom läran, och busters in i läran genom gemenskapen. Och det har ju förstås rätt så stora konsekvenser för hur man bemöter folk, och vad folk söker efter. Boomers som vuxit upp i ideologiernas kamp söker efter sanningen. Busters som vuxit upp i en tid av söndriga familjerelationer söker efter gemenskap – sann gemenskap och vänskap som inte sviker. Busters har blivit besvikna på institutionerna som inte skyddat dem; familjen, kyrkan, samhället. Därför bygger de upp sina egna sociala nätverk. Det finns också en generationsskillnad på gemenskapsplanet. Boomer-serierna var ”Familjen är bäst” eller ”Bill Cosby Show”, där familjen är central, om än litet humoristisk ibland. Buster-serien framom andra är/var ”Friends” (familjen och släkten kan man inte lita på, men de sanna vännerna är lojala).
Dagens yngre generation skall definitivt inte bemötas med lärosatser. När man ser på Jesus, så hade Han ju långt också utvecklat detta med belong – believe – behave i sitt Följ mig! eller Kom och se! Vad visste de första lärjungarna när de kallades till gemenskapen? Nästan ingenting, låt vara att de fått undervisning i lagen, som varje judisk pojke fick. Men det var nog något annat de skulle få lära sig.
Men man måste också våga se riskerna och ensidigheterna i olika generationers sätt att närma sig livets största frågor.
Risken med min generation, efterkrigstiden stora generation, är att den aldrig växer in i gemenskapen, den fastnar i och fixerar på sanningsfrågor, och på lärosatser (även om många också i min generation är ointresserade av att diskutera och argumentera, man tiger hellre, tar inte ställning).
Men kanske en risk med belong – believe – behave, med dagens unga vuxna, kan vara att det stannar vid gemenskapen, vid upplevelsen, vid mycket gott på ett andligt och sociologiskt plan, men att man inte kommer till substansen i den kristna tron.
I vår tid florerar all världens gemenskaper, men den kristna, bibliska substansen är ganska tunn. Man är intresserad av extraordinära upplevelser (som ett slags förståelig motvikt till den ensidiga lärobetoningen), men kanske (?) inte betänker at t.ex. såväl tungomålstalande som helbrägdagörelser också finns inom t.ex. buddismen och andra religioner.
Därmed alltså inte sagt att inte tungotal och helbrägdagörelser skulle vara bibliska storheter, gåvor givna av himmelens Gud. Men de är trots allt extraordinära, från det vardagliga avvikande. De flesta troende kristna människor dör i någon sjukdom, tidigare eller senare, trots bön om helbrägdagörelse. Andra kan leva länge, trots bön om att få somna in!
Dessa iakttagelser skall göra människan ödmjuk inför de stora livsfrågorna. Vi finner inga bibliska löften om en universell helbrägdagörelse. Vi finner enskilda texter som är beskrivande, att Jesus botar (”en” av många i Joh. 5, ”många” eller ”alla” i andra perikoper). Det är ju klart att vi har två element i detta: det frälsningshistoriska och det som gäller frälsningens dimensioner i alla tider. Det som Jesus gör, misslyckas aldrig. Det som Jesus lovar, håller Han alltid. Men Han har inte lovat att en kristen människa skall komma undan förgängelsen. Människan blir äldre, sjukare och svagare.
Men nu är inte min poäng att på minsta vis predika mot Guds makt och möjligheter, TVÄRTOM!
Gud har makt och möjlgiheter, och säkert är att vi inte griper om Guds löften så som vi skulle kunna och har rätt till! Det är Spong och andra som förkunnar att det inte finns en bönhörande Gud. Hellre sällar jag mig till Markku Koivisto, som förväntar stora ting av Gud idag!
Men i alla sammanhang måste vi vara känsliga för den bibliska sanningen. Där finner vi – som den mest centrala tanken – att Gud är Gud, att det är Hans evighetsperspektiv som gäller, också på jorden. När några vänner bar en vän till Jesus och bad Honom om helbrägdagörelse, svarade Jesus genom att säga att ”Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder”. Det visar vad Jesus satte högst och främst. Alla människor på Jesu tid som var föremål för Hans under, är idag döda. Undret kom för evangeliets skull.
Men både för att väcka och stärka tron, som vi så väl behöver, sker det under. Jesus har ju uttryckligen sagt att vi skall be om stora ting av Gud. Och Gud överraskar oss, i sin godhet!
Till all lycka består överraskningarna ofta av ”himlen har landat” – på jorden, i vår vardag. Men ibland ställs vi inför frågetecken, som är svåra att klara av.
Det är svårt, men viktigt, att hålla fast vid båda sanningarna. Att Gud har all makt, och att människan är förgänglig.
Oliak generationer, olika livsstilar, olika behov, olika behov att bli bemötta, för att bli vunna för Kristus!
Jag tror att alla dessa mönster har sina motsvarigheter i Jesu verksamhet. Judendomen var ju långt en tro enligt paragdigmet behave-believe-belong. Också många judar mötte Jesus. De kunde tacka Gud för sina seder att gå till templet. Många hedningar som apostlarna mötte var sanningssökare, t.ex. på Areopagen i Aten. Men mitt i alla dessa finns alltid Jesu unika förmåga att kalla till sig, att låta människan upptäcka och växa till lärjunge.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Kom och se!
Den senaste tiden har jag ofta funderat över frågan om kristendomen kan förändras. Frågan kan innehålla en missuppfattning: kristendomen är något paket, något statiskt, som man antingen omfattar eller inte omfattar.
Detta leder vidare till påståendet: kristendomen, inte bara kan, utan måste förändras!
Det som senast aktualiserade frågeställningen nu, var att tidningarna rapporterade om Pride-festivalen som hölls bl.a i Helsingfors’ centrum. På bilder syntes också personer iklädda prästskjortor, och i texterna förekom några namn.
Först vill jag säga att jag tror att det finns något i detta som man kan förstå. Kanske detta chockerar någon. Det jag kan förstå är att man vill signalera att kyrkan vill möta människan sådan hon är. Denna intention äger ett berättigande, och den skriver jag under!
Men! Man kan med skäl fråga sig om den uppfylls genom att delta i sådant som Guds Ord avvisar. Jag tror ju inte det.
Hur vemodigt det än låter kan det innebära att de av kyrkans tjänare som går med i sådant (måhända trots goda avsikter) egentligen gör sina medmänniskor en björntjänst! Det leder till att människor söker bekräftelse av kyrkan i stället för hjälp.
Detta påstående får kanske hjärtat att stanna hos vissa bloggare (det hoppas jag dock inte!). Jag förstår ju att detta är ”the issue”.
Men strunta gärna blankt i vad jag skriver! Läs i stället Nya testamentet! Det har ju verkligen ingen betydelse vad någon Henrinho här eller där säger, det som kristendomen skall handla om är vad Gamla och Nya testamentet, såsom ett uttryck för Guds uppenbarade vilja, säger.
Det finns en logisk, för att inte säga teo-logisk kullerbytta i den position som en del förfäktar.
Å ena sidan hävdar man att ”Gud är densamme, oföränderlig i evighet.” Man kan också skriva under ”Jesus Kristus är densamme igår och idag, så ock i evighet” (Hebr. 13:8).
Å andra sidan hävdar man ju att det som Gud hatar och varnar för i GT och NT (synden, inte människan), det skulle Han välsigna idag?
Hur går detta ihop?
Detta får ju inte läsas lösryckt ur helheten. Det handlar inte bara om utlevd homosexualitet, utan även om heterosexuella synder. Långt flera texter i Bibeln varnar för heterosexuella synder. Det handlar om att leva efter sina begär. Men det handlar också om mycket annat.
Noterade någon t.ex. att i Hbl hade intervjuat en person som propagerade för polyamorösa förhållanden (gemenskap mellan flera partners)? Såväl centerns som socialdemokraternas unga i Sverige har förespråkat detta. Om jag idag frågar ”ser vi trenden?” så slutar många läsa här. Farväl!
Om tio år sedan kanske ett ifrågasättande av människans naturliga rätt (!) att själv ordna sina förhållanden betraktas som ett kränkande av invidens frihet! Den som lever får se, eller den som får leva, ser.
Det anstötliga för människor kan förändras. I en kultur där ingen har långt hår, är inte kort hår hos en kvinna eller en man något anstötligt. Det som under den första kristna församlingens tid var anstötligt (t.ex. olika uppfattningar hos jude- och hednakristna) behöver inte idag vara relevant. Skulle homosexualiteten i Bibeln ha varit förankrad i vad människorna kunde tolerera, skulle saken ha varit en annan.
Nu är frågan bunden till Gud själv, till vad Gud har sagt. Och då är situationen en annan.
Det som Gud har sagt som ett uttryck för vad Han välsignar, eller som Han vill att människan skall vända sig bort från, det gäller i alla tider, om inte Gud själv har upphävt det (såsom t.ex. stadganden om offer osv.)
Det enda logiska sättet att komma ifrån detta är att säga att Bibeln inte är ett uttryck för vad Gud har tänkt och sagt om människan, om hennes situation och villkor utan vad människor i olika tider har tänkt om Gud, eller om du vill, tänkt om vad Gud tänker om människan…
Blandmodellen är egentligen ännu värre, och inte ett dugg mera logisk: en del av det som Bibeln säger är relevant och skall observeras idag, annat är det inte. Och det är jag som kan välja vad som är relevant och vad som man kan strunta i (jfr tidigare inlägg).
I stället för att säga människan måste förändras, säger man kristendomen måste förändras så att den passar dagens människa.
Men var och en förstår ju att en kristendom som man kan hänga upp i sig själv inte är någon kristendom.
I stället för att fråga ”kan kristendomen förändras?” skall vi fråga ”kan kristendomen förändra?”
För den sanna kristendomen kan aldrig vara statisk, för det handlar om den levande och uppståndne Kristus.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Kan kristendomen förändras?