Håller förmedlingen av kristen tro, från en generation till nästa, på att kollapsa i svensk kristenhet? Varningarna har hörts många gånger de senaste åren: Majoriteten av ungdomar som växer upp i en kristen församling eller är med i det kristna ungdomsarbetet lämnar tidigt den kristna tron.

Forskarrapporterna som belägger detta finns tillgängliga på nätet – här, här och här – och det är en i många delar gemensam bild för Svenska kyrkan och frikyrkan.

Varningarna har hörts, ungefär som varningarna för en annalkande klimatkris. Men till skillnad från klimatfrågan, som kyrkorna tar på allvar, verkar varningarna om den pågående inre sekulariseringen falla för döva öron.

Den senaste i raden av larmrapporter kommer från Caroline Klintborg, docent i religionspedagogik vid Stockholms universitet, som nyligen gett ut boken Var är Jesus? Ungas röster om konfirmandundervisning (Verbum 2023). Hennes undersökning visar att konfirmander i Svenska kyrkan uppskattar gemenskapen och bekräftelsen av den egna personen – de har fått möjlighet att lära känna sig själva – vilket är positivt. Men förmedlingen av den kristna trons centrala innehåll har inte fungerat.

Undervisningen har fokus på lek, glädje och musik; det är mer ”lekträffar än utbildning”. Det är en undervisning som ”låter dem vara dem de är och som ger dem utrymme att fundera kring etik och moral, men en undervisning som inte tycks kunna bidra till en förståelse för bibeltexternas relevans för vår tid eller ett språk för att tala tro”.

Ungdomarna har under konfirmationstiden ”inte socialiserats in i söndagens gudstjänst och de relaterar inte etiken till en kristen tradition”. De ”får inte ihop tro och liv, eller talet om Jesus, med sin samtidiga förståelse av naturens lagar och regelbundenheter”. Frågan om vetenskap och tro ges inget bra svar.

Resultat: ”Jesus framstår som en historisk figur utan betydelse för det egna livet och Gud framträder som en terapeutisk kraft och inte som en ontologisk verklighet”.

Formulerat på ett annat sätt: Konfirmandundervisningen visar att sekulariseringen har vunnit över evangeliet – också inom kyrkan! Det verkar också vara så att inte ens bland anställda i kyrkan är det självklart längre att tala om tron med varandra.

När ska kristenheten vakna? När ska varningarna börja tas på allvar? Caroline Klintborgs frågar: ”Vem tar kyrkans generationsöverskridande utbildningsansvar?”

Vi måste börja ta på allvar orden i Judas brev: ”att kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga” (v 3).