Jag läste i Dagens lösen häromdan om en av de mest tragiska verser i NT.

”När han hade tagit emot brödstycket, gick han genast ut. Och det var natt.” Joh. 13:30

Efter att ta tagit emot sakramentet, som man senare skulle säga, gick han ut ur de heligas gemenskap. Och det var natt. Ja det var det, sannerligen!

Men det som slog mig denna gång var hur odramatiskt det såg ut. De andra lärjungarna märkte inte något.

Den lärjungen lutade sig då mot Jesu bröst och sade: ”Herre, vem är det?”  Jesus svarade: ”Det är han som får brödstycket som jag doppar.” Och han doppade brödstycket och gav det åt Judas, Simon Iskariots son.  När Judas hade tagit emot brödstycket, for Satan in i honom. Jesus sade då till honom: ”Gör snart vad du tänker göra.”  Men ingen av dem som låg till bords förstod, varför han sade detta till honom. Eftersom Judas hade hand om kassan, trodde några att Jesus hade sagt till honom att han skulle köpa något som de behövde till högtiden, eller att han skulle ge något åt de fattiga.  Joh. 13:25-29

Det är slutverserna som jag tänkte på. Här skedde något av det allra värsta som har skett på vår jord. Judas lämnade Jesus och järjungarna, Satan hade farit in i honom och han var på väg att förråda Jesus.

Men ingen av dem som låg till bords förstod! De trodde att han var på väg för att köpa något, eller att han fick ett uppdrag av Jesus.

Jag har stannat inför detta nu. Förståndet och iakttagelseförmågan räcker inte till. Förståndet kan inte avslöja den onde. Bara Jesus vet, den Helige Ande vet, Gud vet.

I Markusevangeliet berättas ofta om hur Jesus möte människor som var besatta av onda andar. Det är märkligt att inför Jesus så kunde de inte vara tysta! De avslöjade sig alltid. Och det de sade var sant, men ändå kallt och utan tro.

Nu lever vi i ödestider i många avseenden. Ser du det som sker i det som sker? Ser jag det?

Bara Jesus kan öppna våra ögon så vi ser. Vi kan i Jesu namn och i blodets beskydd avslöja den onde och hans planer. Men Jesus hjälper oss att se människan, den nödställda och slagna. Den människa som i sin ondska – som kan se ut som ett stilla, kritiskt förhållningssätt – har vänt Kristus ryggen.

När vi vet detta, när vi minns korset som restes på Golgata kulle, då kan vi inte fortsätta med business as usual.

Vi behöver vända om, till Jesus, medan tid ges.

Henrik

Jag har ofta haft orsak att återkomma till Nils Bolanders dikt Alla till lags.

Han säger där några ord, som etsat sig i mitt minne:

Bekännande hedningar saluterade honom,

och de fromma kallade honom för sin.

Men i bleket mot kvällningen förbannade han sin seger.

Dessa ord är den ena sidan av att vara kristen och präst. Man kunde också säga politiskt korrekt, även om begreppet inte är lika täckande.

Människan har en vilja att inte vara ytterlighetsmänniska. Man vill gärna ha människor både till höger och till vänster, så att man själv kan framstå som en balanserad och moderat person.

Jag vågar dock säga så mycket att det ibland, kanske oftare än vi tror, är fel att var mittenmänniska, moderat, måttlig. Ibland är det åtminstone nödvändigt att vara ytterlighetsmänniska, om man vill vara en Jesu efterföljare. Tänk på profeterna! Tänk på martyrerna!

När påven Franciscus häromdagen träffade anhöriga till offer för organiserad brottslighet i Italien, sade han många tänkvärda ord. Hans budskap till mafian var: omvänd er, gör bättring, det är ännu inte för sent, men annars kommer ni till helvetet!

Han fortsatte med att säga: var och en av er har haft en far och en mor. Tänk på dem. Gråt lite och bekänn och ångra er synd, annars hamnar ni i helvetet.

Jag tänkte i mitt stilla sinne vad det skulle bli för storm i massmedia, i sociala och asociala medier, om någon biskop eller andlig ledare på våra breddgrader, skulle ha sagt så??

Det kan vara skäl att betona, att ”var och en av oss ville vandra sin egen väg, men HERREN lät allas vår missgärning drabba Honom”.  

Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. 1 Joh. 1:8

Men det finns kanske också en annan sida. Den kristna positionen är inte att alltid vara extrem. Snarare är det att aldrig vara extrem. Eller att vara en mittenmänniska.

Det handlar om att följa Kristus. Han, som kunde dämpa de häftiga lärjungarna när de undrade om de skulle be om eld från himlen, inte för att göra dem mera brinnande, utan för att förgöra folket, som inte tog emot Jesus på väg till Jerusalem (Luk. 9:54).

Att vara kristen handlar också om att lära sig tiga, att inte låta sig provoceras, att vänta på Herrens tid.

Jag har nog mycket att lära. Både när det gäller villigheten att bli en dåre för Kristi skull, för Kristi skull alltså, och när det gäller att inte låta sig provoceras av ondska, av smädelser och kritik, av dumhet eller något annat. (Jag kan för övrigt också själv producera allt sådant.)

Att vara kristen kan vara att gå emot alla, att vara ensam bland människor. Det är väldigt få som trivs med det, alla vill gärna vara med i något band eller ha någon rytmgrupp, någon som dunkar en i ryggen.

Men att vara kristen kan också vara att vara till synes tam, ta stryk och bli svarslös – bara för Kristi skull.

Låt oss inte vara mittenmänniskor, inte heller ytterlighetsmänniskor utan centrummänniskor.

Sådana som har Jesus i centrum och som sprider – om inte succé – välsignelse.

Henrik

Jag har tidigare hänvisat till docent till Kati Niemeläs undersökning: Female Clergy as Agents of Religious Change (http://www.mdpi.com/2077-1444/2/3/358). Eftersom några har aktualiserat den vill jag hänvisa till några drag i den.

Jag uppmanar alla intresserade att läsa Kati Niemeläs text och att varken läsa in mera eller mindre i det hon skriver. Jag tror att artikeln skall uppfattas som ett landskapsporträtt, inte som analyser av enskilda kvinnliga prästers åsikter. De kvinnliga prästerna representerar precis som de manliga prästerna en stor brokighet vad åsikter och uppfattningar beträffar. Jag har träffat flera seriösa kvinnliga präster, vars trosuppfattning jag till många delar kan instämma i. Jag har också följt många manliga präster, vars trosuppfattningar känns väldigt avlägsna och främmande.

Några citat ur Niemeläs artikel, först något om undersökningen:

 The paper is based on quantitative surveys conducted among the members of the Clergy Union  in  2002,  2006  and  2010  (N  =  about  1,000  each)  and  among  the applicants  for university studies in theology in 2010. The research shows that clergywomen are changing the Church in a clearly more liberal direction. They do it in arious areas of church life: they change the perception of faith and dogma, the policies of the Church as well as daily practices  in  parishes.  Clergymen  are  notably  more  traditional  in  their  orientation,  even young  clergymen.  Therefore  it  is  especially  the  female  clergy  who  serve  as  agents  of religious change in the Church.

Och i summeringen säger Kati Niemelä:

In general, clergywomen are clearly changing the Church in a more liberal direction. They do it in various ways: they change the perception of faith and dogma, the policies of the church as well as daily practices in parishes. Female clergy are notably more open towards homosexual couples‘ rights in the Church and have also been more active in acting in favor of them. The data also show that attitudes towards same-sex couples have become more positive during the period 2002–2010, especially among female clergy. Among the men, they have remained more stable.

In general, the construction of faith among women is more individualized and not so dependent on traditional authorities than that of male clergy. Women are not so clearly attached to traditional dogma, they read the Bible less, but pray more than male clergy. Their attitude towards Church work is also more  open  to  society.  They  consider  it  important  that  the  Church  is  active  in  helping  people  and promoting equality, justice and rights of the minorities and not just proclaiming its message by talk.

I artikeln talar Kati Niemelä om de svårigheter som kvinnliga präster möter. Trots beslutet 1986 och de första ordinationerna redan år 1988 möter många kvinnliga präster misstänksamhet och motstånd. De har svårare att avancera inom kyrkan och finna ledande positioner. Mera förefaller enligt Niemelä att krävas av kvinnor än av män, även om situationen nu kanske förändras så småningom.

Niemelä visar tydligt på sammanhanget mellan de två stora problemställningar, som kyrkan är splittrad över idag: ämbetsbeslutet och äktenskapsfrågan. Utan det första beslutet skulle den andra frågan alls haft samma inflytande och fotfäste inom kyrkan, åtminstone inte inom prästerskapet.

Min avsikt är inte att slå ned någon. Vi hör så ofta att man inte skall tala om de svåra frågorna, för de splittrar oss bara.

Jag tror tvärtom att vi borde tala mera – unter uns – om de svåra frågorna, för därför att vi inte talar om dem, och kräver argumentation av varann, är vi så oense.

Månne det inte är så – och detta ska inte populistiskt slängas ut! – att män har gjort mera skada i kyrkan än kvinnor. Det vet ju Gud allena, och svaret behöver vi inte veta. För det handlar ändå om att som Sven Dufva vid behov stå ensamma på bron och hålla ut ett tag ännu!
Henrik

Dagens Nyheter kom idag med dagens nyhet för mig:

Ulf Ekman, grundaren av Livets Ord, blir katolik!

http://www.dn.se/debatt/darfor-lamnar-jag-livets-ord-och-blir-katolik/

Det finns säkert många förklaringar till detta.

Om jag för ett ögonblick bortser från de läromässiga aspekterna, vilket man inte ska göra (!), så finns det kanske några tankar.

Min gode vän och förste förman, teol. dr Per Wallendorff, sade en gång med glimten i ögat, att ”vi lutheraner sitter säkert i himlen en gång med fötterna i kallt vatten och sjunger lutherska psalmer”. 

Det finns många olika kyrkor och fromhetstyper. Någon är läromässigt klar, men kanske litet torr. Någon annan är hänförd, med eld och hängivelse, men har kanske för litet bränsle och mera känsla, och resultatet kan bli en aning bränt.

Andra har inget rum för mystiken, allt är redigt och klart, och andra åter har så mycket mystik att de blir mystiska till slut.

Jag kan också tänka mig att många som kommer från mindre kyrkor och samfund saknar ett större sammanhang. Och den som är ledare och ansvarig blir säkert ibland trött på att vara den som ska hålla kristendomen flytande – mycket förenklat sagt.

Och vi protestanter sörjer över att ingenting idag tycks vara givet, allt är till salu. I det sammanhanget representerar den katolska kyrkan och den ortodoxa kyrkan ett välsignat undantag. Där kör man vidare utan att vara så imponerad av alla världens strömmar i tiden.

Det finns alltså (kanske) en psykologisk ”beställning” på en sådan utveckling – utan att förringa och alls inte försöka ironisera över Ulf Ekmans val. Han har länge stått i rampljuset, han har deklarerat var han står och Livets Ord står, det är mycket han som har stått både för ”tradition” och förnyelse.

Nu vill han ”ställa sig i ledet”. Kanske. Detta kan vara en aspekt.

Det är många som idag dras till den katolska kyrkan. Inte minst när man möter en så urvattnad kristendom i våra sammanhang att man knappast kan kalla det kristendom längre.

Också en lutheran skulle kunna vara ”förunnad” att få ”stå i ledet” i den meningen att man skulle få något ”överlämnat” (traderat), som man skulle få föra vidare (överlämna) åt barn och barnbarn – och åt vänner och andra människor. Kyrkan har en tro – ett trosinnehåll – som bär. Men detta är så bortgrumlat i dagens lutherska kyrkor.

Svaret på kritiska och i viss mening kompletterande rörelser är inte att kasta sig in i något annat och börja renodla det. Svaret är att förstå att det kan vara ett uttryck för något som fattas i (den lutherska) kyrkans/församlingens liv, och att då ta in det – om det är bibliskt relevant.

Jag har en djup respekt för mycket inom den katolska kyrkan. Men jag har också så stora läromässiga frågetecken, för att inte också skriva utropstecken, att jag förblir en glad lutheran till övertygelsen, och delvis nog en ganska bekymrad lutheran i det praktiska.

En sak är dock säker: ingen har allt – utom En.

Kristus.

”I honom är vishetens och kunskapens alla skatter gömda.” Kol. 2:3

Henrik