Det finns nog anledning att nu påminna om Fil. 3:16, som i den gamla kyrkobibeln innehåller uttrycket vidare på samma väg.

Jag hade två goda vänner i Sverige, av vilka den enas favoritord för rörelsen var just detta: vidare på samma väg!
Den andra, anställd i samma rörelse, sade att hans motto är: upp ur de gamla hjulspåren!

Nu kan man fråga sig om dessa två är motsatser. I en mening är de uppenbart det. Om det gäller en kristen kyrka, en kristen rörelse eller något mostvarande kan man avse att man går in för något annat, när man säger ”upp ur de gamla hjulspåren”. Men kan också mena att man behåller det gamla budskapet, men vill frigöra sig från mycket av ”de äldstes stadgar” som samlats under decennier eller sekler.

Men VIDARE PÅ SAMMA VÄG behöver inte betyda att allt är statiskt, att ingenting får rubbas. Allt skall stå där det allid har stått. Allt skall låta lika, sägas lika, vara lika.

Men knappast är det så aposteln tänkte det.

Han sitter där i fängelset och skriver att han vill känna Kristus och hans uppståndelses kraft. Han konstaterar med sorg några verser senare att många vandrar såsom fiender till Kristi kors.

Det finns nog ingen anledning att avstå från detta. Nej, tvärtom: vidare på samma väg!

Vad det betyder ”i vårt fängelse” för en och var, må vi utbe oss ledning om. Uppenbart är dock att vi måste sätta vårt hopp till Gud, annars blir det ingenting av kyrkans framtid.

Hur ofta finner vi inte i Bibeln uttryck som ”bevara” och ”håll fast”.

Det är nog snarast sådana rop som nu behövs!

Intet annat evangelium, skriver Paulus i Gal. 1:6f. Ingen annan Kristus, skriver han i 2 Kor. 11:1ff. Intet annat namn, säger Petrus i Apg. 4:12.

Vidare på denna samma väg!

Henrik

Till min kännedom har igen kommit att ”man” (!) har kallat min teologi och min syn destruktiv. Jag har utfört mycket destruktivt arbete i stiftet, sägs det, och det som andra under tidigare år har byggt upp har jag (och mina meningsfränder) nu (åtminstone delvis) raserat och omintetgjort under några veckor.

Detta uttalande, som under de senaste veckorna har yttrats i olika sammanhang, måste sannolikt syfta på biskopsvalets andra omgång.

Jag vill inte gå i självförsvar, tvärtom försöker jag stava på 2 Mos. 14:14, även om det inte är lätt.

Men två eller tre frågor ställer jag dock:

1. Är det destruktivt att fråga om ett beslut håller i ljuset av Guds Ord?

2. Är det destruktivt att säga att man vill att båda åsiktsgrupperna skall rymmas inom samma kyrka och att vi skall försöka vara fleixbla och komma överens, dock så att alltid majoritetens syn skall gälla framom minoritetens?

3. Är det verkligen så att ämbetsfrågan – också om vi skulle ha helt fel – är en fråga som upprör vår kyrkas ledning i långt högre grad än det som sägs om vår Frälsare och Herre? Man hör ju inte ett ord om detta!

Jag konstaterar också att det inte var jag som under biskopsdiskussionerna tog upp ämbetsfrågan. Den slängdes alltid i ansiktet på mig. Jag fick titeln ”kvinnoprästmotståndare” ungefär som en tjänstetitel. Jag vet bara inte hur man söker avsked från den ”tjänsten”…

Det skulle inte ha behövts många försonande ord från kyrkans biskopar och präster, för att situationen skulle vara en helt annan! Till exempel att vi skall tillsammans försöka lösa de problem som finns, och att vi i kyrkan kan hantera denna fråga. Vi vill inte låta den splittra vår kyrka.

MEN: det visar sig nog tyvärr att splittringen går mycket, mycket djupare än till denna ena fråga.

NU är inte svaret att ”måla in sig i ett hörn” med en enda fråga. Nu är svaret att hålla fast vid Bibelns Kristus, att studera Ordet i bön, att samtala om en djupare förståelse och sedan frimodigt leva!

Jag tror också att det skulle vara oerhört värdefullt att många lekmän och präster nu skulle träda fram och bekänna ”färg”.

Jag hoppas att det finns många bland oss som fortfarande älskar vår kyrka, trots alla dess brister. Vi har samma hemortsrätt som alla andra. Jag hoppas att HERREN vill hjälpa oss genom en förnyelse som når djupt, och som förnyar vår kärlek till reformationens arv, dess betoning av nåden och tron på Kristus, som rättfärdigförklarar den ogudaktige, och dess kristallklara Kristusbekännelse i betoningen av Bibeln som det enda rättesnöret.

Jag hoppas också att jag inte är en av de ”själiska människor” som vållar splittring och som Paulus varnar för. Men den varningen gäller ju i särskild mening också dem som lär och sprider sådant som för BORT från Ordet.

Det är inte enheten i sig som är något värd. Det är enheten på Bibelns grund, i Kristus, som är det avgörande.

Henrik

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Jag vet inte vem som har sagt det (någon har påstått att det är ett kinesiskt ordspråk) men det är så sant som det är sagt. Nu har hela kyrkan och också vårt stift kommit att profileras kring en enda fråga. Jag tror att alla parter är trötta på situationen, även om vi ser orsakssammanhangen olika.

Men ett ljus tändes åtminstone för mig när jag hörde att en kvinnlig khde i ärkestiftet på kyrkoherdekonferensen i förrgår stigit upp och sagt att hon anser att de församlingsmedlemmar som önskar gudstjänster enligt den traditionella ämbetssynen skall ha rätt att få det!

Vilken välbehagllig röst i en tid fylld av beskyllningar och hat! Hur välkommen är inte denna modiga människa, som kanske får ovett över sig för att hon säger så! Hur fint är det inte med försonlighet och respekt också då när man inte kan omfatta en annan människas åsikter!

Heder åt en sådan människa!

Jag tror att vi måste kunna se vidare än till en enda teologisk diskussion. Det som det handlar om är en kristendomsförståelse, där det kan finnas många olika aspekter och syner, och där någonstans gränsen överskrids. Men mycket vore vunnet om vi kunde samtala med varandra, och inte slå, förtala och beskylla i det oändliga.

Det är nog bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Måtte det också bli ett finländskt ordspråk!

Henrik

You’ve got mail! Du har fått epost, det kom ett brev, något i den stilen hette en film som jag en gång såg. (Jag fäste mig faktiskt vid att huvudpersonerna mailade till varann med Mac, inte med PC..)
Och det hände alltså mig nu. Det kom ett brev – ett mail.
En person kommenterade mitt förra inlägg med bl.a följande ord:

Märkligt är bl.a. att vår ärkebiskop inte tycks se att det också gäller församlingsborna. Eller är det nästa steg: Att vi församlingsbor inte får välja vi heller, utan om frs vill sända en kvinnlig präst att döpa våra barn får vi ta henne eller vara utan (det finns en webbplats som talar om att om du vill ”beställa ett dop”, osv…)

Faktiskt, hur länge kan vi tillhöra denna kyrka, som inte förefaller sätta något värde på oss, samtidigt som de inte ens påstår att vi avviker från bekännelsen. Varför är inte bekännelsen det avgörande – så länge vi alla omfattar den, borde vi väl samarbeta och sträcka oss mot varandra för att nå varandras händer och tillsammans förhärliga och lovsjunga den ende Guden, det som är vårt livs mål?

Jag tror att brevet (email) berör verkligheten ur flera perspektiv. Man talar ofta om vår kris i kyrkan nu som om den bara skulle gälla en liten grupp präster. Det är ju egentligen ingen som vet. Men jag tror att vår ärkebiskop (också) gör en felbedömning. Det handlar om många församlingsbor, vilket är principiellt viktigt. Vi präster är ju utbytbara tjänare, men församlingen är primär. Den är vi satta att tjäna, med Guds Ord och sakramenten.

DÄRFÖR: nu borde lekmännen reagera. Säga hur Ni vill ha det! Inte efter eget huvud bara, utan i ljuset av Guds Ord.

Det märkliga är dock att när det talas om synen på kristendomen (jag har inte hört hans kommentar, men Stig K på Kp brukar vara mycket observant) så skulle man ju tycka att den första reaktionen skulle gälla andra kristendomstolkningar. Men nu har man sagt att beslutet 1986 inte innebär en förändring i läran, utan en annan ordning. Både den gamla och den nya har man kallat legitim.

Hur går detta ihop?

Jag vet inte om jag – av förekommen anledning – läser in för mycket i ärkebiskopens ord. Han har sagt motsvarande saker tidigare. Men tyvärr upplever jag nog en tydligare blick, om inte ett pekande, mot dörren. Det är som om ärkebiskopen resignerat: det finns inga andra lösningar än att Ni…

Det är något av andra världskrigets straff för officerare, som fick en pistol med ett skott och fick gå in i en skogsdunge.

Men mina frågor är:

1. Vilket är det problem som är så stort att man måste gripa till så drastiska åtgärder?
I mindre än 2% av församlingarna är detta ett problem! Kan man inte säga att vi tvärtom klarat av att leva tillsammans förvånansvärt bra??

2. Blir det inte större problem om man löser det enligt dessa biskopliga anvisningar?
Jag avser såväl biskopsmötets redogörelse, ärkebiskopens och även vemodigt nog min vän Borgåbiskopens recept (detta med urkraften och annat som man måste kämpa med och mot).

3. Är det vi som har den gamla synen som gör detta till ett problem eller är det majoriteten?
Jag tycker att frågan hela tiden kommer upp, men när man frågar hur, vem och var så börjar det ofta med att majoriteten inte vill ha minoriteten, eller är jag blind?

Visst finns det stora problem i vår kyrka, så stora att man kan fråga om en kyrka kan hålla ihop med sådana inre spänningar. Men det finns också en hel del Guds folk i kyrkan, en klar Kristusbekännelse, människor som vill hålla sig till Guds Ord.

I varje fall tycker jag det är så:

En bror kan inte säga till sin bror eller sin syster: du måste lämna ditt hem! Eller: du får inte vara hemma!

Det kan bara Far säga, sedan om eller när det är dags.

Henrik

I det färskaste numret av Kyrkpressen intervjuas två ärkebiskopar, den nye svenska ärkebiskopen och vår ärkebiskop Jukka Paarma.

Det är enligt min mening en avslöjande intervju. Ärkebiskop Wejryd anser att det faktum att synen på ämbetsteologin lagts med i behörighetskraven och inte bara i lämplighetsbedömningen lett till större klarhet och haft gott resultat.

Hm. Läs t.ex. www.dagen.com och artikeln om Maria Rönn, läs gärna på Brogrens hemsida (www.brogren.nu) om situationen i Svenska kyrkan. Professor Eva Hamberg, själv kvinnlig präst och professor i Lund, har sagt att Svenska kyrkan dreneras på goda arbetare genom den nya policyn (att kräva fullständigt handlingstvång i förhållande till den nya ordningen).

Av solidaritet med Kyrkpressen vill jag inte här före utgivningsdatumet kommentera mera innehållet i ärkebiskop Paarmas ord, utan hänvisar till Kyrkpressens egen hemsida för att nyheten skall läsas ”ur källan”. (www.kyrkpressen.fi/tidningen – senaste numret).

Så mycket säger jag att jag finner utvecklingen oroväckande.

Vad tycker Ni?

Henrik

Den 30.3-1.4.2007 (Palmsöndagshelgen) hålls bibel- och bekännelsedagar i Tammerfors.

I detta skede är det inte klart om det också kommer att finnas parallellprogram på svenska. Åtminstone skall det bli en stor samling med folk från olika väckelserörelser, organisationer, församlingar. Förhoppningsvis även en del på svenska. Be för dagarna, reservera tiden! Närmare uppgifter ges så småningom när också detaljerna klarnar!

Henrik

I Danmark bildades i slutet av augusti ett nätverk, Evangeliskt-lutherskt nätverk . Ordförande är Henrik Höjlund (f. 1960), och i ledningen sitter personer med anknytning till olika väckelserörelser och till Meningsfakulteten i Århus och Dansk Bibelinstitut i Köpenhamn, Luthersk Missionsförenings högskola i Hilleröd m.fl.

Det är alltså frågan om ett nätverk inom kyrkan, som har bildats för att slå vakt om kyrkans sanna tro. Liknande dikussioner har förts i vårt land, utan att här närmare gå in på detaljer i detta skede.

Här kan du läsa mera om nätverket i Danmark:

http://www.luthersk-netvaerk.dk/index.php?option=com_frontpage&Itemid=1

Henrik

Eräässä keskustelussa puhuttiin hiljattain kirkon tulevaisuudesta. Erään puheenvuoron siinä keskustelussa käyttänyt kirkolliskokousedustaja, Kemijärven seurakunnan khra Lasse Marjokorpi, puhui kirkon tilasta mm. seuravaa:

Kirkko elää omassa ajattelussaan vielä yhtenäiskulttuurin aikaa. Se kuvittelee, että Suomen kansan kirkkoon kuuluva enemmistö on sillä tavoin sitoutunut kristinuskoon, että sen demokraattisia päätöksiä voidaan pitää kirkolle ohjeellisina.
Suomalainen nykykulttuuri on jo mielessään siirtänyt kirkon yksityiseksi yhteisöksi, jonka edustamilla katsomuksilla ei sen mielestä ole mitään yleispätevyyttä. Huomattavaa on, että Euroopassa vain katolinen kirkko näyttää säilyttäneen perinnäisen kirkon aseman yhteiskunnallisesti merkittävänä toimijana. Se tunnustetaan Suomessakin, vaikka katolisia on vain muutama tuhatta.

Se tarkoittaa, että kielletään kaikki erityiset ihmiselämää koskevat kysymykset, jotka koskevat ihmisen syntyä ja kohtaloa, hänen suhdettaan Jumalaan, sitä mikä on oikein ja väärin, niillä ei ole mitään sijaa tieteen määräämän yhteiskunnallisen järjen näköpiirissä. Suostuessaan tähän maailmankuvaan kirkko ajautuu kulttuuriseen merkityksettömyyteen, se ei kykene luomaan yhteisöllistä etikkaa ja siitä tulee vain viihteellinen yhteisö.

Onko se totta? Osuuko oikeaan?

Mielstäni osuu. Eli, nyt tarvitaan aktiivista toimintaa.

”Kristitty, älä pakoile, käy päin!” (nimi. ”Morosus” = Osmo Tiililä)

Henrik

Ordet samtal är ett mycket bra ord, och ett kristligt ord. Det är ett mycket bättre ord än diskussion, som kanske av många upplevs som en synonym.

Varför?

Ordet samtal uttrycker så mycket. Det handlar om ett tal med någon eller några. Det handlar inte om att en föreläser, och andra hör på, att en säger hur det är medan andra får vara åhörare eller kanske bara åskådare…

För det andra ger ordet samtal uttryck för en strävan till att förstå, man talar sig samman, man strävar till enhet. Eller man är ett, man har enheten och kan därför också tala om svåra frågor.

Alla vet hur det är när man har en djup vänskap. Då förstår man varann också när man inte förstår varann… Lät det som abrakadabra? När man inte har enheten, när man är oense, förstår man inte varann även om man har samma åsikt!

Diskussionen uttrycker per definitionem en splittring. Man är oense, man går olika vägar. Man diskuterar om sådant som man inte ser lika på.

En annan sak är att diskussioner kan bli samtal och utlysta samtal kan sluta i disputeranden…

Både i Bibeln och i bekännelseskrifterna har vi ord som jag tror att är högaktuella just nu.

Men därunder hava också de som frukta HERREN talat med varandra; och HERREN har aktat på dem och hört dem, och en minnesbok har blivit skriven inför hans ansikte, till åminnelse av dessa som frukta HERREN och tänka på hans namn. Mal.3:16.

De som fruktar HERREN har talat med varandra. Detta är ett äkta kristet samtal, för det uttrycker både samtalet med Herren (inför hans ansikte) och med andra människor som fruktar HERREN.

Jag tror att detta samtal nu är det viktigaste samtalet när det gäller ”vägar vidare” i och för kyrkan. Inte sololösningar, avhopp här eller där, utan ett gemensamt samtal. Hur ofta har vi inte i Bibeln synen att ”Anden säger till församlingen”, dvs att Gud talar när Guds folk är samlat, inte bara till individer var för sig, utan genom samtalet, i samlingen, församlingen.

Det finns ett ställe i bekännelseskrifterna som betonar detsamma. I Schmalkaldiska artiklarna heter det under rubriken Om evangeliet såhär:

Vi vilja nu återvända till evangeliet, som på mångahanda sätt giver oss råd och hjälp mot synden, ty Gud är översvallande rik i sin nåd. Först genom det muntliga ordet, varigenom syndernas förlåtelse predikas i hela världen, vilket är evangeliets egentliga uppgift och ämbete. För det andra genom dopet. För det tredje genom altarets heliga sakrament. För det fjärde genom nycklarnas makt och även genom bröders samtal med varandra och tröstande av varandra, (såsom det heter) Matt. 18: ”Varest två eller tre äro församlade” osv.

…. även genom bröders samtal med varandra och tröstande av varandra….

Det är detta samtal som jag nu ser som det viktigaste. Jag har i STI:s informationstidning skrivit om våra viktigaste samtalspartners och skrev bl.a. såhär:

Nu måste man överväga situationen på nytt. Man bör fråga sig, med vem skall diskussionerna fortsätta, när den nuvarande vägen inte lett till önskat resultat.

Jag är uppriktigt av den uppfattningen att samtal nu bör föras med kyrkfolket dvs, församlingsborna, och inte med biskoparna.

Någon kanske drar fel slutsats av det jag skriver. Det betyder givetvis INTE att jag slutar tala med biskopar, att hur de än skulle försöka så vägrar jag! Utan det betyder att, vilket jag hänvisar till i Hörnstenen (www.teolinst.fi) att vi har under flera år samtalat med biskoparna om vägar vidare i ämbetsfrågan (jag har skrivit, samtalat privat, andra har samtalat mera ordnat, under ledning av ärkebiskopen). Genom min nya tjänst har jag nu blivit inbjuden till dessa samtal. Men under årens lopp har egentligen ingenting skett, biskoparna har däremot fattat ett principbeslut om att särvigningar aldrig skall kunna ske, och detta kom inte ens genast till deltagarnas kännedom. Sedan har olika personer och grupper vädjat till biskoparna om förståelse. Sedan har 11000 församlingsaktiva och präster, bland dem också kvinnliga präster, försökt driva detsamma som jag försökte säga inför biskopsvalet, nämligen att denna fråga inte får splittra vår kyrka och att vi skulle behöva andra lösningar en tvångets väg. Jag skriver faktiskt att jag försökte tala för livsrum för båda grupperna inom kyrkan, för det hördes inte alls. Det enda som man refererade till i tidningar pch massmedia var att jag var kvinnoprästmotståndare, som är min titel, precis som Björkstrand är tidigare rektor för Åbo akademi.

I denna situation, när alla dessa vädjanden inte lett någonstans, och biskopsmötet efter att 11000 församlingsmedlemmar vädjat till dem fattar ett beslut om en linjedragning, visserligen i redogörelsens form, det skall erkännas och noteras positivt, så anser jag att det inte finns sakliga grunder för ett fortsatt samtal i denna situation.

Både av teologiska och av praktiska skäl är det därför nu dags att vända sig till kyrkfolket, till den gudstjänstfirande församlingen och fråga: hur tänker ni? Hurudana präster vill Ni ha? Tycker ni att vi som har betänkligheter visavi ämbetsbeslutet år 1986 skall få stanna och verka inom kyrkan enligt vår övertygelse, eller tycker Ni att det är bäst att vi drar oss undan?

Min uppfattning är att de flesta inom den aktiva församlingen skulle ge livsrum åt de gammaltroende, också fast detta skulle innebära väjning i vissa fall. Kanske har jag fel, i såfall skulle samtalet avslöja det.

Samtalet skulle kanske också kunna peka på nya alternativ, som vi som varit med för länge, inte ser.

Min personliga åsikt är att det måste få finnas en viss ”brokighet” i svaren och i handlandet. Ju mera stereotypt frågan behandlas, desto mindre förutsättning finns det för att en ökad förståelse skall slå rot.

För många av oss, särskilt de litet äldre av oss, finns det inte något alternativ till vår kyrka. Vi har vuxit upp med den och i den, det är vårt hem. Att lämna den skulle vara att ”gå hemifrån”. Så länge det finns något som helst alternativ, drar jag mig för det.

Men för yngre kristna är det inte så. De frågar mycket mera vad kyrkan kan erbjuda dem. De har inga belastningar av goda tider, de har vänner i olika rörelser och grupper, över samfundsgränserna (det har vi också). Men de ser inget självändamål i att försöka banka på en dörr som aldrig öppnas.

Det är sådana jag möter i mitt arbete. Det är sådana som inte bara frågar mig vad de skall göra, även om det ännu sker. Det är sådana som berättar för mig vad de anser att jag borde göra, och som berättar vad de tänker göra. Det är ett misstag att tro att några äldre ledare står där med visselpipan i hand och ”dömer spelet”.

Jag har med stor glädje och tacksamhet noterat en verklig nöd hos präster och lekmän som har en annan åsikt än jag i ämbetsfrågan. De har gett uttryck för samma sträva att vi bör försöka hålla ihop. De har sagt att Kristi kropp inte kan delas. Välsignade röster!

Nu behövs det viktigaste samtalet. Det samtalet skall inte innebära att några präster kommer med en bunt papper och säger: här är vårt förslag och våra idéer, vill Ni komma med? Det skall snarare innebära att ”de som fruktar HERREN” samlas, och frågar HERREN, och samtalar med varandra också: vad skall vi göra? Var går vägen vidare?

Vattnet slutar inte rinna om en sten placeras i flodfåran, eller i bäcken. Om inte kyrkan välkomnar nya präster med traditionell bibelsyn inklusive ämbetssyn, söker sig vattnet nya fåror, om vi vill det eller inte.

Det är hög tid för alla att besinna detta NU, innan det är för sent.

Henrik

Det dyker ibland upp intressanta kommentarer – som nu t.ex. under Om solidaritet – ett samtal som lätt kan passera om man inte klickar upp kommentarerna. Om man klickar på ämnen på högra sidans lista över inläggen, kommer det aktuella inlägget och alla kommentarer fram. Annars måste man klicka på comments i slutet av inlägget.

Jag har märkt att några kommenterar också litet äldre inlägg – för den intresserade anmäls detta som en viktig del av diskussionerna här.

Henrik