I Jesu namn!

Henrik

Snart är år 2007 förbi. Det har varit ett svårt år och ett rikt år. Till det tunga måste man räkna en iskall vind av förakt och marginalisering, som nog också kyrkans ledning har riktat mot många av kyrkans präster med traditionell kristendomssyn. Det är enligt min mening uppenbart att biskoparnas uttalanden bidragit till att piska upp en stämning av hat och oförsonlighet mot dem som i ämbetsfrågan – och bitvis även i homofrågan – har en ”gammal” syn. Den vidsynthet och försonlighet som man talade om inför och kort efter beslutet, har gått upp i rök.

Med detta vill jag inte säga att vi är felfria. Mycket har säkert sagts i fel anda, vi kan ha förstått Guds Ord fel, vi har varit uppfyllda av fel frågor osv. Må Gud och våra medmänniskor förlåta oss detta. Med dessa ord vill jag inte heller frånta biskoparna det goda som de också åstadkommit, det vet HERREN, det är inte jag som är någon avgörande bedömare. ”Gud har rikedomar att ge åt alla som åkallar honom.”

Många tolkar situationen så att vi inte vill vara lojala med kyrkan. Så är det inte. Det handlar snarare om att det ibland – och tyvärr allt oftare – inte går att följa kyrkans alla beslut och uttalanden. Jag väntar på nya direktiv. En iakttagelse av situationen i kyrkan visar helt uppenbart att problemen har accelererat i och med de s.k. direktiv, som biskopsmötet godkände. Det var mycket bättre under den ”gamla tiden”, med lokala lösningar (församlingsvis), med vilja att försöka komma till rätta med varandra i denna svåra tid.

Rättegången i Hyvinge blir en skamfläck för kyrkan. Man må ha vilken åsikt som helst, men så kan inte inomkyrkliga frågor lösas. Om denna trend fortsätter kommer nog de aktivas led inom kyrkan att glesna!

Men året 2007 har också varit ett rikt år. Många människor ber om förbön, en påfallande hunger efter Guds Ord, välbesökta möten, seminarier och samlingar – allt detta vittnar om att mycket är på gång.

Nu må vi alla, var för sig och tillsammans, be Gud hålla sin hand över oss och vår kyrka!

Bengt Pleijel, välkänd förkunnare och präst, mycket anlitad talare på olika håll i Norden, skriver i en julhälsning några ord som jag med en viss bävan (för att jag inte kunnat fråga honom om lov) sätter in på min blogg. Det är goda tankar, ord som jag gärna delar med andra. Och jag har uppgett källan!

Bengt Pleijel skriver:

Nu ska vi snart byta almanacka. Det nya året kan ge oss många bekymmer. Men Jesus ger oss rådet, att om morgondagen hittar på något dumt och lägger på oss en massa bekymmer, så får vi säga till morgondagen: De dumheterna får du kånka på själv.
Den dag som är idag har ju tillräckligt med plågor och när du idag kommer med dessa plågor till din himmelske Fader kan du få erfarenheter av hans tröst och hjälp. De erfarenheterna kan va bra att ha då du börjar ett nytt år (läs: De Himmelrika, Matteus 6:33-34).
Hur kan du tillämpa detta när TV varje dag ger dig rapport om det som är aktuellt om alla olyckor och elände och skakningar som går över världen. Hur reagerar du?

4. Vad har du för motvikt i ditt inre mot alla mörka tankar? Var hittar du friska, rena, goda, kärleksfulla tankar? Jag syftar naturligtvis på www.bibelskolan.com . Där lär finns något som heter Sångpostillan ….

Ja, det kan vara uppfriskande att ta till sig dessa ord, och gärna besöka hemsidan ”bibelskolan”.

Giv o Jesus fröjd och lycka
ett Nytt år går åter in.

Henrik

I dagens radionyheter kommenteras listorna för de kommande kyrkliga valen.

Jag förvånar mig litet över den fel släckt-attityd som nu kommer fram. Det har stått var och en fritt att ställa upp kandidater. Den lista till kyrkomötet som jag finns på är traditionell, vi hade rum för andra kandidater, men flera av de vidtalade drog sig ur. Modet svek?

Det finns en stor inkonsekvens i kritiken. Å ena sidan motsvarar representationen i kyrkomötet inte alls (!) stiftets syn. Å andra sidan är alla valda dit i val med samma villkor för alla.

Om man vill tysta några röster, och sedan säga att stiftets vilja finns representerad i kyrkomötet och i stiftsfullmäktige, ja hur får man det då att gå ihop.

Jag tror att ”blandlistorna” vill ge uttryck för något viktigt.
Det är inte vi älskar vår hembygd som är princip nummer ett. Förvisso stämmer det, men inte som urvalsprincip. Det handlar då snarare om ett försök att värna om den lokala gemenskapen, om friden i olika delar av stiftet. Alla är medvetna om olikheter i syn. Det finns kanske också pragmatiska synpunkter på listorna, men alla är väl i princip där på samma villkor?

Man kan naturligtvis fråga sig om den ”lokala friden” och en vilja till samhörighet räcker i längden. För under den kommande mandatperioden kommer många för kyrkan ödesdigra frågar att stöpas och behandlas. Kanske är det bra att då sitta vid samma bord. Den dagen kan nog komma när det inte längre går.

Onekligen blir det kommande valet ett linjeval. Enligt mitt sätt att se är det helt nödvändigt att kyrkan nu markerar sin kristna grund. Kyrkan kommer att mista medlemmar och understöd – i vilken form detta sker – om inte en klar kristen profilering sker i stora etiska frågor, t.ex. i fråga om välsignelse av homosexuella par. Det handlar inte om att vilja utrota någon, det handlar om vad en kristen kyrka kan göra eller inte kan göra.

Sedan handlar det också om att försöka kämpa för en enklare förvaltning. Dessa stora sammanslagningar kommer knappast att leda till önskat resultat tror jag. Risken är att många små församlingars identitet körs över. Församlingsgemenskap borde vara mindre enheter, med enkel förvaltning, samverkan, transparens och delat ledarskap. Mycket måste bygga på frivillig arbetskraft, det kommer inte att gå i längden.

Sådana tendenser som gör prästen till tjänsteman och ceremonimästare i stället för primärt herde och själavårdare tycker jag man ska försöka ersätta med andliga värden.

Jag tror att det inom stiftet finns mycket stora och tom oöverkomligt stora meningsskiljaktigheter. Jag tror dock också att vissa frågor nu lätt profileras så att också onödig polarisering uppkommer.

Nu skulle det vara dags att ännu försöka samlas kring det som är vår allra heligaste tro. Denna samling skall vara inklusiv, men den förutsätter också att varje människa omvänder sig till Kristus.

Låt oss i stället för att bråka om listor be för de kommande valen, föra ett öppet samtal. Detta har Maj-Britt Palmgren gjort i dagens nyhetskommentarer, åtminstone det sistnämnda. Och det är bra. En annan sak är att beskyllningarna för en annan människosyn (!) nog kan upplevas litet kränkande.

Men jag uppskattar communication directe. Det är bättre än tal bakom någons rygg.

Må Gud välsigna vårt stift och skapa den enhet som håller på att tappas bort! Och låt oss hålla fast vid livets Ord.

Henrik

Släktregistren i Matt och Luk är kanske texter som man hoppar över. Det är ju ”bara namn”, dessutom är det förbryllande att de inte innehåller samma namn. Matt. börjar med Abraham och Luk. går tillbaka till Adam.

Hos Matteus nämns endast fyra kvinnor förutom Maria, Jesu mor. De kvinnor som nämns är Tamar, Rahab, Rut och Bat-Seba. Två av dem var icke judar, vilket antyder att också andra folk har del i Jesus. Tre av dessa fyra är förknippade med bedrövligheter: Tamar, Rahab och Bat-Seba. För samtliga gäller att de hade levt i otukt.

Tamar hade förfört Juda, sin svärfar, eftersom han inte gav sin yngsta son till sin äldste sons änka. Hon lurade honom, han gick in till henne, lämnade sin signetring som pant, och Tamar blev med barn. Juda trodde att han låg med en prostituerad.

Rahab, hon var ju skökan som hjälpte spejarna, och som blev till välsignelse. Hon gömde spejarna som Josua hade sänt för att utforska Jeriko. Hon gömde dem på taket till sitt hus.

Bat-Seba, hon var Urias hustru som badade och som David föll för. Bat-Seba blev gravid, och David lät mörda hennes man efter att först ha misslyckas i olika försök att täcka över sitt brott.

Dessa tre – alla med befläckat förflutet, tas med i släktregistret i Matt. 1. Rut, moabitiskan, hon som hade en god kontakt med sin svärmor, och som ville stanna hos henne efter det att hennes man dött, är den enda som hade ett gott rykte av dessa.

Låt mig genast betona att jag inte skriver mot kvinnor. I alla dessa fall fanns en mans – eller flera mäns – synd med. Ingen tvingade dem, men de tvingade heller ingen.

För det första säger detta oss att Jesu släktingar var som människor är mest. I varje fall finns det bedrövliga skeden och upphöjda skeden. Detta ger en mänsklig bild av Jesus, och ger en samhörighet med dessa Jesu släktingar. Alla har syndat, och saknar härligheten från Gud.

För det andra talar det om att det onda och svåra inte behöver bli det sista. Tamar, Rahab och Bat-Seba var alla med i den släkttavla som visar på Jesu väg genom mänskligheten, tills Maria möter löftesorden som slår ner i henne.

En märklig samling mäniskor, helt tyst förbigås Sara och Rebecka, Lea och Rakel och många andra. Medan andra lyfts fram.

”…om du vill bli en kristen så frågades inte efter vad du har varit, utan vad du kan bli…”

Månne det inte är ett av de budskap Jesu kvinnliga släktingar vill förmedla?

Henrik

P.S. Jag noterar att släktregistren i Matt o Luk är olika, att generationer lämnas bort, att man går litet olika vägar, att Matt förefaller att gå via Josef, som inte var Jesu riktiga far, men väl juridiska far osv. Luk. betonar sambandet med Adam, den första människan. Alla dessa gåtor (som innehåller frågan om Maria och Josef var släkt) kan vi återkomma till, gåtor är för mig särskilt angenämna. Varför? Därför att bara den som talar sanning vågar vara dunkel, och lämna något oförklarat efter sig.

Tänk att det ska vara så svårt (läs: omöjligt) att förstå att man inte är eller vill vara någon kvinnohatare fast man tror att prästämbetet är ett farsämbete.

Tänk att det ska vara så svårt att förstå att man inte föraktar någon homosexuell medmänniska fast man tror att det monogama äktenskapet mellan man och kvinna är den kristliga ”modellen” för kärleken.

Ingetdera ifrågasattes av de kristna kyrkorna under 2000 år, fram till vår egen tid.

– Men är det inte två helt olika frågor?

– Ja. Men de sammankopplas nuförtiden alltid genom en liknande argumentation, låt oss kalla den ”spyridologi”, läran om de två korgarna:

Vi måste skilja mellan huvudsak och bisak. Huvudsaken, den grundliggande principen, tillhör tron, den skall sättas i ”trons korg”, dvs den är oföränderlig och omistlig.
Bisaken skall sättas i den andra korgen, kärlekens korg, som står för det föränderliga.

Så sätter vi in våra frågeställningar i formeln och vips har vi svaret:

Vad prästämbetet beträffar är det VAD som förkunnas som är huvudsaken, och VEM som förkunnar en bisak. Det var patriarkalismens Puulus som avvisade kvinnliga präster, liksom Luther, men vi, upplysta och vidsynta som vi är (i bestämda frågor alltså) ser att också kvinnor är jämlika och därmed måste kunna kallas till präster.

Vad sexualiteten beträffar är kärleken det viktiga och oföränderliga. Kärlekens uttrycksformer är däremot en bisak, inte troheten, inte osjälviskheten, men väl formerna för kärlek. På ”den gamla goda tiden” accepterade vi endast heterosexuella förhållanden, i vår tid vet vi att vi människor är olika, och därför är frågan om vem som kan gifta sig med vem en bisak; det kan handla om man och kvinna, men nuförtiden också om man och man, eller kvinna och kvinna. Huvudsaken är att alla förhållanden slår vakt om huvudsaken, dvs trohet och kärlek och osjälviskhet.

Vad ska man säga?

Det ena göra, det andra inte låta bli.

Det är klart att det finns huvudsaker och bisaker. Det är helt klart, att det viktigaste enligt Bibeln är VAD som förkunnas, att det är evangeliet om Jesus. Men det är också klart att Bibeln har en del att säga om VEM som skall förkunna:

– alla kristna, dvs det allmänna prästadömet (eller egentligen det gemensamma prästadömet)
– kyrkans ”präster”, personer som kyrkan kallar att förkunna Guds Ord, att vara församlingsföreståndare och pastorer, att förvalta sakramenten. Här kommer också frågan om vem som skall kallas till präst in.

Detsamma gäller ”korgdiskussionen” (glöm det där med ”spyridologi” – det är nog ett för svårt ord, kanske leder det till att man tänker på att man spyr…?) om sexualiteten. Det är klart att trohet, kärlek och osjälviskhet är kardinalord om äktenskapet, men det är också helt klart för både Jesus och Paulus och de andra apostlarna att det är en man och en kvinna som skall ingå äktenskap.

Om man i diskussionerna nämner polygamin, en del är polygama till ”sin natur”, ser många rött. Varför?
– Jämför inte homosexuella med polygamister, eller med pedofiler!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag jämför inte homosexuella med polygamister eller pedofiler, utan med människor. För alla är vi människor och bland oss människor finns det både det ena och det andra.

I Sverige har ett justitieråd i dagarna föreslagit att äktenskapslagstiftningen bör öppna för möjligheten till polygami…

Många frågor, men i grunden en undring bakom allt (själv använder jag nog helst ordet undran):

Är det inte så att i alla dessa diskussioner har människan blivit alltings mått?

Två frågor, en undring.

Nästa fråga har redan kommit. Den handlar om Jesus. Närmare bestämt om Jesus som enligt kristendomen är världens Frälsare och den enda Vägen till Gud.

Nu sägs redan att man inte skall missionera. Inte evangelisera, inte omvända. Låt människor själva välja vad de vill ha!

Man börjar t.o.m. glömma frågan skulle då Gud ha sagt?
Och man frågar inte om missionen: sade Jesus så?

Vem har släckt frågan?

Henrik

En vän och f.d. bänkgranne i kyrkomötet ondgör sig i Hbl (för någon dag sedan) över att s.k. kvinnoprästmotståndare och andra (vanligt hederligt folk måste ju då dessa vara) finns uppställda på samma lista i lekmannavalet av ombud till kyrkomötet. Kanske gällde kritiken också stiftsfullmäktige – har inte texten framför mig.

Det inlägget, som ju styrs av en övertygelse som vederbörande person får ha, är också ett dokument.

Det säger ganska mycket. Bl.a frågar jag vem det är som vill göra ämbetsfrågan till en huvudfråga, en fråga om liv eller död?
För det andra ger insändaren ett uttryck för en total brist på vilja att respektera andras övertygelse (jag skriver respektera, inte ”dela”).

Litet undrande blev jag också när jag läste en (annan) kp-bloggares beskrivning av målsättningen för hennes blogg: för kyrkan, mot fundamentalisterna.

Jag kommer med en stilla undran, utan att polemisera mot hennes målsättning: fundamentalisterna? Vilka är de? Hur definierar man dem? (Känner bloggaren månne till begreppets historia?)

Det är så lätt att måla med för stor pensel. Egentligen har man ju ingenting sagt i sak. ”Fundamentalister” är ett för diffust ord. Och för ofta felanvänt.

Det är som när man talar om Osama bin Ladens ”karisma”. Knappast har han nämligen någon ”nådegåva”.

Kanske den goda bloggaren avser ”fanatiker”? I såfall kan jag väl förstå henne.
Förhoppningsvis avser hon inte dem som tror på Gud, på Bibelns Gud. Nej, det vill jag inte tro.

Men ofta när man hör ordet användas, skymtar ett tankemönster fram som går ut på att vi kan värdera Ordet, Jesus och Paulus och allt, och ge legitimitet åt det vi tycker behövs: förlåtelse, medmänsklighet, ”kärlek” osv.

Vi kommer logiskt till detta: om vi inte vill tro de ”obekväma” orden, kan vi inte heller ta emot de andra. Hur kan vi hävda att när Paulus talar om att Gud rättfrädigförklarar/rättfärdiggar den ogudaktige, ja då talar han Guds Ord, men när han avvisar bestämda levnadssätt som synd, då är han tidsbunden?

En annan sak är ju att som Luther säga att Skrift skall med Skrift tolkas. Det samtalet får gärna fortsätta. Att söka vad Gud i sitt Ord har menat, avsett.

Henrik

På den finska hemsidan för Tammerfors fritänkare kan man bl.a läsa om den misslyckade kampanjen Jesse diggaa sua (för svenska läsare ungefär ”Jesse gillar dig” eller kanske ”Jösses, så han gillar dig”). Det handlar om ett försök att nå unga vuxna i Helsingfors.

Där beskrivs också fritänkarnas kampanj ”skriv ut dig ur kyrkan” och dess målsättning:

Eroakirkosta.fi -palvelun tavoitteena on edesauttaa valtionkirkkojärjestelmän lakkauttamista. On käsittämätöntä, että Suomen valtio tukee lainsäädännöllä ja merkittävillä rahasummilla yhteisöä, joka ei hyväksy Suomen valtion ihmisoikeusnormeja. Jos Suomen valtio aikoo tukea evankelis-luterilaista kirkkoa vastaisuudessa, niin sen tulisi vaatia ponnekkaasti kirkkoa mm. hyväksymään homoseksuaalit ja naiset täysivaltaisiksi kirkon jäseniksi.

För svenska läsare: skriv ut dig ur kyrkan – tjänstens målsättning är att bidra till att statskyrkosystemet upphör. Det är ofattbart att finska staten med lagstiftning och anmärkningsvärd summa pengar stöder ett samfund, som inte godkänner finska statens människorättsnormer. Om finska staten ämnar stöda evangelisk-lutherska kyrkan i framtiden, så bör den med eftertryck kräva bl.a att kyrkan accepterar de homosexuella och kvinnorna som fullvärdiga medlemmar av kyrkan.

När jag läser dessa ord (det skulle finnas en hel del att kommentera, de innehåller ju felaktigheter också) och tänker på vad jag hör inom kyrkan väcks frågan: är det två röster – eller en?

Jag slås av det faktum att de talar exakt samma språk.

Vad säger det om den pågående diskussionen?

”Säll är den man som icke vandrar i de ogudaktigas råd och icke träder in på syndares väg, ej heller sitter, där bespottare sitta”. Ps.1:1

Henrik

Idag firas Annandag Jul eller Stefanidagen. Den påminner oss om en av julens centralaste toner. Den visar oss att julen inte var en idyll, utan ett drama. Julen handlar inte bara om änglasång, om den stora glädjen, utan om den stora glädje som också innehåller lidande och t.o.m. död.

Det var inte av en händelse som den förste martyren var en diakon. En tro verksam i kärlek har alltid varit det starkaste vittnesbördet om vad kristen tro egentligen är.

I England kallas denna dag för Boxing Day. Namnet kommer av den gamla seden av att man på dagen efter juldagen gav små lådor åt anställda och åt fattiga, och sedan också åt släktingar och andra vänner som man besökte efter Juldagens stillhet.

Men Stefanus har fått sin plats mitt i julen och det tror jag att påminner oss om något livsviktigt. Att lidandet hör med till tron: Åt eder har ju förunnats icke allenast att tro på Kristus, utan ock att lida för hans skull, skriver Paulus i Fil. 1:29 (KB 1917).

Tyngst är lidandet när man inte vet om det är ett lidande för Kristi skull, eller för sin egen dumhets skull. Jag har nog många gånger förundrat mig över vad folk säger, och också över – vilket jag helst inte ens skulle vilja skriva – att kritik och förtal inte sägs direkt, utan t.ex. åt mina barn. Sådant gör ont. Det förstår bara de som själva råkat ut för det.

Men i alla fall hör lidandet och vittnesbördet om Julens barn ihop. Stefanidagens budskap följs snart av 4. dag jul, Menlösa barns dag 28.12, som också innehåller samma ton.

Men lidandet och smärtan, som hör med till den sanna tron, är inte det sista. Om lärjungarna står det att de gick ut

glada över att de hade aktats värdiga att lida smälek för det namnets skull.

Henrik

Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv.

Så lyder Bibelns mest kända vers, läst, memorerad och älskad av miljontals människor.

Joh. 3:16 har kallats Lilla Bibeln därför att Bibelns hela innehåll är uttryckt i denna enda vers.

Så älskade Gud världen, att Han utgav sin enfödde Son är också en utmärkt sammanfattning av julens budskap.

Jag hörde en ledande pastor från en kyrka i USA (Texas), pastor Max Lucado, som skrivit en bok över ämnet 3:16.

”For God so loved the world that he gave his one and only Son, that whoever believes in him shall not perish but have eternal life.

Pastor Lucado frågade vilket av dessa 26 ord som du tycker mest om. ”Love”? ”World”? Han berättar att hans eget svar är whoever.

Whoever – vilket fantastiskt ord! Utplånar alla gränser, öppnar för alla människor! However innebär också however, whenever och wherever. Du måste faktiskt lyssna på detta.

Här finns det: http://www.hourofpower.org/video/video.php

Det var egentligen när jag lyssnade på ett vittnesbörd (se det följande), som jag också hörde Max Lucado. En luthersk ”blodhund” sniffar kanske sig till litet reformerta tongångar i något skede i Lucados predikan, men den är nog bra!

En av dessa ”whoever”, som Jesus har funnit och fört till tron, är Evel Knievel. Så därför skriver jag något ord om honom:

Jag hörde ett fint vittnesbörd av Evel Knievel, den världsberömde stuntmannen som med motorcykel hoppade över många bussar mm, ofta skadades han svårt. Han var mycket rik, han var allt, han hade allt, men han kände inte Jesus förrän långt senare, och hans fina vittnesbörd (lyssna på det:http://www.youtube.com/watch?v=uZVNOGtEINw&feature=related) finns på nätet.

Två fina hälsningar, som du kan lyssna på!

Max Lucados fina julpredikan om 3:16 (titeln på en bok av honom) och Evel Knievels vittesbörd, ett par månader innan han dog (30.11.2007).

God fortsättning på julen!

Henrik

Julens varför

En dansk prästbroder skriver i en småskrift om sin första jul som präst. Han berättar några exempel från Köpenhamn, om människor som han mötte.

Han arbetade i ett område i Köpenhamn som präglades av många utslagna människor. Missbrukare, hemlösa, ensamma. Gatans och barernas folk.

En ung kvinna ringde honom strax före jul och storgrät i telefonen. Hon frågade om han kunde jordfästa hennes far någon av juldagarna. Min vän förundrade sig i sitt stilla sinne över att hon bad honom jordfästa hennes far under julhelgen. Sen förstod han att för henne fanns det inte någon jul, det var ingenting speciellt med julen, den var som alla andra dagar.

En man som han träffade under julandakterna, ville inte släppa greppet om hans hand när han skulle ta avsked och önska god jul. Mannen sade: ”Julen är det värsta av allt, men till all lycka är den snart förbi”.

När jag läser min väns exempel, minns jag många händelser från mina jular som präst. Jag har mött människor som nästan ordagrant gett uttryck för detsamma: ensamhet, sorg, meningslöshet, lidande och en längtan att allt skulle gå förbi så fort som möjligt!

Samtidigt slår det mig att min barndoms jular präglades av oändlig lycka och trygghet. Vilken tacksamhetsskuld bär jag inte på till många människor! Först senare har jag fått höra om de bekymmer som mina föräldrar också bar på inför och under min barndoms jular.

Under senare år, redan rätt tidigt, har jag ibland varit beredd att nästan instämma med mannen som sade att julen är det värsta av allt, men till all lycka går den snart förbi. Men det var inte julen jag avsåg, utan jäktandet och stressen inför julen. Och ibland hjälplösheten, när jag inte visste vad jag skulle säga till människor som sökte julens mening (förstå mig rätt).

Professor Ole Hallesby skriver i en av sina böcker:

Jag vet inte riktigt, varför det är så, att vi alla måste uthärda julstöket, innan vi når fram till julen. Jag anar att det är en fiendes hand som är med i spelet, hans som från början icke ville att det skulle bli jul på jorden.

Han antyder att bekymmer hopar sig inför jul, ekonomiska bekymmer, hälsa, konflikter, oro osv. Och så är det ju. Julen är som en magnet som drar till sig olika angrepp från andevärlden.

Julens alla ”varför” genom tiderna, det som drabbat människor, har en förklaring. Också kring den första julen fanns många ”varför”. Josef grubblade. Herodes hämnades och åstadkom mycket lidande. Julen har alltid varit laddad.

Jag har också märkt ”en fiendes hand” inför och omkring julen.

Julens därför

När man läser de olika evangelisternas jultexter, ser man också julens ”därför”. Matteus anger det direkt:

Allt detta skedde, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten: ”Se, jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel,” det betyder Gud med oss. Matt. 1:23

Matteus hänvisar till Jes. 7:14, till det tecken som Herren själv skulle ge. Matteus pekar också på andra profetord som hör till samma kategori: ”för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt”.
Profeten Mika berättar att Messias skulle födas i Betlehem; synd för övrigt att Herodes inte konsulterade liberala exegeter – de hade inte kunnat säga var Messias skulle födas och så kanske många små pojkar skulle ha fått leva…
Profeten Hosea berättar att Guds Son skulle ”kallas ut ur Egytpten”. Matteus hänvisar också till att Messias skulle kallas ”nasaré”, ett ord som sannolikt anspelar på Jes. 11:1. Han visar också att orden i Ps. 72 och Jes. 60 uppfylls i och med Jesu födelse.

Det slår mig igen i år att julens budskap är en bekräftelse av Bibelns trovärdighet.

Det är Skriften som uppfylls, det som Herren har sagt. Julens ”därför” är just det som Petrus summerar med orden ”så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet”.

Det sista Jesus sade innan han dog på korset var ”det är fullbordat”. I grundtexten uttrycks detta med ett enda ord, som också kan översättas ”den är fullbordad”. Evangelisten Johannes låter oss veta att Jesus ännu sade ’jag törstar’ , eftersom allt annat hade uppfyllts med motiveringen ”då ju Skriften i allt skulle uppfyllas” (Joh. 19:28-30).

Det var detta som skedde när Jesus sade sitt tetélestai, det (eller den) har uppfyllts. Fullbordat, fullbordad!

Om Messias heter det (Ps. 40 och Hebr. 10) i bokrullen är skrivet (om mig), vad jag skall göra.

Man har ibland betonat att ”vi inte tror på Bibeln, utan på Jesus”. Den syn som ligger bakom uttalandet är enligt min mening ofta felaktig. Det är naturligtvis klart att vi inte tror på bokstäver och skriven text. Men i samma ögonblick som det sägs kommer vi lätt ut på gungfly, för det är just på Skriften vi tror, Skriften som är Guds Ord, Ordet om Honom som är Guds Ord, som var i begynnelsen och genom vilken allt blivit till som är till.

Julen är ett mäktigt vittnesbörd om Bibeln, om dess oskiljaktliga samband med Jesus Kristus, julens barn. Bibeln kan omöjligtvis vara sådan som det ofta sägs, ett resultat av människans tankar och meningar om Gudomen.

Julens händelser bekräftar Guds Ords sanning. Julen är verkligen det uppfyllda bibelordets högtid. I detta därför – för att allt skulle uppfyllas – förnimmer vi Guds hjärtas slag. Julen är resultatet av så älskade Gud världen.

Det är detta Ord om Jesus, skriver Petrus, som vi skall akta på, såsom på ett ljus som lyser i en dyster vildmark, till dess Dagen gryr och morgonstjärnan går upp i våra hjärtan.

Dagen är kommen!

En välsignad julhögtid tillönskas alla! Julfrid och julfröjd!

Fröjdas vart sinne,
julen är inne,
Frälsaren kommen är.

24.12.2007

Henrik