Det är skrämmande att Finska Missionssällskapet har beslutat att som missionärer anta ett homosexuellt par som registrerat sitt parförhållande. De är förvisso människor, lika mycket värda som alla andra. Men allt beteende och alla former av samlevnad är inte kristliga. FMS’ beslut har väckt bestörtning i vida kretsar, mycket kommer säkert att ännu sägas och höras.

Inte blir saken bättre av att biskop Irja Askola enligt uppgift kommer att prästviga den ena parten. Få kyrkor i världen, allra minst i Afrika och Asien, har förståelse för den västliga villfarelse som drabbat våra kyrkor.

Jag är rädd för att detta beslut kommer att leda till att Finska Missionssällskapets understöd bland kristna människor, det som varit grunden för FMS’s hela stöd, minskar för att så småningom försvinna. Vilken tragedi i så fall!

Vår egen kyrkas nuvarande och tidigare ledning bär ansvaret för att kyrkan är så flummig i detta avseende. Chefredaktör Leif Nummela konstaterar nyligen i ett ledarstick i Uusi Tie att ärkebiskop Mäkinens linje inte är kyrkans officiella linje. För att vara exakt och tydlig handlar det ju specifikt om inställning till samkönade par. Men kyrkans godkännande av anställda som lever i registrerat partnerskap är en sak som aldrig tidigare skulle ha varit acceptabelt i en kristen kyrka. Lika litet som personer i samboförhållanden kan vara det.
”Living the faith we defend.”

Jag förespråkar på intet sätt någon hetsjakt mot någon. Tvärtom. Men den kristna kyrkan har en norm, en trosgrund, som den måste hålla fast vid. Och där är det klart och tydligt sagt.

Nu har nog de kyrkans ledare, som gått emot Skriften, ett mycket stort ansvar. Det handlar om kyrkans enhet, om dess andliga hälsa, om att Kristi välsignelse förblir över vår kyrka. 

Jag sörjer över alla som lämnar vår kyrka. Men mest orolig är jag för att Kristus själv skall lämna kyrkan, att ”ljusstaken skall flyttas från dess plats”.

Nu är det allvar! Det allvarliga är inte homosexuella eller heterosexuella, det allvarliga är att en kristen kyrka inte frågar vad Herren har sagt i sitt Ord. Och när jag skriver detta, innebär det samtidigt att allt vad Gud har sagt i sitt Ord, också det jag har brutit mot, äger sin fulla sanning och kraft. Bara hos Jesus finns barmhärtighet och nåd till hjälp i rätt tid.

Henrik

Det finns en gammal inspelning av den kända sångerskan Kathleen Ferrier, där hon sjunger en kärlekssång. Jag minns sången från min barndom, den spelades ofta i radion och jag lyssnade redan som barn till klassisk musik.

Sången handlar om en engelsk kvinna, som väntar på sin älskade och hoppas att sydliga vindar skall föra hennes älskade till henne.

Jag har dessa dagar intensivt väntat på en annan vind. På Honom, som i Bibeln heter Ruach, och pneuma. Anden, den Helige Ande.

Den vinden tänker jag på och ber om när jag hör orden ”blow bonnie breeze, my lover to me”. Den Helige Andes vind, Pingstens vind och eld, Han som skall förhärliga Kristus och påminna om allt vad Han har sagt.

Blow the wind southerly, southerly, southerly,
Blow the wind south o’er the bonny blue sea;
Blow the wind southerly, southerly, southerly,
Blow bonnie breeze, my lover to me.

They told me last night there were ships in the offing,
And I hurried down to the deep rolling sea;
But my eye could not see it wherever might be it,
The barque that is bearing my lover to me.

Blow the wind southerly, southerly, southerly,
Blow bonnie breeze o’er the bonny blue sea;
Blow the wind southerly, southerly, southerly,
Blow bonnie breeze, and bring him to me.

Oh, is it not sweet to hear the breeze singing,
As lightly it comes o’er the deep rolling sea?
But sweeter and dearer by far when ’tis bringing,
The barque of my true love in safety to me.

Henrik

Kyrkpressen-lehden eläkkeellä oleva päätoimittaja, edustaja Stig Kankkonen arvioi, että kirkon on syytä paneutua avioliittokäsitykseen ja avioliittoteologiaan. Paneutumisen tulee hänen mukaansa olla ”Raamatusta ja teologiasta nousevaa”.

– Arkkipiispa haki avauspuheessaan kuitenkin, ja valitettavasti, syitä paneutumiseen yhteiskunnallisesta kehityksestä, sosiologiasta ja psykologiasta. Olen melko varma, että paneutuminen johtaa tällaisista lähtökohdista käsin ennalta päätettyyn lopputulokseen: kirkon on mukauduttava yhteiskunnaliseen kehitykseen ja sen asettamiin arvoihin.”

Samaa mieltä ollaan.

Henrik