Henriks kommentarer

Läs vad den svenska bloggisten och apologeten Pelle Poluha skriver om abortkulturen, en text som lika väl kunde gälla, eller kanske hellre gäller Finland lika mycket.

Jag kunde hänvisa till hans bloggsida, vilket jag gör, men av rädsla för att alla inte kollar vad han skriver, publicerar jag hans text också här.

Så skriver Pelle:

I söndags läste jag den gripande berättelsen om Clara Rojas som varit kidnappad av Farcgerillan i Colombia under sex år. Nu är hon fri och har återförenats med sin son som både föddes och tillkom i fångenskapen (om hon blev våldtagen framgår inte). Sonen, Emmanuel, tog gerillan ifrån henne när han blev sjuk. Clara Rojas’ modersinstinkter fick henne då att reagera kraftfullt. Med hennes ord:

Det var en fruktansvärd tid. Oron, ångesten, att inte veta något om mitt barn. Jag fokuserade på två saker: att överleva och att se till att min son överlevde. Jag skrev brev, hungerstrejkade, jag gjorde allt jag kunde komma på för att dra uppmärksamhet till min son, säger hon.
En gång hungerstrejkade hon i 16 dagar och är fortfarande förvånad över att hon inte dukade under.

Här har vi en kvinna som under mycket svåra omständigheter gör allt för sin son. Hon riskerar till och med sitt eget liv för att dra uppmärksamheten till honom. Så ska det vara! Föräldrar ska sätta sina barns intressen för sina egna. Och de gör det, för det mesta. Men kontrastera detta med de kommentarer jag får höra om varför kvinnor gör abort och på så sätt dödar sitt ofödda barn:

– “Hon kanske inte har råd att ta hand om barnet! Vadå gå till socialen, det vore ju pinsamt!”
– “Jag kände inte att jag kunde ta emot barnet just då. Jag ville plugga & resa. Det gick bara inte.”
– “Man måste ju tänka lite på barnet också. Hur kul vore det att födas oönskad?”
– “Kondomen sprack, vad ska man göra?”
– “Jag var för ung för att bli mamma. Vadå ta ansvar för sin sexualitet? Man kan ju inte avstå från sex!”

Kommentarerna är från minnet och därför inte ordagranna. Men de visar alla på en makalös och ohämmad egoism, fjärran från den kärlek som alla föräldrar är skyldiga sina barn. Denna hänsynslöshet mot det ofödda barnet beror på ett par olika saker. För det ena dröjer det innan modern med sin kropp verkligen känner att hon har en levande liten varelse inom sig, även om så är fallet. Och ännu längre dröjer det innan hon ser barnet med sina egna ögon. Relationen till det ofödda barnet får därför ingen eller väldigt liten näring av våra fem sinnen. För det andra bejakar abortkulturen vår mörka sida, den som säger “tänk på dig själv och skit i andra”. Resultatet blir att 36000 barn dödas varje år i Sverige utan att mer än en handfull människor höjer på ögonbrynen.

Det är inte bra.

Pelle Poluha 24.07.2008 http://basun.poluha.se

Läs gärna texten i ”original”..där finner du andra goda texter också!

Henrik

Mitt i sommarhettan sker det också i kyrkliga sammanhang sådant som nog borde ge anledning till olika slags reaktioner.

I Hbl intervjuas Jesusseminariets ena finska ”fellow”, Jarmo Tarkki, och där får man ”veta” vad forskningen anser om Jesu förkunnelse, vilka faktorer som påverkade vem och vad.

Det är berättigat att framhålla att denna grupp arbetat utgående från speciella premisser, och att de tillhör samma grupp teologer som t.ex. biskop Spong. Det finns mycket seriös litteratur som utmanar deras filosofiska förförståelse.

När får vi en intervju med t.ex. Richard Bauckham, författaren till Jesus and the Eyewitnesses?

Av olika anledningar hade jag missat lördagens Hbl, där ännu en gång ”de konservativa” både fick ros och ris. Till den första kategorin hör en insändare, som beklagar sig över att de konservativa får löpa gatlopp och att ofta i sig mindre frågor slås upp och görs till stora och svåra frågor.

Johan Karlsson skriver i en insändare några tankar, som också är ett uttryck för tankar som många har.

Ur en insändare i Hbl 26.7.2008:

Som svenskspråkig är det ju särskilt intressant att följa med vad som händer inom vårt eget stift. När man tar del av vad till exempel biskop Björkstrand skrivit får man uppfattningen att det allt oftare hänvisas till kyrkoordningen, i stället för att hänvisa till bibeln eller bekännelsen. Är det inte en biskops främsta plikt att just vara bibeln och vår lutherska bekännelse trogen? Inte kan väl en biskop sätta kyrkoordningen framom dessa båda? En biskop bör väl även annars vara en förenande faktor snarare än en som gått till kyrkohistorien som den som splittrat stiftet.

Johan Karlsson
Helsingfors

Nu är det nog en bedömningsfråga vilka opinionerna i stiftet är, vem som representerar vad. Men jag tror att dylika insändare ändå signalerar vikten och nödvändigheten av att nu verkligt noga överväga vad som kan göras för att återuppbygga enhet och förtroende inom stiftet.

Det märkliga är att t.ex. Halvar Sandell prickats i offentligheten trots att han försökt försvara den kristna tron. I ett annat stift har pensionerade prosten Liisa Tuovinen anmält att hon välsignat ett samkönat par i kyrkans (Esbo samfällighets) utrymmen.

Det är förvånande att ingen som helst protest hörs från kyrkoledningens sida. Man får nog det intrycket att dessa som utför dylika handlingar har en annan Bibel än vi.

De olika händelserna, till vilka det finns anledning att återkomma mera seriöst, vittnar om att vår kyrka nog nu lever i en allvarlig brytningstid. Den enda vägen vidare är att återvända till Guds Ord: ditt Ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. (Ps. 119:105)

Kanske börjar sammanhangen klarna mer och mer. Det handlar om mycket större frågeställningar än en och annan mindre fråga, såsom frågan om kvinnliga präster eller kyrklig välsignelse av samkönade par.

Den stora frågan är om kyrkan lyssnar till Guds röst eller till tidsandan.

En läkare ska lyssna på patienten. Men han eller hon ska inte ordinera den medicin patienten vill ha, utan den som patienten behöver.

Någon invänder säkert att det är diskriminerande och otillbörligt att se på sina medmänniskor som patienter.

Men så är inte bilden tänkt. Vi är alla patienter och alla beroende av Guds vård och hjälp.

”Bibeln är den enda regel och norm enligt vilken alla läror och lärare skall prövas och bedömas.”

Detta har våra reformatorer betonat. Men detta håller alldeles på att glömmas bort i dagens kyrkliga diskussioner. Därför bör det sägas på nytt och på nytt.

Ännu en gång.

Henrik

Läs vad komminister Yngve Kalin i skriver om Svenska kyrkan.

http://kalin.nu/spt08_1.htm

Det är viktigt att inte fastna vid de dystra framtidsutsikterna, det är inte därför jag hänvisar till denna artikel ur Svensk pastoraltidskrift.

Poängen är att väcka oss kristna i Norden till att inse nödvändigheten av att tända moteldar. Nu gäller det för oss att verka, möjligheter finns.

Inför sjusovardagen, som jag firar i Kotka på havsdagarna, är det skäl att fråga:

Broder Jakob, sover du?

Sover jag?

Henrik

Kolla detta…

http://www.youtube.com/watch?v=MX7Htg2HxkA&feature=related
Han svarar ju inte på frågan.

Och: ”A man who is genuinely certain that Christianity is passing away would feel no need to write a 400-page book in order to urge its passing.

Henrik

P.S. Ni som läser The God Delusion, läs också the Dawkins Delusion av Alister McGrath och Joanna Collicutt McGrath.

Med anledning av diskussionen under förra inlägget, och utan att ifrågasätta det berättigade i brödernas artiga kritik mot mitt litet dunkla tal om ”en förlust för oss” i inlägget under detta (se nedan), vill jag avslöja orsaken till ordvalet: jag brottas ständigt med uppdraget:

”…göra alla folk till lärjungar…”

Detta är Uppdragsgivarens order till oss. Alla folk måste också innefatta ”alla människor”. Inte så att jag ska nå alla. Men uppdraget är riktat till alla, och vi får inte nöja oss med något mindre.

…all makt…alla folk…allt vad jag har befallt er…alla dagar…

Paulus skriver i Kol. 1:28-29 några ord, som jag för min del också får kämpa med. Verserna beskriver tyvärr inte vad jag gör, men nog vad jag skulle göra! Men det är denna grundton som är orsaken till att jag använde ordet ”förlust” i förra inlägget. Ur uppdragets synvinkel innebär varje människa som går bort en förlust.

”Och honom förkunna vi för vår del, i det vi förmana var människa och undervisa var människa med all vishet, för att kunna ställa fram var människa såsom fullkomlig i Kristus. Och för det målet arbetar och kämpar jag, i enlighet med hans kraft, som mäktigt verkar i mig.”

Henrik

Den kända finska fritänkarsidan eroakirkosta berättar några för oss intressanta uppgifter om dem som skrivit ut sig ur kyrkan:

8,6 % är 18-åringar (39% skrev ut sig den månad de fyllt 18)
55,7% är under 30 år
77,2% är personer under 40 år
91,3% är personer under 50 år

60,8% är män…

Sedan meddelas också något om orsaker till utträdet (men detta resultat är baserat på dem som uppgett en orsak):

Kyrkoskatten 34,2%
Religionslöshet och brist på tro 28,8%
Diskriminering av kvinnliga präster 17,4%
Kyrkans lära har fjärmat sig från Bibeln 5,9%

Några iakttagelser kan man kanske komma med.

För det första är det allvarligt och sorgligt att mer än hälften av alla dessa är under 30 år! Det måste leda till åtgärder! Varje människa är lika viktig, och varje förlorad medlem är en förlust för oss!

För det andra stämmer det inte alls som ofta sägs, nämligen att kvinnoprästfrågan har drivit bort de stora skarorna från kyrkan. 63% anför andra orsaker (kyrkoskatt, brist på tro). Men det ska också tas på allvar detta med 17,4% som irriteras över kvinnoprästfrågan. Dessvärre är nog verkligheten inte den som de som skriver ut sig fått höra (med tanke på dem som anför denna orsak).

För det tredje kan man notera att det stora antalet män är symptomatiskt. Jag tror att vår kyrka kommer att ”förkvinnligas”, och männen flyr fältet… Detta kan vara en känslig fråga för många, och jag vill gärna precisera mig litet. Det är ju kvinnorna som i hög grad burit vår kyrka, i förbön och arbete och stöd. Den skottske professorn Callum Browns analys av de kyrkor som kraschat är att det just är kvinnorna som tröttnat. De har blivit som män, religiöst indifferenta. Därför måste kyrkan också bemöda sig om att nå kvinnor på ett helt nytt sätt. Det passiva stillasittandet och åskådarens roll tillfredsställer inte längre. Detta bör vi besinna. Mångas svar är: ge oss kvinnliga präster och kvinnliga biskopar.

Men jag är, som känt, inte säker på att det är svaret. För hela denna process har inte lett till en ökad andlighet, tvärtom har människor under denna tid allt mera börjat vända kyrkan ryggen.

Låt mig i klartext säga att jag inte beskyller kvinnor för detta! Jag konstaterar endast att det tycks inte vara den nyckelfråga för kyrkans fortlevnad som man tidigare talade så mycket om.

Problemen ligger djupare.

I alla fall är det helt klart att kvinnor och män är lika viktiga, men kvinnan har haft en särskild betydelse för familjens kristna fostran. Nu har situationen förändrats, tror jag. Kvinnor orkar inte längre, eller vill inte längre ensamma dra lasset. Och det är nog förståeligt! Därför bör vi män träda till och tillsammans dela ansvaret för barns och ungas kristna fostran.

Men allt detta går inte att förklara med sociologiska eller statistiska uppgifter, även om det är klart att den finska hemsidan har erbjudit många ett instrument för sin besvikelse över kyrkan. Kanske också i sådana fall att de själva skulle ha mått bättre av ett förhållningssätt som skulle kräva ens litet mera övervägande.

Detta är framför allt ett uttryck för kyrkans andliga kris. Och den hänger inte i första hand samman med vad som hänt med människorna under denna tid (sekulariseringen), utan vad som hänt med oss kristna under denna tid.

Kyrkan måste bli missionerande. Hemma och utomlands. För att bli detta måste man gripas av det evangelium, som är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror.

Det bästa som hela denna process kan resultera i är att denna ”ur kyrkan”-rörelse leder kyrkan till att bli som urkyrkan.

Då måste man börja från noll, nej inte ens från noll. Man började från minussidan. Man kämpade mot fördomar, mot falska rykten, mot förtal. Människor hade alternativ, och kristendomen skulle göra sig gällande som ett nytt alternativ. Allt detta skedde med livet som insats.

Men kristendomen var inget alternativ, den var Livet, för den Herre man förkunnade hade uppstått, Han levde och Han lever!

Fördriv därför inte en enda människa från kyrkan, uppmuntra tvärtom alla att verka i kyrkan och för kyrkan. Eller tydligare sagt: för Kristus, för då växer Kyrkan…

Kanske är svaret nu detsamma som då, i urkyrkan: ju svårare det blir för kyrkan, desto bättre blir det för kyrkan.

Henrik

När man läser om situationen inom den anglikanska kyrkan märker man en trend som också varit aktuell i våra sammanhang. Det nya konceptet är inte nödvändigtvis nya kyrkobildningar, utan en gemenskap som slår vakt om gemenskapen i Kristus och som inte primärt bygger på det administrativa eller organisatoriska.

Det är ju något av pietismens ”ecclesiola in ecclesiae”.

En kyrka i kyrkan är nog en signal. Den vittnar om att man upplever den ”gamla” kyrkan låst, intolerant eller något motsvarande. Det går inte att gjuta nytt vin i gamla läglar.

Denna trend är tydlig på många delområden.

Gudstjänsten som är det primära i en församlings liv, upplevs av många som stel, utan möjlighet till samverkan eller medverkan. Den är, karrikerat sagt, prästens och kantorns mässa, som inte engagerar så många andra i värsta fall. Så har många nya s.k. alternativa gudstjänster dykt upp, som i många fall samlar flera deltagare än de traditionella gudstjänsterna.

Men vi märker tydligt också allvarligare trender. En strävan är att verka inom kykan, behålla medlemskapet, men finna former som inte är beroende av kyrkans (makt)strukturer.

Inför allt detta måste man fråga: varför? Man måste också seriöst fråga om det är början till att man går olika vägar på sikt. Avsikten är ju att finna en lösning som fungerar oberoende av kyrkans acceptans, lösningar som både fungerar inom kyrkan och utanför kyrkan (om detta skulle bli fallet).

Jag anser att man inom kyrkans ledning också måste fråga sig varför dylika strukturer uppkommer. Är det så att det är missnöjda ledare, som inte får förverkliga sina idéer och som lyckas samla några få anhängare kring sig? Eller är det åtminstone till stora delar en svårare problematik: att många kristna känner sig främmande inom sin ”gamla kyrka” och söker en förnyelse som de upplever att den gamla kyrkan inte är öppen för?

Nu vill man i många kyrkor slå vakt om den tysta majoriteten. Särskilt inom våra nordiska folkkyrkor är man mån om att få behålla den nordiska folkkyrkomodellen. Frågan är bara om den kommer att bestå.

Jag tror att man gör ett allvarligt misstag om man inte bygger kyrkan inifrån utåt. Kyrkorna bör nu ta vara på sina bekännande medlemmar och engagera dem i kyrkans missionära uppdrag. Så och endast så kan en kyrka växa och leva.

Risken är att man planerar för den majoritet som inte är med, och därmed indirekt driver ut dem som vill vara med.

Så tror jag att det kan vara inom många olika kyrkor.

Nu behövs nog ett under från Herren för att om möjligt på nytt låta elden brinna inom vår kära kyrka. Kanske går vägen till andlig förnyelse genom olika gemenskaper, som särskilt unga kristna har bildat och som växer och förökar sig. Kanske har de missat något – det finns mycket visdom i det arv som har burits genom generationer av kristna – men de har en omsorgsgemenskap, en gemenskap som mera är nätverk och delaktighet än system och organisation.

Det är i alla fall klart att andligt liv inte kan bygga på omorganiseringar, inte ens i konservativt eller traditionellt tecken. Det är Guds Ord som skapar liv. Andens gemenskap, på apostlarnas och profeternas grundval byggd, är en kyrka i ordets verkliga innebörd.

Låt mig till sist säga att jag inte tror att det enbart handlar om hur gudstjänsten är organiserad. Mera handlar det då om hur den förverkligas. Våra traditionella gudstjänster har många förtjänster. De har burit det kristna arvet i trossvaga tider. De har gett många generationers kristna möjlighet att leva ut sin tro, att undervisas i den och gå ut till vardagens tjänst.
Men en större öppenhet, ett större delande behöver våra gudstjänster nog. Att föra arvet – det apostoliska evangeliet – vidare genom fast och biblisk förkunnelse, men också att möta dagens behov.

Varje människa måste i församlingen och i dess gudstjänst få två möten förverkligade. Hon måste få erfara att hon i församlingen, också i dess gudstjänstgemenskap, möter kristna människor. I dagens verklighet är kanske detta det första, orsaken att någon ny kommer med, inbjuden av någon. Men hon måste också få erfara att hon i församlingens gudstjänst och i dess övriga verklighet möter Gud, att Han själv talar till henne, möter och förvandlar henne.

Dagens människa är i mycket hög grad en ”belong”-människa. Hon kommer med på grund av gemenskapsbehov, därför att någon bryr sig om henne eller honom. Det är också denna sida som inte alltid tillräckligt förverkligats i församlingars liv. Jag skriver inte detta dömande, utan uppmanande. Det är detta som människan behöver. Att bli mött.

Men den verkliga gemenskapen föds genom mötet med Gud själv: Herren är sannerligen på denna plats, och jag visste det icke! Och detta: Om vi vandrar i ljuset, såsom Gud är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra och Jesu Kristi, Guds Sons blod renar oss från all synd.

En kyrka inom kyrkan är kanske en ofrånkomlighet i en mening. I en annan mening är den något av ett nödrop. Den är också en varningssignal om att allt inte står väl till.

För var och en av oss gäller att besinna att livet inte stannar om vi försöker förhindra eller stoppa det. Det söker sig då nya vägar, förbi oss. ”Oss” i betydelsen kyrka, och i betydelsen individer.

Därför ber vi: Herre, sänd oss en Andens väckelse och förnyelse, och börja med oss! Som kyrka och som individer.

Henrik

Nu har en milstolpe nåtts, 50 000 besök på 11 månader. Räkneverket har varit ur spel diverse tider, så det faktiska antalet är nog större.

Jag vill tacka för intresset, och passar på tillfället att också tacka för kommentarerna!

Min vilja är att församla med Kristus och till Kristus, inte att förskingra.

Bloggen är inte primärt ett försök att predika för andra, ännu mindre att diktera hur andra borde tänka.

Bloggen är ett av mina sätt att ”skriva av mig”, att tänka högt, att reagera på ageranden. Och att läsa sina gamla blogginlägg är dessutom nyttigt – man ser också hur olika saker påverkat en.

Nu vandrar jag vidare mot 100 000 besök, om de nu någonsin kommer…

Henrik

Dr Nazir-Ali says the western rule is losing Christian values
The Rt Rev Michael Nazir-Ali, the Bishop of Rochester, claimed the declining importance of the church was creating a ”double jeopardy” situation where faith was being challenged at a time when society would most benefit.

He said believers needed to ”recover their nerve” and spread the Gospel again.

(Telegraph)

Så talar en biskop inom Church of England.

Och han fortsätter:

“Christian ideas about the sanctity of the human person at the beginning and the end of life are being denied either on the basis of scientific progress or crude utilitarianism, which speaks of the greatest good for the greatest number, or leaving the ’yuck’ factor to decide what is permissible for people.”

Dr Nazir-Ali added, returning to the theme of parents not passing on religion to their chlidren: “Many of society’s problems particularly in young people are related to the fact that so many have not experienced a stable family life. So many have grown up without a recognisable father figure.”

Enligt min mening har han alldeles rätt. Jag tror verkligen att det är His Master’s Voice.

Henrik

Nu när det annars är mera stilla har vi alla en unik chans att använda mera tid till bön och förbön än vi vanligtvis gör.

Det finns många angelägna böneämnen!

Bön är som en spegelbild av nöd, eller kanske som nöd, som blir omvänd…

Det finns ett särskilt ord som gäller bärarna. Jag tror inte det är exegetiskt ohållbart att tillämpa det på dem som bär någon i förbön:

”När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: ”Min son, dina synder förlåtas dig.”

Mark. 2:5 (jag vill gärna nu citera Markus’ evangelium)

Deras tro!.

Dessa målmedvetna, men annars hjälplösa medmänniskor, som gjorde det enda rätta: de gick raka vägen till Jesus!

Låt oss göra så. Kanske säger Jesus till någon, när Han ser vår tro: min son, min dotter, dina synder förlåtas dig.

Med förlåtelsen följde allt. Vänta stora ting av Gud!

Henrik