Vem blir föremål för kritiken?

”Jag beder och varnar var och en from kristen, att han icke stöter eller förargar sig på de enfaldiga ord eller historier, som han ofta påträffar, ej heller betvivlar, att, huru ringa och enfaldigt än Skriftens ord stundom synes, det dock alltsammans är den högste Gudens majestäts, makts och vishets ord, verk, domar och gärningar. Ty detta är den skrift, som gör alla visa och kloka till dårar och står öppen endast för de små och enfaldiga, såsom Kristus säger Matt 11:25. Därför skall du låta ditt eget tycke fara och akta denna skrift såsom den allra högsta och ädlaste helgedom och såsom den allra rikaste gruva, som aldrig fyllest kan utforskas, på det du måtte finna den gudomliga visheten, som Gud här framlägger så enkelt och enfaldigt för att dämpa allt högmod. Här skall du finna de lindakläder och den krubba vari Kristus ligger, dit ängeln ock visar herdarna. Luk 2:12. Lindakläderna äro visserligen ringa, men dyrbar är skatten, Kristus, som ligger i dem.”

Martin Luther

Ur Luthers företal till Gamla testamentet.

”Ravi Zacharias, Now with Jesus”

 I share the announcement from Sarah Davis, Ravi Zacharias’ daughter, and CEO of RZIM

An announcement from Sarah Davis:

On January 4, my dad recited a stanza from this hymn from the late Richard Baxter (1615-1691):

“Lord, it belongs not to my care
Whether I die or live;
To love and serve Thee is my share,
And this Thy grace must give.

If life be long, I will be glad,
That I may long obey;
If short, yet why should I be sad
To welcome endless day?

Christ leads me through no darker rooms
Than He went through before;
He that unto God’s kingdom comes
Must enter by this door.

Come Lord, when grace hath made me meet
Thy blessed face to see;
For if Thy work on earth be sweet
What will thy glory be!

Then I shall end my sad complaints
And weary sinful days,
And join with the triumphant saints
That sing my Savior’s praise.

My knowledge of that life is small,
The eye of faith is dim;
But ‘tis enough that Christ knows all,
And I shall be with Him.”

None of us could have imagined just two months after reciting that last stanza that my dad would learn he had cancer and he would experience the realization of this more than 300-year-old hymn so soon. Today we affirm, as my dad recited and Baxter penned, “But ‘tis enough that Christ knows all, and I shall be with Him.” My dad, at 74, has “join[ed] with the triumphant saints that sing [his] Savior’s praise.” We who knew and loved him celebrate his life, and more importantly, his Savior.

It was his Savior, Jesus Christ, that my dad always wanted most to talk about. Even in his final days, until he lacked the energy and breath to speak, he turned every conversation to Jesus and what the Lord had done. He perpetually marveled that God took a seventeen-year-old skeptic, defeated in hopelessness and unbelief, and called him into a life of glorious hope and belief in the truth of Scripture—a message he would carry across the globe for 48 years.

His thoughts and conversations in recent years and his final weeks were saturated with gratitude for this team of evangelists, apologists, and staff that he called family: RZIM—Ravi Zacharias International Ministries. He spoke of our evangelists’ tender hearts and their love for people. Some have said my dad blazed a trail when he began commending the Christian faith and addressing life’s great questions of meaning nearly five decades ago. As one friend dear to him remarked, he has also paved that path, desiring that his teammates around the world would continue so untold millions might know the same Jesus he faithfully served—the one he now sees face-to-face.

My dad’s humility, grace, tenderness for people, and above all love for the Lord are forever imprinted on my mind, my heart, and my life. His love for our family will be impossible to replace until we join him in heaven one day. Ravi and Margie just celebrated their 48th wedding anniversary. My mother was entirely committed to my dad’s calling and to this ministry, believing God called them together. I cannot recall even one moment when I saw her commitment to this calling weaken, because she always placed unwavering trust in the God who called them and in His purposes. We experienced God’s kindness and faithfulness in so many ways as we felt Him journeying with us in bringing my dad home. For this we are at peace and filled with deep gratitude to God for the innumerable expressions of His love. Naomi, Nathan, and I are deeply grateful for your continuing prayers for our mother, Margie, and the many expressions of love you have shown to her and to us.

Soon our family will gather for a graveside service. In the days ahead we will provide details for a public memorial service to be held in Atlanta and streamed around the world.

The Gospel of John records these words of Jesus: “Because I live, you also will live” (14:19)—seven words that changed the trajectory of Ravi Zacharias’s life some 57 years ago. It is a verse etched on his grandmother’s grave stone and will be etched on his too. Today my beautiful father is more alive than he has ever been. We thank God for him and recommit our lives to sharing this truth with all who will hear, until He calls us to our eternal home.

With deep love and gratitude, and on behalf of Margie, Naomi, and Nathan,

Sarah Davis

Sarah Zacharias Davis is the CEO of Ravi Zacharias International Ministries, headquartered in Alpharetta, Georgia.

Aktuell och välskriven ledare i Kyrka och folk

Biskop vilse bland folk och fä

Det riktigt allvarliga är biskop Sören Dalevis syn på den epistemologiska frågan.
Skriven av: Fredrik Sidenvall
Publicerad: 14 maj, 2020

Inför Stilla veckan fick den nuvarande biskopen i Karlstad, Sören Dalevi, tillfälle att nå ut till Nya Wermlandstidningens läsekrets och genom internet bortom den. Det var dags för en ny krönika. Varken Jesu lidande och död eller den tilltagande pandemin gav honom anledning att tala allvar till sin samtid. Istället såg han det som sin uppgift (kallelse är för honom sannolikt ett helt förlegat begrepp) att på enklaste och ytligaste tänkbara sätt söka folkligt hylla kvinnliga präster som en folklig modernisering av kyrkan och att smäda dem som har teologiska invändningar mot den ordningen med beteckningen ”knäppgökar”.

Knäppgökar och åsnor i kyrkan

Knäppgökar är nu inte det enda djuret i vår Herres hage som Dalevi nämner. Han antyder också att kvinnliga präster är åsnor. Hans tidningstext mynnar trots allt ut i en anspelning på Palmsöndagens text. Poängen med att Jesus rider in på en åsna är för Dalevi överraskningseffekten. Nu var ju åsnan förutsagd hos profeten Sakarja och i Galiléens och Juda bergsbygder var åsnan det absolut vanligaste riddjuret. Men om svenska (värmländska) folkets erfarenheter nu är biskopens högsta norm så kan ju åsnan framstå som något lustigt och avvikande som ändå blir utvalt.

Under sin frejdiga utflykt i djurriket eller ska vi kalla det ”fablernas värld”, eftersom Dalevis text är ett exempel på hur vi människor låter djur symbolisera mänskliga egenskaper och värden, kommer ändå biskopen vilse i pannkakan. Hans förtrogenhet med det för honom heliga folket, alltså det vanliga folket och deras språk, räcker inte till för att han ska fatta att i folkligt språkbruk är knäppgökar och åsnor artfränder. En ofrånkomlig slutsats för den som läser texter på allvar är därför att biskopen inte tövar att behandla kvinnliga präster med samma respektlöshet som han behandlar dem som inte tror på deras kallelse.
Å andra sidan om Dalevi menar att Gud kan överraska genom att använda den som ingen förväntade sig något av, så kan ju också knäppgökarna plötsligt bli Guds utvalda redskap.

Bibelvetare och Bibelns auktoritet

I en intervju i Världen idag kallar sig Dalevi för Bibelvetare. Han har verkligen skrivit en hel del om Barnens bibel ur ett pedagogiskt perspektiv. I hans utgivning finns också en volym som heter Första krönikeboken, men den är nu inte en kommentar till boken i Gamla testamentet med samma namn utan en samling av biskopens krönikor i dagspressen. Eftersom biskopens krönikor är tillkomna närmare året 2020, året då sanningen enligt biskopens resonemang strålar som klarast, tillmäter den värmländske kyrkofadern sannolikt sina krönikor högre normativt värde än Bibelns krönikeböcker. Vilka insikter nu biskopen än kan ha i Bibelns texter och i deras grundspråk liksom i olika utgåvor av Barnens Bibel är den avgörande frågan vilken normgivning, vilken auktoritet och sanning han tillmäter dessa texter.

Det riktigt allvarliga när det kommer till Dalevi och hans ytliga dagtidningstext är hans syn på den epistemologiska frågan, alltså frågan om vilken källa han öser ur för att söka sanningen för kyrkan. Svaret finns antytt i krönikan: folket och samtiden. Eller ännu mer sammanfattat: verkligheten som den framstår för flertalet, det är normen för kyrkan och kristen tro. Det finns faktiskt anledning att intressera sig för historien och samtiden. Efter det fruktansvärda missbruket av begreppet folk som skett och sker i totalitära folkrepubliker och inte minst skedde i Tredje riket där villiga teologer formade en nazistisk teologi i mötet mellan historiens Gud och ett utvalt herrefolk, måste kyrkan sätta folkbegreppet i biblisk belysning.

Folkteologi = tidsanda i kristen språkdräkt

Ändå är det Svenska kyrkans ställning som Folkkyrka som Dalevi i olika sammanhang framställer som kristendomens högsta norm. Säkert inser han att så snart han skulle ställa sig upp och bekänna någon av de sanningar som han i sina prästvigning och biskopsvigning har lovat att förkunna och försvara, så riskerar han själv att bli kallad knäppgök av var och en som inte tillmäter den Heliga Skrift sanning och normgivning.

Det finns en lång och tragisk historia av biskopar och präster som säljer ut kolleger och medkristna till folkviljan. Drivkraften som i fallet med biskopen Ingemars Ströms nyårspredikan 1979 är att få medias och politikers hjälp att få den egna teologiska inriktningen att segra och de andra – knäppgökarna – att rensas ut. Liksom översteprästerna i Jerusalem en gång inte hade rätt att döma och straffa, så tvekade de inte att lämna ut Jesus till Herodes och Pilatus, så har folkkyrkoteologerna alltid vetat hur de ska ropa i populismens snårskogar för att få hjälp och bistånd mot besvärliga ”motkristna”. Hur man ska trösta och vägleda de folkmassor man sökt medhåll ifrån när de inte längre skrattar åt ens billiga poänger utan drabbas av livsleda, dödsångest och gudsfruktan, det är inte lika självklart. Steget från att vara en lustig pajas som drar ned skrattsalvor från folkmassorna till att bli en aktad själasörjare är ganska stort.

https://kyrkaochfolk.se/2020/05/14/biskop-vilse-bland-folk-och-fa/

Prayer Request

Prayer request!
 
Our beloved brother, Ravi Zacharias, is returning home from the Medical Center after being told that there is no medical option left:
 
”His oncologist informed us that this cancer is very rare in its aggression and that no options for further treatment remain. Medically speaking, they have done all they are able.”
 
”We know that God has purposed and numbered each of our days, and only He knows how many more Ravi will experience on this earth. One day, likely sooner than later, we will be serving without our beloved founder, though I know his love and legacy will convict and inspire us to service of his Lord even greater than we have seen before. While we are full of so many emotions, we are also at peace, resting in the truth that God knows all and sees all and is sovereign and good. I think of the great joy my dad will have and I am comforted.
 
Thank you for taking this journey with us, and as always, for your faithful prayers.”
 
I have listened to many excellent servants of God, including many of the most famous apologists. Ravi Zacharias has made a great impression when I see his willingness to present the Gospel and when I feel his passion, not to win debates or discussions, but to win people for Christ.
 
I remember one of his Q&As in Uppsala, Sweden, when he was arguing with a young man and suddenly understood that the problems were not intellectual or philosophical, but that the young student needed an encounter with Jesus Christ. Ravi had been answering his questions and went on to the next questions, but suddenly changed his mind, wrote his private cellphone number on a piece of paper and sai: ”I never do this, please don’t give it to anyone else, but I think we need to talk.”

The apologist became the evangelist. Once again.

I pray that the Lord would bless and keep Ravi Zacharias, and – the Lord willing – would let him ”remain in the flesh…” on our account (Phil 1:23-24).
May God bless and keep Ravi and his family – his extended family included – and be with him all the days.

Henrik

”Förlåt dem deras skulder”

Många kristna har under koronavirusets framfart frågat sig om detta inte är något mera än enbart en tillfällighet, ett olyckligt sammanträffande, en olycka som låter sig förklaras.
Både jag och många andra har tänkt och också skrivit att detta är ett Guds finger, att det finns ett ärende från Guds sida till hela mänskligheten (jfr mina tidigare blogginlägg). Så tror jag nog fortfarande.

Men detta kan ha uppfattats fel, att vi  och jag – skulle tycka och tro att vi lider på grund av att sådant sker och har skett som Gud i sin helighet inte tål.

När man läser Bibeln ser man att det nog finns en linje mellan det som människan gör och det som följer av det: Bedra inte er själva. Gud bedrar man inte: det människan sår skall hon också skörda .”(Gal. 6:7).

Men det som vi inte finner ngt stöd för är att man borde börja utpeka skyldiga och förklara att Guds domar kommer över världen för andras skull.

Jesus talar om människans ondska, och speciellt om hur man inför olyckor och katastrofer kan börja peka på andra människors och tänka att de är mera onda (i Guds ögon) än andra.

Just då kom några och berättade för Jesus om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med deras offer. Jesus frågade dem: ”Menar ni att dessa galileer var större syndare än alla andra galileer, eftersom de fick utstå detta? Nej, säger jag er, men om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under som de. Eller de arton som dödades när tornet i Siloam föll ner över dem, menar ni att de var större syndare än alla andra invånare i Jerusalem? Nej, säger jag er, men om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under på samma sätt.”
(Luk 13:1-5)

Vilka exempel! Personer som råkade ut för Pontius Pilatus’ grymheter, eller arton personer som krossades till döds när ett torn i Siloam föll över dem. Många tänkte (enligt Jesus) att ”de var större syndare än alla andra”.

Det är naturligtvis inte likgiltigt om än människa använder sin ställning till att utföra grymheter eller inte.

Men Jesus säger att ”om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under på samma sätt”.

Ingen av oss har anledning att be ”förlåt dem deras skulder”, utan – såsom Jesus lärde oss – förlåt oss våra skulder.
Det är vi som behöver lyssna till Guds ärende, det är jag som måste omvända mig och söka Jesu hjälp och förlåtelse.

Guds ärende ska var och en ta emot som en personlig hälsning och uppmaning.

Bara Jesus på korset kunde be: Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör. (Luk 23:34)

Jesu sju ord på korset, som är en sammanställning av det de olika evangelierna berättar, innehåller ingen bön om förlåtelse för Jesu synder, helt enkelt därför att Jesus bar våra synder.

Vår dom är rättvis. Vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont.” (Luk. 23:41).
Gud vill att vi ska vända om och söka Herren i allt detta. Kristus är vår tröst och vår hjälp. Vi behöver alla Honom lika mycket.

Det är Kristus som är vår trygghet.
Om det är sant att vi alla är lika skyldiga inför Gud (vi gick alla vilse såsom får, Jes 53), så är det också sant att Kristi rättfärdighet är ett erbjudande till alla människor.

Varje människa ska leva i daglig omvändelse. Men den som tror på Kristus behöver inte oroa sig och inte ”börja om” i det oändliga. Den som är döpt och tror på Kristus är fullkomligt trygg. Varje dag ber vi med hela kristenheten: ”….förlåt oss våra skulder…”

 ”Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd.” (Mark. 16:16) .

Henrik

”The virus does not care”

Dr Michael L. Brown, TD och f.d. LSD-missbrukare, har skrivit många fina böcker och artiklar.
Här är en aktuell kommentar till Virginias guvernör, som har sagt att ”viruset inte bryr sig om vem vi ber till”.

Under texten finner du en link till hans kommentar och de sidor han hänvisar till.

”I understand what Ralph Northam, Governor of Virginia was trying to say. After all, he is the governor of all Virginians and cannot cater to one faith group above another. But his tweet could easily be misunderstood, and it does call for a response.
On Monday night Gov. Northam tweeted, “Tonight, I held a call with faith leaders across Virginia. I’m grateful for their leadership in bringing people together spiritually, while remaining physically apart.
“This virus does not care who we pray to or how we worship––we must all work together in fighting against it.”
Mr. Governor, with all respect, it certainly does matter who we pray to. (I beg forgiveness of grammatically sensitive readers who will be distracted by the sentence-ending preposition. Please overlook this fault.)
Again, I understand what Gov. Northam was saying and doing. And I appreciate him reaching out to a wide coalition of faith leaders which would have included Christians, Jews, Muslims and others.
This is in harmony with the words of President Trump’s National Day of Prayer Proclamation, which said, “In our times of greatest need, Americans have always turned to prayer to help guide us through trials and periods of uncertainty.  As we continue to face the unique challenges posed by the coronavirus pandemic, millions of Americans are unable to gather in their churches, temples, synagogues, mosques, and other houses of worship.”
So, yes, I agree that these faith leaders have a responsibility to their respective communities. And I agree that they should be encouraged in serving those communities during the present crisis.
I also agree that “we must all work together in fighting against” COVID-19, regardless of our particular religious beliefs or practices.
And, while the wording is odd, I understand the governor’s point about the virus: “it” doesn’t care whether we are Muslims who worship Allah, Hindus who worship Krishna, or atheists who do not worship a creator. It infects and kills indiscriminately.
In that sense, it is totally impartial and shows no favoritism.
Skin color doesn’t matter. Ethnicity doesn’t matter. Political affiliation doesn’t matter. Religious dogma doesn’t matter.
People from all backgrounds from around the world are dying. The virus doesn’t care.
With all that, I agree, affirming Gov. Northam’s desire to work with all the faith communities in his state.
At the same time, I categorically differ with the possible implication of his tweet, namely, that during a crisis of this magnitude, “who we pray to or how we worship” is irrelevant.
Of course this matters, quite deeply so, unless prayer and worship are just things we do. In other words, if prayer and worship are simply religious rites practiced by devout people to make them feel better, then who we pray to doesn’t really matter.
But if prayer and worship are meant to connect us to the one true God, then you better believe we need to get this right. As I tweeted in response, “With all respect, Governor, yes, we must all work together, but NO, it matters who we pray to. There’s an infinite difference between praying to THE God vs. a god.” (See also my separate tweet here.)
To underscore the point (albeit in exaggerated form), do you think it matters whether we pray to Satan or to the God of the Bible? Or whether we pray to Hanuman, the Hindu monkey god, or to the Lord? Do you think it matters if we pray to some nebulous, New Age spiritual force or to the Creator and Sustainer of the universe?
Only one has the power to save and deliver. Only one can calm the storm. Only one can intervene.
But there’s another reason that it matters who we pray to. As I tweeted on Sunday, “We don’t know that the coronavirus is a divine judgment, but we do know that we have many sins as a church & as a nation, & we also know that we need God’s mercy. So now is a great time to search our hearts, repent, & cry out. God will accept our repentance & hear our cries.”
The point is that we don’t just need an end to the virus, we need a change of heart and mind. We need national (and international) repentance. We need soul searching and life transformation. We need moral guidance as much as we need divine mercy.
That can only come from the God of the Bible, as offensive as that may sound to practitioners of other faiths (or to the non-religious.) And so, while the virus does not care who we pray to or how we worship (seeing that the virus is not a sentient being), the one true God cares.
He cares about who we pray to. About how we worship. And about how we live. Let’s be sure we get this right.
That’s why President Trump’s prayer proclamation did well to make frequent reference to “God,” to quote several verses from the Bible (1 Peter 5:7; Luke 1:37; and Psalm 91), and to speak of our “Father.”
Who we pray to really does matter, especially during times of crisis. It affects how we live as well.
The virus might not care, but the one true God certainly does.”

r finns dr Browns inlägg! (https://askdrbrown.org/library/no-governor-northam-it-does-matter-who-we-pray).

Kommentar:

I 1 Kung 18:20ff finns en rentav dråplig berättelse om Elia och Baals profeter. För en del personer kan det låta helt irrelevant, men jag tror att den som läser uppmaningen i 1 Kung 18:21 förstår att den finns stor anknytning till dagens situation:
”Elia trädde fram för allt folket och sade: ”Hur länge skall ni halta på båda sidor? Om det är HERREN som är Gud, så följ honom. Men om det är Baal, så följ honom.” Men folket svarade honom inte med ett ord.”

Läs sammanhanget! Profeten Elia ville visa folket att det gör skillnad vem man ber till, vem man tror på och vem man vill följa. Baal var en avgud, som många ville följa. Andra ville ha en ”både och” -tro, och Elia talade till dem och sade att ”de haltar på båda sidor.”
Nu måste Ni välja.
Och så säger han:

”Ge oss två tjurar, och låt dem välja ut åt sig den ena tjuren och stycka den och lägga den på veden utan att tända eld. Sedan skall jag göra i ordning den andra tjuren och lägga den på veden utan att tända eld.  Därefter må ni åkalla er guds namn, men jag skall åkalla HERRENS namn. Den gud som svarar med eld, han är Gud.” Allt folket svarade: ”Ditt förslag är bra.”

Läs berättelsen i din Bibel och se vad som hände. Men stanna inte där!
Vi lever nu i den största prövning som drabbat världen, åtminstone efter andra världskriget. (Vi vet ännu inte hur det slutar).
Nu behövs det bön!

Kanske tänker många nu som man tänkte då, åtminstone en guvernör i det hårt drabbade USA: huvudsaken att man ber! En kristen ber till Kristus, en muslim till Allah, en buddist till Buddha osv.

Poängen nu är inte heller att tänka: det är klart att den som är kristen håller på ”sin” Gud!
Detta ville Elia avfärda, han utmanade Baals profeter på ett så avgörande sätt att de som var med aldrig glömde det.

Det är det som nu gäller. Inte bara att vi ber, utan att vi ber till den Levande Guden, till Honom som har sagt: ”Jag är den förste och jag är den siste, förutom mig finns ingen Gud.” (Jes 44:6).

När detta  skrivs kommer det nyheter från USA att skyddsutrustning och respiratorer inte alls finns i den utsträckning som behövs.
Från Spanien (Madrid) berättas att platserna och beredskapen inte räcker till, sjukhusen är överfulla och på vissa håll har man beslutat att ta bort respiratorer från äldre patienter och ge dem åt yngre. (Uppgiften måste kontrolleras, åtminstone stämmer det att de som insjuknat i coronaviruset är så många att sjukhusvård inte kan ges åt alla som behöver sådan vård, allra minst att intensivvårdsplatser skulle finnas för alla som behöver avancerad vård.

Jag vill inte för mycket fokusera på svåra nyheter, bara antyda det för att det ska vara klart att det finns ett akut behov av bön om hjälp.
Vi har många exempel på att ”vad människan sår ska hon också skörda”. 
Gud har ”höjt sin arm”, och vi står inför stora prövningar.

Men det är verkligen sant att Gud har gett många bevis på att Han är barmhärtig och förbarmar sig över människorna när de i sin nöd ber Gud om hjälp och nåd i nödens stund.

Låt oss ta Honom på orden!

Henrik

 

 

Fattig i anden

Jag har mycket tänkt på de andliga sångernas betydelse. Vi vet alla att psalmboken förr i tiden var boken nr 1 – de fattiga hade ”särken och psalmboken”.

Det kunde bero på praktiska  orsaker: en  Bibel var dyr, den fanns inte att få så lätt osv.

Psalmboken (eller sångböcker) kan inte ersätta Bibeln. Men samtidigt var gamla sånger i hög grad traditionsbärare i god mening. De traderade evangeliet mycket djupare och mera mångsidigt än dagens mantraliknande sånger.

De har också en viktig uppgift, inte minst om de sjungs i en miljö där enkla ord ”väcker ett ackord”.

Ett exempel på en god utläggning av ”fattiga i anden” (lärjungaskapet, Matt 5) är sången Vik ej ur mitt hjärta.

 

1. Vik ej ur mitt hjärta,
hälsosamma smärta:
andens fattigdom.
Säg mej mina brister,
att jag aldrig mister
nådens rikedom.

2. Vandringsman på jorden,
fatta djupt de orden:
blott som arma, små
nåden vi erfare.
Gud, den underbare
har beslutat så.

3. Blir du självbelåten
har du lämnat stråten
som till livet bär.
De som synden kände
sökte och använde
vad oss givet är.

4. Hellre må du ligga
djupt i stoft och tigga
nåd i Jesu blod
än att självrättfärdig,
helig, stark och värdig,
äga tröst och mod.

5. Hellre syndbelastad,
under domen kastad,
fallen och oren.
Publikan och sköka
kan sin Jesus söka
förr än farisén.

6. Milde Gud, bevara
mej från denna fara:
självrättfärdighet!
Men i Kristus giv mej
tröst och kraft och bliv mej
du all salighet!

7. Tron, det helga, höga,
underbara öga,
stärk nu i min själ.
Äkta pärlan klara
väl åt mej bevara
till mitt högsta väl.

8. Nådens verk du live,
regn och sol du give,
följ vad sätt du vill,
om blott så du för mej,
att för evigt hör mej
himmelriket till!

 

En vers som jag saknar i Andreas Holmbergs utmärkta och innehållsrika psalmblogg är denna:

”Göm mig undan världen;
Jag är rädd för flärden,
jag är rädd för mig.
Den till Jesus hunnit,
har väl vägen funnit,
men kan irra sig.”

Jag har ett personligt minne av den från 1968. Jag hade förmånen att ackompanjera biskopen i Stavanger Olav Hagesæther, som sjöng denna sång. Fin röst, kommer jag ihåg nu.
Men det jag speciellt minns var att han sjöng den ovan citerade versen. Jag sade åt honom att du är den första biskop som jag har hört säga eller sjunga ”Jag är rädd för mig”.

Jag har hört många säga ”jag är rädd för biskopen”, inte minst under den senare tiden. Unga präster som känt att de måste kompromissa för att ”duga”, det kan gälla utkomst, familj, ekonomi osv. Men bara en biskop som sagt: jag är rädd för mig (vilket ju inte utesluter att andra kan ha tänkt och känt så).

Jag har aldrig behövt vara rädd för någon biskop, har blivit i stort sett välbehandlad (med undantag kanske av en biskop). Jag måste ju också fråga mig hur det skulle ha varit att ha en som sån jag som präst i sitt stift.

Men den norske biskopens sång är ett uttryck för den nya människans kamp. Det är gemenskapen med Kristus som lär en människa att säga eller sjunga som Cassel (och Rosenius) skriver: jag är rädd för mig, vad jag kan ställa till med, som är kontraproduktivt för Guds rike, för min och andras tro. Jag kan instämma i dessa ord: jag är rädd för mig.

I Dagens lösen idag (åtm i den finländska upplagan) finns en vers av denna sång citerad. Den anförs som en bevis skriven ac Carl Gustaf Cassel, vilket ju också Andreas bekräftar. Ofta brukar man tala om sången som ett verk av Rosenius.
Kanske kan Andreas Holmberg vid tillfälle kommentera detta.

Det finns flera verser (de var väl ursprungligen drygt 10), bl.a i Nordisk Sång nr 263.

I alla fall är det, trots den gamla språkdräkten, en härlig utläggning av Lärjungaskapet, av detta som Johannes döparen också gav uttryck för: ”det är som sig bör att Han växer till och jag förminskas”.

Bland oss kristna finns det – tyvärr – alltför mycket av den diskussion som lärjungarna förde ännu på vägen till Jerusalem, där Jesus greps, torterades och dödades på korset. Vem av oss är störst?

Nej andens fattigdom, som inte ska förväxlas med andefattigdom (där den Helige Ande inte får rum). Det är den kristnes ”slag på höftsenan” (jfr Jakobs kamp) som gör att man haltar fattig och klämd, men rik i Herren och hans trofasthet!

Henrik

Text: C G Cassel (?) 1843 (60 år), C O Rosenius 1850 (34 år), ngt bearb. 2010
Musik: Oscar Ahnfelt

P.S. Andreas Holmbergs psalmblogg finns på http://svps1986.blogspot.com

Böner som hjälper

Under mitt liv som präst har jag ibland mött människor som säger att de inte kan be.
De skulle gärna be, men finner inte ord. De har kanske glömt Fader vår, och tycker kanske formuleringarna är litet svåra.

Men det kan också bero på att man har en fel föreställning om vad bön är. Bön är att sträcka ut en tom hand och be om hjälp. Om man är mycket trött och inte orkar formulera sig så ska man komma ihåg att Jesu namn, (Jesus) är en bön (”var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst, Rom 10:13). Detta har jag försökt säga till alla konfirmander som jag har haft, och jag hoppas de minns det.

Men det finns enkla böner som kan bli till hjälp. Här följer några.
En av bönerna ur vår kyrkohandbok, som jag ofta har använt, är den här:

O, du allra mildaste, korsfäste Herre Jesus Kristus.
Förbarma dig över mig, fattiga syndare.
Se till mig med barmhärtighet,
så som du såg till Petrus
när han hade förnekat dig,
så som du såg till synderskan i fariséens hus
och till rövaren på korset.

Ge mig din heliga nåd så att jag med Petrus
gråter över mina synder,
med synderskan älskar dig av hela mitt hjärta
och med rövaren evigt får se ditt heliga ansikte.

Det fina med den bönen är att vi är i gott sällskap! Petrus, han som lovade mycket (om också alla andra sviker… räkna med mig!) men inte kunde hålla det. ”Synderskan” i fariséens hus (Luk 7:36-50), som människor pekade ut (men de glömde att förstå att de själva var i samma båt). Hennes liv var föremål för skvaller, menande blickar mm och de flesta kanske trodde att de var bättre. Rövaren på korset, han som inte ens kunde knäppa händerna för att visa att han menade allvar, och som inte kunde gottgöra någonting, bara hoppas på Guds nåd.
De vill uppmuntra dig och mig att be om förlåtelse, att inte lyssna till den ondes ”det är för sent”, ”du har haft chansen många gånger men inte valt att ta vara på den”, ”din synd är för stor”, ”du visste vad som var rätt, men gjorde ändå inte det” osv.
”Gå bort Satan”, sade Jesus. Tala inte med djävulen om din synd, tala med Jesus!

Det gick bra för Petrus, för synderskan i fariséens hus och för rövaren på korset! (läs Joh 21, Mark 16:7; Luk 7::50 och Luk 23:42,43).

En annan bön som vi ofta bad förr, brukar kallas Juniorbönen.

Jesus, kom in,
rena mitt sinn’,
kom in i mitt hjärta, Jesus
Kom in, bo kvar, min styrka var,
kom in i mitt hjärta, Jesus.

Juniorbönen har varit mycket använd, åtminstone förr. Kanske är det många som ännu ber den. Ingenting hindrar oss att börja använda den igen. Gud hör bön!

 

En tredje bön ska jag lära dig. Den har jag ganska nyligen lärt mig, och den är mycket enkel, så enkel att någon kanske tycker att det inte är en ”riktig” bön.
Men Jesus sade att vi inte ska rada tomma ord och tro – som fariséerna – att Gud hör och man ber med många ord och att bönen måste vara lång eller vara tillräckligt fin och väl formulerad för att Gud ska höra. Man behöver inte säga som en bok antydde: Herr Gud, det är Anna… Man får be om allt, stort eller smått.

Nu ska du få en bön, en bön som min vän och broder Göran Landgren (kyrkoherde emeritus nu) hade fått av Morris Vaagenes, från St Paul, Minnesota.

Jag kan inte, Herre.
Du kan.
Herre, hjälp mig!
Tack Herre!

Men du kan också be med egna ord. Det behöver inte vara krångligt.

Du behöver inte ens göra som den afrikanska pojke jag hörde om. Någon märkte att han böjde knä på marken och började läsa alfabetet som han hade lärt sig i skolan.
– Vad gör du? frågade någon.
– Jag ber, svarade pojken.
– Inte är det där någon bön, tyckte han som förundrade sig,
Men pojken svarade: jag vet inte riktigt hur man ska be, så jag tänkte att om jag ger alla bokstäverna åt Gud så kan Han säkert formulera en bön av dem!

Jesus har sagt: Be, så ska ni få.
Det kan man bara testa om man tar Jesus på orden.

Henrik

 

 

 

Guds finger

För många människor, särskilt i västvärlden, är verbet ”se” mycket avgörande. Det gäller också tron och sanningsfrågor i stort. ”Om jag inte får se, kan jag inte tro.”

För Jesu samtid, och ännu idag inom judendomen (och utöver den) är verbet höra mycket mera avgörande. Judendomens ”shema” (en trosbekännelse, eller kanske en bön), som läses varje dag (5 Mos 6:4-9, 5 Mos 11:13-21, 4 Mos 15:37-41), har fått sitt namn av det första ordet ’shema’ = hör! Ordet höra är avgörande.

Därför lyssnade fariséerna och de laglärda (skriftlärda) noga till Jesus och vad han sade. Det gällde också andra, ”folket”, som kan ha varit både fariséer, laglärda och andra.

Det finns en mycket intressant konfrontation mellan Jesus och ’folket’ i Luk 11: ”Men några av dem sade: ”Det är med hjälp av Beelsebul, de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna.” (Lk. 11:15).

Jesus pekade på det omöjliga att de onda andarna och den onde kommer i strid med varann och säger:

”Men han visste vad de tänkte och sade till dem: ”Ett rike som har kommit i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller på hus. Om nu Satan har kommit i strid med sig själv, hur kan då hans rike bestå? Ni säger att det är med hjälp av Beelsebul som jag driver ut de onda andarna.”  (Lk. 11:17,18).

Det kan man ganska bra förstå. Den onde bekämpar inte det onda, utan det goda.

Men sen till Jesu ord, som jag mycket tänkt på dessa dagar: ”Men om det är med Guds finger jag driver ut de onda andarna, då har Guds rike kommit till er. (Lk. 11:20).

När Jesus sade ”Guds finger” var det något som åhörarna kände igen.

Några rader om varför jag tror det var så.

En av grundsanningarna i Gamla testamentet är att Gud skrev ”med sitt finger” på Lagens två stentavlor. Det är ett uttryck för att Lagen, Guds bud inte är ”påhittade” eller ”uppfunna” av människor, bakade under århundraden av tradering (överföring) från en generation till nästa osv. De uttryckte Guds vilja och de tio budorden är ett av Lagens viktigaste element. Så är det ännu idag.

Men uttrycket Guds finger finns också i ett annat sammanhang.
Jag har tidigare skrivit om Faraos hjärta och de prövningar som Farao utsattes för. Han ville inte att folket skulle få fara ut i öknen för att hålla gudstjänst åt HERREN.

Det berättas om tio plågor (2 Mos 7-11) som kom över Farao och Egypten. Det började med att Nilens vatten blev blod. Den tionde och sista plågan var att HERREN skall ”slå allt förstfött i Egyptens land” (2 Mos 11: 4,5).
Israels menighet skulle ta ett felfritt, årsgammalt lamm och slakta det. Lammets blod skulle strykas på dörrposterna (2 Mos 12:7). Då skall HERREN ”gå förbi” (pasaḥ = passera, gå förbi, därifrån har vi ordet påsk, pesaḥ i hebreiskan) och Lammets blod ska skona dem och HERRENs vrede ska inte drabba dem.

För någon läsare kanske detta verkar speciellt, det bygger på det faktum att ”Jesus var jude och talade till judar på judars vis”, genom att bygga på Gamla testamentet i all sin undervisning. Han kom inte för att upphäva Skriften (GT) utan för att fullborda den (Matt 5:17,18), för att visa att det var om Honom som GT talade, Han är uppfyllelsen av Guds löfte.

När nu Jesus talade om ”Guds finger”, hörde åhörarna en anspelning på bestämda texter i GT. En av dem var det som de egyptiska spåmännen sade. De hade på Faraos order kunnat imitera vissa av de under som HERREN bad Mose uträtta. Men i samband med den tredje plågan (myggor i massor!) kunde de inte rå på plågan (2 Mos 8:18). De sade då: ”Detta är Guds finger.”

Nu tänker jag såhär (pröva detta, kommentera gärna) att plågorna som kom över världen (över Egypten och Farao) har ett slags motsvarighet i prövningarna som övergår världen nu.

I 2 Krön 7:14,15 talas om tre prövningar, som kan komma över folket som vänder sig från HERREN (se Risto Huvilas bloggtext, som jag infogar på min sida): torka, gräshoppor och pest. Det märkliga är ju att dessa prövningar nu drabbat världen inom loppet av några månader (Australiens bränder, torka på många håll, gräshoppor, som invaderat stora områden i Afrika, pest – ja vad kan det vara, är det kanske det vi nu upplever?)

Nu vill jag inte spekulera, var och en kan se vad Bibeln talar om och vad som sker i tiden. Många kanske tänker att t.ex. gräshoppor som stort problem inte har med modern tid att göra. Vi som varit oroliga för krig och konflikter ska drabbas av gräshoppor? Kanske alltså inte vi här i norr, men vår värld nog.

Summa summarum: när Jesus talar om ”Guds finger”, säger han: ”Men om det är med Guds finger jag driver ut de onda andarna, då har Guds rike kommit till er.” (Luk. 11:20).

Jag tror faktiskt att ganska många människor idag har en förnimmelse av att Gud har höjt fingret, att människan har trotsat Guds vilja.
Gud kallar till omvändelse, till att söka HERREN Jesus Kristus, i Ordet, i bönen, i den kristna gemenskapen, i nattvarden (Apg 2:42). Eller kanske rättare sagt: Gud har höjt fingret som ett tecken på att Han söker människan!

Det är bra att regeringen och våra myndigheter försöker bekämpa coronaviruset. De har mitt och mångas, förhoppningsvis allas, helhjärtade stöd.
Det som jag nu skriver är inte bort från, eller en kritik av dessa åtgärder.

Men det djupa ärendet i denna märkliga, världsvida kris är att Guds finger är tecknet på att Guds rike har kommit till oss, till vår värld. Det handlar om allvar. Men det handlar framför allt om Guds stora kärlek och Guds löfte om hjälp för alla som söker Honom och förtröstar på Hans barmhärtighet.

Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig. (Apg 17:30)

Låt oss nu be för varann, för våra medmänniskor nära och fjärran! Den möjligheten – och rättigheten – har alla!

Henrik

Fortsättning följer

Fortsättning följer! Så brukar det ju heta i artiklar och följetonger mm.

Så skriver jag också idag, dels därför att jag också denna gång skriver om coronaläget och den prövning vi alla står i, eller kanske snarare trots allt, den prövning vi alla står inför. För fortsättning följer!

Man kan försöka trösta och uppmuntra varann på olika sätt. Det sämsta är att förneka den obehagliga verkligheten. Alla förstår att detta är ett mycket dåligt sätt.

  • Tyvärr fanns det nog drag av detta i den officiella hanteringen: ”Om det nu kommer hit, vilket inte är särskilt troligt, blir det sannolikt en lindrig prövning.”
    Och sen den förfärliga nationella sjukan att alltid jämföra oss med andra länder, till vår fördel och deras nackdel! ”Vi har en betydligt bättre beredskap än många, t.o.m. de flesta andra länder.” Detta har man varit tvungen att revidera nu, precis som i idrottssammanhang när olika ”förklaringsstudior” berättar varför det inte riktigt gick som planerat.
    Det gör ont att skriva detta, det handlar om mitt eget land. Men ”stolthet går före undergång och högmod går före fall. (Ords. 16:18).
  • Låt mig gärna tillägga att jag är övertygad om att vi har mycket duktiga läkare och kompetent folk på så många poster. Det säger jag med glädje, inte i högmod. Det är bara jämförelsen som jag tycker vi måste komma ifrån. Också andra försöker, och kan!

Det väsentliga är att se verkligheten i ögonen och göra det bästa av situationen. Högmod är ingen väg, men missmod inte heller.

I mitt förra inlägg skrev jag att jag har förnimmelsen att detta som hela världen nu går igenom är något mera än en mänsklig olycka, en mängd olyckliga omständigheter som resulterar i verkliga svårigheter. Jag tror att det är ett tilltal av Gud, himlens och jordens Skapare och Herre, som vi behöver söka och lyssna efter.

Det finns i Guds Ord, i Bibeln alltså, exempel på olika sätt att reagera.

Den första reaktionen (om vi står inför något som vi inte kan förneka att finns, se ovan) är vad man kunde kalla Faraos hjärta.

Faraos hjärta

Mose och Aron gick till farao, när de såg hur Guds folk (Israels barn) hade blivit slavar i Egypten, och sade: ”Så säger HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!” (2 Mos 5:1).

Men farao svarade: ”Vem är HERREN? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte HERREN, inte heller tänker jag släppa Israel.”(2 Mos. 5:2).

Det finns i vår tid mycket av detta: vem är HERREN? Skulle jag lyssna på honom… Mera därom en annan gång.

Det var dock bakgrunden till det som är syndromet ’Faraos hjärta’.
I 2 Mos kap 7-11 berättas det om hur Gud sände olika plågor över Farao och Egypten.  Det slutade alltid på samma sätt. Farao bad Mose och Aron be till Gud att Han skulle ta bort plågan, ”då ska jag släppa folket så de kan offra till HERREN”. Du kan läsa om det i Bibeln, dramatisk läsning.

Men det står också att ”Farao stängde sitt hjärta.” Han böjde sig när prövningen kom, han bad t.o.m att Mose och Aron skulle be för honom (8:28), men när ”faran var över” förhärdade han sig igen.

Vårt folk har stått inför stora svårigheter. Vi har nyss firat 80 års minnet av vinterkrigets slut. Under kriget fylldes kyrkorna, man bad hemma och vid fronten. Många talade om ”vinterkrigets anda”, gamla motsättningar fick vika (bl.a. språkstriden mm) och man förenades av nöden. Du kan pröva detta, men jag tror att många vittnar om att Gud hjälpte oss.

Redan Juhani Aho hade talat om vårt folk, som folket som ”taipuu, muttei taitu” (ungefär: som böjer sig, men som inte brister). Det är ett positivt uttryck, om jag förstått honom rätt.
Men kanske är det också något som kan peka på motsatsen. Faraos hjärta böjer sig, när han inte ser någon annan utväg, men så snart det lättar, glömmer han all bön om hjälp och framför allt Honom som har hjälpt i nöden.

Tyvärr måste jag medge att jag känner igen mig själv i mycket. Man läser Guds Ord mera och ber flitigt när man är trängd, men sen glömmer man alltför lätt bort det. I hela västvärlden finns nu en trend: man förnekar sina rötter, att det är det kristna evangeliet som gett oss mycket av det goda vi har – för att säga det milt!

Men Gamla testamentet talar också om ”Hiskia”, kungen som blev svårt sjuk och vände sig i sin nöd till HERREN.

Hiskias hjärta

Profeten Jesaja blev sänd till Hiskia, som hade blivit dödssjuk. Jesaja sade: ”Så säger HERREN: Se om ditt hus, ty du kommer att dö och skall inte tillfriskna.” (2 Kung. 20:1).
Det var ett hårt besked och det står att Hiskia vände sig mot väggen och ropade till Gud i sin nöd. Han sade att han vandrat i trohet inför sin Gud och och med hängivet hjärta. Och så står det ”Hiskia grät mycket”.

Men innan profeten Jesaja hade hunnit ut ur staden, bad HERREN honom vända tillbaka till Hiskia. Och Hiskia fick höra: Så säger HERREN, din fader Davids Gud: Jag har hört din bön, jag har sett dina tårar. Se, jag skall göra dig frisk. I övermorgon skall du få gå upp till HERRENS hus.” (2 Kung 20:5)

Hiskia förstod vilket ärende Gud hade. Hiskia säger: ”Se, till mitt bästa kom denna bittra bedrövelse över mig. I din kärlek räddade du min själ ifrån förintelsens grop, i det du kastade alla mina synder bakom din rygg. (Jes. 38:17).

Det var bittert för mig, men det var ”till mitt bästa”.

Jag undrar nu om det finns likheter mellan vår situation och kung Hiskias.

I såfall är utvägen att vi vänder om till HERREN. Det utesluter inte alls det som kan och bör göras för att skydda vårt folk.

Men det räcker inte.

NU blir frågan om vi har ”Faraos hjärta”, dvs att vi försöker böja oss, utan att (i god mening) brista, att vi kalkylerar med att man kan ju alltid gå ”back to business” när det blir bättre. Kanske också så att man försöker med allt annat, tills man förstår att det inte räcker.
När man läser Bibeln, vilket jag hoppas Du gör dessa tider, ser man ett genomgående drag: Herren ser på människorna, Han har fördrag (överseende) till en tid, men den dag kommer när människan ställs till svars. Han kan komma med allvarsbudskap, och tala så (i sitt Ord, i yttre verkligheter) att människan ska förstå att det nu gäller att storstäda i sitt liv.

Vi har också genom hela Bibeln en ton: ”Ena gången talar jag om ett folk och ett rike att jag tänker rycka upp, bryta ner och förgöra det. Men om folket som jag talat om vänder om från sin ondska, ångrar jag det onda som jag hade tänkt göra mot dem. (Jer. 18:7,8).

Det finns många psalmer i Psaltaren som talar om samma sak: ”De var hungriga och törstiga, deras liv tynade bort. Men de ropade till HERREN i sin nöd och han räddade dem ur deras trångmål.” (Ps. 107:5,6).

Det kan bli betydligt svårare än det är idag. Men framtiden är alltid ljus för dem som har lagt sitt liv i Guds goda händer.
I Rom 8:31-39 har vi en lång lista på svårigheter som kan drabba oss människor (utan att säga att just vi råkar ut för allt), men budskapet är klart: ingenting kan skilja oss från Guds kärlek (oss = de som är i Kristus Jesus, Rom 8:1-2, dvs tror på Honom).

Kanske har du som läser detta irriterat dig på något, eller kanske på det mesta, och tänker: det där är bara sagor! Eller som en känd professor i vårt land sade om den kristna tron: det är ett virus!

Men kanske ska du och jag pröva oss, i bön lämna vårt liv, våra nära och kära och alla våra medmänniskor i Guds goda händer och vänta på hjälp!

Någon har sagt att Guds telefonnummer är 5015, som syftar på Ps 50:15: ..”ropa till mig på nödens dag. Jag ska rädda dig, och du ska ära mig.” (Ps. 50:15).

Fortsättning följer, på coronavirusets framfart, men framför allt på Guds fortsatta löfte att höra vår bön och hjälpa oss. Hans kärlek är utan gräns.

Henrik