Henriks kommentarer

En av julevangeliets mest kända verser lyder: Se, jag bådar er en stor glädje… eller som det står i en litet nyare svensk översättning:

”Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. Ty idag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.” (Luk 2:10-11).

En stor glädje?

År 2021 har i många avseenden varit förlusternas år. Jag har förlorat flera av mina bästa vänner. Stig-Olof ”Stiga” Fernström, som dog på min födelsedag, och Ben Martin, som var diplomsångare från Sibeliusakademin och som sedan hade återvänt till sitt hemland USA efter många år i Finland.
Ari Kinnunen, ledande läkare för läkarhelikoptern mm, som var en betydelsefull person och en god vän har nyligen dött.  Carl-Erik Sahlberg, tidigare präst i S:ta Clara kyrka i Stockholm, dog för några veckor sedan i sitt nya hemland Tanzania.

Listan kunde göras längre. Den har i viss mån sin naturliga förklaring i att jag har kommit rätt högt upp i åren och mina vänner likaså. Men ändå känns det tomt. Flera goda vänner har förlorat sin hustru eller make, sitt barn..

Förstummad har jag kunnat se att många människor, bekanta och helt obekanta, har prövats hårt genom sjukdom, motgång, sorger och besvikelser. Till all lycka finns där också ljus, svåra skeden som slutat lyckligt, för små barn, för unga och äldre.

Till all lycka, säger jag med bävan, har jag fått behålla min stora familj: min kära hustru, fyra söner med maka och många barnbarn, och skaran växer ännu.. Nåd är det, nåd utöver nåd!

Men jag har under åren och inför julen fått fast mig själv. Jag har nämligen märkt att ordet om julens stora glädje i mycket hög grad har varit en tillbakablick. Det har varit en bön om att den första julens glädje skulle gripa mig och oss alla. Och förvisso är glädjen över att Kristus är född i Betlehem, inkarnationens under, fortfarande ett av de största glädjeämnena. Den första julen var så olik vår jul, och så likadan. Herdarna, på jobb, på nattskifte. Det fanns inte rum i härbärget, till slut föddes kungars kung i ett stall.

Men i år, som präglas av oro och ångest på grund av den förfärliga pandemin, har jag börjat förstå att den första julnattens löfte, som ängeln förkunnade (i grundtexten används ordet euangelízomai = evangelisera, förkunna en glad nyhet) innehåller ett ännu inte uppfyllt löfte. Orden om den stora glädjen är inte bara en tillbakablick på den första julens glada nyhet, utan också ett ord om framtiden: den stora glädjen väntar dem som tror på Jesus. Det stora, målet för allt som hänt, är bröllopet, för att använda Nya testamentets språkbruk, när Kristus hämtar sin brud och bröllopet firas. Då är glädjen fullkomlig. ”En ny himmel och en ny jord”, ”ansikte mot ansikte”, ”så ska vi alltid vara hos Herren”,
och ”vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom.”

Den stora glädjen är förundran och tacksamhet, såsom den första julen. Den är också väntan på något som ännu ska uppfyllas, det har Gud lovat.

Det är vilan och friden i oroligheternas värld.

En Välsignad Julhögtid och Ett Gott Nytt År önskar jag alla!

Henrik

Få se.

Henrik

När Jesus var född i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid, se, då kom visa män  från Östern till Jerusalem  och frågade:)”Var är judarnas nyfödde konung? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom.” (Matt. 2:1-2)

Det är tydligt att vi i år firar en annorlunda jul. Inte bara så att vi inte kan träffa våra nära och kära under julhelgen, något som alltid har hört samman med julfirandet. Inte heller bara det att corona-viruset har slagit sönder många gemenskaper, t.ex. församlingens gudstjänster, julkyrka och andra samlingar.

Vi lever också i en tid där spänningarna har ökat, politiskt ett instabilt läge, där olika hotbilder vilar över Europa, USA, världen.

Vi har också märkt att traditionerna har brutits. I dagarna har uppgifter om finländarnas julfirande presenterats. När julaftonens julböner ännu för 20 år sedan samlade 500 000 finländare, är antalet nu betydligt lägre, i fjol 200 000.

Men i miljön omkring oss märker man att det finns många slags julfirare. Vår största finlandssvenska dagstidning, Hufvudstadsbladet,  har i år (igen) valt en tydligt antikristen eller åtminstone agnostisk linje. Med regelbundna mellanrum presenteras beställda artiklar där all världens synpunkter öses över oss, tyvärr sällan grundade på någon större seriös argumentation. Vi andra, läs: ”oss som kallar oss kristna”, får ty oss till insändare och korta kommentarer.

I dagens Hbl finns Stina Lindgårds insändare som ger uttryck för en helt annan uppfattning. Den fina finalen uttrycker vad vi kristna tänker.

Glädjande att HBL publicerar inlägg som uttrycker andra uppfattningar än redaktörernas.

I och för sig kunde nog HBL välja en objektivare linje. Samtidigt vill jag gärna signalera öppenhet och fri åsiktsbildning. Påståenden ska bemötas med sakargument, inte som t.ex. den 22.12.2020 där skribenten för fram den gamla åsikten att den kristna julen har sina rötter i hedniska fester mm. I artikeln finns hela paletten med: Nya testamentet är en roman, den historiske Jesus en fiktion osv osv, vilket vi ska återkomma till i annat sammanhang också, och på snutten följer (naturligtvis) sexuella minoriteter och desperata kvinnoprästmotståndare. Här presenteras inte fakta, utan här målas känslomässiga attityder, som ska skapa olust för att inte säga att man kan ana förakt för kristen tro.

Är det sanningen om julen?

Nej.

Men en del julfirare kommer för att förtala Jesus och avvisa Honom.

De ”vise männen” i Matteus julevangelium säger: ”Var är judarnas nyfödde konung? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom.” 

Kommit för att tillbe honom.

Sådana julfirare finns också. Som har sett hans stjärna gå upp – Luther översätter: ”Wir haben seinen Stern gesehen im Morgenland und sind gekommen, ihn anzubeten.” Gå upp (i öster översätter vissa, där stjärnan och solen går upp), detta är ett ”morgonland”, i en ångestfylld och otrygg värld.

För att tillbe honom.

Vi är nog många som vill det och gör det. I hufvudstaden, i vårt land – i vår värld.

Kom, alla stora, små,
låt oss till krubban gå
att möta julens under!
Det barn som föddes där
i nattens mörka stunder,
all världens ljus det är.
Till honom ser vi opp,
vår frälsning och vårt hopp.

En Välsignad Julhelg och Ett Gott Nytt År!

Henrik

Kanske det är bäst att återkomma först nästa år, för ingen hinner väl läsa såhär inför jul.

Jag önskar därför alla läsare en Fridfull Julhelg och Ett Välsignat Nytt År 2021!

Henrik

”Jag beder och varnar var och en from kristen, att han icke stöter eller förargar sig på de enfaldiga ord eller historier, som han ofta påträffar, ej heller betvivlar, att, huru ringa och enfaldigt än Skriftens ord stundom synes, det dock alltsammans är den högste Gudens majestäts, makts och vishets ord, verk, domar och gärningar. Ty detta är den skrift, som gör alla visa och kloka till dårar och står öppen endast för de små och enfaldiga, såsom Kristus säger Matt 11:25. Därför skall du låta ditt eget tycke fara och akta denna skrift såsom den allra högsta och ädlaste helgedom och såsom den allra rikaste gruva, som aldrig fyllest kan utforskas, på det du måtte finna den gudomliga visheten, som Gud här framlägger så enkelt och enfaldigt för att dämpa allt högmod. Här skall du finna de lindakläder och den krubba vari Kristus ligger, dit ängeln ock visar herdarna. Luk 2:12. Lindakläderna äro visserligen ringa, men dyrbar är skatten, Kristus, som ligger i dem.”

Martin Luther

Ur Luthers företal till Gamla testamentet.

 I share the announcement from Sarah Davis, Ravi Zacharias’ daughter, and CEO of RZIM

An announcement from Sarah Davis:

On January 4, my dad recited a stanza from this hymn from the late Richard Baxter (1615-1691):

“Lord, it belongs not to my care
Whether I die or live;
To love and serve Thee is my share,
And this Thy grace must give.

If life be long, I will be glad,
That I may long obey;
If short, yet why should I be sad
To welcome endless day?

Christ leads me through no darker rooms
Than He went through before;
He that unto God’s kingdom comes
Must enter by this door.

Come Lord, when grace hath made me meet
Thy blessed face to see;
For if Thy work on earth be sweet
What will thy glory be!

Then I shall end my sad complaints
And weary sinful days,
And join with the triumphant saints
That sing my Savior’s praise.

My knowledge of that life is small,
The eye of faith is dim;
But ‘tis enough that Christ knows all,
And I shall be with Him.”

None of us could have imagined just two months after reciting that last stanza that my dad would learn he had cancer and he would experience the realization of this more than 300-year-old hymn so soon. Today we affirm, as my dad recited and Baxter penned, “But ‘tis enough that Christ knows all, and I shall be with Him.” My dad, at 74, has “join[ed] with the triumphant saints that sing [his] Savior’s praise.” We who knew and loved him celebrate his life, and more importantly, his Savior.

It was his Savior, Jesus Christ, that my dad always wanted most to talk about. Even in his final days, until he lacked the energy and breath to speak, he turned every conversation to Jesus and what the Lord had done. He perpetually marveled that God took a seventeen-year-old skeptic, defeated in hopelessness and unbelief, and called him into a life of glorious hope and belief in the truth of Scripture—a message he would carry across the globe for 48 years.

His thoughts and conversations in recent years and his final weeks were saturated with gratitude for this team of evangelists, apologists, and staff that he called family: RZIM—Ravi Zacharias International Ministries. He spoke of our evangelists’ tender hearts and their love for people. Some have said my dad blazed a trail when he began commending the Christian faith and addressing life’s great questions of meaning nearly five decades ago. As one friend dear to him remarked, he has also paved that path, desiring that his teammates around the world would continue so untold millions might know the same Jesus he faithfully served—the one he now sees face-to-face.

My dad’s humility, grace, tenderness for people, and above all love for the Lord are forever imprinted on my mind, my heart, and my life. His love for our family will be impossible to replace until we join him in heaven one day. Ravi and Margie just celebrated their 48^th wedding anniversary. My mother was entirely committed to my dad’s calling and to this ministry, believing God called them together. I cannot recall even one moment when I saw her commitment to this calling weaken, because she always placed unwavering trust in the God who called them and in His purposes. We experienced God’s kindness and faithfulness in so many ways as we felt Him journeying with us in bringing my dad home. For this we are at peace and filled with deep gratitude to God for the innumerable expressions of His love. Naomi, Nathan, and I are deeply grateful for your continuing prayers for our mother, Margie, and the many expressions of love you have shown to her and to us.

Soon our family will gather for a graveside service. In the days ahead we will provide details for a public memorial service to be held in Atlanta and streamed around the world.

The Gospel of John records these words of Jesus: “Because I live, you also will live” (14:19)—seven words that changed the trajectory of Ravi Zacharias’s life some 57 years ago. It is a verse etched on his grandmother’s grave stone and will be etched on his too. Today my beautiful father is more alive than he has ever been. We thank God for him and recommit our lives to sharing this truth with all who will hear, until He calls us to our eternal home.

With deep love and gratitude, and on behalf of Margie, Naomi, and Nathan,

Sarah Davis

Sarah Zacharias Davis is the CEO of Ravi Zacharias International Ministries, headquartered in Alpharetta, Georgia.

Biskop vilse bland folk och fä

Det riktigt allvarliga är biskop Sören Dalevis syn på den epistemologiska frågan.

Skriven av: Fredrik Sidenvall

Publicerad: 14 maj, 2020

Inför Stilla veckan fick den nuvarande biskopen i Karlstad, Sören Dalevi, tillfälle att nå ut till Nya Wermlandstidningens läsekrets och genom internet bortom den. Det var dags för en ny krönika. Varken Jesu lidande och död eller den tilltagande pandemin gav honom anledning att tala allvar till sin samtid. Istället såg han det som sin uppgift (kallelse är för honom sannolikt ett helt förlegat begrepp) att på enklaste och ytligaste tänkbara sätt söka folkligt hylla kvinnliga präster som en folklig modernisering av kyrkan och att smäda dem som har teologiska invändningar mot den ordningen med beteckningen ”knäppgökar”.

Knäppgökar och åsnor i kyrkan

Knäppgökar är nu inte det enda djuret i vår Herres hage som Dalevi nämner. Han antyder också att kvinnliga präster är åsnor. Hans tidningstext mynnar trots allt ut i en anspelning på Palmsöndagens text. Poängen med att Jesus rider in på en åsna är för Dalevi överraskningseffekten. Nu var ju åsnan förutsagd hos profeten Sakarja och i Galiléens och Juda bergsbygder var åsnan det absolut vanligaste riddjuret. Men om svenska (värmländska) folkets erfarenheter nu är biskopens högsta norm så kan ju åsnan framstå som något lustigt och avvikande som ändå blir utvalt.

Under sin frejdiga utflykt i djurriket eller ska vi kalla det ”fablernas värld”, eftersom Dalevis text är ett exempel på hur vi människor låter djur symbolisera mänskliga egenskaper och värden, kommer ändå biskopen vilse i pannkakan. Hans förtrogenhet med det för honom heliga folket, alltså det vanliga folket och deras språk, räcker inte till för att han ska fatta att i folkligt språkbruk är knäppgökar och åsnor artfränder. En ofrånkomlig slutsats för den som läser texter på allvar är därför att biskopen inte tövar att behandla kvinnliga präster med samma respektlöshet som han behandlar dem som inte tror på deras kallelse.
Å andra sidan om Dalevi menar att Gud kan överraska genom att använda den som ingen förväntade sig något av, så kan ju också knäppgökarna plötsligt bli Guds utvalda redskap.

Bibelvetare och Bibelns auktoritet

I en intervju i Världen idag kallar sig Dalevi för Bibelvetare. Han har verkligen skrivit en hel del om Barnens bibel ur ett pedagogiskt perspektiv. I hans utgivning finns också en volym som heter Första krönikeboken, men den är nu inte en kommentar till boken i Gamla testamentet med samma namn utan en samling av biskopens krönikor i dagspressen. Eftersom biskopens krönikor är tillkomna närmare året 2020, året då sanningen enligt biskopens resonemang strålar som klarast, tillmäter den värmländske kyrkofadern sannolikt sina krönikor högre normativt värde än Bibelns krönikeböcker. Vilka insikter nu biskopen än kan ha i Bibelns texter och i deras grundspråk liksom i olika utgåvor av Barnens Bibel är den avgörande frågan vilken normgivning, vilken auktoritet och sanning han tillmäter dessa texter.

Det riktigt allvarliga när det kommer till Dalevi och hans ytliga dagtidningstext är hans syn på den epistemologiska frågan, alltså frågan om vilken källa han öser ur för att söka sanningen för kyrkan. Svaret finns antytt i krönikan: folket och samtiden. Eller ännu mer sammanfattat: verkligheten som den framstår för flertalet, det är normen för kyrkan och kristen tro. Det finns faktiskt anledning att intressera sig för historien och samtiden. Efter det fruktansvärda missbruket av begreppet folk som skett och sker i totalitära folkrepubliker och inte minst skedde i Tredje riket där villiga teologer formade en nazistisk teologi i mötet mellan historiens Gud och ett utvalt herrefolk, måste kyrkan sätta folkbegreppet i biblisk belysning.

Folkteologi = tidsanda i kristen språkdräkt

Ändå är det Svenska kyrkans ställning som Folkkyrka som Dalevi i olika sammanhang framställer som kristendomens högsta norm. Säkert inser han att så snart han skulle ställa sig upp och bekänna någon av de sanningar som han i sina prästvigning och biskopsvigning har lovat att förkunna och försvara, så riskerar han själv att bli kallad knäppgök av var och en som inte tillmäter den Heliga Skrift sanning och normgivning.

Det finns en lång och tragisk historia av biskopar och präster som säljer ut kolleger och medkristna till folkviljan. Drivkraften som i fallet med biskopen Ingemars Ströms nyårspredikan 1979 är att få medias och politikers hjälp att få den egna teologiska inriktningen att segra och de andra – knäppgökarna – att rensas ut. Liksom översteprästerna i Jerusalem en gång inte hade rätt att döma och straffa, så tvekade de inte att lämna ut Jesus till Herodes och Pilatus, så har folkkyrkoteologerna alltid vetat hur de ska ropa i populismens snårskogar för att få hjälp och bistånd mot besvärliga ”motkristna”. Hur man ska trösta och vägleda de folkmassor man sökt medhåll ifrån när de inte längre skrattar åt ens billiga poänger utan drabbas av livsleda, dödsångest och gudsfruktan, det är inte lika självklart. Steget från att vara en lustig pajas som drar ned skrattsalvor från folkmassorna till att bli en aktad själasörjare är ganska stort.

https://kyrkaochfolk.se/2020/05/14/biskop-vilse-bland-folk-och-fa/