Henriks kommentarer

Idag kablas nyheten ut att Stockholms nya biskop heter Eva Brunne. Det är inte i och för sig oväntat att en annan kvinna väljs till biskop i Stockholms stift efter Caroline Krook.

Men Brunne är den första öppet lesbiska biskop, som dessutom lever samman med en annan präst.

Det är kanske inte politiskt korrekt att nämna detta. Ändå nämner t.ex. MTV:s nyhetssida det, och uppenbart också därför att man förstår att det inte låter sig förenas med vad som traditionellt betecknas som kristen trosuppfattning. Jag tror nog att “vanliga människor” någonstans i sitt innersta inser att detta inte kan vara ett rätt kristet spår, oberoende vilka rättigheter lagstiftningen ger.

Ringer ingen klocka i kristna människors öron ens nu, är det beklämmande. Någonstans måste gränsen dras.
Det skall tilläggas att det inte alls är bättre ställt med den manliga biskop i USA – Gene Robinson – som lever samman med en man.

Man frågar sig:

Vad säger Bibeln? Säger Bibeln överhuvudtaget något?
Ger Bibeln någon som helst vägledning åt kyrkorna idag, och i så fall vilken?

Och om vi “inte kan basera våra ställningstaganden på bibelord”, vilket har sagts, hur kan vi som kristen kyrka förkunna syndernas förlåtelse? Den förkunnelsen måste basera sig på Bibelns ord.

Inte för att jag sätter likhetstecken mellan människors livsinriktningar och syndernas förlåtelse, vilket nog alla torde förstå.

Men det finns två fullständigt olika bibelsyner – som inom sig rymmer tolkningar och förståelser, men som aldrig låter sig förenas eller konsolideras.

Den ena synen är så säger HERREN.
Den andra synen är skulle då Gud ha sagt?

Varje kristen människa och varje kyrka måste välja mellan dessa synsätt. Efter det valet kommer frågan vad har Gud sagt? Men grundprincipen för varje tolkning av en bibeltext, måste vara en förståelse i linje med vad som är sagt, eller en tolkning, som visar att ett bud eller ett ord inte längre är relevant, att texten själv, eller dess villkor upphäver en bestämd förståelse.

Inget ord i Bibeln kan tolkas så att Gud säger nej, men menar ja.

Att “Gud hatar synden, men älskar syndaren” är däremot en paradox som Bibeln tydligt vittnar om.

I ett historiskt – t.o.m. ett närhistoriskt – perspektiv skulle en nyhet av detta slag för – låt oss säga bara 20-30 år sedan – ha klassats som det grövsta förtal. Det var så orimligt att det inte kunde tänkas. Man skulle beskylla någon för något fullkomligt otänkbart.

Idag är det verklighet. Jag kan inte tro det. Men så är det.

Jag har ingen som helst lust att huta åt enskilda medmänniskor. Men detta är ett problem som inte bara – och i synnerhet här – gäller enskilda människor, utan kyrkan och kyrkor.

I urkyrkan resulterade uppgörelsen (Apg. 5) i att “stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde detta.”

Det är när man konfronteras med sådana frågor som Guds ljus faller över ens egen själ.
Hur är det med dig?
Jag måste erkänna att jag har betydligt större problem än det ovan beskrivna på betydligt närmare håll. Det handlar om hur jag har förvaltat mitt liv som kristen och präst. Det är alltid där det skall börja och sluta.

Så var det för Paulus också. Han betecknade sig som den “störste bland syndare”. (1 Tim. 1:15). Grundtexten använder ordet “protos”, som betyder “den förste” eller den främste. Vulgata säger primus ego sum. Jag är primus (den förste) bland syndare! Men han säger något mera: Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare – och bland dem är jag den störste.

Det är bättringens väg, omvändelsens väg, som är den enda vägen till välsignelse.

Henrik

Av förekommen anledning meddelar jag att jag från och med nu kommer att ta bort anonyma kommentarer från bloggen. Det gäller inte sådana kommentarer som redan finns på bloggen, utan sådana som eventuellt kommer i framtiden.

Jag har inte upplevt de senaste kommentarerna provocerande eller ovänliga, men det blir tyngre tider och jag anser att när jag offentligt skall stå till svars för åsikter och uppfattningar, så skall nog frågaren (som inte behöver svara för något) uppträda under eget namn.

Jag tycker att öppenhet i alla väder nu behövs och hoppas ingen känner sig otrygg och rädd att ställa frågor vid behov.

Detta gäller nu tillsvidare på denna blogg, hur det blir sedan efter valet får vi se.

Jag hoppas att alla förstår varför jag skriver detta och att avsikten verkligen inte är censur, utan öppenhet.

mvh Henrik

Satt helt nyligen i samtal med en ny bekantskap så där “face to face” och han sade att vår kultur egentligen är ganska självisk. Nu handlar det mest om någon form av självtillfredsställelse, allt från den fysiska till den andliga. Dagens människa talar om rättigheter för sig, om självförverkligande, om att unna sig goda dagar, om att finna sig själv osv.

Min vän nämnde Uppsala domkyrka som exempel.

Byggnadsarbetet inleddes år 1273, och kyrkan blev färdig och invigdes 1435.  Sankt Erik, Sankt Olof och Sankt Laurentius är domkyrkans skyddspatroner. Och det finns ju en hel andra skeden av byggnadsarbetet, som man kan läsa om!

De som började kyrkbygget visste att det inte skulle bli färdigt under deras livstid. De byggde för kommande generationer. Inte heller de följande generationerna fick se domkyrkan färdig, de fortsatte och slutade sitt arbete utan att ha fått se resultatet, i betydelsen den färdiga kyrkan.

Katedralen i Köln har samma historia, liksom många av våra stora europeiska kyrkor.

Jag tycker att det finns något mycket gripande över detta.

Också min föräldrageneration, och en generation före dem, som måste uppleva två fasansfulla krig, har fått bygga vårt land för kommande generationer. De satsade på barn och barnbarn, på de ungas framtid.

Idag talar man mycket om annat. Det handlar om individens rätt. Man kan tala om andras rätt – t.ex. barnens – men alltid är det inte barnens bästa som gäller, utan min rätt och mina rättigheter.

Jag vill inte förenkla frågan – naturligtvis finns det något berättigat i detta. Orättvisor skall givetvis rättas till, men bakom mycket finns kanske annat än man först tror.

Jag tror att min vän – Bo Brander – har träffat rätt i sin analys. Utläggningen här är min, men tanken och iakttagelsen är hans.

Kanske vi har orsak att tänka på mycket av det som sker idag och fråga oss om vi bygger med andras bästa för ögonen.

Jag tror att vi i många frågor är för närsynta och för självcentrerade. Det finns andra toner i tiden. De röster som har talat om ekologin, om energi för kommande generationer osv,  har lyckats höja sig över själviskhetens cirklar.

Men mycket handlar om “låt oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö.”

Siktet är fel inställt.

I stället skulle det heta: “bered dig att möta din Gud.”  Redan här och nu. Det är ju det budskapet som har präglat Europa i århundraden, en ton, en sång,  som håller på att försvinna nu, men som vi måste ta upp på nytt.

Herre, väck oss, börja med oss. Så att inte Europa avkristnas, på samma sätt och av samma orsaker som Nordafrika på 700-talet e. Kr. Genom att de kristna somnade – det var väl den yttersta orsaken, trots allt?

Henrik

Av förekommen anledning läste jag Sångernas sång (shir hashirim) förra veckan. Då märkte jag att grundtexten har förenat orden HERRENs låga till ett ord, shalhêvetja(h). Kanske minns någon det om jag säger shal + he vet jag (?) Men det är ett fint ord, för övrigt namnet på Finska missionssällskapets verksamhetscenter i Jerusalem. Shalhevetja(h) = Herrens låga. Det sista Jah kommer förstår från hebreiskans Jahve, HERREN (som t.ex. i Nehemja= Herren tröstar).

Det är också adressen till förnyelse av kärleken.

Henrik
 

Idag har jag fått uppgifter om utfrågningstillfällen, som skall arrangeras på olika orter före biskopsvalet den 2 september 2009.

Domkapitlet har konstaterat att inom utsatt tid har fem stiftelseurkunder jämte kandidatansökningar för biskopsvalet inlämnats till domkapitlet. Efter granskning har domkapitlet godkänt alla stiftelseurkunder och konstaterat att de uppställda kandidaterna är valbara. Domkapitlet har upprättat en kandidatförteckning över de valbara kandidaterna, här nämnda i alfabetisk ordning:

•    Stiftsdekan, TD, Sixten Ekstrand
•    Kyrkoherde, TM, Juanita Fagerholm-Urch
•    Generalsekreterare, TM, Henrik Perret
•    Forskare, TD, Björn Vikström
•    Kyrkoherde, TM, Bo-Göran Åstand

Henrik

Domkapitlet meddelade mig idag att det planerade mötet med biskopskandidaterna, som skulle ha hållits den 20 maj 2009, har inställts och inte kommer att hållas.
Mötet hade fått ganska stor uppmärksamhet, bl.a i veckans nr av Kyrkpressen (utkommer i morgon).

Henrik

Under Barack Obamas kampanj fanns det vissa “liturgiska” slagord, växelhälsning brukar vi ju kalla det i gudstjänsten. Ett av dem var Yes, we can! Obama kom med många påståenden, som slutade med orden: yes, we can! Och folket svarade: yes, we can!

Idag fick jag ett brev med en kallelse till Domkapitlet onsdagen den 20 maj 2009 kl 11 med anledning av att jag nominerats till kandidat i biskopsvalet.

Henrik
P.S. Tillägg 13.5.2009 Idag meddelade biskopen att också de andra kandidaterna kallats till detta tillfälle. Kom gärna ihåg oss alla i bön.

Eirik Hornborg, känd finländsk historiker och politiker, skriver några både välformulerade och tänkvärda ord om kyrkan under 300-talet.

“Kristendomens seger kunde icke undgå att i viss mening bli dess nederlag. Varken individer eller massor kunde frigöra sig från nedärvda föreställningar, som äro sammanvuxna med hela deras själsliv. Redan under kamp- och förföljelsetiderna hade hedniska åskådningar trängt in i kristendomen, men efter den yttre segern blev detta fallet i en sådan utsträckning att lärans natur i viss mån förvanskades. Kring en bevarad kärna gjöts ett mäktigt skal av främmande tillsatser. Betecknande för denna process är helgondyrkan och dess följdföreteelse bilddyrkan, som innebär den primitivaste hedendoms naiva omklädning i “kristen” dräkt.
Samtidigt förvärldsligades kyrkan. Gudstjänsten begynte firas med en prakt och en glans, som skarpt stack av mot enkelheten och innerligheten i kamptidens kult, då man ofta nödgades inskränka sig till hemliga sammankomster i enskilda hus, i ruiner eller i katakomberna, och det högre prästerskapet levde som stormän. Den ursprungligen motsättningen mellan kyrkan och världen hade efterträtts av en sammansmältning, där i många avseenden världen hade kommit att dominera.

Och likväl levde något av den kristna etikens kraft och höghet. Uppfattningen av människorna blev en annan. Inför Gud voro alla lika, och var någon förmer, så var det den fattige och olycklige i sin ödmjukhet, icke den rike och lycklige i sin stolthet. Om också detta betraktelsesätt oftast var teoretiskt, så var det likväl i princip erkänt. Kristendomen bidrog till att utplåna det forna slaveriet och gjorde sannolikt slut på gladiatorstriderna.
Vården av nödställda och sjuka övertogs av kyrkan, och mitt i tidens barbari och hårdhet spirade en kärleksverksamhet upp, som höll humanitetens idé vid liv under de vildaste tidevarv. Med alla sina skröpligheter den makt, som främst företrädde kulturen under de mörka århundraden, som följde efter det romerska rikets sönderfall.”  (Eirik Hornborg, Världshistorien I, Gamla tiden, s. 299-300).

Jag citerar Hornborg därför att jag tycker att hans ord bitvis är smått profetiska. Han tecknar bilden av kyrkans situation då, som samtidigt blottar kyrkans kamp i tiden, och idag.

Man kan formulera sig annorlunda, men Hornborg fångar skarpt problemet för kyrkan: ju starkare kyrkan är i världen, desto svagare är kyrkan andligt.

Detta är angeläget och gäller oss alla. Att bli “starkare i Herren och hans väldiga kraft” (Ef. 6:10) kan handla om att acceptera svaghet och förödmjukelse.

“När jag är svag, då är jag stark.”  2 Kor. 12:10

Det gäller både kyrkan och oss kristna som individer.

Henrik

P.S. Rubriken hade fallit bort, tillagd 12.5.

Detta inlägg har flyttats till kyrkomotet2009@blogspot.com

Henrik