Det finns två teser i det kyrkliga samtalet som i olika former dyker upp på nytt och på nytt och jag tycker verkligen att de bör kommenteras igen. Teserna upprepas ofta, det är påståenden som innehåller mycket riktigt och viktigt, men som på något sätt används fel och blir fel.
Tes 1: ”Det viktiga är inte vem som förkunnar, utan vad som förkunnas.”
Jag vill gärna börja med det positiva och understryka att rätt använd är denna sats något som jag helhjärtat skriver under. Det handlar ju egentligen om skatten i lerkärl för att säga det med Paulus. Eller som Nils Bolander, biskop och skald, säger det i sin dikt, som återspeglar den kamp med kallelsen och ovärdigheten som varje präst och förkunnare brottas med:
Vem har inte känt detta inför Kristi evangelium: jag är ovärdig att bära fram detta. ”Ve mig jag förgås, för jag har orena läppar”, sade profeten Jesaja.
Men denna sats används tyvärr också fel. Den används för att säga att Nya testamentet inte säger något om vem som skall förkunna i församlingen, vem som skall kallas till församlingsföreståndare och herde, utan bara vad som skall förkunnas.
Detta ackompanjeras med en hänvisning till Luther, som skulle få den mest inbitna lutheran att ge upp allt motstånd: om självaste djävulen eller hans mormor skulle vara ämbetsinnehavare, skulle det trots allt vara sakramentet som vi skulle få, och evangeliet vi fick höra, för ämbetsinnehavarens person är av underordnad betydelse, saken betyder allt.
Detta resonemang skulle inte vara så problematiskt om det inte skulle innehålla något riktigt. Det är klart att ämbetsinnehavarens person är underordnad, och budskapet, Ordet och sakramentet (nattvarden) det viktiga. Jesus talar om såningsmannen, som sår ordet:
Jesus sade: ”Guds rike är likt en man som sår säd i jorden. Han sover och stiger upp, natt följer på dag och säden kommer upp och skjuter i höjden, han vet själv inte hur. Av sig själv ger jorden gröda, först strå, sedan ax och därefter fullmoget vete i axet.”
Paulus säger i 1 Kor. 3:
Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som förde er till tro, och det med den uppgift som Herren har gett var och en. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Varken den som planterar eller den som vattnar betyder därför något, utan endast den som ger växten, och det är Gud.
Men eftersom man ofta hör en hänvisning till Luther, vill jag gärna säga något om vad Luther egentligen säger. Jag hävdar nämligen att när man i debatten om präster och lekmän (behöver vi präster) eller i kvinnoprästdebatten använder Luthers ord, så används de fel.
Vad säger då Luther om detta?
Luther säger i sin skrift Von der Winckelmesse und Pfaffen Weyhe (fritt översatt Om vinkelmässa och prästvigning, WA 38, 195-256) bl.a:
”Vår tro och sakramentet skall inte bygga på personen, om han är gudaktig eller ond, vigd eller inte vigd, kallad, eller en lurendrejare, om det så vore djävulen eller hans mor, utan på Kristus, på hans Ord, på hans ämbete, på hans bud och förordning, där dessa är i kraft, där sker allt på ett riktigt sätt, oberoende av vem eller vad personen råkar vara.”
I detta kan vi instämma, det är helt förenligt med de ovan citerade bibelorden.
Men när luthercitatet läses i sitt sammanhang, ser man att Luther talar om sakramentets verkan (efficia), och att denna inte är beroende av ämbetsinnehavarens person.
”Den som döper åstadkommer inget dop, utan Kristus har åstadkommit det på förhand. Den som döper endast erbjuder och bjuder det: där har vi nämligen Kristi instiftelse, vilken, såsom St. Augustinus säger: ’Ordet läggs till elementet, och blir ett sakrament.’ När man tar vatten och lägger hans ord till det, då är det ett dop, såsom han bjuder i Matteus’ sista kapitel: Gå ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn osv.”
Och litet längre fram i samma skrift:
Så är det också, det är inte vad vi gör, säger eller verkar, som gör att bröd och vin blir Kristi kropp och blod, ännu mycket mindre är det smörjelse eller prästvigning, snarare är det förorsakat av Kristi förordning, bud och instiftelse.”
Och Luther säger just före det ofta slarvigt och rentav felaktigt använda citatet om djävulen och hans mor:
”Jag säger att även om djävulen själv kom (om han skulle vara så from att han ville eller kunde göra det) och låt oss anta att jag efteråt (kurs. HP) kom underfund med att djävulen hade smugit sig in i ämbetet, eller uppträtt i en mans gestalt och låtit sig kallas till ämbetet, och offentligt förkunnat evangeliet i kyrkan, döpt, förrättat mässa, avlöst och utövat, och förvaltat sådana ämbeten och sakrament, som en präst skulle sköta, enligt Kristi bud, då skulle vi för alla vara tvungna att medge att sakramenten var giltiga, att vi hade fått del av ett rätt dop, och hört ett sant evangelium, tagit emot en sann avlösning, och blivit delaktiga av Kristi kropps och blods sanna sakrament.”
Efter detta följer stycket som börjar med orden ”vår tro och sakramentet…” (se ovan) som innehåller de kända orden om djävulen och hans mor (ej mormor).
Detta visar med önskvärd tydlighet att Luther talar om sakramentets verkan i förhållande till ämbetsinnehavarens person. Han talar inte om vilka som skall kallas till prästämbetet. Det är en annan diskussion.
Detta förstärks även genom det andra som Luther i samma skrift säger. Han säger t.ex. att när äkta makar blir ett kött, så kan resultatet vara ett barn, detta på grund av Guds Ord när Han säger: ’Var fruktsamma och föröka er.’ Men han konstaterar att också om två personer, som inte är gifta, i otukt eller äktenskapsbrott, förenas, så kan resultatet vara ett barn.
Han konstaterar också att ett värdefullt föremål eller ett arv inte mister sitt värde om en tjuv far iväg med det, lika värdefullt är det som när dess rätta ägare och arvtagare har det. Slutsatsen i Luthers exempel är inte att det är egalt om äktenskapet respekteras eller inte, eller om egendomen skyddas eller stjäls!
Ännu en sak i denna skrift kan man lyfta fram. Luther hade hört en berättelse om en predikant som insjuknade. En annan erbjöd sig då att predika i stället, Denna person bläddrade genom en bok, skrev ihop en predikan. Han predikade utmärkt och församlingen grät. I slutet av gudstjänsten frågade denne predikant om församlingen ville veta vem han var? Han sade: Jag är djävulen, och jag har predikat uppriktigt för att jag skall kunna anklaga er ännu kraftigare på domens dag, om ni inte lever som ordet lär.
Det handlar naturligtvis inte i kyrkan om att ge t.o.m. djävulen kallelse (vocatio) och tillträde till församlingens predikstol och altare. Poängen i Luthers text är att församlingen blir lurad, Luther citerar i sammanhanget ordet att ”den onde kan förskapa sig till en ljusets ängel”. De yttre, de prövbara kriterierna är uppfyllda, men det visar sig efteråt (!) att djävulen lurat församlingen och med list smugit sig in.
Det handlar alltså om sakramentets, och evangelieförkunnelsens verkan i förhållande till prästens person. Att evangeliet, tron, sakramenten inte bygger på prästens tro eller liv, utan på Guds Ords löfte.
Vilka som skall kallas till prästämbetet är en annan fråga, en separat diskussion. De ofta fel använda orden har ingenting med denna fråga att göra. Slutsatsen skulle i såfall vara att djävulen eller hans mor kunde ordineras till präst i kyrkan. Det får givetvis aldrig ske.
Däremot måste vi med sorg konstatera med Luther:
”Jag slår inte vad om att den onde inte varit präst eller predikant. Det är verkligen förfärliga ting som har skett genom prästers och prelaters händer: magi, trollkonster och motsvarande aktiviteter från djävulens sida.”
Vi är säkert alla i riskzonen. Så gick det för Petrus.
Fel använd leder denna tes till att jag inte konsulterar Nya testamentet vad som sägs om präster och herdar, eller att jag drar slutsatsen att inga präster behövs. Fel använd är den också, om en Ordets förkunnare tillåter sig själv ”friheter”, lever i konflikt med sitt samvete och Ordets klara Ord. ”Din köttsliga frihet är andelig död”, sjunger vi i en av våra psalmer.
När detta är sagt, är det också viktigt att påminna om alla kristna människors kallelse att förkunna Guds härliga gärningar ( 1 Petr. 2:9). Det är den andra tonen vid sidan av de äldste (presbytererna, därav ordet präst) i Nya testamentet. Med den rikedom av nådegåvor och utrustning som Nya testamentet så starkt vittnar om och som vi så ynkligt har kunnat ge plats för i vår kyrka.
Tes nr 2: Distinktionen tro-kärlek, där tron representerar det oföränderliga och kärleken det föränderliga, hjälper oss att förstå vad som i Bibeln är giltigt idag.
Också denna mycket aktuella sats innehåller enligt min mening mycket riktigt. Tron är i Nya testamentet inte bara den gåva som Gud ger oss, som Han föder i oss genom evangeliet. Tron är också det vi tror på. Därför skriver Judas att ”vi skall kämpa för den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga” (v. 3).
En gång för alla – tron är oföränderlig. Ja!
Kärleken söker sig alltid nya vägar. Den är såsom vattnet, om en sten kommer i vägen, söker sig vattnet nya vägar, runt stenen. Kärleken möter nya utmaningar hela tiden, och i den meningen är den föränderlig. Vi ser också i Nya testamentet hur kärlekens krav kunde variera, t.ex. i föreskrifterna angående vad som kan ätas och hur man skall klä sig i 1 Kor. och Rom. Anstötligheten, det svaga samvetet, omsorgen om medmänniskan var argument.
Men: om man använder denna distinktion som en nyckel till förståelsen av bibelordets giltighet, kan tesen leda vilse.
Man säger: tron på Gud är oföränderlig, evangeliet är oföränderligt och evigt. Men så fortsätter man: Guds vilja är kärlek, och kärleken är föränderlig. Och så dras slutsatsen: lagen är föränderlig.
Och med detta som nyckel för förståelsen kan man komma att bejaka en etisk hållning som står i strid med det skrivna ordet, med Guds tio bud.
Det kan gälla det femte budet: du skall inte dräpa. Vi har lärt oss att budet vill värna om allt liv, det ofödda livet, det liv som bedöms som mindre lyckat (t.ex. hos utvecklingsstörda), eller rätten att bestäma över sitt eget eller andras liv och död (t.ex. eutanasi). Om dagens människa mycket långt t.ex. bejakar eutanasi, rätten till assisterad död, kallas det kärlek. Det handlar om att befria en människa från ett omänskligt lidande när ingenting kan göras för livskvaliteten längre.
Så kommer dagens etiska kärleksprincip i konflikt med budet, sådant det är oss givet och inskärpt av Jesus.
Det sjätte budet står inför stora utmaningar idag: kärlek mellan personer av samma kön, och äktenskap, bejakas av många präster och t.o.m. biskopar i våra kyrkor. Att leva samman utan att vilja gifta sig, är rätt allmänt accepterat idag. Att bryta sig ur äktenskapet i tillfälliga förbindelser är mindre accepterat (ännu), men röster höjs redan för att inte heller detta alltid är så svart-vitt.
Kan då kärleken stå i strid med sanningen? Kan det kallas kärlek, som uppenbart är oförenligt med det som Bibeln klart och tydligt säger? Är inte tron på en god Gud förenad med övertygelsen att Guds vilja är god?
När distinktionen lagen/kärleken (föränderligt) och evangeliet/tron (oföränderligt) används fel leder den till konflikter med Ordet. Distinktionen lag-evangelium, som Luther så starkt betonar skall inte användas som en nyckel till bibelordets giltighet, vilket nu ofta sker, utan som en nyckel till förståelsen, till tolkningen av Ordet. Lagen riktar sig till den gamla människan, lagen dödar (och skall döda) den gamla människan (den syndfulla naturen i människan), och evangeliet locka, ropa fram tron.
Hos Luther är distinktionen tänkt att användas i bruket, i tolkningen av Ordet, däremot inte som nyckel visavi olika bibelords giltighet. Det skall tolkas i ljuset av rättfärdiggörelsen genom tron på Jesus, Bibelns huvudärende.
Ett exempel på en syn som är allmänt utbredd idag är t.ex. ett citat ur
Wille Riekkinens och Kari Kuulas bok I Pauli fotspår (Paavalin jalanjäljissä). De skriver bl.a:
”De etiska och till livsföringen hörande uttalandena (i Bibeln) får sin förpliktelse därav, att förnuftet och den allmänmänskliga rättsuppfattningen kan instämma i dem… Däremot kan inte allmänt förnuft i samma mån ta ställning till det bibliska grundbudskapets giltighet (velvoittavauus).”
och vidare:
”Om Bibelns alla livsnormer anses vara absolut förpliktande Guds bud, måste man förhålla sig principiellt negativt till homosexualitet. Om man däremot gör skillnad mellan Bibelns teologi och etik, måste man inte nödvändigtvis förhålla sig negativt till homosexualiteten. Sanningsvärdet hos de bibelställen som talar om homosexualitet beror då inte på att de finns inom Bibelns pärmar, utan de bör bedömas i ljuset av s.k. förnuftskriterier. Om en kristen etiker gör så kan han komma till den slutsatsen att homosexualiteten i princip är en acceptabel form av sexualitet.”
Hur ofta har jag inte i själavården mött detta vid äktenskapskriser: t.ex. en man som säger att han är så glad över sin (genom otrohet) förvärvade fru, han har gått till nattvarden och tackat Gud för henne osv, det känns rätt och bra.
Och ändå säger Herren: ”Jag hatar äktenskapsskillnad”.. Det skall erkännas att vi rör vid svåra och känsliga frågor.
Den som är utan synd, kaste första stenen.
Men i ingen händelse – livet är naturligtvis inte svart-vitt – är ett förhållande, som inleds som ett äktenskapsbrott under det gamla äktenskapets bestånd, ett etiskt förhållande, förenligt med kristen syn på kärlek. En annan sak är att det finns förlåtelse också för otrohet och äktenskapsbrott.
Vår uppfattning om kärlek kan vara dimmig. Vi kan inte alltid bedöma vad som är kärlek i alla lägen, även om den naturliga lagen ”är skriven” i vårt hjärta. Allt som kallas kärlek är inte kärlek.
Paulus, som också hade den naturliga lagen, sade att när BUDORDET kom, fick synden liv. ”Jag hade inte vetat av begärelsen om inte budordet hade sagt: du skall inte ha begärelse.”
Men hade han inte den naturliga lagen?
Enligt min mening går man vilse om man låter kärleken, eller kanske tydligare sagt det som upplevs som kärlek, bestämma vilka Guds bud som är bindande idag. Det leder fort till en relativisering av Guds bud, vi får skriva om de tio budorden, katekesen, för att inte säga mer.
Däremot skall lagen visa vägen vidare, vara vår uppfostrare till Kristus, och visa på vårt behov av den förlåtelse som evangeliet talar om att finns för oss alla. ”Om era synder än är blodröda, kan de bli snövita.”
Och oberoende av hur det har gått i livet, oberoende vad som gått snett för oss, finns det hos Jesus hjälp och möjligheter för var och en som tror.
Låt oss därför med frimodighet gå fram till nådens tron!
Henrik Perret