Vännen och prästbrodern Jari Rankinen skriver på sin bloggsida att han kommer att anhålla om få verka som militärpastor i Afganistan från och med augusti (rankinen.blogspot.com).

I sitt öppningstal vid kyrkomötets vårsession förundrade sig ärkebiskopen över att samtalet om kvinnoprästfrågan så kraftigt dominerat massmedierna trots att kyrkan redan för över 20 år sedan fattade sitt beslut.

När jag följt med ärkebiskopens offentliga framträdanden i massmedier under och efter kyrkomötet konstaterar jag att han inte behöver förundra sig. Han har bl.a i Kotiliesi och i en kolumn i Turun Sanomat tagit upp ämnet, och nog enligt min mening överskridit gränsen för vad som kan kallas saklig teologi när han skriver om Paulus och hans kumpaner, som enligt ärkebiskopen ansåg att ”kvinnan var mannens egendom”. Det förvånar mig nog att den ofta mycket sakliga ärkebiskopen använder så populistiska bilder. Var det inte en viss Paulus som skrev de kända orden ”här är inte jude eller grek, träl eller fri, man och kvinna…”, ord som just ja-sidan oftast hänvisat till? Kan man inte rent sakligt hävda att Paulus var en verklig förkämpe för jämlikhet? Att jämlikhet också kan finnas tillsammans med olikhet är en annan sak, som det förefaller som om vår tid inte skulle ha förstått. (Paulus säger ”alla är ni ett i Kristus, Gal. 3, men i 1 Kor. 12 talar han om de olika gåvorna, om kroppens lemmar som är jämlika, men olika).

Det är vemodigt och förunderligt att kyrkan skall förfölja dem som har en traditionell övertygelse på denna punkt. Man hotar med ekonomiska sanktioner, med rättsprocesser – är det verkligen värt allt detta? Vem tror att det skall leda till ”önskat resultat” och om det gör det, så är det ju beklämmande (om man ändrar övertygelse av ekonomiska orsaker, eller för att man annars blir arbetslös).

Varför är inte all gudsförnekelse bland oss präster något problem? Varför koncentrererar vi inte oss på att sprida evangeliet?

Jari Rankinens ”sorti” är en signal som jag hoppas skall nå kyrkfolket. Sorti är nog sannolikt fel ord, för Jari vill komma tillbaka. Men han erkänner att beslutet har påverkats av situationen i Vammala, och inte minst kyrkans lednings sätt att förhålla sig till hans situation.

Vad kan man göra?

Man kan be. Be för biskoparna och prästerna. Be för de kristna i vårt eget land. Man kan tala om det hopp som vi har i Kristus, när naturen suckar och människor drabbas av ångest och oro. Man kan be om att själv få vara ett ljus.

Det är – trots alla förunderligheter – bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Det måste jag nog själv begrunda mera.

Henrik

Hemkommen från en resa till Österbotten, läser jag igenom post och mail som varit aktuella de senaste dagarna.

Mina ögon faller på en nyhet från Norge, som berättar att en EU-domstol slagit fast att kristendomsundervisningen i Norge inte är tillräckligt pluralistisk och att den behöver ses över. Detta som ett resultat av några föräldrars klagomål.
Jag undrar när man skall börja diskutera motsvarande frågeställningar visavi undervisningen i islam i Saudi-Arabien eller i Iran, eller Turkiet…
Den norska undervisningsministern är bestört men lovar att se över materialet.

Den andra nyheten gäller könsneutrala äktenskap i Sverige. En utredningsman har kommit till att det inte ser ut att finnas någon principiell enighet om äktenskap. Några vill ha samkönade äktenskap, andra vill att samma äktenskapslag (äktenskapsbalken) också skall öppna för två, trekant, fyrkant, dvs att ett äktenskap inte skall vara begränsat till enbart två personer av samma eller olika kön.

Några vill att äktenskapet fortfarande skall ses som grundenheten i samhället och håller fast vid det heterosexuella äktenskapet mellan en man och en kvinna (bl.a. katolska kyrkan i Sverige och Pingstkyrkan). Också vissa andra kretsar inom Evangeliska alliansen mm. har drivit detta.

Man frågar sig var Svenska kyrkan står, och varför den inte nämns bland de kristna!? Sannolikt för att Svenska kyrkan lämnat sin kristna hållning i äktenskapsfrågan. Det har ju tidigare beslut vittnat om.

Nu finns det ingen orsak för oss i Finland och höja på ögonbrynen. Exakt samma frågeställningar förenade med lika stor flathet och likgiltighet för Bibelns klara ord finns här. Och detta gäller faktiskt båda frågeställningarna, och den andra frågeställningens alla nyanser!

När jag och min hustru åkte genom landskapet såg vi kyrka efter kyrka. Vad skulle ske med en anhållan om att få bygga en kyrka i dagens Finland ? Skulle man vara tvungen att samsas med andra religioner? Skulle kyrkan få byggas i centrum? Hur många kyrkor skulle få finnas i en kommun??

Hur har det kunnat bli så?

Jag tror att det finns ett dubbelt svar. Den ena är att människan sekulariserats. Hon har inte kunnat bära välståndet, utan när hon som Israels folk en gång ” bor i hus som hon inte har byggt, äter och blir mätt” osv, då har hon trots Herrens varning glömt HERREN, den Herre som behövdes när landets frihet var hotad, och i personliga krisskeden.

Men den andra orsaken är att kyrkan har svikit. ”Om saltet mister sin sälta”, sade Jesus, ”till intet annat duger det än kastas ut och trampas ned av människorna.”

Jag menar att det är detta som vi bevittnar nu.

Låt oss som kristna och som kristen kyrka göra bättring, vända om till Gud, och börja tända moteldar.

Det finns en moteld framom alla andra. Den elden är inte att sucka över hur illa det är.

Den verkliga motelden är Kristi evangelium. Gå ut och predika evangeliet för allt skapat.

Bara om våra kyrkor är missionerande har de en framtid. Till detta tror jag hör en beredskap att lida för Kristi skull (se Fil. 1:29). För överallt där evangeliet förkunnas, där vittnesbördet om Kristus lever, blir det konfrontation och strid. Men det är detta som är den enda vägen framåt.

Nu står striden om vårt land – mänskligt sett är slaget förlorat, men för Gud är allting möjligt.

Nu skall vi kristna vara kristna. Till detta hör inte en allmän magsurhet över att allt inte faller oss i smaken. Utan att peka på det som bär människan i sorgen, i livets många härda skeden, och som håller på ”slutrakan” när den än kommer.

Det är JESUS som nu måste komma. En dag skall Han komma i stor härlighet. Mycket talar för att den Dagen är nära! (Jag avser Bibelns profetior).

Kanske Han före det vill komma genom små människor, sådana som Du och jag. Genom de ord som Han lägger på vårt hjärta och som vi får föra till våra medmänniskor.

Är det inte skäl att börja redan idag?

Henrik

P.S. Får jag be dem som läser denna blogg knäppa sina händer för alla inblandade i den tragiska händelsen i Kälviä när en polis från Kronoby omkom så tragiskt: för hans familj och anhöriga, för hans arbetskamrater, för dem som förorsakde detta..

Får jag också be om att vi alla kommer överens om att få för den lilla flickan Madeleine, som är försvunnen sedan början av maj (se Sky News’ hemsidor). Gärna kan vi be för alla offer för människohandel.

Det är mörkt. Men Jesus är världens ljus. Tror Du det?