Henriks kommentarer

Den stora skillnaden – this makes the difference!

continue reading »

”Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. ¹⁹ Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn ²⁰ och lär dem att hålla¹ allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”  Matt. 28:18-20

Jesu sista önskan, eller egentligen hans sista befallning, är den s.k. dop- eller missionsbefallningen.

När allt kom till allt var det missionerandet, lärjungagörandet, att förkunna evangeliet för allt skapat som var their main business. Det var det som de kristna skulle vara upptagna av. Det var det som skulle vara kyrkans agenda nr. 1.

Men Jesus sade inte bara att alla folk skall ”göras till lärjungar”, han sade också hur det skall ske: genom att döpa och genom att lära.

Jesus sade inte bara att de skall döpas, utan döpas i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.

Och Jesus sade inte bara att apostlarna skulle lära, utan att de skulle lära dem att hålla allt vad jag har befallt er. Det betyder alltså att bevara, att behålla, och hålla fast vid.

Det var ju det som apostlarna gjorde.

Men vad hände? Jo, en del s.k. lärjungar börjar säga att ”detta är bara vad Petrus, Johannes, Matteus eller Paulus säger, Jesus sade aldrig något om det”.

Men vad var det som Petrus, Johannes, Matteus och Paulus (och de andra) gjorde?? De lärde dem (människor) att hålla allt vad Jesus hade befallt dem att hålla.

Alltså är det som apostlarna lär och undervisar om sådant som kommer från Jesus själv. Det var Han som först hade lärt apostlarna det.

Kanske lät mina formuleringar litet ”raka”?? Men är det inte detta som t.ex. Paulus argumenterar för ( 1 Tess. 2:13, 1 Tess. 4:1-8 m.fl.)??

Jesus säger ingenting om ”rättfärdiggörelsen genom tron allena” t.ex. Varifrån fick Paulus det?? Han fick det från den undervisning som Jesus hade uppenbarat för honom och de andra apostlarna.

Därför skall vi avvisa den allt vanligare trenden att avvisa apostlarnas undervisning med hänvisning till Jesus. Den är nämligen säkert falsk!

Jesus och Paulus

”säger intet annat, än vad profeterna och Moses hava sagt skola ske, ²³ nämligen att Messias skulle lida och, såsom förstlingen av dem som uppstå från de döda, bära budskap om ljuset, såväl till vårt eget folk som till hedningarna.” Apg. 26:22-23.

”Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna.” Luk. 24:27

Henrik

Ari Puonti: ”Kristillisyys, joka kansansuosion tai ihmeiden & merkkien sokaisemana alkaa väheksyä opetuksen arviointia Raamatun pohjalta ja leimaa sen ”farisealaisuudeksi”, ”toisten kristittyjen tuomitsemiseksi”, ”antikristuksen hengeksi” tai ”hengettömiksi teologeiksi, jotka taistelevat ilmestystietoon luottavia vastaan” alkaa kulkea tiellä, joka ei suurella todennnäköisyydella pääty hyvin. Jos toisessa laidassa on kansansuosiota nauttiva liberaali julistaja, jonka sanoma on kristilliseen slangiin puettua sekulaarihumanismia ja toisessa äärilaidassa on karismaatikko, joka lisää opetukseensa kabbalaa, enkeli-ilmestystietoa ja paluuta Mooseksen lain säädöksiin niin on hyvä ottaa Raamattu käteen. Siis: takaisin Kirjoituksiin ja Jumalan voiman syvempään tuntemiseen, kuten Jeesus sanoi (Matt.22:29)!”

Aamen!

Henrik

Utvecklingen i kyrkan har på något sätt en parallell i hur man i USA vill utveckla livet: ska man stöda de enskilda staterna, och ge dem rätt så suverän intern autonomi, eller ska utvecklingen gå mot att betona helheten, med minskad självbestämmanderätt i staterna som följd?

Det har ju länge varit en stor fråga i USA, som i ekonomiskt trängda tider får ny aktualitet.

I vår kyrka har trenden nu gått bort från församlingen till centralförvaltningen, synes det. Enligt det senaste förslaget ska varje församling tillhöra en samfällighet, vilket också kan innebära många goda aspekter.

Men allt flera bestämmelser beskär nog församlingens rätt.

En av de viktigaste: församlingen kan inte välja den präst de vill ha.

Det finns övergripande beslut, som diskvalificerar sådana, som inte har brutit mot kyrkans lära, men som inte kan förena sig i en tjänstemannarättslig tolkning av kyrkans liv.

När församlingar väljer präst, borde de få kalla den präst inom kyrkan som de vill. Församlingen vet vilka åsikter prästen står för, och det är ett uttryck för församlingens vilja. Den enda begränsningen borde vara att prästen bekänner och lär det som kyrkan lär. har ett gott anseende och är lämplig som präst.

I dagens läge är en traditionell ämbetssyn ett hinder. Ingen diskussion.

Det förutsätts också gärna att en kyrkoherde eller kaplan är öppen för ”den nya äktenskapssynen”, som ju inte är kyrkans lära, åtminstone förutsätts han eller hon inte få ha dubier med t.ex. kolleger som lever i ett homsoexuellt/lesbiskt förhållande.

Detta skall aldrig en kristen församling behöva acceptera. Sådana direktiv, som kränker en kristen församlings grundrättigheter borde aldrig kunna ges.

Ett annat, i detta skede redan tragiskt och katastrofalt, exempel är hanteringen av anslag för missionen. Samfälligheterna tycks glömma bort att också kyrkans konservativa medlemmar betalar sin kyrkoskatt.

Nyligen beslöt Vanda församlingars gemensamma kyrkofullmäktige att fem av kyrkans officiella missionsorganisationer blir helt utan missionsunderstöd. Och detta på basis av ”information” som förefaller direkt suspekt (läs vad intervjuer med Sari Roman-Lagerspetz om hennes och Johanna Korhonens anföranden vid mötet och hur den – totalt obefogat – använts för att kasta en orättfärdig skugga över missionsorganisationers arbete!.

Sari Roman-Lagerspetz’ skriverier har för övrigt resulterat i att minister Pekka Haavisto skall utreda frågan om Folkmissionen i sitt missionsarbete har hindrat HIV-positiva i Etiopien att få vård genom att framställa återhållsamheten som ett ideal (sann kärlek väntar) och antyda att den kristna äktenskapssynen utgår från ett heterosexuellt monogamt förhållande.

Kan vår kyrka tigande se på sådant?

Jag tror att dessa trender ännu blir ödesdigra för vår kyrka. Det leder inte till förtroende, Med lag och bestämmelser som är grundade på annat än vad som är kristligt kan man inte hålla ihop en kyrka.

Låt församlingen välja präst, kyrkoherde och kaplan.

Jag är orolig för utvecklingen.
Henrik