Kyrkan och församlingen

Utvecklingen i kyrkan har på något sätt en parallell i hur man i USA vill utveckla livet: ska man stöda de enskilda staterna, och ge dem rätt så suverän intern autonomi, eller ska utvecklingen gå mot att betona helheten, med minskad självbestämmanderätt i staterna som följd?

Det har ju länge varit en stor fråga i USA, som i ekonomiskt trängda tider får ny aktualitet.

I vår kyrka har trenden nu gått bort från församlingen till centralförvaltningen, synes det. Enligt det senaste förslaget ska varje församling tillhöra en samfällighet, vilket också kan innebära många goda aspekter.

Men allt flera bestämmelser beskär nog församlingens rätt.

En av de viktigaste: församlingen kan inte välja den präst de vill ha.

Det finns övergripande beslut, som diskvalificerar sådana, som inte har brutit mot kyrkans lära, men som inte kan förena sig i en tjänstemannarättslig tolkning av kyrkans liv.

När församlingar väljer präst, borde de få kalla den präst inom kyrkan som de vill. Församlingen vet vilka åsikter prästen står för, och det är ett uttryck för församlingens vilja. Den enda begränsningen borde vara att prästen bekänner och lär det som kyrkan lär. har ett gott anseende och är lämplig som präst.

I dagens läge är en traditionell ämbetssyn ett hinder. Ingen diskussion.

Det förutsätts också gärna att en kyrkoherde eller kaplan är öppen för ”den nya äktenskapssynen”, som ju inte är kyrkans lära, åtminstone förutsätts han eller hon inte få ha dubier med t.ex. kolleger som lever i ett homsoexuellt/lesbiskt förhållande.

Detta skall aldrig en kristen församling behöva acceptera. Sådana direktiv, som kränker en kristen församlings grundrättigheter borde aldrig kunna ges.

Ett annat, i detta skede redan tragiskt och katastrofalt, exempel är hanteringen av anslag för missionen. Samfälligheterna tycks glömma bort att också kyrkans konservativa medlemmar betalar sin kyrkoskatt.

Nyligen beslöt Vanda församlingars gemensamma kyrkofullmäktige att fem av kyrkans officiella missionsorganisationer blir helt utan missionsunderstöd. Och detta på basis av ”information” som förefaller direkt suspekt (läs vad intervjuer med Sari Roman-Lagerspetz om hennes och Johanna Korhonens anföranden vid mötet och hur den – totalt obefogat – använts för att kasta en orättfärdig skugga över missionsorganisationers arbete!.

Sari Roman-Lagerspetz’ skriverier har för övrigt resulterat i att minister Pekka Haavisto skall utreda frågan om Folkmissionen i sitt missionsarbete har hindrat HIV-positiva i Etiopien att få vård genom att framställa återhållsamheten som ett ideal (sann kärlek väntar) och antyda att den kristna äktenskapssynen utgår från ett heterosexuellt monogamt förhållande.

Kan vår kyrka tigande se på sådant?

Jag tror att dessa trender ännu blir ödesdigra för vår kyrka. Det leder inte till förtroende, Med lag och bestämmelser som är grundade på annat än vad som är kristligt kan man inte hålla ihop en kyrka.

Låt församlingen välja präst, kyrkoherde och kaplan.

Jag är orolig för utvecklingen.
Henrik