Henriks kommentarer

I dagens Helsingin sanomat ondgör sig en skribent över virsi 571, på svenska psalm 535 (Den blomstertid nu kommer).

Samtidigt visade Yles hemsida en videosnutt från en lågstadieskola på Skatudden där barn och föräldrar sjöng med i psalmen. Det var det bästa motargumentet.

Kan inte låta bli att blicka litet historiskt tillbaka. Igår kom nämligen ett intressant program, som finns på Areena skulle jag tro, med Seppo Hovi och Lasse Lehtinen. Det behandlade särskilt vinterkriget, musiken och kulturen mm under de svåra månaderna (och åren) – vinterkriget följdes ju av ett annat krig.

I reportaget kom det fram vilken betydelse en annan psalm hade. Folk samlades i tusental och sjöng psalmen Vår Gud är oss en väldig borg.

Då passade det nog.

Vad skall dagens generation sjunga, eller säga, eller göra, om svåra tider av nöd på nytt kommer över oss?

Henrik

I Sverige pågår en häftig debatt om kyrkans själavård efter att programmet Uppdrag granskning i slutet av maj använt dolda kameror i en själavårdssituation, som inte var det den utgav sig för, utan ett spionage på hur kyrkan agerar.

Prästerna som föll offer för denna diskutabla behandling har en gemensam nämnare: de tillhör alla den inomkyrkliga gruppen Frimodig kyrka, som samlar mera konservativa präster och lekmän inför kyrkliga val och andra tillfällen.

Mitt intryck var att prästerna egentligen skötte sig ganska bra, man kan alltid diskutera ordval, men deras attityd var enligt min mening inte påträngande.

Det beklagliga är att det finns många offer i en sådan situation. Det är ganska simpelt, tycker åtminstone jag, att leka inför Gud och inför en medmänniska (även om han är präst) och framställa något som icke är. Prästerna har fått mycket ovett över sig, åtminstone en av dem har ”tagits åt sidan för en tid” av sin biskop, något som enligt biskopen inte är en bestraffning, utan en skyddsåtgärd, så att prästen ska få behövlig vila.

Också de individer, som allt började kring, har fått mycket obehag. De har utsatts för hat och t.o.m. våld, något som varje människa måste fördöma. Med sådana medel förs inga etiska diskussioner.

Men ännu en tredje grupp måste nämnas. Det har förekommit några gripande inlägg i diskussionen, skrivna av öppet homosexuella präster och kristna, som vill respektera Bibelns äktenskapssyn och leva i celibat. Det är en besvärlig grupp för kyrkans mainstream ledare. Sådana borde ju inte finnas. Svenska kyrkan är beredd att hjälpa och milt bemöta dem som vill handla enligt det andra mönstret: gå från ”straight till gay”. Svenska kyrkans policy är i praktiken långt densamma som RFSU:s, tuta och kör. Men åt det andra hållet är det något av förbjuden körriktning.

Läs ett inlägg:
http://www.svt.se/opinion/ocksa-vi-har-ratt-till-en-respektfull-sjalavard#disqus_wrapper_id-svt-e1068178a2a55d3c765e2c288342e3083bece4e5-2085154

Och ännu ett:

http://www.svt.se/opinion/ynkligt-nar-svenska-kyrkan-sviker-sina-praster

Nasrin Sjögren, enligt uppgift queer (skriver hon), ser på kyrkans ledarskap och skriver om ärkebiskop Wejryd bl.a följande:

”Anders Wejryd sätter spiken i kistan för Svenska kyrkans trovärdighet, när han låter sig behandlas som en skamsen skolpojke av SVT:s reportrar.

Han hummar beklagande, instämmer i kritiken och ber om förlåtelse med hela sin uppenbarelse. För något som är så etablerat och grundläggande sedan kristendomens begynnelse samt i hela den nutida världsvida kyrkan. Så sent som 2009 sade Wejryd: ”Värna generositet och hänsynstagande. Karikera inte de andra”.

Samme Wejryd 2014: ”De bör kanske lämna kyrkan”.

Så snabbt eskalerar politiseringen av Svenska kyrkan. 

 Erik Johansson, homosexuell präst (vilket jag i princip aldrig brukar skriva ut; i denna debatt är det dock en viktig poäng när människor som är homosexuella försvarar den klassiskt kristna synen på homosexualitet), kommenterar kyrkomötets beslut:

”Det är ju nämligen så att kyrkomötet 2005 beslutade att också de präster som för sitt samvetes skull eller av andra skäl inte kan tänka sig att välsigna enkönade par ska har full rätt att avstå från den sortens välsignelseakter.

Men detta nämner inte kyrkokansliet något om i sitt utskick. Inte heller ärkebiskopen tycks komma ihåg att det faktiskt ingick som en del av beslutet när det fattades.”

Så blev det.

Min fråga blir: känner vi igen rösten? Situationen? Friheten som gavs men som ”bundna av ett senare löfte” upphävdes i vår kyrka.

När man glider, så glider man.

När prästlöftet gavs (för min del prästeden för snart 42 år sedan!), fanns det inga villkor. Man skulle hålla fast vid Guds Ord, kyrkan förväntades inte ändra sin lära, kanske nog sina formuleringar, sina verksamhetsmetoder, sina psalmer och sånger. Nu väller det in över hela linjen. Det slutar inte bra om inte Gud av nåd vänder situationen.

Vi ska nu söka Guds ansikte. Det uttrycket är för övrigt ett messianskt uttryck, som syftar på Kristus. ”Hans ansiktes ängel”, ”Herren vände sitt ansikte till dig”, Kristus.

För att ta hand om vår kämpande medmänniska, som är precis som vi, kanske med undantag av att hon eller han kämpar med något andra, eller delvis andra frågor än vi. Samma behov av Guds förlåtelse, upprättelse och kraft.

Vi skall också vara trogna. Många kristna lämnar de svåra frågorna, dem som tiden inte accepterar, eller dem som man inte orkar ta itu med. Bibeln är Guds Ord, som pekar på välsignelsens väg. Bibeln får inte sin licens av konservativa kristna, den upphävs inte av liberala kristna.

Vi är alla lika. ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.”  Rom 3:23,24.

”Och alla blir som känt alla, om man sen läser det från vänster till höger eller från höger till vänster.”

”Tänk på honom som måste uthärda sådan fiendskap från syndare, annars tröttnar ni och tappar modet.” Hebr. 12:3

Henrik

När man läser vad som sagts och sägs från ledande kyrkligt håll, är man glad över att inte längre sitta med.

Statens representant uppmanar kyrkan att hålla fast vid den traditionella äktenskapssynen. Kyrkans ledare säger att man inte kan mäta tro och kristlighet utgående från ståndpunkt i äktenskapsfrågan.

Kan man inte? Hur kan en kristen strunta i det som står i Bibeln?

Och ändå är inte allt så dumt. Men det börjar mer och mer prägla kyrkan. Få se hur länge allt ska hålla. Om kyrkan tappar bort sin identitet, kommer nog statistiken fort efter.
Henrik