Förr – någon gång – läste jag om den siste mohikanen, indianen, ni vet. Häromdan föll min blick på indianreservaten i USA, som ju är många hundra till antalet, låt vara att de flesta är mycket små.

Och då kom jag att tänka på det som en av mina finska kolleger i kyrkomötet brukar tala om. Han har nämligen talat om vikten av att upprätta reservat. Med det menar han kyrkor och församlingar där man frimodigt får utöva sin tro, också om man råkar vara av den mera gammaltroende sorten.

Jag träffade nyligen en dansk präst, som berättade om den frihet som trots allt råder inom den danska folkkyrkan. Där finns sedan Grundtvig en stor förståelse för olika modeller, och också en frihet för övertygelser och handlingsprogram. För mig blev det tydligt att vår kyrka kanske är den mest strikta, här talar man mycket om ordning och paragrafer. Här betonas att alla måste handla lika.

Det passar i folklynnet, kanske.

Men egentligen har min finske vän och bror ganska intressanta synpunkter. I stället för att käbbla och röstas ut av den ena eller andra gruppen skulle det vara mycket mera konstruktivt för alla parter att ha evangelikala oaser (som min danske prästbroder kallade det) eller bekännelsetrogna reservat, som min finske vän talade om.

Poängen är att ingen orkar leva i ständiga konflikter, det befrämjar inte den kristna tron.

Så varför inte tänka på evangelikala oaser eller ”reservat” inom kyrkan?

Jag hör omedelbart protester: samma regler för alla, inga avvikelser kan tolereras (beroende på, ser du, nog från trosbekännelse och sånt, men inte från arbetsrättsliga och samarbetsrättsliga principer).

Men skulle det inte vara en bättre väg – att försöka få sprida den kristna tron enligt sin övertygelse! Så skulle människor få komma eller gå som de vill, engagera sig och backa upp verksamheten – eller söka sig till någon annan gemenskap. Det skulle ju inte ens behöva handla om olika kyrkobyggnader.

Någon väg ut ur den självupptagna debatten om ”de andra” måste vi alla försöka finna.

Om det alltså, vilket vi tror, är viktigast att förkunna evangeliet om Jesus Kristus, varför inte låta alla få försöka? Utan att vara så snabb med olika villkor annat än kyrkolagens och kyrkoordningens första paragraf – om man nu ska tala om paragrafer – som vill slå fast att kyrkan i all sin verksamhet och allt liv vill bygga på Bibelns och bekännelsens grund.

Men verksamheten måste, för att lyckas, vara något annat än kverulans. I stället för att ta sig rollen som ”den siste mohikanen”, kanske man borde söka ”den förste mohikanen”, den som skulle peka på vägar vidare, vägar, som skulle inspirera och engagera.

Henrik

För många år sen, när jag var ung präst, frågade en man i en församling: ”kan man få sparken från en kyrklig tjänst?” Och när jag tittade undrande på honom, tillade han: vad ska man då göra?

Bakgrunden var hans missnöje med en av församlingens anställda, som han tyckte att inte gjorde någonting.

Jag har precis kommit hem från Danmark, från en överläggning med rektorer i nordiska teologiska utbildningsanstalter. Vid mötet berättade en inbjuden dansk präst (nu pensionerad) om hur han som ung student hade hört på en liberal professor med förtvivlan. Efter föreläsningen gick han fram till honom och sade: ”om ni fortsätter med att undervisa så där så hamnar ni i helvetet.”

Poängen var inte en irritation på grund av professorns åsikter. Han var uppriktigt orolig för hur det skulle gå för professorn på den sista dagen eftersom han sade så mycket som uppenbart var i konflikt med Guds Ord.

Idag skulle den gamla danske prästmannen inte agera så. Men han hade fortfarande samma oro för förnekelsen och framför allt samma passion för att ”tala med människor om Jesus”. Om den Jesus som Bibeln vittnar om.

Dessa två minnesbilder, den ena flera tiotal år gammal, den andra några tiotal timmar gammal, kom framför mig när jag läste att Helsingfors domkapitel friat pastor Terho Pursiainen och konstaterat att anmälan mot hans predikan i Hoplax kyrka inte föranleder åtgärder.

Terho Pursiainen sade i sin predikan bl.a. följande:

”Evangeliernas tillkomsthistoria påminner ganska mycket om hur Kalevala blev till, när Elias Lönnrot sammanställde sina minnesanteckningar från dikter i Karelens byar…

En kristen behöver inte tro på att Jesus föddes av en jungfru för att vara en fullkomligt duglig lärjunge till honom..  Jag har inte försökt dölja min ståndpunkt i mina predikningar i denna församling heller. Detta säger jag för den händelse att någon skulle tro att jag förklarar något nytt eller dramatiskt och börjar göra något nummer av det.

Vad ska man så säga om trosbekännelsen, som vi snart läser högt tillsammans? Där sägs det ju tydligt ”föddes av jungfrun Maria”. Vad betyder det att instämma i trosbekännelsen för den som inte är beredd att omfatta jungfrufödelseläran? Satsen ”född av jungfru Maria” är den enda problematiska satsen i den s.k. apostoliska trosbekännelsen ur en tänkande människas synvinkel.
Vem tror längre på det att det finns en plats ”dödsriket”, dit Jesus steg ner? Eller att Gud sitter någonstans  i ett hörn av verkligheten på en stol, och på stolen bredvid sitter den uppståndne Kristus? Om någon påstår sig tro på trosbekännelsens varje rad, handlar det inte i mina ögon om en person som man bör ta på allvar, oberoende av hur hög kyrklig ställning eller hur hög akademisk bildning han har. Om trosbekännelsen skall uppfattas som en katalog av påståenden, vars bokstavliga innebörd man i trosbekännelsen förutsätts instämma i, borde varje ärlig församlingsmedlem tiga när man uppmanas att högt tillsammans läsa trosbekännelsen.”

I sitt svar konstaterar biskop Huovinen bl.a att han

”har samtalat med Pursiainen om hans predikan och om det vetenskapliga och religiösa språkets karaktär. Jag anser att det är viktigt, att vi alla präster i vår predikan leder församlingsmedlemmarna att ställas inför Guds hemligheter och talar om dem på ett sådant trons språk, som hjälper människorna att känna igen Guds under och stora gärningar.”

Biskopen hänvisar till katekesens ord om att vi inte med vårt förnuft kan begripa hur Gud blev människa.

http://www.helsinginhiippakunta.evl.fi/?x18049=463700

Här finns dock två frågetällningar. Den ena handlar om trons språk, om ordval. Den andra handlar om vad vi tror. Vi kan inte förstå hur Jesus uppstod, hur en död kropp fick liv. Men vi tror att Jesus har uppstått och att Han lever! Detta bekänner vi också i trosbekännelsen.

På samma sätt tror den kristna kyrkan i alla tider att Jesus föddes av jungfru Maria ”utan mans medverkan”. Det var inte Josef, eller någon människa, som gjorde Maria gravid.

Jag har hört en högt utbildad församlingsmedlem säga att han inte kan gå i mässan, det skulle vara en synd!  Pursiainens predikan har väckt starka reaktioner hos många och det handlar minsann inte bara om några konservativa kristna.

Men man kan säga snart vad som helst utan att bli avstängd. Med full respekt för det svåra i ”var man ska börja reda upp”, måste vi dock komma ifrån det teologiskt ohållbara resonemanget kring trossatserna. Man läser t.ex. ofta att hur Jesu födelse biologiskt gick till, vet vi inte, men vi vet att man trodde att han var Guds Son.

Vi tror att Jesus verkligen är Guds Son, och att Jesus kroppsligen uppstod – inte bara i ”andlig mening” som det ibland kan sägas.

Men man kan nog få sparken från en kyrklig tjänst. Om man nämligen tror så som det är skrivet och om man drar konsekvenserna av det. Tyvärr. Jag skriver inte att ”man får sparken”, utan att ”man kan nog få sparken”. Sådant har ju skett.

Men den kyrka som inte längre vakar över trosbekännelsen är nog en kyrka som förlorar all respekt. För mig är inte avsättning någon som helst målsättning. Jag önskar att alla präster, jag själv inbegripen, skulle vägledas på sanningens väg och troget förkunna Guds Ords sanning.

Men i den kristna kyrkan kan en präst inte säga vad som helst. Han måste antingen omvända sig och få vägledning eller så måste han lämna prästämbetet.

Jungfrufödelseläran är en av de mest centrala sanningarna i den kristna tron. Ingen kan säga hur detta har skett utöver det Bibelns texter uttrycker, men att Jesus föddes av en jungfru, ”utan mans medverkan” är klart. Det uttrycks i trosbekännelsen med orden ”avlad av den Helige Ande, född av jungfru Maria”.

”Josef, Davids son, var inte rädd att ta till dig Maria, din hustru, ty barnet i henne har blivit till genom den helige Ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten:  Se, jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel, det betyder Gud med oss. (Matt. 1:20-23).

Det är detta Ord som är våra fötter lykta och ljuset på vår stig. Om vi inte bevarar detta, hamnar vi i mörker.

Henrik

År 1959 höll Martyn Lloyd-Jones en serie predikningar, bl.a. över Mark. 9 och berättelsen om lärjungarna som misslyckades med att driva ut en onde ande ur en pojke.  ”Jag bad dina lärjungar driva ut den, men de kunde inte”, sa pojkens far till Jesus.

Efteråt frågade lärjungarna Jesus: varför kunde inte vi driva ut honom? Jesu svar kanske förbryllar: detta slag kan endast drivas ut med bön.

Here, in this boy, I see the modern world, and in the disciples I see the Church of God. . . . I see a very great difference between today and two hundred years ago, or indeed even one hundred years ago. The difficulty in those earlier times was that men and women were in a state of apathy. They were more or less asleep. . . . [T]here was no general denial of Christian truth. It was just that people did not trouble to practise it. . . . [A]ll you had to do then was to awaken them and to rouse them. . . . But the question is whether that is still the position. . . . What is ‘this kind’? . . . *T+he kind of problem facing us is altogether deeper and more desperate. . . . [T]he very belief in God has virtually gone. . . . [T]he average man today believes that all this belief about God and religion and salvation . . . [is] an incubus on human nature all through the centuries. . . . It is no longer merely a question of immorality. This has become an amoral or a non-moral society. The very category of morality is not recognised. . . . The power that the disciples had was a good power, and it was able to do good work in casting out the feeble devils, but it was no value in the case of that boy… The demon is in too deep for your ordinary way of doing ministry.”

Det var Jens Bruun Kofoed i Danmark som i ett föredrag citerade Lloyd-Jones. Och orden ”the demon is too deep” har bitit sig fast i mitt sinne.

Jag vet att det finns många teologer som skulle förklara denna text med att säga att man då beskrev en sjukdom som vi känner till idag med andemakter, att den verkliga orsaken var en sjukdom, inte besatthet.  Jag tror inte det. Det var tvärtom en andlig utmaning, som bara Jesus kunde bemöta.

Idag står vi kristna undrande. Vi ser den nöd som finns, vi ber om mera kraft från Gud. Om genomslagskraft för evangeliet, om väckelse och förnyelse, om under och tecken.

Men svaret är Jesus. Det är Honom vi behöver, Han är ett måste för vår tro och alla andras tro. Allt annat är underordnat.

Samtidigt berättar Mark 9 om behovet av andlig rustning och beredelse.

Bön, samtal, Ordets undervisning.

The demon is in too deep.

Vi står för stora utmaningar, nyateism och nyhedendom mitt i vår kristna eller snarare postkristna tradition.

Henrik

Kyrkan har ägnat mycket tid på att diskutera frågan om välsignelse av registrerat partnerskap. Nu ser det nog ut som om den frågeställningen kommer att torka in ganska snart. Den nya frågan blir: skall kyrkan acceptera det könsneutrala äktenskapet eller hålla fast vid den traditionella synen på äktenskapet som det monogama och heterosexuella förbundet mellan en man och en kvinna. I den kristna synen på äktenskapet ingår ytterligare en grundton som idag ofta faller i glömska: det livslånga förbundet mellan en man och en kvinna.

Orsaken till att den situation som Svenska kyrkan ställts inför blir aktuell också hos oss är att ett initiativ angående en könsneutral äktenskapslagstiftning har inlämnats. Frågan har fått ny aktualitet genom att åtminstone två politiska partier på partikongressen omfattat denna målsättning.

Nu återstår det att se hur det blir med alla högtidliga uttalanden om att Svenska kyrkans väg inte är vår väg.

Utan tvekan finns det kretsar inom vår kyrka som är beredda att godkänna det könsneutrala äktenskapet, när det väl har godkänts i samhällets lag. Då försvinner nog begreppen. Då kommer det att heta att äktenskapet är en mänsklig ordning, som är inrättad för kärlekens skull, men att äktenskapet inte är en frälsningsfråga och en ordning, som inte skall bestå i evigheten.

Vår kyrkohandboks ord måste då få alternativa formuleringar. Det handlar inte bara om att han byts mot han/hon, eller i värsta fall hen, utan det handlar också om att man inte kan säga att äktenskapet är en gudomlig ordning, ett av Gud instiftat förbund. Sen kommer tillskyndare att hävda att äktenskapet visserligen är instiftat av Gud, men frågan om kön tillhör inte denna instiftelse utan är endast en beskrivning av vad som man då valde som norm.

Jag ryser litet vid tanken, tänk om jag förser någon med argument! Men genast kommer motreaktionen: så dum kan man inte vara att man så vrider på orden, utan att själv inse att man snavar…

Men större intellektuell kullerbyttor har man sett. Dummare kan ingen vara…

Nu måste kyrkan visa att man har en teologi. Att man inte kan säga vad som helst och kalla det kristet.

Det kan hända att vi landar i en situation där kyrkan måste avsäga sig vigselrätten. Det priset är inte för högt.

Nu räcker det inte med det vanliga vi måste lära oss att leva med två olika uppfattningar och högakta varandras övertygelser.

Nu gäller det att ”lära dem att hålla allt vad jag har befallt er” (Matt. 28:20). Alternativ finns inte.

Henrik

Samlingspartiet har godkänt initiativ (Kluuvin Kokoomuksen naiset ry och Kokoomusteekkarit ry) som innebär att man skall sträva mot könsneutrala äktenskap.

Samlingspartiet upphör därmed att vara många kristna människors alternativ. Tidigare har ju partiet, inte minst de äldre samlingspartisterna, stått för traditionella värden, ofta baserade på kristen människosyn.

Nu valde partikongressen en annan väg.

Att partikongressen dessutom valde att gå ut mot undervisningen i svenska (man bör sträva efter att avskaffa den obligatoriska undervisningen) är ju ett beslut i en annan kategori, men icke desto mindre en stor besvikelse. Till partistyrelsens heder måste man dock nämna att partistyrelsen hade önskat bibehålla den. Partidagen underströk också vikten av att svenskans ställning inte försvagas – vem tror det förresten?

Här har nog SFP och Folktinget en viktig uppgift, inte först och främst för finlandssvenskarnas skull, vi talar ju svenska ändå, utan för Finlands skull, som i och med den katastrofalt minskande språkkunskapen blir mer och mer isolerat från det övriga Norden.

När svenskan gjordes frivillig i studentexamen, betonade man starkt att man kommer att följa med utvecklingen. Man betonade då – särskilt från samlingspartistiskt håll – att det inte får påverka svenskans ställning och att det snarare kan komma att påverka språkets ställning gynnsamt. Hur har det gått? Många studerande förstår inte svenska.

Nu skulle det gälla för de andra partierna att komma ut i denna fråga. Kristdemokraterna, socialdemokraterna, Centern m.fl.

Alla kanske inte är så glada över dessa rader. Men frågan är om inte tvåspråkigheten är en differentia specifica för Finland. En äldre generation kunde både finska och svenska, deras språkkunskaper led inte av detta. Språkkunskaperna var ofta mycket goda. Många finskspråkiga talade svenska så utmärkt att man knappt kunde säga vilket språk som var deras modersmål. Sådana finns ännu, många finskspråkiga talar en mycket god svenska, men den gruppen blir mindre och mindre.

Är det bra?

Besluten är inte först och främst partipolitiska. Tvärtom vittnar de om en ny generations – oberoende av partiståndpunkt – avstånd till det som en gång var bärande element i den finländska identiteten.

Henrik

Följde idag med – å yrkets vägnar mera än av personlig motivation – ärkebiskopsinstallationen i Åbo domkyrka. Kari Mäkinen installerades idag i sitt ämbete av biskop Eero Huovinen, äldste biskopen i tjänst.

Det var med blandade känslor jag åsåg allt.

Å ena sidan såg jag Kari Mäkinens ensamma gestalt inför altaret och tänkte att ingen människa kan (ensam) bära den svåra uppgiften som ärkebiskop. Man får inte vara obarmhärtig när det gäller någon människas försök att tjäna.

Jag beundrar också Kari Mäkinens förmåga att gestalta språket. Detta är något nytt för mig, fastän jag har känt Kari under flera år, har han ju nästan aldrig sagt något så jag har kunnat höra (närmast kyrkomötet). Det är först under ärkebiskopsvalet som jag har hört honom utlägga sina tankar verbalt. Hans röst låter kanske (??) vid första mötet litet monoton, men när man hör närmare, märker man hur han kan föra samman relevanta ord och uttryck och servera dem i lämpliga portioner. Det är lätt för åhöraren att hänga med, vilket inte kan sägas om allas sätt att läsa och betona osv.

Kari Mäkinen har också ett starkt socialt samvete – också det tycker jag om. Han registrerar orättvisor, han tänker, han analyserar (mera än jag vetat), han funderar.

Det har han säkert nytta av som ärkebiskop, och kyrkan har också nytta av sådana egenskaper.

Men jag sakar nog den andliga dimensionen, som jag tyckte att nästan helt uteblev. Kyrkan blir på något sätt ett religiöst socialverk, där den vågräta dimensionen finns, men evighetsfrågorna på något sätt är borta.

När jag hörde på debatten mellan Ruokanen och Mäkinen, slogs jag av detsamma. På de teologiska och dogmatiska frågorna verkade Mäkinen nog oroväckande svag – antingen är det något som han inte kommit ut med eller så är det inte där. När han diskuterade credot (trosbekännelsen), greps jag nog av oro.

Om man nu ser till biskopskollegiet, så har vi en rad teologiskt ganska liberala biskopar längs sydkusten, och det förändras inte om man går österut eller västerut, kanske litet om man går norrut (fr Hfors sett).

Dessa rader vill inte vara förklenande eller sätta moraliska frågetecken inför biskopars tjänstgöring. Men rent teologiskt har nog kyrkan förändrats mycket vid de senaste biskopsvalen.

Jag känner mera sorg än något annat, det är inte kritiken som fyller mig.

På något sätt vittrar min barndoms och ungdoms kyrka sönder nu.

En global konferens hölls nyligen i Japan. En vän och broder, Stefan Gustavsson från Sverige, berättade för deltagarna om de europeiska kyrkorna, om de frågor som nu finns på agendorna och de beslut som fattats eller håller på att fattas. Hans ord fick de afrikanske och asiatiska deltagarna att spontant brista ut i gråt! Och man kallade fram de europeiska deltagarna och bad för dem.

Så upplevs situationen på andra håll. Här kan man höra att afrikaner och asiater inte riktigt förstår sig på kyrkans uppgift. Men månne det inte är precis tvärtom? Det är de som borde komma till oss och berätta vad en kyrka skall vara och är.

Att det socialetiska hör med är det ingen som betvivlar. Men detta får inte ske på evangeliets bekostnad.

Jag tror inte att alla förstår mig. Jag är säkert färdigt ”placerad” av en del (dessa kanske dock inte läser detta). Men jag tror att  vi står inför stora beslut nu – i ljuset av att ingen, som inte kan omfatta ”den nya ordningen”, blir prästvigd idag, ser framtiden ganska dyster ut. På fullt allvar talar nu biskopar och präster och kyrkomedlemmar om sådant som Bibeln avvisar, och som inte ens borde vara föremål för diskussion i en kristen kyrka.

Risken för att sådana som jag blir marginaliserade småklagare är nu stor. Och många goda bröder och systrar med mig. Jag är för övrigt glad och tacksam att också ofta få läsa goda systrars kommentarer som visar att den gamla tron ännu lever! Ni skulle veta vilken uppmuntran Ni är för mig!

Med så mycket större orsak har vi nu orsak att vända oss till HERREN med bön om en Andens förnyelse över oss alla.

Vi präster behöver lära känna Herren och hans väldiga kraft. Någon av det som Job säger när han beskriver sin ”utveckling”: Förut hade jag hört talas om dig, men nu har jag sett dig med egna ögon. (Job 42:5).

Och vi måste som kyrka kunna engagera lekmännen. Vi måste kunna erbjuda annat än att bara få komma och se hur prästerna klarar det! Detta ser jag som en av kyrkans största konkreta utmaningar idag. Det är inte prästerna som har fått missionsbefallningen, det är hela församlingen, hela kyrkan. Att prästerna har sin uppgift i detta är klart, men vi mister lekmännen om vi inte kan erbjuda dem meningsfull tjänst i Guds rike, andligt ledarskap och samverkan.

Samma faror hotar nu kyrkan som alltid. Att bli anpassad till tidens ”schema” (Rom. 12:1-2). Tidens frågor, tidens värderingar, tidens svar.

Evigheten väntar – den är här, den kommer.

Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. (Upp. 3:20)

Henrik

Fritänkarna skall i morgon ordna en ”demonstration” där man byter ut Biblar mot porrtidningar och osedlig litteratur.

Det är ju ett försök att provocera – det förstår ju alla –  och fritänkarna visar nog sin egen fattigdom.

Kanske de anser att t.ex. ministrarna ska svära trohetsed mot fosterlandet på en porrtidning också? Eller vilken skall logiken bli?

”Av deras frukt skall ni känna dem”, sade Jesus.

”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.”  Ps. 119:105

Detta har de inte, men de kan de få.

Henrik

P.S. Tänk vad mycket man måste göra för att försöka bevisa att Bibeln ingenting betyder…!!

Irja Askola valittiin Helsingin piispaksi.

Uutisissa sanottiin että Irja Askola on liberaali, ja hän hyväksyy samaa sukupuolta olevien parien siunaamisen.

Tätäkö nyt kirkossamme tarvitaan? Sanomatta mitään pahaa Irja Askolasta henkilönä.

Kirkko muuttuu, mutta mikä on hinta? Saattaa olla aika korkea.

Henrik

Idag (egentligen ”igår” när detta publiceras)  har Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland fått en ny ärkebiskop. Kari Mäkinen heter han, kanske de flesta vet det vid det här laget.

Ärkebiskop Jukka Paarma har fått tilläggstiteln emeritus.

De senaste åren har stora förändringar skett i biskopskollegiet. Jorma Laulaja, Voitto Huotari, Juha Pihkala, Gustav Björkstrand, Jukka Paarma och snart Eero Huovinen har avgått med pension, eller skall göra det i en snar framtid (Huovinen). Så småningom står Mikko Heikka (Esbo) i turen. Och sen kanske Wille Riekkinen, om vi talar om en period på några år till. (Jag reflekterar inte över om ordningen är helt kronologisk här i detta sammanhang.)

Var och en kan räkna och förstår ju att de flesta av kyrkans biskopar pensioneras under en tidsperiod på några år.

I morgon väljs den nya biskopen i Helsingfors stift.

Det är inte bara det att namnen förändras. Det finns många och viktiga uppgifter för pensionerade biskopar och präster, och alla andra med för den delen.

Men en större förändring än namnbyten är nu på gång. Teologiskt har nog kyrkan liberaliserats. Man ska vara försiktig med etiketter, men ordet ”liberal” är ett ord som använts av flera nu nämnda. Det uppfattas ju som ett hedersord i vår tid.

Jag tror alltså att kyrkan nu går in i en ny tid. Någon har pessimistiskt lanserat uttrycket ”värisuora”, att en annan åsiktsgrupp än förr har fått de flesta viktiga mandat, medan mera konservativa kristna har blivit allt mera marginaliserade.

Nu tror jag den närmaste tiden kan bli mycket avgörande för vår kyrkas fortsatta utveckling. Tiden får utvisa om denna teologi, som nu har starka förespråkare bland biskoparna, kommer att bli kyrkan till liv.

Ingen kan förneka att såväl ärkebiskopen som de andra biskoparna står inför enormt stora utmaningar. Ingen vill väl heller påstå att biskoparna ensamma skall dra lasset. Men biskoparnas linjeval kan bli mycket avgörande för hur det blir inom kyrkan.

Till exempel om unga män med väckelsekristen trosuppfattning börjar studera teologi, och om de får verka som präster inom vår kyrka. Det är ingen liten fråga. För den frågan gäller inte bara enskilda präster. Den gäller också alla de församlingsbor, som hoppas och ber att just sådana ska komma som präster till deras församlingar. Dessa församlingsmedlemmar kan vara flera än många tror.

Alternativen kan vara att engagera sig på annat håll. Inom någon väckelseorganisation, inom andra rörelser inom kyrkan, eller andra lösningar – gamla och kanske nya.

Detta kan leda till att kyrkan – sådan vi upplever den idag – blir ett minne blott, eller åtminstone drabbas av stora förändringar. Sviktande medlemsantal, allt flera skriver ut sig på grund av bristande intresse för den kristna tron, eller annan medlemsflykt, som i allt högre grad kan gälla församlingarnas troende medlemmar.

Jag tror inte att kyrkan är särskilt lockande om man år efter år frågar dem som inte är intresserade av den kristna tron hur de vill att kyrkan skall vara.

Kyrkan engagerar människor, om kyrkan frågar sin Herre vad Han vill att den skall vara, vad Han vill att den ska säga så att det blir oss alla till välsignelse och glädje.

Nu börjar en ny tid. Förändringar i biskopskollegiet är bara en liten bit i de stora sammanhangen. Det finns mycket i tiden som ingen biskop beställt, eller kan förändra. Enhetskulturens tid är förbi, det postmoderna samhället är här, och med den den postkristna kulturen.

Det innebär risker, dystra prognoser och oro, men också många möjligheter. Guds möjligheter.

Många tänker på kyrkan som den toppstyrda kyrkan, också jag har här noterat kyrkans biskopar och den betydelse de kan ha för kyrkan som helhet.

Men jag tror att det viktigaste svaret ligger i vad som sker nerifrån. Det är där kyrkans ödesfråga avgörs. Vad kyrkans medlemmar tror och tänker. Vad de tänker göra, vad de hoppas.

Och om de ber. Om Du – och jag – ber och är och gör.

Det är det som gäller.

Henrik

Nu diskuteras Israels agerande mot hjälpsändningarna, mot flottiljen, på väg in i det blockerade Gaza.

De flesta är upptagna av att fördöma Israel.

Innan domen fälls skulle det vara viktigt att också höra den andra parten. Den fråga som blivit borta från de flestas värld är frågan varför. Varför sker detta? Varför blockaden i Gaza? Varför misstänksamhet mot hjälpsändningar? Varför inte via Ashdod, om detta är en ”laglig rutt” nu, och när Israel har garanterat att den humanitära hjälpen verkligen kommer fram?

Det finns nog betydligt flera ”varför”, som de flesta känner till, men många glömmer att fråga. När dessa varför besvaras klarnar nog ett och annat.

”Det är viktigt att sanningen kommer fram.”

Jag instämmer.

Men är sanningen tillräckligt intressant?

Henrik