Följde idag med – å yrkets vägnar mera än av personlig motivation – ärkebiskopsinstallationen i Åbo domkyrka. Kari Mäkinen installerades idag i sitt ämbete av biskop Eero Huovinen, äldste biskopen i tjänst.

Det var med blandade känslor jag åsåg allt.

Å ena sidan såg jag Kari Mäkinens ensamma gestalt inför altaret och tänkte att ingen människa kan (ensam) bära den svåra uppgiften som ärkebiskop. Man får inte vara obarmhärtig när det gäller någon människas försök att tjäna.

Jag beundrar också Kari Mäkinens förmåga att gestalta språket. Detta är något nytt för mig, fastän jag har känt Kari under flera år, har han ju nästan aldrig sagt något så jag har kunnat höra (närmast kyrkomötet). Det är först under ärkebiskopsvalet som jag har hört honom utlägga sina tankar verbalt. Hans röst låter kanske (??) vid första mötet litet monoton, men när man hör närmare, märker man hur han kan föra samman relevanta ord och uttryck och servera dem i lämpliga portioner. Det är lätt för åhöraren att hänga med, vilket inte kan sägas om allas sätt att läsa och betona osv.

Kari Mäkinen har också ett starkt socialt samvete – också det tycker jag om. Han registrerar orättvisor, han tänker, han analyserar (mera än jag vetat), han funderar.

Det har han säkert nytta av som ärkebiskop, och kyrkan har också nytta av sådana egenskaper.

Men jag sakar nog den andliga dimensionen, som jag tyckte att nästan helt uteblev. Kyrkan blir på något sätt ett religiöst socialverk, där den vågräta dimensionen finns, men evighetsfrågorna på något sätt är borta.

När jag hörde på debatten mellan Ruokanen och Mäkinen, slogs jag av detsamma. På de teologiska och dogmatiska frågorna verkade Mäkinen nog oroväckande svag – antingen är det något som han inte kommit ut med eller så är det inte där. När han diskuterade credot (trosbekännelsen), greps jag nog av oro.

Om man nu ser till biskopskollegiet, så har vi en rad teologiskt ganska liberala biskopar längs sydkusten, och det förändras inte om man går österut eller västerut, kanske litet om man går norrut (fr Hfors sett).

Dessa rader vill inte vara förklenande eller sätta moraliska frågetecken inför biskopars tjänstgöring. Men rent teologiskt har nog kyrkan förändrats mycket vid de senaste biskopsvalen.

Jag känner mera sorg än något annat, det är inte kritiken som fyller mig.

På något sätt vittrar min barndoms och ungdoms kyrka sönder nu.

En global konferens hölls nyligen i Japan. En vän och broder, Stefan Gustavsson från Sverige, berättade för deltagarna om de europeiska kyrkorna, om de frågor som nu finns på agendorna och de beslut som fattats eller håller på att fattas. Hans ord fick de afrikanske och asiatiska deltagarna att spontant brista ut i gråt! Och man kallade fram de europeiska deltagarna och bad för dem.

Så upplevs situationen på andra håll. Här kan man höra att afrikaner och asiater inte riktigt förstår sig på kyrkans uppgift. Men månne det inte är precis tvärtom? Det är de som borde komma till oss och berätta vad en kyrka skall vara och är.

Att det socialetiska hör med är det ingen som betvivlar. Men detta får inte ske på evangeliets bekostnad.

Jag tror inte att alla förstår mig. Jag är säkert färdigt ”placerad” av en del (dessa kanske dock inte läser detta). Men jag tror att  vi står inför stora beslut nu – i ljuset av att ingen, som inte kan omfatta ”den nya ordningen”, blir prästvigd idag, ser framtiden ganska dyster ut. På fullt allvar talar nu biskopar och präster och kyrkomedlemmar om sådant som Bibeln avvisar, och som inte ens borde vara föremål för diskussion i en kristen kyrka.

Risken för att sådana som jag blir marginaliserade småklagare är nu stor. Och många goda bröder och systrar med mig. Jag är för övrigt glad och tacksam att också ofta få läsa goda systrars kommentarer som visar att den gamla tron ännu lever! Ni skulle veta vilken uppmuntran Ni är för mig!

Med så mycket större orsak har vi nu orsak att vända oss till HERREN med bön om en Andens förnyelse över oss alla.

Vi präster behöver lära känna Herren och hans väldiga kraft. Någon av det som Job säger när han beskriver sin ”utveckling”: Förut hade jag hört talas om dig, men nu har jag sett dig med egna ögon. (Job 42:5).

Och vi måste som kyrka kunna engagera lekmännen. Vi måste kunna erbjuda annat än att bara få komma och se hur prästerna klarar det! Detta ser jag som en av kyrkans största konkreta utmaningar idag. Det är inte prästerna som har fått missionsbefallningen, det är hela församlingen, hela kyrkan. Att prästerna har sin uppgift i detta är klart, men vi mister lekmännen om vi inte kan erbjuda dem meningsfull tjänst i Guds rike, andligt ledarskap och samverkan.

Samma faror hotar nu kyrkan som alltid. Att bli anpassad till tidens ”schema” (Rom. 12:1-2). Tidens frågor, tidens värderingar, tidens svar.

Evigheten väntar – den är här, den kommer.

Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. (Upp. 3:20)

Henrik