månadsarkiv: februari 2014

Skall kyrkan avstå från vigselrätten??

Blev idag intervjuad av TV-nytt, som bad om en kommentar till frågan: skall kyrkan avstå från vigselrätten?

Bakgrunden var ett inlägg av biskop Björn Vikström där han skriver om äktenskapet och den situation som medborgaradressen kan komma att skapa både i kyrkan och i samhället. Biskopen anser att det inte kommer att finnas konsensus om denna fråga i kyrkan (kyrkomötet) eller samhället (riksdagen). För att inte diskussionerna ska slita kyrkan i stycken kanske det skulle vara visare med en obligatorisk civilvigsel, dvs närmast så att kyrkan frivilligt skulle avstå från vigselrätten.

Min kommentar i intervjun var att frågan om vigselsättet inte är någon stor teologisk fråga. I många kyrkor är det ju så, man har inte vigselrätt – därför att inga kyrkor har det i ens hemland eller därför att den kyrka man tillhör inte har vigselrätt. Situationen som skulle uppstå är alltså inte unik.

Man kan också konstatera att den kyrkliga vigseln innehåller två delar: en borgerlig och en kyrklig del, förenade i samma formulär. I vissa skeden har den första delen (den borgerliga) skett på kyrktrappan för att visa att det är en sak för samhället och för att vädja om samhällets, och den konkreta gemenskapens, stöd för äktenskapet. Sen har man gått in och fortsatt med bön för äktenskapet och avslutat med Guds välsignelse.

Vi har redan som känt i vår handbok ett formulär för kyrklig välsignelse av ett civiläktenskap. Formuläret är så lika vigselformuläret att de flesta inte märker skillnaden, som i princip bara består i frågornas ordalydelse (vill du ta NN till din äkta hustru och älska henne i nöd och lust respektive vill du i ditt äktenskap med NN älska din hustru i nöd och lust?) och utebliven växling av ring(ar).

Jag sade, vilket inte riktigt tydligt framkom i den nyklippta (i motsats till undertecknad) versionen, att om orsaken till förslaget att kyrkan frivilligt skall avstå från vigselrätten bottnar i en vilja att fly in i en gråzon och tänka att man inte behöver ta ställning till förändringen av äktenskapetär det ganska ynkligt. Jag tillade också uttryckligen att detta inte är en kritik mot biskopen, eftersom jag inte har hunnit diskutera med honom om hans motiv. Han hänvisar nog i sitt inlägg till sin oro över att frågan kan skapa motsättningar och bli skadlig. Men han säger också att man öppet skall diskutera och redovisa för sin argumentering.

Men jag står för min åsikt, oberoende av vem som säger det (jag tänker på hela fronten inom kyrkan) och som vill spela så att kyrkan inte skall behöva ta entydigt ställning: det är inte bra.

Den stora utmaningen för kyrkan i en postkristen kultur är att bevara sin tro, att profilera sig utgående från det kyrkan tror och bekänner och samtidigt värna om medmänniskan och signaler omsorg och ansvar.

Det går ändå inte att lämna alla de frågor öppna där en kristen tro och kristet liv törnar mot den moderna människans åsikter. Det går inte att i ett postmodernt samhälle och en postkristen kultur ha en åsiktsgemenskap med alla människor.

Det är genant att det nu råder ett sådant kaos i kyrkan att kyrkan inte kan enas längre om de grundläggande kristna fundamenten för livet.

I alla etiska valsituationer är det viktigt att betona att de kvalitativa kriterierna inte är tillräckliga för att få de etiska koordinaterna klara. Det gäller naturligtvis också äktenskapet och äktenskapslagstiftningen.

De kvalitativa (kärlek, trohet, ansvar osv) måste kompletteras med och styras av de formella kriterierna, som egentligen de kvalitativa kriterierna alltså skall lyda under. De viktiga formella kriterierna för äktenskapet är kön (en person av motsatt kön), släktförhållande (skyddar mot olika former av incest), ålder (skydd mot pedofili och andra former av utnyttjande), antal (skyddar mot polyamorösa förhållanden), art (en människa kan inte ingå äktenskap eller ha en sexuell relation med ett djur – låter märkligt, men sådant förekommer faktiskt) och kravet på att partnern ska vara vid liv.

Detta betyder att en bror och en syster, som älskar varandra och vill vara trogna mot varandra, inte får gifta sig. Det har nyligen varit aktuellt även i Europa. Inte heller får t.ex. en far gifta sig med sin dotter. Ett ensidigt betonande av enbart de kvalitativa kriterierna visar att dessa inte räcker. Innan diskussionerna om äktenskap mellan personer av samma kön har avslutats, har redan diskussionerna om polyamorösa äktenskap/förhållanden (flera partners) börjat. Likaså har åldersfrågan aktualiserats, börjande från vissa europeiska länders förslag om att sänka minimiåldern för inledande av sexuella relationer.

Enligt min mening så räcker det inte med att tala om osjälviska, livslånga relationer som en god grund för ett äktenskap. I tillägg till detta så behövs andra bestämmelser.

Men den svåra utmaningen för kyrkan är, som jag ovan sagt, att trots att det uppstår allt flera motsatsförhållanden mellan en kristen och en icke kristen livssyn, ändå kunna signalera en omsorg om människan, att kyrkan visar att den bryr sig om hur en människa har det, också en sådan människa, som inte kan instämma i kyrkans tro eller etiska undervisning.

Kyrkans profilering i dessa frågor bottnar i en tro på en god Gud, vars vilja, t.ex. uttryckt i Guds tio bud, är god. 

”Buden är inte stängsel, utan skyddsräcken”.

TV-redaktören verkade ganska förvånad över att de präster hon talat med inte såg så stora teologiska problem i frågan om kyrklig vigsel eller inte.

En annan sak är att kyrkan inte frivilligt borde avstå från något som fungerar och som bidrar till att hålla meningsfull kontakt med sina medlemmar. Att få ingå äktenskap vid kyrkans altare inför Guds ansikte är en stor glädje, som många kyrkans medlemmar vill värna om.

En annan situation är uppstår om vigselrätten tas ifrån kyrkan. Med det kan kyrkan leva.

Men kyrkan kan inte leva med att i fråga efter fråga ge avkall på sin bekännelse och acklimatiseras med det omkringliggande sekulariserade samhället. Och det är ju ofta så att det inte ens handlar om det hela samhället, utan om en viss, ganska högljudd grupp, som vill driva sin agenda.

Till hela paketet hör förutom vigsel och äktenskap också barnens situation. Det naturliga är givetvis att ett barn får växa upp med sin far och sin mor. Varje barn har en far och en mor, i vissa fall är de inte längre i livet, eller lever inte tillsammans med sitt barn. Det har ofta sagts att ett parförhållande mellan personer av samma kön kan vara en bättre uppväxtmiljö än en splittrat hem. Det kan säkert stämma. Men otaliga undersökningar visar att barnet behöver både en far och en mor. Det har också gång på gång hänt att barn, som inte fått växa upp med sina föräldrar, eller som saknat den ena föräldern, som vuxen sökt efter sin ”försvunna” far eller mor.

Hand i hand med en ny ”frigjord” sexualetik och en liberal inställning till sexuella relationer går ett kraftigt ökande antal skilsmässor, olyckliga människorelationer och splittrade hem.

Behöver man bättre underlag för att ifrågasätta den nya ”friheten”?

Ett bättre alternativ än en förändring av äktenskapslagstiftningen skulle enligt min mening vara att i lagstiftningen ta hänsyn till alla olika former av gemensamt hushåll. De nu aktuella lagändringarna lämnar en stor grupp människor utanför. Syskon, som bor tillsammans, kanske på äldre dar, eller goda vänner, som flyttar ihop och delar utgifter för boendet mm, skulle enligt min mening ha rätt till skattelättnader, till att kunna ärva varann osv. Grunden skulle inte vara en sexuell inriktning, utan ett gemensamt (bestående) hushåll.

Det är stora frågor som nu diskuteras. Hemmet och äktenskapet är definitivt en sådan fråga.

Flytta ej ett gammalt råmärke”, heter det i den gamla bibelöversättningen.

Det är ord som vi nu skall ta till oss och likt Maria gömma dem och begrunda dem i vårt hjärta.

Henrik

Farleden

Min morfar berättade någon gång om en lots, som skulle lotsa ett passagerarfartyg i en farlig och lömsk farled.

Någon frågade honom: känner ni till alla grund här?

– Nej, svarade lotsen, inte på långt när.

– Men hur vågar Ni då ta ansvar för så många passagerare?

– Jag känner farleden!

Jag har tänkt på den gamla berättelsen. Att navigera idag är en annan sak än då. Nu har man tillgång till fina sjökort, till avancerade instrument osv. Men förr var det en annan sak.

Ett sjökort måste vara tillförlitligt. Så också i teologiska vatten. Därför måste man tala om frågor, om undervattensgrund och lömska hinder, som kan leda till katastrof. Idag vill många sälja ”sjökort”, där inte tråkiga grund och undervattenshinder är utmärkta.

Det kan vara ödesdigert.

Men poängen är nog framför allt att veta var det inte finns grynnor. Att känna farleden.

Teologiskt sett innebär det att frälsningsfrågan alltid är huvudfrågan, som sysselsätter oss mest. Men till en herdes kallelse hör också att känna till farliga grund, som kan äventyra en trygg färd.

Det finns i vår tid många, kanske rentav en växande skara, som tycker att man borde tiga om frågor där vi ser olika. Oenigheten ökar hela tiden, så småningom lär det inte finnas så mycket att tala om.

Man ska inte fixera blicken på grynnorna, men man skall vara medveten om dem.

Men blicken ska fästas på Jesus, på trons hövding och fullkomnare, som det hette i den gamla kyrkobibeln. Han är livets verkliga Lots, som kan leda oss hela vägen till hemhamnen.

Henrik

 

Kris i teologin

När jag har följt med diskussionerna i brännande aktuella kyrkliga frågor, kommer jag mer och mer till att det kaos som nu råder beror på att vi saknar instrument som kan övertyga.

Med det menar jag inte att argument inte finns. Tvärtom.

Litet tillspetsat kunde man säga att diskussionerna ofta blir ett ställningskrig, där de olika parterna konsulterar teologer och väljer dem som har samma åsikt.

”Han är en bra karl, för han har samma åsikter som jag.”

Jag menar att man inte kan läsa in vad som helst i Bibeln. Man kan inte säga att vi är oense i alla frågor – detta kan vara läget för stunden – utan man måste gå vidare i en seriös argumentation.
Jag riktar kritiken också mot mig själv – och mot mina meningsfränder. Vi är, åtminstone jag, säkert ofta för lata att tränga in i de djupare frågeställningarna.

När jag var yngre, kommer jag ihåg att det ibland sades om någon präst eller teolog att ”han är liberal”. Det räckte alltför ofta, även om jag inte visste vad han tänkte i någon enda fråga. Tilläggas bör dock att detta ”innespråk” nog kunde träffa rätt. För när jag tog reda på vad personen i fråga stod för, var nog den intuitiva uppfattningen ofta, men inte alltid, riktig.
Men detta befriar inte mig. Man är moraliskt skyldig att lyssna, läsa, tänka och försöka förstå.

Samtidigt uttrycker jag min förtvivlan över att vi har en så ynklig teologi inom vår kyrka. Den kritiken gäller nog en stor del av den lutherska kristenheten. På Lutherska Världsförbundets generalförsamling i Helsingfors år 1963 (var det visst?) kunde de lutherska kyrkorna inte enas om rättfärdiggörelsen genom tron!

Då är det inte längre fel bara på teologerna, det är fel på instrumentet.

Vi behöver en seriös teologi, en exegetik som hjälper oss att läsa och utläsa vad som faktiskt står i vår text, inte inläsningar av olika modeföreteelser i tiden, såsom feminism, positivism, postmodernism, patriarkalism eller något annat.

Och kyrkan skall kunna säga: så säger HERREN. Tappar vi den grundtonen, har vi alls ingenting att säga dagens människa.

Henrik