Henriks kommentarer

Häromdagen skrev förre statsministern och centerpartiledaren Esko Aho en intressant understreckare i Helsingin Sanomat (vieraskynä 29.12.2012).

Där säger han något som gäller varje ledare, och enligt min mening i synnerhet det andliga ledarskapet:

”Beslutsfattarna gör klokt i att minnas, hur man bör handla om man skall leda en orkester. Man måste vända ryggen åt publiken.”

Man kan missuppfatta tillämpningen. Det är ju allmänheten som också kyrkan skall betjäna – i vid mening sagt. Men ledaren måste veta vad han vill.

Jag minns vad en av chefredaktörerna för Hufvudstadsbladet sade för några år sedan: ”För kyrkan gäller detsamma som för den goda journalistiken: det gäller att ge läsarna det som de inte visste att de ville ha.”

En andlig ledare måste kunna lyssna in tidens villkor, men han måste veta vad han skall säga och hur han skall handla. Det är givet i det Ord varje kristen ledare är satt att bevara och försvara.

I hög grad gäller detta alla kristna, i direkt mening alla kristna ansvarstagare  och beslutsfattare, både män och kvinnor. I  särskild mening måste detta ju gälla alla kyrkans präster och biskopar.

Inte söka människors behag, utan Guds välbehag! Vi ska inte söka människors dom och förakt, utan söka deras bästa, även om vi drabbas av människors dom och förakt.

Att bli våra medmänniskor och varandra till välsignelse är vår höga kallelse. 

Välsignat Gott Nytt År tillönskas alla ev. läsare! 

Henrik

Fridfull Jul och Välsignat Gott Nytt År!

Kristus är världens ljus, Han, och ingen annan!

Henrik

Biskop Kaarlo Kalliala i Åbo har skrivit en utmärkt kolumn i Turun Sanomat 11.12.2012 (http://www.ts.fi/mielipiteet/kolumnit/425366/Adventti+Light).

Det är glädjande att man på kyrkligt håll gått fram mera offensivt, när det gäller den högljudda, men lilla skaran aggressiva ateisters krav på ”religionslös julfest”.

Teemu Laajasalo, nyvald khde i Berghälls finska församling, har nyligen debatterat med ateisten Petri Karisma, känd från bl.a eroakirkosta.fi, hemsidan, som uppmanar folk att skriva ut sig ur kyrkan.

Nu har biskop Kaarlo Kalliala (Åbo)reagerat. Han visar på det omöjliga i de svenska skolmyndigheternas direktiv angående adventsfirning/julfest i kyrkan. Denna får firas i kyrkan, men får inte innehålla religiösa moment, typ predikan, bön, välsignelse, trosbekännelse eller några andra religiösa inslag, heter det bl.a i dessa direktiv.

Biskop Kalliala frågar med rätta vad prästen eller skolan gör i kyrkan under sådana förtecken.

Ett mångkulturellt samhälle innebär inte att man försöker skala bort det specifika i någon kultur (eller religion). Det innebär tvärtom att man bejakar det och låter det få finnas. Egentligen står dessa ateister för en totalitär fundamentalism, en uppfattning där andra uppfattningar inte tolereras utan skall dämpas, tystas eller tystna.

Ett litet bevis på kristendomens djupa rötter i vår kultur är att de båda förespråkarna för ”religionsfri julfest” Petri Karisma och docent Kristian Klockars har namn som med önskvärd tydlighet vittnar om kristendomen: charisma betyder som känt nådegåva och Kristian betyder kristen. Dessutom torde namnet Klockars ha anknytning till klockare, ett i högsta grad kyrkligt och kristligt yrke.

Både Laajasalo och Kalliala påpekar också helt riktigt att motståndet mot den kristna julfesten och vårfesten inte kommer från t.ex. muslimskt håll. Tvärtom. Många muslimer betonar att det är viktigt att man firar Jesu födelse. 

De som uttalar sig mot psalmsång och julevangelium mm. är en liten grupp ateister. Fritänkarförbundet har drygt 1900 medlemmar och är inte representativt för den växande grupp som inte tillhör Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Till denna grupp som skrivit ut sig hör också många varmt troende kristna, som inte anser sig kunna stå kvar i en kyrka som i hög grad övergett sin trosgrund, åtminstone i praktiken.

Denna gång finns det verklig anledning att med tacksamhet notera en biskops skarpa och klara besked!

Mera sådant!

Henrik 

Det har gått femtio år sedan Osmo Tiililä skrev ut sig ur kyrkan. För yngre läsare kan det vara skäl att säga att Osmo Tiililä var professor i dogmatik i Helsingfors universitet. När professorn i troslära lämnade kyrkan, väckte det mycket uppmärksamhet. Tiililä lämnade kyrkan på Luthers födelsedag, den 10 november (1962). Han har kommenterat detta bl.a i sin bok Mitt liv och min bok (1973) med orden: ”Jag lämnade inte kyrkan för att motsätta mig den, utan för att genom min protest hjälpa den”.

Tiililä sade före sin död (1972):

”Min tysta bön under många år har varit, att Gud, som är god och allsmäktig, ännu skulle ge kyrkan nya tider av väckelse, så att kyrkan skulle koncentrera sig på sitt egentliga uppdrag att förkunna evangelium till människornas eviga salighet. Endast vår Herres kors och uppståndelse samt upphöjelse och på samma gång den Helige Andes närvaro —-  är grunden för kyrkans arbete och människornas enda hopp.” (citerat enl. Uusi Tie 07.12.2012).

I nästa nr av Kristet perspektiv, som utkommer inom ett par veckor, har vi publicerat Osmo Tiililäs tal vid kyrkfolkets väckelsedagar i Mässhallen i Helsingfors (1962).

Osmo Tiililäs röst var profetisk. Han var en Guds tjänare som ville väcka vår kyrka till bättring. Han blev i många avseenden en ensam man. Han uppmanade också människor att inte följa hans exempel.

Vad skulle Osmo Tiililä säga idag?

Henrik 

Signa oss, Gud, och bevara!
Mäktig är din hand.
Gud, i din godhet beskydda,
såsom i dagar flydda,
alltjämt vårt kära land!
Allt får av dig sin storhet,
allting får liv av din hand.

Henrik

Så kom den då, den obligatoriska hälsnngen före varje större kristen helg.

Och som sig bör hör det till regin och konceptet att Yle (et alt.) intervjuar någon ”lämplig” teolog, som säger att det som ska firas inte alls har någon verklighetsgrund.

Jesus uppstod inte enligt ”forskare”, alternativt ”Jesus dog inte” heter den politiskt korrekta versionen till påsk. Och till jul heter motsvarande ”trossatser” ”Jesus föddes inte i Betlehem”, eller ”jungfrufödelsen är en konstruktion, vars avsikt är att betona något stort” – så gjorde man ju på den tiden..! Och nu: man är inte helt säker på att Jesus föddes, mera säker är man på att han dog. Det man med säkerhet ”vet” är att Jesus inte föddes av någon jungfru, och detta med Jesu far har man hittat på senare.

Julevangeliet förmedlar lika litet historisk information som skönlitteratur, det heter om berättelser, väl skrivna, men utan historisk verklighetsgrund.

Dekanen i Kuopio stift, Sakari Häkkinen, medlem av samma Jesusseminarium som t.ex. biskop John Spong, är – så präst han är – ganska säker på sin sak.

”Bland er själva skall män uppträda, som talar vad förvänt är”, sade Paulus till biskoparna (episkopoi) i Efesus.

 Sakari Häkkinen talar inte enbart som forskare, utan som ”troende”, eller skulle man säga ”otroende”. Sir William Ramsey säger

”Lukas är en första rangens historiker, inte endast i den meningen att hans framställ- ning av fakta är pålitlig, han behärskas av ett sant historiskt sinne…denna författare skall placeras bland de största historikerna.”

Det finns ju massor av forskning angående NT:s och evangeliernas historiska tillförlitlighet.
Detta är ju ingenting nytt, det märkliga är att det skall ut varje jul, varje påsk.

Men egentligen är det ju i linje med orden i det tillförlitliga lukasevangeliet: ett tecken, som skall bli motsagt (som man skall tala emot).

Och Yle lyckas som vanligt alltid få tag på en rätt forskare, som säger det man ville höra.
Men julevangeliet har en helt annan ton. Det inbjuder till prövning och undersökning, fördomsfritt. Och kanske är det skäl att påminna om den latinska översättningens inledning till julevangeliet:  factum est.

Jag erinrar mig dessa tider om den s.k. förbudslagen och dess följder för ett drygt sekel sedan. Totalförbudet ”mot försäljning och nyttjande av rusdrycker” hade inte önskad effekt. Tvärtom ledde det till smuggling och andra tråkiga fenomen. Facit blir, enligt denna källa, att ”dryckenskapen snarare tilltog än minskade”.

”Lantdagen godkände 1907 en lag om totalförbud mot försäljning och nyttjande av rusdrycker. Kejsaren vägrade dock att stadfästa denna lag, och förbudet kunde förverkligas först 1/6 1919 i det självständiga Finland. F. visade sig dock vara ett misslyckat experiment. Den drog stora kostnader bl.a. genom den väldiga stab av övervakare av lagens efterlevnad (s.k. snusare), som man var tvungen att anställa. F. saknade stöd i det allmänna rättsmedvetandet och de ytterst allmänna överträdelserna ledde till minskad respekt för lag överhuvudtaget. Lönnbränning, receptmissbruk och från 1924 särskilt olaglig införsel av estnisk och tysk sprit, som fördes iland av professionella smugglare från fartyg på internationellt vatten, hörde till bilden för dagen under förbudstiden, då dryckenskapen p.g.a. spritens lättillgänglighet snarare tilltog än minskade.”
 (Uppslagsverket i Finland)

Plötsligt slår det mig att det finns en analogi mellan situationen i samhället då och kyrkan nu. Analogin är ytterst riskabel att använda, för alla dess aspekter är inte analoga.

Tanken föddes när jag översatte en text som en finsk nästan färdig teolog skrivit. Hans far är präst, och man skulle kunna tänka sig att han som följer i sin fars fotspår gärna kunde gå in i församlingsarbete som präst liksom hans far i tiden fick göra.

Men Förbudslagen råder. Trots att kyrkomötet godkände en kläm om att alla kyrkans gammaltroende medlemmar skall ha tillgång till alla tjänster och befattningar inom kyrkan. Denna kläm, som inte har juridisk status, utan var en viljeyttring från kyrkomötets sida, upphävdes i praktiken av Biskopsmötets (alltså inte av kyrkomötet!) s.k. redogörelse, som i kombination med samhällets nya tolkning av diskriminering har lett till att en religiös trosövertygelse ingenting väger i förhållande till jämlikhetsideologins samarbetstvång.

Nu har också höga företrädare för beslutsprocessen då betonat, att klämmens slut talar om ett gemensamt ansvar för att värna om kyrkans enhet och att klämmens intention aldrig har varit att slå vakt om rätt att vägra utföra tjänsteuppdrag.

Till detta har jag många gånger anfört två invändningar.

Den ena gäller att en grupp för att utarbeta ”trafikregler” tillsattes, med dåvarande biskopen i Uleåborg Olavi Rimpiläinen och undertecknad som den ”traditionella ämbetssynens” företrädare, och bl.a Marjatta Laitinen, sedermera domprost i Esbo, som medlemmar. Enligt min mening visar det att man då faktiskt försökte finna regler för att undvika konfrontationer, något man lyckats mycket väl med ända till början av 2000-talet när de nya bestämmelserna tillkom (om jag minns rätt, rotar inte i källorna nu). Att värna om enheten kan lika väl vara att tillsammans undvika konfliktsituationer – för någondera partens vidkommande – och undvika alla former av obehag kring en gudstjänst.

Den andra invändningen är ju att det aldrig har handlat om att vägra utföra tjänsteuppgifter. Alternativet har varit och är att antingen väja i en bestämd gudstjänst eller att ansvara för den ensam. Med tolkningar som Uleåborgs domkapitels anteckning om att ”förrättande av gudstjänst inte för präst kan anses vara religionsutövning” hamnar man ju var som helst.

Ursäkta alla läsare som storknar när de ännu en gång får läsa detta. Ja, så tänker också jag!

Men förbudslagen, det var mitt ämne nu.

När förbudslagen då (år 1907 antogs, men kunde förverkligas först efter 1919 när Finland var självständigt) ledde till icke önskade bieffekter, hur är läget nu?

När den kyrkliga ”förbudslagen” trädde i kraft, som innebär att ingen har rätt att i denna fråga följa sin övertygelse, att ingen präst med ”traditionell ämbetssyn” uppförs på förslag till ordinarie prästtjänst (kyrkoherde, kaplan) osv, har en mängd för kyrkans ledning icke välkomna fenomen börjat dyka upp. 

Denna gång handlar det enligt min mening inte om skamliga fenomen. Jag avser bildandet av olika gudstjänstgemenskaper inom kyrkan, men inte under biskoparnas och domkapitlens jurisdiktion. Jag avser också prästvigningar i olika sammanhang, såsom Lutherstiftelsen – vilken i viss mening är ett kapitel för sig genom egen biskop – den ingermanländska kyrkan (med vilken kyrkan har ett avtal, medlemskyrka i Lutherska världsförbundet), prästvigningar inom olika kyrkor på missionsfälten (sådant har nog förekommit tidigare också) mm. Min uppfattning är att dessa kommer att öka. Och det oberoende av min övertygelse.

Det är ju klart att inför ett totalstopp, som inte delas av kyrkans alla medlemmar, måste denna situation leda till ”kringgående rörelser”, vilket inte i och för sig är önskvärt. Jag har hört från några håll att man räknar med att ca 200 000 medlemmar av kyrkan skulle ha en traditionell ämbetssyn – om det stämmer vet väl ingen. Men det har åtminstone en biskop också utgått ifrån.

Jag tror att insikten om detta har gett våra biskopar mycket huvudbry. När vi äldre präster från den gamla tiden är på sidan, eller borta, är problemet inte löst. Bland den unga generationen är denna syn minst lika starkt representerad. Därmed kvarstår problemen, kanske med den skillnaden att många unga teologer inte hoppas på livsutrymme inom kyrkan, det har de för länge sedan lämnat.

Om denna situation inte är ett problem för kyrkans ledning så kommer trenderna att fortsätta, tror jag. Om det är ett problem så måste något göras för att åtgärda detta. Att som en av biskoparna säga att han ”hoppas att SLEY skall godkänna kyrkans nya ordning när det gäller ämbetsbeslutet” verkar nästan litet naivt. Eller kanske inte naivt, men nog ganska orealistiskt.

Jag vet inte hur man skall komma ut ur denna situation där åsikt står mot åsikt och tolkning mot tolkning.

För min del tror jag dock att en bättre väg skulle vara att låta frågan ”flyta”, som valutan förr i världen i kristider. Då skulle fokus fås bort från ämbetsfrågan och flyttas till verkligare frågor.

I alla principiella frågor finns det människoöden. Lika litet som jag vill gå åt någon människa med homosexuell identitet, vill jag anfäkta en enskild kvinnlig präst. Min diskussionspartner är kyrkan och grunden för dess teologi, inte den enskilda prästen.

Kanske lindras situationen så småningom av att det kommer att börja finnas allt flere gudstjänstgemenskaper, kanske så småningom också församlingar, som blir seriösare alternativ i ett skede när folkkyrkans dominans inte längre är så påtaglig.

Jag hör till dem som skulle vilja vara med och be om kyrkans förnyelse och slå vakt om det arv som jag har fått växa upp med. Men frågan är nog svår när sådana som jag blir allt mera personae non gratae i kyrkan.

Förbudslagen gällde ju också under konventikelplakatstiden. Nu behövs det igen konventiklar, som samlas trots alla synpunkter, om inte annanstans så i hemmen. Då när sammankomster förbjöds och man trotsade det förbudet ledde det till väckelse, som inte kunde stoppas utan blev till stor välsignelse för kyrkan.

Kan en förbudslagsliknande tid nu få samma välsignade följder?

Henrik