månadsarkiv: mars 2020

”The virus does not care”

kyrkan

Dr Michael L. Brown, TD och f.d. LSD-missbrukare, har skrivit många fina böcker och artiklar.
Här är en aktuell kommentar till Virginias guvernör, som har sagt att ”viruset inte bryr sig om vem vi ber till”.

Under texten finner du en link till hans kommentar och de sidor han hänvisar till.

”I understand what Ralph Northam, Governor of Virginia was trying to say. After all, he is the governor of all Virginians and cannot cater to one faith group above another. But his tweet could easily be misunderstood, and it does call for a response.
On Monday night Gov. Northam tweeted, “Tonight, I held a call with faith leaders across Virginia. I’m grateful for their leadership in bringing people together spiritually, while remaining physically apart.
“This virus does not care who we pray to or how we worship––we must all work together in fighting against it.”
Mr. Governor, with all respect, it certainly does matter who we pray to. (I beg forgiveness of grammatically sensitive readers who will be distracted by the sentence-ending preposition. Please overlook this fault.)
Again, I understand what Gov. Northam was saying and doing. And I appreciate him reaching out to a wide coalition of faith leaders which would have included Christians, Jews, Muslims and others.
This is in harmony with the words of President Trump’s National Day of Prayer Proclamation, which said, “In our times of greatest need, Americans have always turned to prayer to help guide us through trials and periods of uncertainty.  As we continue to face the unique challenges posed by the coronavirus pandemic, millions of Americans are unable to gather in their churches, temples, synagogues, mosques, and other houses of worship.”
So, yes, I agree that these faith leaders have a responsibility to their respective communities. And I agree that they should be encouraged in serving those communities during the present crisis.
I also agree that “we must all work together in fighting against” COVID-19, regardless of our particular religious beliefs or practices.
And, while the wording is odd, I understand the governor’s point about the virus: “it” doesn’t care whether we are Muslims who worship Allah, Hindus who worship Krishna, or atheists who do not worship a creator. It infects and kills indiscriminately.
In that sense, it is totally impartial and shows no favoritism.
Skin color doesn’t matter. Ethnicity doesn’t matter. Political affiliation doesn’t matter. Religious dogma doesn’t matter.
People from all backgrounds from around the world are dying. The virus doesn’t care.
With all that, I agree, affirming Gov. Northam’s desire to work with all the faith communities in his state.
At the same time, I categorically differ with the possible implication of his tweet, namely, that during a crisis of this magnitude, “who we pray to or how we worship” is irrelevant.
Of course this matters, quite deeply so, unless prayer and worship are just things we do. In other words, if prayer and worship are simply religious rites practiced by devout people to make them feel better, then who we pray to doesn’t really matter.
But if prayer and worship are meant to connect us to the one true God, then you better believe we need to get this right. As I tweeted in response, “With all respect, Governor, yes, we must all work together, but NO, it matters who we pray to. There’s an infinite difference between praying to THE God vs. a god.” (See also my separate tweet here.)
To underscore the point (albeit in exaggerated form), do you think it matters whether we pray to Satan or to the God of the Bible? Or whether we pray to Hanuman, the Hindu monkey god, or to the Lord? Do you think it matters if we pray to some nebulous, New Age spiritual force or to the Creator and Sustainer of the universe?
Only one has the power to save and deliver. Only one can calm the storm. Only one can intervene.
But there’s another reason that it matters who we pray to. As I tweeted on Sunday, “We don’t know that the coronavirus is a divine judgment, but we do know that we have many sins as a church & as a nation, & we also know that we need God’s mercy. So now is a great time to search our hearts, repent, & cry out. God will accept our repentance & hear our cries.”
The point is that we don’t just need an end to the virus, we need a change of heart and mind. We need national (and international) repentance. We need soul searching and life transformation. We need moral guidance as much as we need divine mercy.
That can only come from the God of the Bible, as offensive as that may sound to practitioners of other faiths (or to the non-religious.) And so, while the virus does not care who we pray to or how we worship (seeing that the virus is not a sentient being), the one true God cares.
He cares about who we pray to. About how we worship. And about how we live. Let’s be sure we get this right.
That’s why President Trump’s prayer proclamation did well to make frequent reference to “God,” to quote several verses from the Bible (1 Peter 5:7; Luke 1:37; and Psalm 91), and to speak of our “Father.”
Who we pray to really does matter, especially during times of crisis. It affects how we live as well.
The virus might not care, but the one true God certainly does.”

Här finns dr Browns inlägg! (https://askdrbrown.org/library/no-governor-northam-it-does-matter-who-we-pray).

Kommentar:

I 1 Kung 18:20ff finns en rentav dråplig berättelse om Elia och Baals profeter. För en del personer kan det låta helt irrelevant, men jag tror att den som läser uppmaningen i 1 Kung 18:21 förstår att den finns stor anknytning till dagens situation:
”Elia trädde fram för allt folket och sade: ”Hur länge skall ni halta på båda sidor? Om det är HERREN som är Gud, så följ honom. Men om det är Baal, så följ honom.” Men folket svarade honom inte med ett ord.”

Läs sammanhanget! Profeten Elia ville visa folket att det gör skillnad vem man ber till, vem man tror på och vem man vill följa. Baal var en avgud, som många ville följa. Andra ville ha en ”både och” -tro, och Elia talade till dem och sade att ”de haltar på båda sidor.”
Nu måste Ni välja.
Och så säger han:

”Ge oss två tjurar, och låt dem välja ut åt sig den ena tjuren och stycka den och lägga den på veden utan att tända eld. Sedan skall jag göra i ordning den andra tjuren och lägga den på veden utan att tända eld.  Därefter må ni åkalla er guds namn, men jag skall åkalla HERRENS namn. Den gud som svarar med eld, han är Gud.” Allt folket svarade: ”Ditt förslag är bra.”

Läs berättelsen i din Bibel och se vad som hände. Men stanna inte där!
Vi lever nu i den största prövning som drabbat världen, åtminstone efter andra världskriget. (Vi vet ännu inte hur det slutar).
Nu behövs det bön!

Kanske tänker många nu som man tänkte då, åtminstone en guvernör i det hårt drabbade USA: huvudsaken att man ber! En kristen ber till Kristus, en muslim till Allah, en buddist till Buddha osv.

Poängen nu är inte heller att tänka: det är klart att den som är kristen håller på ”sin” Gud!
Detta ville Elia avfärda, han utmanade Baals profeter på ett så avgörande sätt att de som var med aldrig glömde det.

Det är det som nu gäller. Inte bara att vi ber, utan att vi ber till den Levande Guden, till Honom som har sagt: ”Jag är den förste och jag är den siste, förutom mig finns ingen Gud.” (Jes 44:6).

När detta  skrivs kommer det nyheter från USA att skyddsutrustning och respiratorer inte alls finns i den utsträckning som behövs.
Från Spanien (Madrid) berättas att platserna och beredskapen inte räcker till, sjukhusen är överfulla och på vissa håll har man beslutat att ta bort respiratorer från äldre patienter och ge dem åt yngre. (Uppgiften måste kontrolleras, åtminstone stämmer det att de som insjuknat i coronaviruset är så många att sjukhusvård inte kan ges åt alla som behöver sådan vård, allra minst att intensivvårdsplatser skulle finnas för alla som behöver avancerad vård.

Jag vill inte för mycket fokusera på svåra nyheter, bara antyda det för att det ska vara klart att det finns ett akut behov av bön om hjälp.
Vi har många exempel på att ”vad människan sår ska hon också skörda”. 
Gud har ”höjt sin arm”, och vi står inför stora prövningar.

Men det är verkligen sant att Gud har gett många bevis på att Han är barmhärtig och förbarmar sig över människorna när de i sin nöd ber Gud om hjälp och nåd i nödens stund.

Låt oss ta Honom på orden!

Henrik

 

 

Fattig i anden

andlig förnyelse, kyrkan

Jag har mycket tänkt på de andliga sångernas betydelse. Vi vet alla att psalmboken förr i tiden var boken nr 1 – de fattiga hade ”särken och psalmboken”.

Det kunde bero på praktiska  orsaker: en  Bibel var dyr, den fanns inte att få så lätt osv.

Psalmboken (eller sångböcker) kan inte ersätta Bibeln. Men samtidigt var gamla sånger i hög grad traditionsbärare i god mening. De traderade evangeliet mycket djupare och mera mångsidigt än dagens mantraliknande sånger.

De har också en viktig uppgift, inte minst om de sjungs i en miljö där enkla ord ”väcker ett ackord”.

Ett exempel på en god utläggning av ”fattiga i anden” (lärjungaskapet, Matt 5) är sången Vik ej ur mitt hjärta.

 

1. Vik ej ur mitt hjärta,
hälsosamma smärta:
andens fattigdom.
Säg mej mina brister,
att jag aldrig mister
nådens rikedom.

2. Vandringsman på jorden,
fatta djupt de orden:
blott som arma, små
nåden vi erfare.
Gud, den underbare
har beslutat så.

3. Blir du självbelåten
har du lämnat stråten
som till livet bär.
De som synden kände
sökte och använde
vad oss givet är.

4. Hellre må du ligga
djupt i stoft och tigga
nåd i Jesu blod
än att självrättfärdig,
helig, stark och värdig,
äga tröst och mod.

5. Hellre syndbelastad,
under domen kastad,
fallen och oren.
Publikan och sköka
kan sin Jesus söka
förr än farisén.

6. Milde Gud, bevara
mej från denna fara:
självrättfärdighet!
Men i Kristus giv mej
tröst och kraft och bliv mej
du all salighet!

7. Tron, det helga, höga,
underbara öga,
stärk nu i min själ.
Äkta pärlan klara
väl åt mej bevara
till mitt högsta väl.

8. Nådens verk du live,
regn och sol du give,
följ vad sätt du vill,
om blott så du för mej,
att för evigt hör mej
himmelriket till!

 

En vers som jag saknar i Andreas Holmbergs utmärkta och innehållsrika psalmblogg är denna:

”Göm mig undan världen;
Jag är rädd för flärden,
jag är rädd för mig.
Den till Jesus hunnit,
har väl vägen funnit,
men kan irra sig.”

Jag har ett personligt minne av den från 1968. Jag hade förmånen att ackompanjera biskopen i Stavanger Olav Hagesæther, som sjöng denna sång. Fin röst, kommer jag ihåg nu.
Men det jag speciellt minns var att han sjöng den ovan citerade versen. Jag sade åt honom att du är den första biskop som jag har hört säga eller sjunga ”Jag är rädd för mig”.

Jag har hört många säga ”jag är rädd för biskopen”, inte minst under den senare tiden. Unga präster som känt att de måste kompromissa för att ”duga”, det kan gälla utkomst, familj, ekonomi osv. Men bara en biskop som sagt: jag är rädd för mig (vilket ju inte utesluter att andra kan ha tänkt och känt så).

Jag har aldrig behövt vara rädd för någon biskop, har blivit i stort sett välbehandlad (med undantag kanske av en biskop). Jag måste ju också fråga mig hur det skulle ha varit att ha en som sån jag som präst i sitt stift.

Men den norske biskopens sång är ett uttryck för den nya människans kamp. Det är gemenskapen med Kristus som lär en människa att säga eller sjunga som Cassel (och Rosenius) skriver: jag är rädd för mig, vad jag kan ställa till med, som är kontraproduktivt för Guds rike, för min och andras tro. Jag kan instämma i dessa ord: jag är rädd för mig.

I Dagens lösen idag (åtm i den finländska upplagan) finns en vers av denna sång citerad. Den anförs som en bevis skriven ac Carl Gustaf Cassel, vilket ju också Andreas bekräftar. Ofta brukar man tala om sången som ett verk av Rosenius.
Kanske kan Andreas Holmberg vid tillfälle kommentera detta.

Det finns flera verser (de var väl ursprungligen drygt 10), bl.a i Nordisk Sång nr 263.

I alla fall är det, trots den gamla språkdräkten, en härlig utläggning av Lärjungaskapet, av detta som Johannes döparen också gav uttryck för: ”det är som sig bör att Han växer till och jag förminskas”.

Bland oss kristna finns det – tyvärr – alltför mycket av den diskussion som lärjungarna förde ännu på vägen till Jerusalem, där Jesus greps, torterades och dödades på korset. Vem av oss är störst?

Nej andens fattigdom, som inte ska förväxlas med andefattigdom (där den Helige Ande inte får rum). Det är den kristnes ”slag på höftsenan” (jfr Jakobs kamp) som gör att man haltar fattig och klämd, men rik i Herren och hans trofasthet!

Henrik

Text: C G Cassel (?) 1843 (60 år), C O Rosenius 1850 (34 år), ngt bearb. 2010
Musik: Oscar Ahnfelt

P.S. Andreas Holmbergs psalmblogg finns på http://svps1986.blogspot.com

Böner som hjälper

kyrkan

Under mitt liv som präst har jag ibland mött människor som säger att de inte kan be.
De skulle gärna be, men finner inte ord. De har kanske glömt Fader vår, och tycker kanske formuleringarna är litet svåra.

Men det kan också bero på att man har en fel föreställning om vad bön är. Bön är att sträcka ut en tom hand och be om hjälp. Om man är mycket trött och inte orkar formulera sig så ska man komma ihåg att Jesu namn, (Jesus) är en bön (”var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst, Rom 10:13). Detta har jag försökt säga till alla konfirmander som jag har haft, och jag hoppas de minns det.

Men det finns enkla böner som kan bli till hjälp. Här följer några.
En av bönerna ur vår kyrkohandbok, som jag ofta har använt, är den här:

O, du allra mildaste, korsfäste Herre Jesus Kristus.
Förbarma dig över mig, fattiga syndare.
Se till mig med barmhärtighet,
så som du såg till Petrus
när han hade förnekat dig,
så som du såg till synderskan i fariséens hus
och till rövaren på korset.

Ge mig din heliga nåd så att jag med Petrus
gråter över mina synder,
med synderskan älskar dig av hela mitt hjärta
och med rövaren evigt får se ditt heliga ansikte.

Det fina med den bönen är att vi är i gott sällskap! Petrus, han som lovade mycket (om också alla andra sviker… räkna med mig!) men inte kunde hålla det. ”Synderskan” i fariséens hus (Luk 7:36-50), som människor pekade ut (men de glömde att förstå att de själva var i samma båt). Hennes liv var föremål för skvaller, menande blickar mm och de flesta kanske trodde att de var bättre. Rövaren på korset, han som inte ens kunde knäppa händerna för att visa att han menade allvar, och som inte kunde gottgöra någonting, bara hoppas på Guds nåd.
De vill uppmuntra dig och mig att be om förlåtelse, att inte lyssna till den ondes ”det är för sent”, ”du har haft chansen många gånger men inte valt att ta vara på den”, ”din synd är för stor”, ”du visste vad som var rätt, men gjorde ändå inte det” osv.
”Gå bort Satan”, sade Jesus. Tala inte med djävulen om din synd, tala med Jesus!

Det gick bra för Petrus, för synderskan i fariséens hus och för rövaren på korset! (läs Joh 21, Mark 16:7; Luk 7::50 och Luk 23:42,43).

En annan bön som vi ofta bad förr, brukar kallas Juniorbönen.

Jesus, kom in,
rena mitt sinn’,
kom in i mitt hjärta, Jesus
Kom in, bo kvar, min styrka var,
kom in i mitt hjärta, Jesus.

Juniorbönen har varit mycket använd, åtminstone förr. Kanske är det många som ännu ber den. Ingenting hindrar oss att börja använda den igen. Gud hör bön!

 

En tredje bön ska jag lära dig. Den har jag ganska nyligen lärt mig, och den är mycket enkel, så enkel att någon kanske tycker att det inte är en ”riktig” bön.
Men Jesus sade att vi inte ska rada tomma ord och tro – som fariséerna – att Gud hör och man ber med många ord och att bönen måste vara lång eller vara tillräckligt fin och väl formulerad för att Gud ska höra. Man behöver inte säga som en bok antydde: Herr Gud, det är Anna… Man får be om allt, stort eller smått.

Nu ska du få en bön, en bön som min vän och broder Göran Landgren (kyrkoherde emeritus nu) hade fått av Morris Vaagenes, från St Paul, Minnesota.

Jag kan inte, Herre.
Du kan.
Herre, hjälp mig!
Tack Herre!

Men du kan också be med egna ord. Det behöver inte vara krångligt.

Du behöver inte ens göra som den afrikanska pojke jag hörde om. Någon märkte att han böjde knä på marken och började läsa alfabetet som han hade lärt sig i skolan.
– Vad gör du? frågade någon.
– Jag ber, svarade pojken.
– Inte är det där någon bön, tyckte han som förundrade sig,
Men pojken svarade: jag vet inte riktigt hur man ska be, så jag tänkte att om jag ger alla bokstäverna åt Gud så kan Han säkert formulera en bön av dem!

Jesus har sagt: Be, så ska ni få.
Det kan man bara testa om man tar Jesus på orden.

Henrik

 

 

 

Guds finger

andlig förnyelse, kyrkan

För många människor, särskilt i västvärlden, är verbet ”se” mycket avgörande. Det gäller också tron och sanningsfrågor i stort. ”Om jag inte får se, kan jag inte tro.”

För Jesu samtid, och ännu idag inom judendomen (och utöver den) är verbet höra mycket mera avgörande. Judendomens ”shema” (en trosbekännelse, eller kanske en bön), som läses varje dag (5 Mos 6:4-9, 5 Mos 11:13-21, 4 Mos 15:37-41), har fått sitt namn av det första ordet ’shema’ = hör! Ordet höra är avgörande.

Därför lyssnade fariséerna och de laglärda (skriftlärda) noga till Jesus och vad han sade. Det gällde också andra, ”folket”, som kan ha varit både fariséer, laglärda och andra.

Det finns en mycket intressant konfrontation mellan Jesus och ’folket’ i Luk 11: ”Men några av dem sade: ”Det är med hjälp av Beelsebul, de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna.” (Lk. 11:15).

Jesus pekade på det omöjliga att de onda andarna och den onde kommer i strid med varann och säger:

”Men han visste vad de tänkte och sade till dem: ”Ett rike som har kommit i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller på hus. Om nu Satan har kommit i strid med sig själv, hur kan då hans rike bestå? Ni säger att det är med hjälp av Beelsebul som jag driver ut de onda andarna.”  (Lk. 11:17,18).

Det kan man ganska bra förstå. Den onde bekämpar inte det onda, utan det goda.

Men sen till Jesu ord, som jag mycket tänkt på dessa dagar: ”Men om det är med Guds finger jag driver ut de onda andarna, då har Guds rike kommit till er. (Lk. 11:20).

När Jesus sade ”Guds finger” var det något som åhörarna kände igen.

Några rader om varför jag tror det var så.

En av grundsanningarna i Gamla testamentet är att Gud skrev ”med sitt finger” på Lagens två stentavlor. Det är ett uttryck för att Lagen, Guds bud inte är ”påhittade” eller ”uppfunna” av människor, bakade under århundraden av tradering (överföring) från en generation till nästa osv. De uttryckte Guds vilja och de tio budorden är ett av Lagens viktigaste element. Så är det ännu idag.

Men uttrycket Guds finger finns också i ett annat sammanhang.
Jag har tidigare skrivit om Faraos hjärta och de prövningar som Farao utsattes för. Han ville inte att folket skulle få fara ut i öknen för att hålla gudstjänst åt HERREN.

Det berättas om tio plågor (2 Mos 7-11) som kom över Farao och Egypten. Det började med att Nilens vatten blev blod. Den tionde och sista plågan var att HERREN skall ”slå allt förstfött i Egyptens land” (2 Mos 11: 4,5).
Israels menighet skulle ta ett felfritt, årsgammalt lamm och slakta det. Lammets blod skulle strykas på dörrposterna (2 Mos 12:7). Då skall HERREN ”gå förbi” (pasaḥ = passera, gå förbi, därifrån har vi ordet påsk, pesaḥ i hebreiskan) och Lammets blod ska skona dem och HERRENs vrede ska inte drabba dem.

För någon läsare kanske detta verkar speciellt, det bygger på det faktum att ”Jesus var jude och talade till judar på judars vis”, genom att bygga på Gamla testamentet i all sin undervisning. Han kom inte för att upphäva Skriften (GT) utan för att fullborda den (Matt 5:17,18), för att visa att det var om Honom som GT talade, Han är uppfyllelsen av Guds löfte.

När nu Jesus talade om ”Guds finger”, hörde åhörarna en anspelning på bestämda texter i GT. En av dem var det som de egyptiska spåmännen sade. De hade på Faraos order kunnat imitera vissa av de under som HERREN bad Mose uträtta. Men i samband med den tredje plågan (myggor i massor!) kunde de inte rå på plågan (2 Mos 8:18). De sade då: ”Detta är Guds finger.”

Nu tänker jag såhär (pröva detta, kommentera gärna) att plågorna som kom över världen då (över Egypten och Farao) har ett slags motsvarighet i prövningarna som övergår världen nu.

I 2 Krön 7:14,15 talas om tre prövningar, som kan komma över folket som vänder sig från HERREN (se Risto Huvilas bloggtext, som jag infogar på min sida): torka, gräshoppor och pest. Det märkliga är ju att dessa prövningar nu drabbat världen inom loppet av några månader (Australiens bränder, torka på många håll, gräshoppor, som invaderat stora områden i Afrika, pest – ja vad kan det vara, är det kanske det vi nu upplever?)

Nu vill jag inte spekulera, var och en kan se vad Bibeln talar om och vad som sker i tiden. Många kanske tänker att t.ex. gräshoppor som stort problem inte har med modern tid att göra. Vi som varit oroliga för krig och konflikter ska drabbas av gräshoppor? Kanske alltså inte vi här i norr, men vår värld nog.

Summa summarum: när Jesus talar om ”Guds finger”, säger han: ”Men om det är med Guds finger jag driver ut de onda andarna, då har Guds rike kommit till er.” (Luk. 11:20).

Jag tror faktiskt att ganska många människor idag har en förnimmelse av att Gud har höjt fingret, att människan har trotsat Guds vilja.
Gud kallar till omvändelse, till att söka HERREN Jesus Kristus, i Ordet, i bönen, i den kristna gemenskapen, i nattvarden (Apg 2:42). Eller kanske rättare sagt: Gud har höjt fingret som ett tecken på att Han söker människan!

Det är bra att regeringen och våra myndigheter försöker bekämpa coronaviruset. De har mitt och mångas, förhoppningsvis allas, helhjärtade stöd.
Det som jag nu skriver är inte bort från, eller en kritik av dessa åtgärder.

Men det djupa ärendet i denna märkliga, världsvida kris är att Guds finger är tecknet på att Guds rike har kommit till oss, till vår värld. Det handlar om allvar. Men det handlar framför allt om Guds stora kärlek och Guds löfte om hjälp för alla som söker Honom och förtröstar på Hans barmhärtighet.

Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig. (Apg 17:30)

Låt oss nu be för varann, för våra medmänniskor nära och fjärran! Den möjligheten – och rättigheten – har alla!

Henrik

Fortsättning följer

kyrkan

Fortsättning följer! Så brukar det ju heta i artiklar och följetonger mm.

Så skriver jag också idag, dels därför att jag också denna gång skriver om coronaläget och den prövning vi alla står i, eller kanske snarare trots allt, den prövning vi alla står inför. För fortsättning följer!

Man kan försöka trösta och uppmuntra varann på olika sätt. Det sämsta är att förneka den obehagliga verkligheten. Alla förstår att detta är ett mycket dåligt sätt.

  • Tyvärr fanns det nog drag av detta i den officiella hanteringen: ”Om det nu kommer hit, vilket inte är särskilt troligt, blir det sannolikt en lindrig prövning.”
    Och sen den förfärliga nationella sjukan att alltid jämföra oss med andra länder, till vår fördel och deras nackdel! ”Vi har en betydligt bättre beredskap än många, t.o.m. de flesta andra länder.” Detta har man varit tvungen att revidera nu, precis som i idrottssammanhang när olika ”förklaringsstudior” berättar varför det inte riktigt gick som planerat.
    Det gör ont att skriva detta, det handlar om mitt eget land. Men ”stolthet går före undergång och högmod går före fall. (Ords. 16:18).
  • Låt mig gärna tillägga att jag är övertygad om att vi har mycket duktiga läkare och kompetent folk på så många poster. Det säger jag med glädje, inte i högmod. Det är bara jämförelsen som jag tycker vi måste komma ifrån. Också andra försöker, och kan!

Det väsentliga är att se verkligheten i ögonen och göra det bästa av situationen. Högmod är ingen väg, men missmod inte heller.

I mitt förra inlägg skrev jag att jag har förnimmelsen att detta som hela världen nu går igenom är något mera än en mänsklig olycka, en mängd olyckliga omständigheter som resulterar i verkliga svårigheter. Jag tror att det är ett tilltal av Gud, himlens och jordens Skapare och Herre, som vi behöver söka och lyssna efter.

Det finns i Guds Ord, i Bibeln alltså, exempel på olika sätt att reagera.

Den första reaktionen (om vi står inför något som vi inte kan förneka att finns, se ovan) är vad man kunde kalla Faraos hjärta.

Faraos hjärta

Mose och Aron gick till farao, när de såg hur Guds folk (Israels barn) hade blivit slavar i Egypten, och sade: ”Så säger HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!” (2 Mos 5:1).

Men farao svarade: ”Vem är HERREN? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte HERREN, inte heller tänker jag släppa Israel.”(2 Mos. 5:2).

Det finns i vår tid mycket av detta: vem är HERREN? Skulle jag lyssna på honom… Mera därom en annan gång.

Det var dock bakgrunden till det som är syndromet ’Faraos hjärta’.
I 2 Mos kap 7-11 berättas det om hur Gud sände olika plågor över Farao och Egypten.  Det slutade alltid på samma sätt. Farao bad Mose och Aron be till Gud att Han skulle ta bort plågan, ”då ska jag släppa folket så de kan offra till HERREN”. Du kan läsa om det i Bibeln, dramatisk läsning.

Men det står också att ”Farao stängde sitt hjärta.” Han böjde sig när prövningen kom, han bad t.o.m att Mose och Aron skulle be för honom (8:28), men när ”faran var över” förhärdade han sig igen.

Vårt folk har stått inför stora svårigheter. Vi har nyss firat 80 års minnet av vinterkrigets slut. Under kriget fylldes kyrkorna, man bad hemma och vid fronten. Många talade om ”vinterkrigets anda”, gamla motsättningar fick vika (bl.a. språkstriden mm) och man förenades av nöden. Du kan pröva detta, men jag tror att många vittnar om att Gud hjälpte oss.

Redan Juhani Aho hade talat om vårt folk, som folket som ”taipuu, vaan ei taitu” (ungefär: som böjer sig, men som inte brister). Det är ett positivt uttryck, om jag förstått honom rätt.
Men kanske är det också något som kan peka på motsatsen. Faraos hjärta böjer sig, när han inte ser någon annan utväg, men så snart det lättar, glömmer han all bön om hjälp och framför allt Honom som har hjälpt i nöden.

Tyvärr måste jag medge att jag känner igen mig själv i mycket. Man läser Guds Ord mera och ber flitigt när man är trängd, men sen glömmer man alltför lätt bort det. I hela västvärlden finns nu en trend: man förnekar sina rötter, att det är det kristna evangeliet som gett oss mycket av det goda vi har – för att säga det milt!

Men Gamla testamentet talar också om ”Hiskia”, kungen som blev svårt sjuk och vände sig i sin nöd till HERREN.

Hiskias hjärta

Profeten Jesaja blev sänd till Hiskia, som hade blivit dödssjuk. Jesaja sade: ”Så säger HERREN: Se om ditt hus, ty du kommer att dö och skall inte tillfriskna.” (2 Kung. 20:1).
Det var ett hårt besked och det står att Hiskia vände sig mot väggen och ropade till Gud i sin nöd. Han sade att han vandrat i trohet inför sin Gud och och med hängivet hjärta. Och så står det ”Hiskia grät mycket”.

Men innan profeten Jesaja hade hunnit ut ur staden, bad HERREN honom vända tillbaka till Hiskia. Och Hiskia fick höra: ”Så säger HERREN, din fader Davids Gud: Jag har hört din bön, jag har sett dina tårar. Se, jag skall göra dig frisk. I övermorgon skall du få gå upp till HERRENS hus.” (2 Kung 20:5)

Hiskia förstod vilket ärende Gud hade. Hiskia säger: ”Se, till mitt bästa kom denna bittra bedrövelse över mig. I din kärlek räddade du min själ ifrån förintelsens grop, i det du kastade alla mina synder bakom din rygg. (Jes. 38:17).

Det var bittert för mig, men det var ”till mitt bästa”.

Jag undrar nu om det finns likheter mellan vår situation och kung Hiskias.

I såfall är utvägen att vi vänder om till HERREN. Det utesluter inte alls det som kan och bör göras för att skydda vårt folk.

Men det räcker inte.

NU blir frågan om vi har ”Faraos hjärta”, dvs att vi försöker böja oss, utan att (i god mening) brista, att vi kalkylerar med att man kan ju alltid gå ”back to business” när det blir bättre. Kanske också så att man försöker med allt annat, tills man förstår att det inte räcker.
När man läser Bibeln, vilket jag hoppas Du gör dessa tider, ser man ett genomgående drag: Herren ser på människorna, Han har fördrag (överseende) till en tid, men den dag kommer när människan ställs till svars. Han kan komma med allvarsbudskap, och tala så (i sitt Ord, i yttre verkligheter) att människan ska förstå att det nu gäller att storstäda i sitt liv.

Vi har också genom hela Bibeln en ton: ”Ena gången talar jag om ett folk och ett rike att jag tänker rycka upp, bryta ner och förgöra det. Men om folket som jag talat om vänder om från sin ondska, ångrar jag det onda som jag hade tänkt göra mot dem. (Jer. 18:7,8).

Det finns många psalmer i Psaltaren som talar om samma sak: ”De var hungriga och törstiga, deras liv tynade bort. Men de ropade till HERREN i sin nöd och han räddade dem ur deras trångmål.” (Ps. 107:5,6).

Det kan bli betydligt svårare än det är idag. Men framtiden är alltid ljus för dem som har lagt sitt liv i Guds goda händer.
I Rom 8:31-39 har vi en lång lista på svårigheter som kan drabba oss människor (utan att säga att just vi råkar ut för allt), men budskapet är klart: ingenting kan skilja oss från Guds kärlek (oss = de som är i Kristus Jesus, Rom 8:1-2, dvs tror på Honom).

Kanske har du som läser detta irriterat dig på något, eller kanske på det mesta, och tänker: det där är bara sagor! Eller som en känd professor i vårt land sade om den kristna tron: det är ett virus!

Men kanske ska du och jag pröva oss, i bön lämna vårt liv, våra nära och kära och alla våra medmänniskor i Guds goda händer och vänta på hjälp!

Någon har sagt att Guds telefonnummer är 5015, som syftar på Ps 50:15: ..”ropa till mig på nödens dag. Jag ska rädda dig, och du ska ära mig.” (Ps. 50:15).

Fortsättning följer, på coronavirusets framfart, men framför allt på Guds fortsatta löfte att höra vår bön och hjälpa oss. Hans kärlek är utan gräns.

Henrik

Frågan

kyrkan

De flesta av oss har säkert följt med coronavirusets framfart i världen, i Europa och i vårt land. Det är en märklig nyhet som likt en dimma lagt sig över världen.
Många frågor ställs av oroliga människor om coronaviruset. Några har stark oro och ångest. Andra reser fritt och till synes obekymrat också till områden som kan utgöra en risk. Kanske bottnar det i tron att ”det inte utgör en omedelbar fara för oss i vårt land”.
Det finns många frågetecken inför den nya pandemin, den världsvida, farliga sjukdomen. Mycket kan – och skall! – göras för att förhindra en snabb spridning, genom handtvätt och genom att inte låta handen utsättas för smitta, så långt det är möjligt.
Jag tillhör dem som inte i första hand vill ”förandliga” en fråga. Det finns ganska naturliga, om också ganska dunkla fakta om hur viruset började.
Men jag vågar faktiskt säga att jag tror att detta inte kan förklaras med enbart inomvärldsliga termer. Detta börjar påminna oroväckande mycket om bibeltexternas vredesskålar (Uppenbareleseboken) och domsord.

Frågan för mig är faktiskt vad vill Gud säga oss genom denna prövning? Det är – tycker jag – ett ärende som finns bakom allt detta.
Vi ber om beskydd, för nära och kära, för kända och okända, för medmänniskor nära och fjärran. Alla behöver hjälp, och alla behöver Guds beskydd. För att inte säga: alla behöver omvända sig till HERREN, och på nytt fråga efter vägen till himlen.
Detta är inga domsord över någon människa. Jag tror inte man ska skrämma någon eller kan skrämma någon till tro på Gud.
Men jag tror att Gud söker oss människor. Och jag tror också att Gud kan bevara och beskydda oss – om vi söker hans hjälp!

HERREN välsigne oss och bevare oss!

Henrik