Henriks kommentarer

Jag har mycket tänkt på de andliga sångernas betydelse. Vi vet alla att psalmboken förr i tiden var boken nr 1 – de fattiga hade ”särken och psalmboken”.

Det kunde bero på praktiska  orsaker: en  Bibel var dyr, den fanns inte att få så lätt osv.

Psalmboken (eller sångböcker) kan inte ersätta Bibeln. Men samtidigt var gamla sånger i hög grad traditionsbärare i god mening. De traderade evangeliet mycket djupare och mera mångsidigt än dagens mantraliknande sånger.

De har också en viktig uppgift, inte minst om de sjungs i en miljö där enkla ord ”väcker ett ackord”.

Ett exempel på en god utläggning av ”fattiga i anden” (lärjungaskapet, Matt 5) är sången Vik ej ur mitt hjärta.

1. Vik ej ur mitt hjärta,
hälsosamma smärta:
andens fattigdom.
Säg mej mina brister,
att jag aldrig mister
nådens rikedom.

2. Vandringsman på jorden,
fatta djupt de orden:
blott som arma, små
nåden vi erfare.
Gud, den underbare
har beslutat så.

3. Blir du självbelåten
har du lämnat stråten
som till livet bär.
De som synden kände
sökte och använde
vad oss givet är.

4. Hellre må du ligga
djupt i stoft och tigga
nåd i Jesu blod
än att självrättfärdig,
helig, stark och värdig,
äga tröst och mod.

5. Hellre syndbelastad,
under domen kastad,
fallen och oren.
Publikan och sköka
kan sin Jesus söka
förr än farisén.

6. Milde Gud, bevara
mej från denna fara:
självrättfärdighet!
Men i Kristus giv mej
tröst och kraft och bliv mej
du all salighet!

7. Tron, det helga, höga,
underbara öga,
stärk nu i min själ.
Äkta pärlan klara
väl åt mej bevara
till mitt högsta väl.

8. Nådens verk du live,
regn och sol du give,
följ vad sätt du vill,
om blott så du för mej,
att för evigt hör mej
himmelriket till!

En vers som jag saknar i Andreas Holmbergs utmärkta och innehållsrika psalmblogg är denna:

”Göm mig undan världen;
Jag är rädd för flärden,
jag är rädd för mig.
Den till Jesus hunnit,
har väl vägen funnit,
men kan irra sig.”

Jag har ett personligt minne av den från 1968. Jag hade förmånen att ackompanjera biskopen i Stavanger Olav Hagesæther, som sjöng denna sång. Fin röst, kommer jag ihåg nu.
Men det jag speciellt minns var att han sjöng den ovan citerade versen. Jag sade åt honom att du är den första biskop som jag har hört säga eller sjunga ”Jag är rädd för mig”.

Jag har hört många säga ”jag är rädd för biskopen”, inte minst under den senare tiden. Unga präster som känt att de måste kompromissa för att ”duga”, det kan gälla utkomst, familj, ekonomi osv. Men bara en biskop som sagt: jag är rädd för mig (vilket ju inte utesluter att andra kan ha tänkt och känt så).

Jag har aldrig behövt vara rädd för någon biskop, har blivit i stort sett välbehandlad (med undantag kanske av en biskop). Jag måste ju också fråga mig hur det skulle ha varit att ha en som sån jag som präst i sitt stift.

Men den norske biskopens sång är ett uttryck för den nya människans kamp. Det är gemenskapen med Kristus som lär en människa att säga eller sjunga som Cassel (och Rosenius) skriver: jag är rädd för mig, vad jag kan ställa till med, som är kontraproduktivt för Guds rike, för min och andras tro. Jag kan instämma i dessa ord: jag är rädd för mig.

I Dagens lösen idag (åtm i den finländska upplagan) finns en vers av denna sång citerad. Den anförs som en bevis skriven ac Carl Gustaf Cassel, vilket ju också Andreas bekräftar. Ofta brukar man tala om sången som ett verk av Rosenius.
Kanske kan Andreas Holmberg vid tillfälle kommentera detta.

Det finns flera verser (de var väl ursprungligen drygt 10), bl.a i Nordisk Sång nr 263.

I alla fall är det, trots den gamla språkdräkten, en härlig utläggning av Lärjungaskapet, av detta som Johannes döparen också gav uttryck för: ”det är som sig bör att Han växer till och jag förminskas”.

Bland oss kristna finns det – tyvärr – alltför mycket av den diskussion som lärjungarna förde ännu på vägen till Jerusalem, där Jesus greps, torterades och dödades på korset. Vem av oss är störst?

Nej andens fattigdom, som inte ska förväxlas med andefattigdom (där den Helige Ande inte får rum). Det är den kristnes ”slag på höftsenan” (jfr Jakobs kamp) som gör att man haltar fattig och klämd, men rik i Herren och hans trofasthet!

Henrik

Text: C G Cassel (?) 1843 (60 år), C O Rosenius 1850 (34 år), ngt bearb. 2010
Musik: Oscar Ahnfelt

P.S. Andreas Holmbergs psalmblogg finns på http://svps1986.blogspot.com

Under mitt liv som präst har jag ibland mött människor som säger att de inte kan be.
De skulle gärna be, men finner inte ord. De har kanske glömt Fader vår, och tycker kanske formuleringarna är litet svåra.

Men det kan också bero på att man har en fel föreställning om vad bön är. Bön är att sträcka ut en tom hand och be om hjälp. Om man är mycket trött och inte orkar formulera sig så ska man komma ihåg att Jesu namn, (Jesus) är en bön (”var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst, Rom 10:13). Detta har jag försökt säga till alla konfirmander som jag har haft, och jag hoppas de minns det.

Men det finns enkla böner som kan bli till hjälp. Här följer några.
En av bönerna ur vår kyrkohandbok, som jag ofta har använt, är den här:

O, du allra mildaste, korsfäste Herre Jesus Kristus.
Förbarma dig över mig, fattiga syndare.
Se till mig med barmhärtighet,
så som du såg till Petrus
när han hade förnekat dig,
så som du såg till synderskan i fariséens hus
och till rövaren på korset.

Ge mig din heliga nåd så att jag med Petrus
gråter över mina synder,
med synderskan älskar dig av hela mitt hjärta
och med rövaren evigt får se ditt heliga ansikte.

Det fina med den bönen är att vi är i gott sällskap! Petrus, han som lovade mycket (om också alla andra sviker… räkna med mig!) men inte kunde hålla det. ”Synderskan” i fariséens hus (Luk 7:36-50), som människor pekade ut (men de glömde att förstå att de själva var i samma båt). Hennes liv var föremål för skvaller, menande blickar mm och de flesta kanske trodde att de var bättre. Rövaren på korset, han som inte ens kunde knäppa händerna för att visa att han menade allvar, och som inte kunde gottgöra någonting, bara hoppas på Guds nåd.
De vill uppmuntra dig och mig att be om förlåtelse, att inte lyssna till den ondes ”det är för sent”, ”du har haft chansen många gånger men inte valt att ta vara på den”, ”din synd är för stor”, ”du visste vad som var rätt, men gjorde ändå inte det” osv.
”Gå bort Satan”, sade Jesus. Tala inte med djävulen om din synd, tala med Jesus!

Det gick bra för Petrus, för synderskan i fariséens hus och för rövaren på korset! (läs Joh 21, Mark 16:7; Luk 7::50 och Luk 23:42,43).

En annan bön som vi ofta bad förr, brukar kallas Juniorbönen.

Jesus, kom in,
rena mitt sinn’,
kom in i mitt hjärta, Jesus
Kom in, bo kvar, min styrka var,
kom in i mitt hjärta, Jesus.

Juniorbönen har varit mycket använd, åtminstone förr. Kanske är det många som ännu ber den. Ingenting hindrar oss att börja använda den igen. Gud hör bön!

En tredje bön ska jag lära dig. Den har jag ganska nyligen lärt mig, och den är mycket enkel, så enkel att någon kanske tycker att det inte är en ”riktig” bön.
Men Jesus sade att vi inte ska rada tomma ord och tro – som fariséerna – att Gud hör och man ber med många ord och att bönen måste vara lång eller vara tillräckligt fin och väl formulerad för att Gud ska höra. Man behöver inte säga som en bok antydde: Herr Gud, det är Anna… Man får be om allt, stort eller smått.

Nu ska du få en bön, en bön som min vän och broder Göran Landgren (kyrkoherde emeritus nu) hade fått av Morris Vaagenes, från St Paul, Minnesota.

Jag kan inte, Herre.
Du kan.
Herre, hjälp mig!
Tack Herre!

Men du kan också be med egna ord. Det behöver inte vara krångligt.

Du behöver inte ens göra som den afrikanska pojke jag hörde om. Någon märkte att han böjde knä på marken och började läsa alfabetet som han hade lärt sig i skolan.
– Vad gör du? frågade någon.
– Jag ber, svarade pojken.
– Inte är det där någon bön, tyckte han som förundrade sig,
Men pojken svarade: jag vet inte riktigt hur man ska be, så jag tänkte att om jag ger alla bokstäverna åt Gud så kan Han säkert formulera en bön av dem!

Jesus har sagt: Be, så ska ni få.
Det kan man bara testa om man tar Jesus på orden.

Henrik

För många människor, särskilt i västvärlden, är verbet ”se” mycket avgörande. Det gäller också tron och sanningsfrågor i stort. ”Om jag inte får se, kan jag inte tro.”

För Jesu samtid, och ännu idag inom judendomen (och utöver den) är verbet höra mycket mera avgörande. Judendomens ”shema” (en trosbekännelse, eller kanske en bön), som läses varje dag (5 Mos 6:4-9, 5 Mos 11:13-21, 4 Mos 15:37-41), har fått sitt namn av det första ordet ’shema’ = hör! Ordet höra är avgörande.

Därför lyssnade fariséerna och de laglärda (skriftlärda) noga till Jesus och vad han sade. Det gällde också andra, ”folket”, som kan ha varit både fariséer, laglärda och andra.

Det finns en mycket intressant konfrontation mellan Jesus och ’folket’ i Luk 11: ”Men några av dem sade: ”Det är med hjälp av Beelsebul, de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna.” (Lk. 11:15).

Jesus pekade på det omöjliga att de onda andarna och den onde kommer i strid med varann och säger:

”Men han visste vad de tänkte och sade till dem: ”Ett rike som har kommit i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller på hus. Om nu Satan har kommit i strid med sig själv, hur kan då hans rike bestå? Ni säger att det är med hjälp av Beelsebul som jag driver ut de onda andarna.”  (Lk. 11:17,18).

Det kan man ganska bra förstå. Den onde bekämpar inte det onda, utan det goda.

Men sen till Jesu ord, som jag mycket tänkt på dessa dagar: ”Men om det är med Guds finger jag driver ut de onda andarna, då har Guds rike kommit till er. (Lk. 11:20).

När Jesus sade ”Guds finger” var det något som åhörarna kände igen.

Några rader om varför jag tror det var så.

En av grundsanningarna i Gamla testamentet är att Gud skrev ”med sitt finger” på Lagens två stentavlor. Det är ett uttryck för att Lagen, Guds bud inte är ”påhittade” eller ”uppfunna” av människor, bakade under århundraden av tradering (överföring) från en generation till nästa osv. De uttryckte Guds vilja och de tio budorden är ett av Lagens viktigaste element. Så är det ännu idag.

Men uttrycket Guds finger finns också i ett annat sammanhang.
Jag har tidigare skrivit om Faraos hjärta och de prövningar som Farao utsattes för. Han ville inte att folket skulle få fara ut i öknen för att hålla gudstjänst åt HERREN.

Det berättas om tio plågor (2 Mos 7-11) som kom över Farao och Egypten. Det började med att Nilens vatten blev blod. Den tionde och sista plågan var att HERREN skall ”slå allt förstfött i Egyptens land” (2 Mos 11: 4,5).
Israels menighet skulle ta ett felfritt, årsgammalt lamm och slakta det. Lammets blod skulle strykas på dörrposterna (2 Mos 12:7). Då skall HERREN ”gå förbi” (pasaḥ = passera, gå förbi, därifrån har vi ordet påsk, pesaḥ i hebreiskan) och Lammets blod ska skona dem och HERRENs vrede ska inte drabba dem.

För någon läsare kanske detta verkar speciellt, det bygger på det faktum att ”Jesus var jude och talade till judar på judars vis”, genom att bygga på Gamla testamentet i all sin undervisning. Han kom inte för att upphäva Skriften (GT) utan för att fullborda den (Matt 5:17,18), för att visa att det var om Honom som GT talade, Han är uppfyllelsen av Guds löfte.

När nu Jesus talade om ”Guds finger”, hörde åhörarna en anspelning på bestämda texter i GT. En av dem var det som de egyptiska spåmännen sade. De hade på Faraos order kunnat imitera vissa av de under som HERREN bad Mose uträtta. Men i samband med den tredje plågan (myggor i massor!) kunde de inte rå på plågan (2 Mos 8:18). De sade då: ”Detta är Guds finger.”

Nu tänker jag såhär (pröva detta, kommentera gärna) att plågorna som kom över världen då (över Egypten och Farao) har ett slags motsvarighet i prövningarna som övergår världen nu.

I 2 Krön 7:14,15 talas om tre prövningar, som kan komma över folket som vänder sig från HERREN (se Risto Huvilas bloggtext, som jag infogar på min sida): torka, gräshoppor och pest. Det märkliga är ju att dessa prövningar nu drabbat världen inom loppet av några månader (Australiens bränder, torka på många håll, gräshoppor, som invaderat stora områden i Afrika, pest – ja vad kan det vara, är det kanske det vi nu upplever?)

Nu vill jag inte spekulera, var och en kan se vad Bibeln talar om och vad som sker i tiden. Många kanske tänker att t.ex. gräshoppor som stort problem inte har med modern tid att göra. Vi som varit oroliga för krig och konflikter ska drabbas av gräshoppor? Kanske alltså inte vi här i norr, men vår värld nog.

Summa summarum: när Jesus talar om ”Guds finger”, säger han: ”Men om det är med Guds finger jag driver ut de onda andarna, då har Guds rike kommit till er.” (Luk. 11:20).

Jag tror faktiskt att ganska många människor idag har en förnimmelse av att Gud har höjt fingret, att människan har trotsat Guds vilja.
Gud kallar till omvändelse, till att söka HERREN Jesus Kristus, i Ordet, i bönen, i den kristna gemenskapen, i nattvarden (Apg 2:42). Eller kanske rättare sagt: Gud har höjt fingret som ett tecken på att Han söker människan!

Det är bra att regeringen och våra myndigheter försöker bekämpa coronaviruset. De har mitt och mångas, förhoppningsvis allas, helhjärtade stöd.
Det som jag nu skriver är inte bort från, eller en kritik av dessa åtgärder.

Men det djupa ärendet i denna märkliga, världsvida kris är att Guds finger är tecknet på att Guds rike har kommit till oss, till vår värld. Det handlar om allvar. Men det handlar framför allt om Guds stora kärlek och Guds löfte om hjälp för alla som söker Honom och förtröstar på Hans barmhärtighet.

Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig. (Apg 17:30)

Låt oss nu be för varann, för våra medmänniskor nära och fjärran! Den möjligheten – och rättigheten – har alla!

Henrik

Fortsättning följer! Så brukar det ju heta i artiklar och följetonger mm.

Så skriver jag också idag, dels därför att jag också denna gång skriver om coronaläget och den prövning vi alla står i, eller kanske snarare trots allt, den prövning vi alla står inför. För fortsättning följer!

Man kan försöka trösta och uppmuntra varann på olika sätt. Det sämsta är att förneka den obehagliga verkligheten. Alla förstår att detta är ett mycket dåligt sätt.

• Tyvärr fanns det nog drag av detta i den officiella hanteringen: ”Om det nu kommer hit, vilket inte är särskilt troligt, blir det sannolikt en lindrig prövning.”

  Och sen den förfärliga nationella sjukan att alltid jämföra oss med andra länder, till vår fördel och deras nackdel! ”Vi har en betydligt bättre beredskap än många, t.o.m. de flesta andra länder.” Detta har man varit tvungen att revidera nu, precis som i idrottssammanhang när olika ”förklaringsstudior” berättar varför det inte riktigt gick som planerat.

  Det gör ont att skriva detta, det handlar om mitt eget land. Men ”stolthet går före undergång och högmod går före fall. (Ords. 16:18).

• Låt mig gärna tillägga att jag är övertygad om att vi har mycket duktiga läkare och kompetent folk på så många poster. Det säger jag med glädje, inte i högmod. Det är bara jämförelsen som jag tycker vi måste komma ifrån. Också andra försöker, och kan!

Det väsentliga är att se verkligheten i ögonen och göra det bästa av situationen. Högmod är ingen väg, men missmod inte heller.

I mitt förra inlägg skrev jag att jag har förnimmelsen att detta som hela världen nu går igenom är något mera än en mänsklig olycka, en mängd olyckliga omständigheter som resulterar i verkliga svårigheter. Jag tror att det är ett tilltal av Gud, himlens och jordens Skapare och Herre, som vi behöver söka och lyssna efter.

Det finns i Guds Ord, i Bibeln alltså, exempel på olika sätt att reagera.

Den första reaktionen (om vi står inför något som vi inte kan förneka att finns, se ovan) är vad man kunde kalla Faraos hjärta.

Faraos hjärta

Mose och Aron gick till farao, när de såg hur Guds folk (Israels barn) hade blivit slavar i Egypten, och sade: ”Så säger HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!” (2 Mos 5:1).

Men farao svarade: ”Vem är HERREN? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte HERREN, inte heller tänker jag släppa Israel.”(2 Mos. 5:2).

Det finns i vår tid mycket av detta: vem är HERREN? Skulle jag lyssna på honom… Mera därom en annan gång.

Det var dock bakgrunden till det som är syndromet ’Faraos hjärta’.
I 2 Mos kap 7-11 berättas det om hur Gud sände olika plågor över Farao och Egypten.  Det slutade alltid på samma sätt. Farao bad Mose och Aron be till Gud att Han skulle ta bort plågan, ”då ska jag släppa folket så de kan offra till HERREN”. Du kan läsa om det i Bibeln, dramatisk läsning.

Men det står också att ”Farao stängde sitt hjärta.” Han böjde sig när prövningen kom, han bad t.o.m att Mose och Aron skulle be för honom (8:28), men när ”faran var över” förhärdade han sig igen.

Vårt folk har stått inför stora svårigheter. Vi har nyss firat 80 års minnet av vinterkrigets slut. Under kriget fylldes kyrkorna, man bad hemma och vid fronten. Många talade om ”vinterkrigets anda”, gamla motsättningar fick vika (bl.a. språkstriden mm) och man förenades av nöden. Du kan pröva detta, men jag tror att många vittnar om att Gud hjälpte oss.

Redan Juhani Aho hade talat om vårt folk, som folket som ”taipuu, vaan ei taitu” (ungefär: som böjer sig, men som inte brister). Det är ett positivt uttryck, om jag förstått honom rätt.
Men kanske är det också något som kan peka på motsatsen. Faraos hjärta böjer sig, när han inte ser någon annan utväg, men så snart det lättar, glömmer han all bön om hjälp och framför allt Honom som har hjälpt i nöden.

Tyvärr måste jag medge att jag känner igen mig själv i mycket. Man läser Guds Ord mera och ber flitigt när man är trängd, men sen glömmer man alltför lätt bort det. I hela västvärlden finns nu en trend: man förnekar sina rötter, att det är det kristna evangeliet som gett oss mycket av det goda vi har – för att säga det milt!

Men Gamla testamentet talar också om ”Hiskia”, kungen som blev svårt sjuk och vände sig i sin nöd till HERREN.

Hiskias hjärta

Profeten Jesaja blev sänd till Hiskia, som hade blivit dödssjuk. Jesaja sade: ”Så säger HERREN: Se om ditt hus, ty du kommer att dö och skall inte tillfriskna.” (2 Kung. 20:1).
Det var ett hårt besked och det står att Hiskia vände sig mot väggen och ropade till Gud i sin nöd. Han sade att han vandrat i trohet inför sin Gud och och med hängivet hjärta. Och så står det ”Hiskia grät mycket”.

Men innan profeten Jesaja hade hunnit ut ur staden, bad HERREN honom vända tillbaka till Hiskia. Och Hiskia fick höra: ”Så säger HERREN, din fader Davids Gud: Jag har hört din bön, jag har sett dina tårar. Se, jag skall göra dig frisk. I övermorgon skall du få gå upp till HERRENS hus.” (2 Kung 20:5)

Hiskia förstod vilket ärende Gud hade. Hiskia säger: ”Se, till mitt bästa kom denna bittra bedrövelse över mig. I din kärlek räddade du min själ ifrån förintelsens grop, i det du kastade alla mina synder bakom din rygg. (Jes. 38:17).

Det var bittert för mig, men det var ”till mitt bästa”.

Jag undrar nu om det finns likheter mellan vår situation och kung Hiskias.

I såfall är utvägen att vi vänder om till HERREN. Det utesluter inte alls det som kan och bör göras för att skydda vårt folk.

Men det räcker inte.

NU blir frågan om vi har ”Faraos hjärta”, dvs att vi försöker böja oss, utan att (i god mening) brista, att vi kalkylerar med att man kan ju alltid gå ”back to business” när det blir bättre. Kanske också så att man försöker med allt annat, tills man förstår att det inte räcker.
När man läser Bibeln, vilket jag hoppas Du gör dessa tider, ser man ett genomgående drag: Herren ser på människorna, Han har fördrag (överseende) till en tid, men den dag kommer när människan ställs till svars. Han kan komma med allvarsbudskap, och tala så (i sitt Ord, i yttre verkligheter) att människan ska förstå att det nu gäller att storstäda i sitt liv.

Vi har också genom hela Bibeln en ton: ”Ena gången talar jag om ett folk och ett rike att jag tänker rycka upp, bryta ner och förgöra det. Men om folket som jag talat om vänder om från sin ondska, ångrar jag det onda som jag hade tänkt göra mot dem. (Jer. 18:7,8).

Det finns många psalmer i Psaltaren som talar om samma sak: ”De var hungriga och törstiga, deras liv tynade bort. Men de ropade till HERREN i sin nöd och han räddade dem ur deras trångmål.” (Ps. 107:5,6).

Det kan bli betydligt svårare än det är idag. Men framtiden är alltid ljus för dem som har lagt sitt liv i Guds goda händer.
I Rom 8:31-39 har vi en lång lista på svårigheter som kan drabba oss människor (utan att säga att just vi råkar ut för allt), men budskapet är klart: ingenting kan skilja oss från Guds kärlek (oss = de som är i Kristus Jesus, Rom 8:1-2, dvs tror på Honom).

Kanske har du som läser detta irriterat dig på något, eller kanske på det mesta, och tänker: det där är bara sagor! Eller som en känd professor i vårt land sade om den kristna tron: det är ett virus!

Men kanske ska du och jag pröva oss, i bön lämna vårt liv, våra nära och kära och alla våra medmänniskor i Guds goda händer och vänta på hjälp!

Någon har sagt att Guds telefonnummer är 5015, som syftar på Ps 50:15: ..”ropa till mig på nödens dag. Jag ska rädda dig, och du ska ära mig.” (Ps. 50:15).

Fortsättning följer, på coronavirusets framfart, men framför allt på Guds fortsatta löfte att höra vår bön och hjälpa oss. Hans kärlek är utan gräns.

Henrik

De flesta av oss har säkert följt med coronavirusets framfart i världen, i Europa och i vårt land. Det är en märklig nyhet som likt en dimma lagt sig över världen.
Många frågor ställs av oroliga människor om coronaviruset. Några har stark oro och ångest. Andra reser fritt och till synes obekymrat också till områden som kan utgöra en risk. Kanske bottnar det i tron att ”det inte utgör en omedelbar fara för oss i vårt land”.
Det finns många frågetecken inför den nya pandemin, den världsvida, farliga sjukdomen. Mycket kan – och skall! – göras för att förhindra en snabb spridning, genom handtvätt och genom att inte låta handen utsättas för smitta, så långt det är möjligt.
Jag tillhör dem som inte i första hand vill ”förandliga” en fråga. Det finns ganska naturliga, om också ganska dunkla fakta om hur viruset började.
Men jag vågar faktiskt säga att jag tror att detta inte kan förklaras med enbart inomvärldsliga termer. Detta börjar påminna oroväckande mycket om bibeltexternas vredesskålar (Uppenbareleseboken) och domsord.

Frågan för mig är faktiskt vad vill Gud säga oss genom denna prövning? Det är – tycker jag – ett ärende som finns bakom allt detta.
Vi ber om beskydd, för nära och kära, för kända och okända, för medmänniskor nära och fjärran. Alla behöver hjälp, och alla behöver Guds beskydd. För att inte säga: alla behöver omvända sig till HERREN, och på nytt fråga efter vägen till himlen.
Detta är inga domsord över någon människa. Jag tror inte man ska skrämma någon eller kan skrämma någon till tro på Gud.
Men jag tror att Gud söker oss människor. Och jag tror också att Gud kan bevara och beskydda oss – om vi söker hans hjälp!

HERREN välsigne oss och bevare oss!

Henrik