Fortsättning följer

Fortsättning följer! Så brukar det ju heta i artiklar och följetonger mm.

Så skriver jag också idag, dels därför att jag också denna gång skriver om coronaläget och den prövning vi alla står i, eller kanske snarare trots allt, den prövning vi alla står inför. För fortsättning följer!

Man kan försöka trösta och uppmuntra varann på olika sätt. Det sämsta är att förneka den obehagliga verkligheten. Alla förstår att detta är ett mycket dåligt sätt.

  • Tyvärr fanns det nog drag av detta i den officiella hanteringen: ”Om det nu kommer hit, vilket inte är särskilt troligt, blir det sannolikt en lindrig prövning.”
    Och sen den förfärliga nationella sjukan att alltid jämföra oss med andra länder, till vår fördel och deras nackdel! ”Vi har en betydligt bättre beredskap än många, t.o.m. de flesta andra länder.” Detta har man varit tvungen att revidera nu, precis som i idrottssammanhang när olika ”förklaringsstudior” berättar varför det inte riktigt gick som planerat.
    Det gör ont att skriva detta, det handlar om mitt eget land. Men ”stolthet går före undergång och högmod går före fall. (Ords. 16:18).
  • Låt mig gärna tillägga att jag är övertygad om att vi har mycket duktiga läkare och kompetent folk på så många poster. Det säger jag med glädje, inte i högmod. Det är bara jämförelsen som jag tycker vi måste komma ifrån. Också andra försöker, och kan!

Det väsentliga är att se verkligheten i ögonen och göra det bästa av situationen. Högmod är ingen väg, men missmod inte heller.

I mitt förra inlägg skrev jag att jag har förnimmelsen att detta som hela världen nu går igenom är något mera än en mänsklig olycka, en mängd olyckliga omständigheter som resulterar i verkliga svårigheter. Jag tror att det är ett tilltal av Gud, himlens och jordens Skapare och Herre, som vi behöver söka och lyssna efter.

Det finns i Guds Ord, i Bibeln alltså, exempel på olika sätt att reagera.

Den första reaktionen (om vi står inför något som vi inte kan förneka att finns, se ovan) är vad man kunde kalla Faraos hjärta.

Faraos hjärta

Mose och Aron gick till farao, när de såg hur Guds folk (Israels barn) hade blivit slavar i Egypten, och sade: ”Så säger HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!” (2 Mos 5:1).

Men farao svarade: ”Vem är HERREN? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte HERREN, inte heller tänker jag släppa Israel.”(2 Mos. 5:2).

Det finns i vår tid mycket av detta: vem är HERREN? Skulle jag lyssna på honom… Mera därom en annan gång.

Det var dock bakgrunden till det som är syndromet ’Faraos hjärta’.
I 2 Mos kap 7-11 berättas det om hur Gud sände olika plågor över Farao och Egypten.  Det slutade alltid på samma sätt. Farao bad Mose och Aron be till Gud att Han skulle ta bort plågan, ”då ska jag släppa folket så de kan offra till HERREN”. Du kan läsa om det i Bibeln, dramatisk läsning.

Men det står också att ”Farao stängde sitt hjärta.” Han böjde sig när prövningen kom, han bad t.o.m att Mose och Aron skulle be för honom (8:28), men när ”faran var över” förhärdade han sig igen.

Vårt folk har stått inför stora svårigheter. Vi har nyss firat 80 års minnet av vinterkrigets slut. Under kriget fylldes kyrkorna, man bad hemma och vid fronten. Många talade om ”vinterkrigets anda”, gamla motsättningar fick vika (bl.a. språkstriden mm) och man förenades av nöden. Du kan pröva detta, men jag tror att många vittnar om att Gud hjälpte oss.

Redan Juhani Aho hade talat om vårt folk, som folket som ”taipuu, vaan ei taitu” (ungefär: som böjer sig, men som inte brister). Det är ett positivt uttryck, om jag förstått honom rätt.
Men kanske är det också något som kan peka på motsatsen. Faraos hjärta böjer sig, när han inte ser någon annan utväg, men så snart det lättar, glömmer han all bön om hjälp och framför allt Honom som har hjälpt i nöden.

Tyvärr måste jag medge att jag känner igen mig själv i mycket. Man läser Guds Ord mera och ber flitigt när man är trängd, men sen glömmer man alltför lätt bort det. I hela västvärlden finns nu en trend: man förnekar sina rötter, att det är det kristna evangeliet som gett oss mycket av det goda vi har – för att säga det milt!

Men Gamla testamentet talar också om ”Hiskia”, kungen som blev svårt sjuk och vände sig i sin nöd till HERREN.

Hiskias hjärta

Profeten Jesaja blev sänd till Hiskia, som hade blivit dödssjuk. Jesaja sade: ”Så säger HERREN: Se om ditt hus, ty du kommer att dö och skall inte tillfriskna.” (2 Kung. 20:1).
Det var ett hårt besked och det står att Hiskia vände sig mot väggen och ropade till Gud i sin nöd. Han sade att han vandrat i trohet inför sin Gud och och med hängivet hjärta. Och så står det ”Hiskia grät mycket”.

Men innan profeten Jesaja hade hunnit ut ur staden, bad HERREN honom vända tillbaka till Hiskia. Och Hiskia fick höra: Så säger HERREN, din fader Davids Gud: Jag har hört din bön, jag har sett dina tårar. Se, jag skall göra dig frisk. I övermorgon skall du få gå upp till HERRENS hus.” (2 Kung 20:5)

Hiskia förstod vilket ärende Gud hade. Hiskia säger: ”Se, till mitt bästa kom denna bittra bedrövelse över mig. I din kärlek räddade du min själ ifrån förintelsens grop, i det du kastade alla mina synder bakom din rygg. (Jes. 38:17).

Det var bittert för mig, men det var ”till mitt bästa”.

Jag undrar nu om det finns likheter mellan vår situation och kung Hiskias.

I såfall är utvägen att vi vänder om till HERREN. Det utesluter inte alls det som kan och bör göras för att skydda vårt folk.

Men det räcker inte.

NU blir frågan om vi har ”Faraos hjärta”, dvs att vi försöker böja oss, utan att (i god mening) brista, att vi kalkylerar med att man kan ju alltid gå ”back to business” när det blir bättre. Kanske också så att man försöker med allt annat, tills man förstår att det inte räcker.
När man läser Bibeln, vilket jag hoppas Du gör dessa tider, ser man ett genomgående drag: Herren ser på människorna, Han har fördrag (överseende) till en tid, men den dag kommer när människan ställs till svars. Han kan komma med allvarsbudskap, och tala så (i sitt Ord, i yttre verkligheter) att människan ska förstå att det nu gäller att storstäda i sitt liv.

Vi har också genom hela Bibeln en ton: ”Ena gången talar jag om ett folk och ett rike att jag tänker rycka upp, bryta ner och förgöra det. Men om folket som jag talat om vänder om från sin ondska, ångrar jag det onda som jag hade tänkt göra mot dem. (Jer. 18:7,8).

Det finns många psalmer i Psaltaren som talar om samma sak: ”De var hungriga och törstiga, deras liv tynade bort. Men de ropade till HERREN i sin nöd och han räddade dem ur deras trångmål.” (Ps. 107:5,6).

Det kan bli betydligt svårare än det är idag. Men framtiden är alltid ljus för dem som har lagt sitt liv i Guds goda händer.
I Rom 8:31-39 har vi en lång lista på svårigheter som kan drabba oss människor (utan att säga att just vi råkar ut för allt), men budskapet är klart: ingenting kan skilja oss från Guds kärlek (oss = de som är i Kristus Jesus, Rom 8:1-2, dvs tror på Honom).

Kanske har du som läser detta irriterat dig på något, eller kanske på det mesta, och tänker: det där är bara sagor! Eller som en känd professor i vårt land sade om den kristna tron: det är ett virus!

Men kanske ska du och jag pröva oss, i bön lämna vårt liv, våra nära och kära och alla våra medmänniskor i Guds goda händer och vänta på hjälp!

Någon har sagt att Guds telefonnummer är 5015, som syftar på Ps 50:15: ..”ropa till mig på nödens dag. Jag ska rädda dig, och du ska ära mig.” (Ps. 50:15).

Fortsättning följer, på coronavirusets framfart, men framför allt på Guds fortsatta löfte att höra vår bön och hjälpa oss. Hans kärlek är utan gräns.

Henrik

4 tankar på “Fortsättning följer”

  1. ”Framtiden är alltid ljus för dem som har lagt sina liv i Guds goda händer. ” Ett viktigt löfte att hålla fast vid!

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.