månadsarkiv: januari 2020

En överdos av argumentation?

Samtalet kan vara inkörsporten till ett större lyssnande. En diskussion som bara är ett utbyte av tankar, konfrontation mellan två hjärnor, bär inte alltid tillräckligt långt.
 
Det bekymmersamma idag är att åsikter – politiska, religiösa osv – allt oftare formas i samband med diskussioner inom den egna åsiktsgruppen, allt mera sällan som en verklig kommunikation mellan personer av olika åsikt.
 
Man kommer till samlingar där besluten ska fattas med färdiga beslut. De talare är bra som har samma åsikt som jag. Men besluten är oftast fattade redan när man möts.
 
Detta märks nu i Trumpprocessen. CNN, med sina många skickliga redaktörer blir ibland nästan meningslös när det enda de kan göra är att upprepa demokraternas argumentation och sabla ner republikanerna.
Jag föreställer mig att Fox News (som jag inte kan se) kan ha ngt motsvarande, men åt andra hållet.
 
Men det märks när man följer med riksdagsdebatter och det politiska ”samtalet”. Mycket lite att förhandla om, tycker jag ofta.
 
Det märkte jag under mina nästan trettio år i kyrkomötet. I början var det ännu ett annat klimat. Alla satt i salen och lyssnade också när svåra frågor avhandlades. Man samtalade över åsiktsgränserna (vilket säkert kan ske också idag).
Men allt mera blev det åsikt mot åsikt, där olika kyrkomötesombud kom med färdiga åsikter och inget verkligt meningsutbyte behövde (!) ske. Det förstärktes också av en viss animositet. Solidaritet och frisinne har allt mera blivit att tolerera och ge rum åt dem som har samma åsikt som man själv.
 
Detta gör att utmaningarna för att nå andra människor med evangeliet – och det är för mig det viktigaste – växer.
Vad kan vi göra för att återupprätta kommunikation och samtal? Det är en antidot mot hate speech (hatretorik i olika tappningar). Och det skulle verkligen behövas.

Två röster om apologetikens roll idag. Det var detta som jag avsåg med ”Hur långt bär apologetiken?”

Christian apologist Ravi Zacharias said it best: ”There is just enough of the modern worldview left so that reason still has a point of entry. But we have to use this knowledge wisely. We cannot give an overdose of argumentation.”

”If for no other reason this understanding alone should cause us to rethink how we use apologetics today. Perhaps what is needed is apologetic that is more conversational.”

David Geisler, son of the late Dr Norman Geisler.

Det är viktigt att apologetik, argumentationen för den kristna tron, och evangelisationen, förkunnelsen av evangeliet om Jesus Kristus, går hand i hand. Förkunnelsen av evangeliet kanske mer och mer blir samtal, mindre föredragstillfällen. Även om predikan och föredrag alltid hör med och måste komma in.

Jag tycker bäst om föredrag – både att lyssna till och hålla – men förstår och vill förstå allt bättre vikten av samtal.
Evangeliet gäller både hjärta och hjärna. Viktigast är hjärtat (Ords 4:23), för hjärnan är egentligen underordnad hjärtat.

Henrik

Jag tar dig…och dig..och dig… till min äkta hustru?

De senaste åren har många offentliga diskussioner kretsat kring äktenskapet. Dels har man ställt frågan om kyrkan borde gå in för att viga personer av samma kön. Och dels kommer en ny fråga upp, kanske inte särskilt starkt inom kyrkan (ännu?), men i samhället, mer och mer: dvs polygami eller månggifte.

Redan för ganska många år sen diskuterades skilsmässa och omgifte. Det är en fråga som drabbat kyrkan starkt, inklusive prästerskapet.

Det är många svåra frågor. Men många av dagens problem blir svårare för att kyrkan inte värnar om äktenskapet. Om man inte tidigare har godkänt månggifte, har man i varje fall i praktiken haft s.k. successivt månggifte, med mycket olycka och svåra slitningar.

Avsikten med dessa rader är inte att kasta sten på någon. ”Den av er som är utan synd kaste första stenen.

Alla frågor om äktenskapet har en biblisk nyckel. Det är äktenskapets instiftelseord i 1 Mos 2:24, som Jesus upprepar i bl.a Matt 19. Det framgår med önskvärd tydlighet att Bibeln talar om det monogama och livslånga äktenskapet mellan en man och en kvinna.

 Han svarade: ”Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna 5 och sade: Därför skall en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött? 6 Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt.”  (Matt. 19:4-6).

Här har egentligen alla frågor besvarats. Det monogama äktenskapet (man- hustru, de två ska vara ett kött), skilsmässa (vad Gud har sammanfogat ska människan inte skilja åt), månggifte (de två ska vara ett kött).

Men vi vet att problemen inom de kristna kyrkorna och i samhällena är stora. En afrikansk kristen sade: Jesus förbjöd skilsmässa, men sade ingenting om månggifte, kyrkan förbjuder månggifte men säger ingenting om skilsmässa.

Den som har läst sin Bibel vet också att många fromma män i GT hade flera fruar.

Adam och Eva levde i ett monogamt förhållande, men redan Lemek (1 Mos 4:19) hade två hustrur. Abraham var gift med Sara (Sarai), som var ”ofruktsam”. På Saras inrådan gick Abraham in till Hagar och tog henne till hustru: När Abram hade bott tio år i Kanaans land tog hans hustru Saraj sin egyptiska slavinna Hagar och gav henne till hustru åt sin man Abram. (1 Mos 16:3 ). Gideon hade många hustrur (Dom 8:30). David (2 Sam 3 mfl) och Salomo hade många hustrur, om vilka HERREn säger: ”Jag har givit dig din herres hus och lagt din herres hustrur i din famn; ja jag har givit dig Israels hus och Juda. Och om detta skulle vara för litet, så vore jag villig att ytterligare giva dig både ett och annat.”(2 Sam. 12:8)

De som kan sin bibliska historia vet att också Jakob, han som fick namnet Israel efter sin brottning med Gud, blev lurad inför äktenskapet. Han väntade på Rakel, men fick hennes äldre syster Lea, och efter en vecka också Rakel. Sen hjälpte han sin morbror Laban i ytterligare sju år. Laban gav Silpa och Bilha åt Lea respektive Rakel. Jakobs söner hade sålunda fyra olika mammor.

Det finns många frågor inför dessa lösningar. Några principer kan man slå fast. Det handlade om ordnade förhållanden, det var överenskommet och ingenting skedde i smyg. Också David, som varit otrogen var tvungen att bekänna sin synd efter det grymma som hände med Uria, Batsebas man, men efter det blev också Batseba Davids hustru (2 Sam 12:24).

Det kan också vara skäl att påminna om att familjen och släkten var ett socialt system, som utgjorde grunden för tryggheten. En flicka kunde stanna i sin fars hus, men i något skede blev hon utan trygghet. Därför var en tydlig målsättning i föreskrifter mm att någon (tex en bror) skulle ta ansvars för sin brors änka.

Man kan också konstatera att mer eller mindre alla polygama förhållanden ledde till konflikter. Det blev slitningar och avund mellan de olika fruarna. Ofta antyder texterna att mannen favoriserade någon av sina fruar framom andra.

I Nya testamentet talar Jesus om avsikten (i begynnelsen). Han visar att många av de olyckor som kommit in i människans liv har sin grund i syndafallet, i deras hjärtans hårdhet. Äktenskapet blev något annat än det var tänkt.

Men i nytestamentlig tid kan kristna inte förbigå Jesu ord, som avgränsar äktenskapet till et förbund mellan en man och en kvinna. De två (!) ska bli ett kött. Det är också grunden för apostlarnas, inte minst Paulus’ argumentation. Paulus lyfter också fram den vackraste och starkaste synen på vad äktenskapet ska vara: en spegling av förhållandet mellan Kristus och församlingen, Kristi brud.

Äktenskapet skulle vara en förgård till himlen, på jorden. Inte en del av helvetet.

En av livets stora gåtor, också för mig, är varför en del inte finner en livskamrat. Jag minns Jesu ord i Matt 19:12 och förstår en del av det. Men samtidigt finns det många som av någon anledning inte förefaller att passa in, om det inte trots allt är ”för himmelrikets skull”, eller ngn av orsakerna. Förstår att jag inte behöver förstå allt, men det är svårt att acceptera att det finns en ensamhet som inte får ett (uppenbart) svar. Det finns säkert ngt svar, och livet kan kompenseras av så mycket, men…

Vi lämnar också den frågan i Guds goda händer. ”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”, verkligt menat, inte som ett ord som jag kastar i ansiktet! Gud kan välsigna oss alla, och det vill Han.

Och låt oss framför allt komma ihåg löftet om förlåtelse:

Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. (1 Joh. 1:9)
All orättfärdighet.

Henrik

 

 

 

Läs om kristendomsattacker i Europa 2019

Den suveräna bloggaren Anders Brogren (www.brogren.nu) har publicerat en intressant – och oroväckande – rapport om situationen i Europa. Vi får bl.a läsa om Belgien, som kanske blir Europas första ”islamiska demokrati”, om hur olika företeelser påverkar människor osv. Vi vet att antisemitismen gör sig påmind, den växande strömmen av flyktingar kommer också att innebära muslimsk påverkan. Viktigt är nu att vi är medvetna om situationen och framför allt att evangeliet förkunnas för alla. Det räcker inte för kristenheten att behålla positionerna, vi måste vinna människor för Kristus.

Här följer en rapport om vad som hänt år 2019.

Henrik

  • Problemet med kristendomsfientlig vandalisering rapporterades sällan av media förrän i februari 2019, när nio kyrkor blev vandaliserade inom två veckor. Frågan skapade rubriker igen i april 2019, när en misstänksam brand härjade i den ikoniska Notre Dame-katedralen i Paris. Sedan dess håller dock europeisk media tyst om uppgifterna.
  • ”Att försöka förstöra eller göra skada på kristna byggnader är ett sätt att ’dra ett streck’ över det förflutna.” – Annie Genevard, parlamentsledamot, republikanerna, i en intervju i Le Figaro, den 2 april 2019.
  • ”Förr i tiden så respekterades det heliga uttrycket, även om man inte var kristen. Vi står inför ett allvarligt hot mot religionsfrihetens uttryck. Sekularism får inte vara ett förkastande av det religiösa, utan en princip om neutralitet som ger alla friheten att uttrycka sin tro.” – Dominique Rey, biskop i Fréjus-Toulon, i en intervju med den italienska tidningen Il Timone, den 5 augusti 2019.
Kristendomsfientligheten sveper över Västeuropa där kristna kyrkor och symboler under 2019 blev attackerade dag efter dag. Problemet hamnade i rubrikerna i april 2019, när en misstänksam brand härjade i den ikoniska Notre Dame-katedralen i Paris (på bilden). Sedan dess håller dock europeisk media tyst om uppgifterna. (Foto av Veronique de Viguerie/Getty Images)

Kristendomsfientligheten sveper över Västeuropa där kristna kyrkor och symboler under 2019 blev attackerade dag efter dag.

Gatestone Institute granskade tusentals tidningsartiklar, brottsspalter, parlamentariska förfrågningar, sociala medieinlägg och specialiserade bloggar från Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Irland, Italien och Spanien. Forskningen visar att ungefär 3 000 kristna kyrkor, skolor, kyrkogårdar och monument vandaliserades, plundrades eller vanhelgades i Europa under 2019 – vilket är på väg att bli ett rekordår för kristendomsfientligt vanhelgande på kontinenten.

Våld mot kristna platser är mest utbrett i Frankrike, där kyrkor, skolor, kyrkogårdar och monument vandaliseras, vanhelgas och sätts i brand i genomsnitt tre gånger per dag, enligt statistik från regeringen. I Tyskland sker attacker mot kristna kyrkor i genomsnitt två gånger per dag, enligt brottsspalter.

Våld mot kristna kyrkor och symboler är också vardagsmat i Belgien, Storbritannien, Danmark, Irland, Italien och Spanien. Attackerna sker framför allt vid romersk-katolska platser och symboler, även om protestantiska kyrkor i Tyskland också är måltavlor.

Förövarna i kristendomsfientliga attacker – som inkluderar avsiktliga bränder, vanhelgande, plundring, hån, satanism, stöld, urinering och vandalisering – åker sällan fast. När de gör det censurerar polisen och media ofta information om deras identiteter och etniska bakgrunder. Många misstänkta sägs ha mentala störningar; som resultat kategoriseras många kristendomsfientliga attacker inte som hatbrott.

I Frankrike och Tyskland går ökningen i kristendomsfientliga attacker i linje med den senaste tidens massinvandring från den muslimska världen. Bristen på officiell statistik över förövare och motiv gör det omöjligt att veta exakt hur många attacker kan tillskrivas muslimsk kristendomsfientlighet eller jihad.

I jämförelse utförs attacker mot kyrkor och kors i Spanien främst av anarkister, radikala feminister och andra vänsterextremistiska aktivister, som verkar sträva efter att kristendomen ska avlägsnas permanent från offentligheten.

Motiven bakom de kristendomsfientliga attackerna, som ofta möts av allmänhetens likgiltighet, verka falla inom fyra breda kategorier:

  • Vandalism. De flesta attackerna mot kristna platser i Europa består av vandaliserande handlingar. Dessa saknar ofta ett uttalat kristendomsfientligt uppsåt, men överskrider till vanhelgande när de riktar in sig på symboler och objekt som är heliga för kristna. Ur ett rent juridiskt perspektiv är sådana brott svåra att kategorisera som hatbrott; enligt de flesta europeiska länders lagar måste åklagare bevisa att vandaliseringen var särskilt motiverad av en fientlighet mot kristna eller kristendomen.
  • Stöld. Många attacker har ekonomiska motiv. I Frankrike, Tyskland och på andra platser har tjuvar stulit kyrkklockor, heliga metallobjekt och till och med avloppsrör, med avsikt att sälja dessa föremål till skrothandlare. I Storbritannien har nästan hälften av alla kyrkor på National Historical List for England blivit plundrade. Många av brotten tillskrivs organiserade gäng som använder sig av drönare, webbaserade kartor och globala positioneringssystem först för att identifiera sina mål via flygbilder och sedan planera sina egna flyktvägar. Plundringen domineras av stölder av metallföremål, med hela tak som har avlägsnats från historiska platser för tillbedjan, enligt kulturarvsorganisationen Historic England.
  • Politik. En del attacker, särskilt de mot romersk-katolicismen, vilken vissa radikala feminister och radikala sekularister uppfattar som en symbol av en patriarkal makt, är politiska till sin natur. I Genève, Schweiz, till exempel, vandaliserades det ikoniska internationella monmentet för den protestantiska reformeringen, även känd som Reformation Wall, med färg i olika nyanser som bildade en regnbåge, en symbol för LGTB-grupperna.
  • Religion. Många attacker som verkar religiösa eller andliga till sin natur speglar en djupt rotad fientlighet mot kristendomen. Sådana attacker inkluderar att smeta avföring på avbildningar av Jesus Kristus eller statyer av Maria, Jesus moder. Andra attacker kan vara besudling eller stöld av nattvardsbröd, som romersk-katolska kristna anser förvandlas till en riktig närvaro av Kristus när de helgas. En del av dessa attacker kan tillskrivas satanister, som använder den helgade massan i en ritual som kallas för svarta mässan.Sådana attacker, särskilt i den romersk-katolska trons essens, verkar vara riktade mot att skrämma eller trakassera katoliker, eller att hindra dem från att utöva sin tro. Dessa attacker, som stämmer överens med definitionen av hatbrott, utgör ett direkt hot mot religionsfriheten i Europa, men åtal är sällsynta.

I den spanska nyhetstidningen ABC förklarar Juan Pedro Quiñonero, dess Pariskorrespondent i över 35 år:

”Vanhelgandet har en tydlig kristendomsfientlig prägel. Berusade av ett starkt hat vill vandalerna ge sina handlingar en tydlig antireligiös dimension. Under de senaste månaderna har antisemitiska gäng vanhelgat judiska gravplatser och ”undertecknat” sina handlingar med hakkors. Vid vanhelgandet av katolska kyrkor ”undertecknar” man inte vandaliseringen. Den talar för sig själv: Avskyvärda hån mot avbildningar av Jesus på korset och vanhelgandet av höga altaren.”

Europeiska mediekanaler, som ofta överdriver attacker mot muslimer, har tenderat att bagatellisera ondsinta handlingar mot kristna. Problemet med kristendomsfientlig vandalisering rapporterades sällan av media förrän i februari 2019, när nio kyrkor vandaliserades inom två veckor. Frågan skapade rubriker igen i april 2019, när en misstänksam brand härjade i den ikoniska Notre Dame-katedralen i Paris. Sedan dess håller dock europeisk media tyst om uppgifterna.

Den franska tidningen Le Monde har omtvistat regeringens användande av termen ”kristendomsfientliga handlingar” och varnat politiker för att inte ”instrumentalisera” problemet:

”Över tusen handlingar per år, tre om dagen i genomsnitt: siffran är hög, men vad innefattar den? Kan vi verkligen tala om ’vanhelgande’ – en stark term – som antyder en attack mot det heliga i en plats för tillbedjan?

Ideologiska motiveringar är i minoritet: det handlar främst om stöld och vandalisering. Förövarna är ofta minderåriga.”

Annie Genevard, en fransk parlamentsledamot för det borgerliga republikanska partiet, har begärt en parlamentarisk utredning för att bättre kunna förstå karaktären av och motiveringarna bakom en kristendomsfientlig attack. I en intervju med den franska tidningen Le Figaro sa hon:

”På senare tid har två fruktansvärt allvarliga vandaliseringshandlingar begåtts på symboliska platser och chockat mig avsevärt. För några dagar sedan var det branden i Saint-Sulpice, en kyrka med anmärkningsvärda verk: nästan en miljon euro i skador har gått förlorat! Och för en tid sedan bröt sig vandaler in i Saint Denis basilika och skadade glasmålningar och orgeln. Saint Denis är inte bara en plats för kristen tillbedjan, utan en gravplats för Frankrikes kungar! Det är en mötesplats mellan vår nationalhistoria och våra kristna rötter. Att man vågar attackera detta monument är verkligen chockerande, inte bara för kristna utan för många medborgare, oavsett religiös övertygelse. När en kristendomsfientlig attack utförs vänder vi ryggen mot Frankrikes historia, vilken har en nära koppling till den kristna religionen.

Att attackera en Kristen grav eller kyrka är, oavsett motivation, ett sätt att attackera en del av vår kollektiva identitet, för kristendomen och dess monument har format vår kultur, vår historia och våra landskap. Att försöka förstöra eller skada kristna byggnader är ett sätt att ’dra ett streck’ över det förflutna. I en tidsålder då den mest absoluta kulturella relativismen regerar är det än mer allvarligt att några av våra äldsta och mest värdefulla landmärken hotas. En civilisation som skulle förneka och vända ryggen mot det förflutna är en civilisation som är förlorad. Jag tycker att det är oroväckande, och det finns ett behov av en stark politisk reaktion.”

I en intervju med den italienska tidningen Il Timone sa biskopen av Fréjus-Toulon, Dominique Rey, att attackerna mot kyrkor i Europa äger rum i kontexten av ett Europeiskt samhälle som är präglat av sekularism, nihilism, hedonism, kulturell och moralisk relativism, konsumtionshysteri och en utbredd förlust av känslan för det heliga. Han noterade:

”Förr i tiden levde även de som sa att de inte var kristna i en kontext som präglades av kristendomen … Rötter som har övergetts av vår kultur och av våra samhällen. När de kristna rötterna, som var den gemensamma nämnaren, avlägsnades, vände sig folk till kommunitarismen, vilket ledde till en social fragmentering som leder till en brytpunkt. För att finna en gemensam grund av värderingar och referenspunkter måste Europa göra sina kristna rötter centrala igen …

”Det finns en evolution av handlingar av vanhelgande mot monument, men också mot den katolska tron i sig. Förr i tiden så respekterades det heliga uttrycket, även om man inte var kristen. Vi står inför ett allvarligt hot mot religionsfrihetens uttryck. Sekularismen får inte vara ett förkastande av det religiösa, utan en princip om neutralitet som ger alla friheten att uttrycka sin tro

”Vi bevittnar en konvergens av Laïcité – uttänkt som sekularism, som reglerar de troende enbart för den privata sfären och där varje religiös benämning är banal och stigmatiserad – med islams överväldigande framfart som angriper de icke-troende och de som förkastar Koranen. Å ena sidan hånas vi av media … och å andra sidan stärks den islamistiska fundamentalismen. Det är två sammankopplade verkligheter.”

Den franska politiska analytikern Jérôme Fourquet visar i sin bok — French Archipelago: Birth of a Multiple and Divided Nation — hur avkristningen av Frankrike äger rum inom kontexten för massmigration från den muslimska världen. Han erbjuder omfattande statistiska uppgifter – till exempel att under 5 % av fransmännen går regelbundet på söndagsgudstjänster – för att visa att Frankrikes lösgörande från kristendomen är så långtgående att landet nu i princip är ”postkristet”. Han skriver:

”Det sker en tilltagande avkristning, som leder till den ’slutgiltiga fasen’ av den katolska religionen … I hundratals år har den katolska religionen i grund och botten strukturerat det kollektiva medvetandet i det franska samhället. Idag är detta samhälle en skugga av sitt forna jag. En stor förändring i civilisationen äger rum.”

Soeren Kern är Senior Fellow vid New York-baserade Gatestone Institute.

 

”Dags för kyrkan vända åter till kristen tro 2020”

Stefan Gustavsson, känd apologet och bibellärare också i vårt land, skriver i en ledare i Världen idag om den svenska ärkebiskopens försök att göra julevangeliet relevant ”genom att kasta misstankar över julevangeliet och profetens budskap om att jungfrun ska bli havande.”

Nu är det nytt år med nya möjligheter för den kristna församlingen i Sverige. Vilka förhoppningar bär vi som Guds folk med oss in i det nya decenniet? En bön jag bär i mitt hjärta handlar om att få se den kristna församlingen vända tillbaka till grunden för kristen tro. Om frestelsen för den romersk-katolska kyrkan har varit att lägga till läror som saknar stöd hos apostlarna, har frestelsen för den liberala delen av den evangeliska kyrkan i stället varit att plocka bort läror från apostlarnas undervisning.

På självaste julafton kom ett ifrågasättande av kristen tro, men denna gång inte från någon kristendomskritiker, utan från Svenska kyrkans ärkebiskop. I Expressen valde ärkebiskopen att kasta misstankar över julevangeliet och profetens budskap om att jungfrun ska bli havande. I ett försök att få julens budskap att upplevas mer relevant för samtiden påstods julevangeliet handla om en uppgörelse med patriar- katet, att ”patriarkala makt- och familjestrukturer förändrats” i och med julens berättelse. Det måste sägas vara en mycket ohistorisk tolkning av julevangeliet.

I texten sätter ärkebiskopen frågetecken för just jungfrufödelsen genom att hävda att texten inte handlar om en sexuell sanning. Evangelisterna var inte gynekologer, och därmed menar ärkebiskopen att texten inte ska förstås biologiskt utan teologiskt. Men notera att människor, både i antiken och i dag, har känt till fortplantningens villkor utan att vara gynekologer. Att Josef ville skilja sig från Maria när han förstod att hon väntade barn beror ju på att han visste – lika väl som vi gör – hur en kvinna blir gravid. Det är först efter att Gud själv klargjort för Josef att barnet hade ett övernaturligt ursprung som han valde att stå kvar vid Marias sida. Intellektuellt är ärkebiskopens sätt att resonera en återvändsgränd.

För det första betonar Matteus och Lukas just den biologiska sidan. Maria ska enligt ängelns ord bli havande utan att vara sexuellt tillsammans med någon man. Det ska i stället ske genom den helige Ande. Enligt Matteus blev Maria havande ”innan” hon och Josef hade varit tillsammans”(1:18). Enligt Lukas hade Maria aldrig varit sexuellt tillsammans med någon man: ”Hur ska detta ske? Jag har ju inte haft någon man” (1:34). För det andra är jungfrufödelsen inte svårare att tro på än de övriga under som evangelierna berättar om. I Svenska kyrkans evangelieläsningar återkommer regelbundet texter om hur de sjuka helas, de spetälska renas, stormar stillas och döda uppväcks.Om man sår tvivel kring jungfrufödelsen sår man med logisk nödvändighet tvivel kring alla de övriga underberättelserna också.

För det tredje är alla underverk beroende av Gud. Det är Gud som verkar och för Gud är ingenting omöjligt. Om det finns en Gud som har skapat universum i sin oöverskådliga väldighet och som kontinuerligt upprätthåller det, är undret en självklar möjlighet. Det gäller både Marias graviditet och alla underverken i Jesu offentliga verksamhet. Sätter man frågetecken för jungfrufödelsen innebär det att man sätter frågetecken för Gud. Det finns ingenting att vinna på att göra det. Som C S Lewis sagt: ”Men om vi erkänner att Gud finns, måste vi då också erkänna att mirakel finns? Jovisst, då går vi inte säkra för sådana. Det ingår i köpet.”

Den kyrka som har framtiden för sig är en kyrka som med frimodighet och övertygelse står för det som genom historien utgjort kristen tro. Därför ber jag att de två gamla slagorden ska komma till heders igen under 2020: ”På biblisk grund” och ”Med evangeliet i centrum”.

Sätter man frågetecken för jungfrufödelsen innebär det att man sätter frågetecken för Gud. Det finns ingenting att vinna på att göra det.

Skall ha kommit…

Ett försök till neutral redogörelse (Wikipedia) går ofta ut på att ur bibeltexten plocka tom mycket detaljerade uppgifter om det som står, för att sen avfärda det specifikt kristna eller åtminstone distansera sig.

Denna gång är ju Wikipedias text inte illvillig. Men de spår som julevangeliet lämnat efter sig är otroligt starka. Många historiska fakta från samma tid, också från långt senare datum, bygger på mycket förre historiska fynd.

Tänk efter: kyrkor, heliga platser, arkeologiska fynd, handskriftsfynd, uppgifter om kristna martyrer, samhällen som påverkats av kristendomen, världens största religion, missionen, Bibeln – världens mest lästa och spridda bok.

Skulle detta bottna i fiktioner, helgonlegender eller utsmyckningar?

”Ett tecken, som ska bli motsagt (antilegómenon)”.

Vi bekänner:

”Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid,så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighetför ditt folk Israel.”  Luk 2:29-32

 

Henrik

såhär skriver Wikipedia:

Trettondedag jul, trettondedagen eller trettondagen (västkyrkligt även Epifania (uttalas [epifaní:a]) – ”uppenbarelse” – och östkyrkligt Theofania (uttalas [teofaní:a]) – ”gudsuppenbarelse”) är en kristen högtid som infaller på den trettonde dagen i julhögtiden, det vill säga den 6 januari och är i Sverige en allmän helgdag. Trettondedagen firas bland kristna till åminnelse av uppenbarelsen av Jesus som Guds son genom hans födelse, genom hans Kristi dop, genom hans första underverk (vinundret i Kana) och uppenbarelsen genom Betlehemsstjärnan för de tre vise männen. Detta tema har inom västlig kristendom kommit att överskuggas av de tre vise männen, som skall ha kommit till Jesus med guld, rökelse och myrra.[1][2]

Trettondedag jul
Bartolomé Esteban Murillo - Adoration of the Magi - Google Art Project.jpg

Konungarnas tillbedjan av Bartolomé Esteban Murillo
Datum 6 januari
19 januari (i julianska kalendern)
Geografi och firare Kristna i hela världen
Period sedan 150-talet
Anledning Uppenbarelsen av Jesus som Guds son, de tre vise männens ankomst till Jesus och dopet av Jesus.
Traditioner gudstjänster, stjärngossar
Allmän helgdag många länder
Andra namn tretton(de)dagen, epifania(dagen), Theophania, heliga tre konungar(s dag)

Trettondedagen är trettonde dagen under julen med juldagen inräknad. I äldre svenska talades det om såväl Þrættandi dagher som Tolfti dagher (iula). På engelska talar man om Twelve Days of Christmas, och trettondagsafton blir då Twelfth Night (eller Epiphany Eve, eftersom trettondedagen heter Epiphany). I Tyskland kallas dagarna mellan juldagen och trettondagen die zwölf Heiligen Nächte eller Rauhnächte.[3] I de flesta kristna länder anses denna dag avsluta julen (till skillnad från i Norden, där julen allmänt anses avslutad med tjugondedag jul).