Kategoriarkiv: kristendom och kristenhet

”Förlåt dem deras skulder”

kristendom och kristenhet

Många kristna har under koronavirusets framfart frågat sig om detta inte är något mera än enbart en tillfällighet, ett olyckligt sammanträffande, en olycka som låter sig förklaras.
Både jag och många andra har tänkt och också skrivit att detta är ett Guds finger, att det finns ett ärende från Guds sida till hela mänskligheten (jfr mina tidigare blogginlägg). Så tror jag nog fortfarande.

Men detta kan ha uppfattats fel, att vi  och jag – skulle tycka och tro att vi lider på grund av att sådant sker och har skett som Gud i sin helighet inte tål.

När man läser Bibeln ser man att det nog finns en linje mellan det som människan gör och det som följer av det: ”Bedra inte er själva. Gud bedrar man inte: det människan sår skall hon också skörda .”(Gal. 6:7).

Men det som vi inte finner ngt stöd för är att man borde börja utpeka skyldiga och förklara att Guds domar kommer över världen för andras skull.

Jesus talar om människans ondska, och speciellt om hur man inför olyckor och katastrofer kan börja peka på andra människors och tänka att de är mera onda (i Guds ögon) än andra.

Just då kom några och berättade för Jesus om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med deras offer. Jesus frågade dem: ”Menar ni att dessa galileer var större syndare än alla andra galileer, eftersom de fick utstå detta? Nej, säger jag er, men om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under som de. Eller de arton som dödades när tornet i Siloam föll ner över dem, menar ni att de var större syndare än alla andra invånare i Jerusalem? Nej, säger jag er, men om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under på samma sätt.” (Luk 13:1-5)

Vilka exempel! Personer som råkade ut för Pontius Pilatus’ grymheter, eller arton personer som krossades till döds när ett torn i Siloam föll över dem. Många tänkte (enligt Jesus) att ”de var större syndare än alla andra”.

Det är naturligtvis inte likgiltigt om än människa använder sin ställning till att utföra grymheter eller inte.

Men Jesus säger att ”om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under på samma sätt”.

Ingen av oss har anledning att be ”förlåt dem deras skulder”, utan – såsom Jesus lärde oss – förlåt oss våra skulder.
Det är vi som behöver lyssna till Guds ärende, det är jag som måste omvända mig och söka Jesu hjälp och förlåtelse.

Guds ärende ska var och en ta emot som en personlig hälsning och uppmaning.

Bara Jesus på korset kunde be: Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör. (Luk 23:34)

Jesu sju ord på korset, som är en sammanställning av det de olika evangelierna berättar, innehåller ingen bön om förlåtelse för Jesu synder, helt enkelt därför att Jesus bar våra synder.

”Vår dom är rättvis. Vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont.” (Luk. 23:41).
Gud vill att vi ska vända om och söka Herren i allt detta. Kristus är vår tröst och vår hjälp. Vi behöver alla Honom lika mycket.

Det är Kristus som är vår trygghet.
Om det är sant att vi alla är lika skyldiga inför Gud (vi gick alla vilse såsom får, Jes 53), så är det också sant att Kristi rättfärdighet är ett erbjudande till alla människor.

Varje människa ska leva i daglig omvändelse. Men den som tror på Kristus behöver inte oroa sig och inte ”börja om” i det oändliga. Den som är döpt och tror på Kristus är fullkomligt trygg. Varje dag ber vi med hela kristenheten: ”….förlåt oss våra skulder…”

 ”Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd.” (Mark. 16:16) .

Henrik

”Dags för kyrkan vända åter till kristen tro 2020”

kristendom och kristenhet, kyrka och teologi

Stefan Gustavsson, känd apologet och bibellärare också i vårt land, skriver i en ledare i Världen idag om den svenska ärkebiskopens försök att göra julevangeliet relevant ”genom att kasta misstankar över julevangeliet och profetens budskap om att jungfrun ska bli havande.”

Nu är det nytt år med nya möjligheter för den kristna församlingen i Sverige. Vilka förhoppningar bär vi som Guds folk med oss in i det nya decenniet? En bön jag bär i mitt hjärta handlar om att få se den kristna församlingen vända tillbaka till grunden för kristen tro. Om frestelsen för den romersk-katolska kyrkan har varit att lägga till läror som saknar stöd hos apostlarna, har frestelsen för den liberala delen av den evangeliska kyrkan i stället varit att plocka bort läror från apostlarnas undervisning.

På självaste julafton kom ett ifrågasättande av kristen tro, men denna gång inte från någon kristendomskritiker, utan från Svenska kyrkans ärkebiskop. I Expressen valde ärkebiskopen att kasta misstankar över julevangeliet och profetens budskap om att jungfrun ska bli havande. I ett försök att få julens budskap att upplevas mer relevant för samtiden påstods julevangeliet handla om en uppgörelse med patriar- katet, att ”patriarkala makt- och familjestrukturer förändrats” i och med julens berättelse. Det måste sägas vara en mycket ohistorisk tolkning av julevangeliet.

I texten sätter ärkebiskopen frågetecken för just jungfrufödelsen genom att hävda att texten inte handlar om en sexuell sanning. Evangelisterna var inte gynekologer, och därmed menar ärkebiskopen att texten inte ska förstås biologiskt utan teologiskt. Men notera att människor, både i antiken och i dag, har känt till fortplantningens villkor utan att vara gynekologer. Att Josef ville skilja sig från Maria när han förstod att hon väntade barn beror ju på att han visste – lika väl som vi gör – hur en kvinna blir gravid. Det är först efter att Gud själv klargjort för Josef att barnet hade ett övernaturligt ursprung som han valde att stå kvar vid Marias sida. Intellektuellt är ärkebiskopens sätt att resonera en återvändsgränd.

För det första betonar Matteus och Lukas just den biologiska sidan. Maria ska enligt ängelns ord bli havande utan att vara sexuellt tillsammans med någon man. Det ska i stället ske genom den helige Ande. Enligt Matteus blev Maria havande ”innan” hon och Josef hade varit tillsammans”(1:18). Enligt Lukas hade Maria aldrig varit sexuellt tillsammans med någon man: ”Hur ska detta ske? Jag har ju inte haft någon man” (1:34). För det andra är jungfrufödelsen inte svårare att tro på än de övriga under som evangelierna berättar om. I Svenska kyrkans evangelieläsningar återkommer regelbundet texter om hur de sjuka helas, de spetälska renas, stormar stillas och döda uppväcks.Om man sår tvivel kring jungfrufödelsen sår man med logisk nödvändighet tvivel kring alla de övriga underberättelserna också.

För det tredje är alla underverk beroende av Gud. Det är Gud som verkar och för Gud är ingenting omöjligt. Om det finns en Gud som har skapat universum i sin oöverskådliga väldighet och som kontinuerligt upprätthåller det, är undret en självklar möjlighet. Det gäller både Marias graviditet och alla underverken i Jesu offentliga verksamhet. Sätter man frågetecken för jungfrufödelsen innebär det att man sätter frågetecken för Gud. Det finns ingenting att vinna på att göra det. Som C S Lewis sagt: ”Men om vi erkänner att Gud finns, måste vi då också erkänna att mirakel finns? Jovisst, då går vi inte säkra för sådana. Det ingår i köpet.”

Den kyrka som har framtiden för sig är en kyrka som med frimodighet och övertygelse står för det som genom historien utgjort kristen tro. Därför ber jag att de två gamla slagorden ska komma till heders igen under 2020: ”På biblisk grund” och ”Med evangeliet i centrum”.

Stefan Gustavsson ledarsidan@varldenidag.se

Sätter man frågetecken för jungfrufödelsen innebär det att man sätter frågetecken för Gud. Det finns ingenting att vinna på att göra det.

Skall ha kommit…

kirkko, kristendom och kristenhet, kyrka och teologi

Ett försök till neutral redogörelse (Wikipedia) går ofta ut på att ur bibeltexten plocka tom mycket detaljerade uppgifter om det som står, för att sen avfärda det specifikt kristna eller åtminstone distansera sig.

Denna gång är ju Wikipedias text inte illvillig. Men de spår som julevangeliet lämnat efter sig är otroligt starka. Många historiska fakta från samma tid, också från långt senare datum, bygger på mycket förre historiska fynd.

Tänk efter: kyrkor, heliga platser, arkeologiska fynd, handskriftsfynd, uppgifter om kristna martyrer, samhällen som påverkats av kristendomen, världens största religion, missionen, Bibeln – världens mest lästa och spridda bok.

Skulle detta bottna i fiktioner, helgonlegender eller utsmyckningar?

”Ett tecken, som ska bli motsagt (antilegómenon)”.

Vi bekänner:

”Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid,så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighetför ditt folk Israel.”  Luk 2:29-32

 

Henrik

såhär skriver Wikipedia:

Trettondedag jul, trettondedagen eller trettondagen (västkyrkligt även Epifania (uttalas [epifaní:a]) – ”uppenbarelse” – och östkyrkligt Theofania (uttalas [teofaní:a]) – ”gudsuppenbarelse”) är en kristen högtid som infaller på den trettonde dagen i julhögtiden, det vill säga den 6 januari och är i Sverige en allmän helgdag. Trettondedagen firas bland kristna till åminnelse av uppenbarelsen av Jesus som Guds son genom hans födelse, genom hans Kristi dop, genom hans första underverk (vinundret i Kana) och uppenbarelsen genom Betlehemsstjärnan för de tre vise männen. Detta tema har inom västlig kristendom kommit att överskuggas av de tre vise männen, som skall ha kommit till Jesus med guld, rökelse och myrra.[1][2]

Trettondedag jul
Bartolomé Esteban Murillo - Adoration of the Magi - Google Art Project.jpg

Konungarnas tillbedjan av Bartolomé Esteban Murillo
Datum 6 januari
19 januari (i julianska kalendern)
Geografi och firare Kristna i hela världen
Period sedan 150-talet
Anledning Uppenbarelsen av Jesus som Guds son, de tre vise männens ankomst till Jesus och dopet av Jesus.
Traditioner gudstjänster, stjärngossar
Allmän helgdag många länder
Andra namn tretton(de)dagen, epifania(dagen), Theophania, heliga tre konungar(s dag)

Trettondedagen är trettonde dagen under julen med juldagen inräknad. I äldre svenska talades det om såväl Þrættandi dagher som Tolfti dagher (iula). På engelska talar man om Twelve Days of Christmas, och trettondagsafton blir då Twelfth Night (eller Epiphany Eve, eftersom trettondedagen heter Epiphany). I Tyskland kallas dagarna mellan juldagen och trettondagen die zwölf Heiligen Nächte eller Rauhnächte.[3] I de flesta kristna länder anses denna dag avsluta julen (till skillnad från i Norden, där julen allmänt anses avslutad med tjugondedag jul).

Keskustelu, joka on tullut jäädäkseen: Joulu ilman Jeesus-lasta?

kristendom och kristenhet, kyrkan

Joulu ilman Jeesus-lasta?

Jouluna ilman Jeesus-lasta
tähtikin lakkaa loistamasta,
aasi syö seimestä heiniä,
tuijottaa tyhjiä seiniä.
Kukaan ei muista paria
nimeltä Joosef ja Maria.

Viluiset paimenet kedolla työssä
lampaiden määkinään heräävät yössä.
Eivät he tiedä enkeleistä.
Kukaan ei enää kuule heistä.

Itämaan tietäjät katsovat tähtiin:
Oliko valhetta se, mitä nähtiin?
Tietäjät palaavat idän maille.
He jäävät joulun ihmettä vaille.

Keisari yhä verojaan kerää,
hotellin isäntä rikkaana herää.
Herodeksella hymy on hellä:
Selvittiin pelkällä säikähdyksellä.

A-M K (Anna-Mari Kaskinen) 21.12.2019

Hur långt bär apologetiken?

andlig förnyelse, Bibeln, kristendom och kristenhet

För undvikande av missförstånd: jag är en stor vän av kristen apologetik, det som med andra ord kunde kallas ”trons försvar”.  Det var det som apostlarna sysslade med: ”Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger.”  (1 Petr. 3:14).

Jag har redan länge funderat på apologetikens (eller apologins) begränsningar. Därför hajade jag till när en för mig okänd rikssvensk kollega (Åke Eldberg) skriver i samband med en bokrecension:

… ”En annan svaghet gäller väl all apologi. Förnuftiga resonemang, hur logiska och faktabaserade de än är, kan inte locka fram en tro. Man blir inte kristen för att det finns goda argument för det. Den som var övertygad ateist när han började läsa den här boken kommer antagligen att få flera av sina resonemang omkullkastade, men kommer ändå, tror jag, att förbli ateist.”

Jag tror att apologi kan vara särskilt viktig för kristna. Den hjälper oss att förstå ”det hopp vi äger”. Säkert kan den hjälpa också ateister och agnostiker, men det måste då handla om en ”evangeliserande apologi”.

En del av apologetikens uppgifter är röja vägen, ta bort hinder.

”De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus” (2 Kor. 10:4,5 ).

Det finns underliga lagar i Guds rike. Jag har ofta tänkt på erfarenheter redan från studietiden när vi försökte nå studerande. Vi planerade kvällarna för att de skulle hjälpa många att komma med. En termin (kanske flera?) försökte vi planera varannan kväll så att den speciellt skulle rikta sig till ”utomstående”, dvs inte förutsätta någon som helst kännedom om den kristna tron.
Vi hade servering och musikprogram mm, inte minst under de ”utåtriktade kvällarna”. Vi försökte välja enkla och ”vanliga” rubriker så att ingen skulle skrämmas bort av ”Kanaans tungomål”.
Så hade vi t.ex. Livet är något mera och något i stil med Helgelsens olika faser (den senare rubriken är något stiliserad, men hoppas skillnaden blir klar!).
Det märkliga var att många gånger blev det så att till de utåtriktade kvällarna (vi hade program och affischer mm) så kom inte särskilt många, allra minst nya studerande, men till de som behandlade några svåra ämnen kunde flera nya ansikten dyka upp.
Jag har också sett att många gånger kan helt sekulariserade människor gripas av ett budskap som är mera svåråtkomligt (som man föreställer sig). (Detsamma kan gälla musiken förresten).

Jesus sade åt Petrus, när han kallade honom: ”Lägg ut på djupet och kasta där ut era nät till fångst” (Luk 5:4, i den gamla översättningen).

Tron kommer av hörande, skriver Paulus i Rom 10:16. Tron föds när Guds Helige Ande talar genom Ordet.

Låt oss glädjas över all god apologetik. Det är viktigt att ge skäl, att ”tro på goda grunder” (för att anknyta till en fin bok av Stefan Gustavsson).
Men tron föds, som det heter i Augsburgska bekännelsen, art V:

”För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande,  vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud.

Jag tror att vi behöver apologi. Vi ska lära oss att samtala och lyssna enligt ”one beggar telling another beggar where to get bread.”

Kanske behöver vi vara medvetna om apologetikens (eller apologins) ev. slagsida: att tron inte föds genom ”intellektuell överbevisning” utan genom att Guds Ord får möta en människa och övertyga hennes hjärta.

Henrik

 

Skeptiker?

kristendom och kristenhet, kyrka och teologi, kyrkan

 

Läste nyligen ur Etymologiskt lexikon om ordet skeptiker. Det betyder inte cyniker, eller tvivlare, utan en som är ”fundersam, undrande”, en som undersöker och reflekterar över frågor, sanningen.

”skeptic (n.)also sceptic, 1580s, ”member of an ancient Greek school that doubted the possibility of real knowledge,” from Middle French sceptique and directly from Latin scepticus ”the sect of the Skeptics,” from Greek skeptikos (plural Skeptikoi ”the Skeptics, followers of Pyrrho”), noun use of adjective meaning ”inquiring, reflective” (the name taken by the disciples of the Greek philosopher Pyrrho, who lived c. 360-c. 270 B.C.E.), related to skeptesthai ”to reflect, look, view” (from PIE root *spek- ”to observe”).

Skeptic does not mean him who doubts, but him who investigates or researches as opposed to him who asserts and thinks that he has found. [Miguel de Unamuno, ”Essays and Soliloquies,” 1924]”

Det lönar sig att vara skeptisk, dvs att reflektera, att undersöka – precis som de ”skeptiska” lärjungarna i Berea (Apg 17:11):

”Folket där var öppnare än de i Tessalonike. De tog emot ordet med stor villighet och forskade varje dag i Skrifterna för att se om det stämde.”

Henrik

 

”Det finns ingen Gud och Bart Ehrman är hans profet”

Bibeln, kristendom och kristenhet, kyrkan

Det finns ingen Gud och Hedenius är hans profet, sade man i tiden om Ingmar Hedenius, känd filosof och gudsförnekare i Sverige. Hedenius’ röst har tystnat och har ersatts av många andras, både i Sverige och ute i stora världen.

En av dem som konsekvent har vänt Gud ryggen är Bart Ehrman, känd textkritiker och f.d. kristen och konservativ teolog, med examina från konservativa universitet i USA. En blick på hans böcker visar trenden. De talar sitt eget och tydliga språk om vad han brinner för. Han ser som sin passion att så ut misstro angående Bibeln, att Jesusberättelserna är förändrade till den grad att vi inte kan veta hur Nya Testamentet, särskilt evangelierna, såg ut.

Många nyateister tror att Bart Ehrman också förnekar Jesu historicitet, men det gör han inte. Han tror inte på Gud, men tror nog att Jesus existerat.

Tvivel är enligt min erfarenhet mera sällan intellektuella tvivel, de handlar oftast om moraliska och existentiella frågor.

Det handlar verkligen om en strid på liv och död. Inte bara om okunskap eller brist på intelligens. I Bart Ehrmans fall kan man verkligen säga att han varken saknar kunskap eller intelligens.

Samtidigt visar Bart Ehrmans livshistoria att en människas intellekt eller vilja inte räcker. De kan inte bevara honom eller henne från avfall, och kan heller inte föda eller bevara tron.
Det finns ngt fördolt kring tvivel och tro som man aldrig kan utgrunda. Dessa rader vill på intet sätt försöka antyda att frågan om andras tro kan inringas och avslöjas.

Djupast sett kan dock frågan koncentreras kring mörkrets makt. Människan har inga egna vapen mot ondskan utan är helt beroende av att Jesus frälsar henne från det onda. Men någonstans kommer en dimension in: kampen mot ondskan aktualiserar syndens väsen. Och det är skrämmande att se att synden också förmörkar förståndet, intellektet, liksom också viljan.

Det finns många svar av kompetenta personer på Bart Ehrmans invändningar. Jag kan t.ex. hänvisa till Daniel B Wallace och Ben Witherington. Witheringtons svar kan man t.ex. läsa här:  http://tinyurl.com/lxneuqe.

Det ondas problem, inklusive ofattbart lidande, Bibeln är en lögn, Jesus en vanlig dödlig, detta är Bart Ehrmans barriär mot Gud. Men bakom dessa frågor kan många andra frågor finnas.

Robin Schumacher, fil. dr och kristen apologet, har skrivit en intressant artikel (bloggpost) som han avslutar med följande ord:

I hope Bart Ehrman looks more deeply into this key barrier that keeps him from God, and I would ask that all Christians pray for God to enlighten his heart and mind so that he ceases to be the stumbling block that he currently is and instead uses his considerable intellectual prowess for the glory of the One who created him.

http://www.apologetics315.com/2013/07/the-gospel-according-to-bart-ehrman.html

Vad lär vi oss av detta?

Därför säger den helige Ande: I dag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan. (Hebr 3:7,8)

Henrik

”What are you going to do about it?”

kristendom och kristenhet, kyrkan

Min vän Torsten Josephsson berättade för mig om en engelsman från den evangeliska (evangelikala) studentrörelsen som besökte Lund. Han diskuterade med kristna studenter, som ville grunda en kristen studentförening för att vinna sina medstudenter för Kristus.

De svenska studenterna hänvisade hela tiden till Norge och sade att det är så lätt där, för de har så många med sig, de kristna ungdomarna är starka, det är en stor rörelse. Men i Sverige är man mera kritisk, klimatet är betydligt hårdare. De verkade missmodiga.

Men jag glömmer inte, liksom vännen Torsten inte heller gjorde det, hans svar: Well, what are you going to do about it?

När jag idag ser rapporten om att 0 % av isländska ungdomar under 25 år tror att Gud har skapat världen, tänker jag: Well what are you going to do about it?

Här har vi kristna en uppgift. Utgångsläget är ju inte att alla tror och att den kristna kyrkan ska försöka bevara sitt inflytande så länge som möjligt så att folk betraktar sig som kristna i så stor utsträckning som möjligt.

Nej utgångsläget var ju att ingen trodde: ”vem trodde vad som predikades för oss…”!? Ingen tror, utom den som har blivit vunnen för Kristus och som Kristus har fått ge trons gåva.

Well, what are you going to do about it?

We have a misson, a mission impossible.

”With man it is impossible, but not with God. For all things are possible with God.”
(Mark 10:27).

Henrik

http://www.hs.fi/ulkomaat/a1453523307465

P.S. Det kan hända att engelsmannens besök skedde i ett läge när studentföreningen var i ett slags kris. Norges Kristlige Student- og Gymnasiastlag (”Laget”) grundades om jag minns rätt år 1924, så också Sveriges Evangeliska Student- och Gymnasiströrelse (SESG), numera ”Credo”. Men de lokala studentgrupperna har vuxit upp i olika skeden. Jag var med om ett jubileum i Lund i slutet av 1960-talet, tror att det kan ha varit 30 års jubileum, (eller 25?) med professor emeritus Hugo Odeberg som huvudtalare.

Två avfällingar – eller…?

kristendom och kristenhet

De slår till igen. Det som skulle bli en ”dialogpredikan” av ateisten Richard Dawkins och Dan Barker, f.d. evangelisk förkunnare, blev en bok av Barker med förord av Dawkins. Dan Barker har bl.a skrivit boken  Losing Faith in Faith: From Preacher to Atheist. Ur min synvinkel ett vemodigt livsöde, så här långt.

I ingressen på Amazons sida står det:

”What words come to mind when we think of God? Merciful? Just? Compassionate? In fact, the Bible lays out God’s primary qualities clearly: jealous, petty, unforgiving, bloodthirsty, vindictive—and worse! Originally conceived as a joint presentation between influential thinker and bestselling author Richard Dawkins and former evangelical preacher Dan Barker, this unique book provides an investigation into what may be the most unpleasant character in all fiction. Barker combs through both the Old and New Testament (as well as thirteen different editions of the “Good Book”), presenting powerful evidence for why the Scripture shouldn’t govern our everyday lives. This witty, well-researched book suggests that we should move past the Bible and clear a path to a kinder and more thoughtful world.”

Det är vemodigt. Richard Dawkins var medlem av Church of England, blev t.o.m. konfirmerad innan han sedan skrev ut sig. Dan Barker har verkat som förkunnare, men tagit avstånd från den kristna tron, på samma sätt som bl.a Bart D. Ehrman gjort.

”Från oss har de utgått, men de hörde inte till oss”, skriver aposteln Johannes om antikrister: ”

Från oss har de utgått, men de hörde aldrig till oss.  (1Joh 2:19).

Så är det med avfällingar, de känner kristendomen inifrån, men har vänt Kristus ryggen.

Men finns det en annan dimension: är de förlorade söner, som var hemma, som gick hemifrån och som genom Guds nåd återvände hem?

Eller för att använda en annan bild: handlar det om vår tids Saulus, som förföljde de kristna, men för att använda Kristi egen diagnos: varför förföljer du mig?

Ska dessa, eller någon av dem, bli vår tids Saulus? Ska det en dag sägas:

”Han som tidigare förföljde oss predikar nu evangelium om den tro han förut ville utrota.” (Gal 1:23).

Låt oss hoppas det.

Henrik