Kategori: kristendom och kristenhet

Norsk deklaration om gender ideologi och sexualitet

A JOINT CHRISTIAN DECLARATION ON ‘DIVERSITY OF GENDER AND SEXUALITY’

A Norwegian Christian Ecumenical Project 2024

Based on our faith in the Bible as the Word of God, on the recognition of biological realities, and out of respect for the human rights of children – we affirm the following principles:

page1image3821408688

On the basis of the BIBLE

● God is the Creator and Sustainer of the universe. He has created human beings male and female.
● All people are created in the image of God. All are deeply loved by Him, have the same inherent human dignity, and are equally precious.

● Marriage is a divine institution inscribed in natural law. Marriage unites one man and one woman. Founded by God, confirmed by Christ and the Apostles, this institution of marriage has been recognised by the Christian church throughout the centuries (cf. Genesis 1:26-28 and Matthew 19:4-6).

● Marriage between one man and one woman constitutes the Biblical framework for sexual relationships. Other forms of sexual relationships represent a ‘diversity’ at odds with the Bible’s theology of creation and with Jesus’s ethical teaching, even when these relationships are marked by long-lasting fidelity.
● The doctrine and example of Jesus teach us that every human being is our neighbour. However deeply we may disagree about matters of faith and our very worldview, about ethics and moral codes, we urge all to encounter one another with respect, in a
spirit of friendship.

On the basis of BIOLOGY

● There are only two biological sexes: female and male.
The sex of each individual is determined at conception.
● Our sex is principally determined by the size and function of
the reproductive cells. Women produce large reproductive cells (egg cells); men produce small reproductive cells (sperm cells).
● Further to to the crucial importance of reproductive cells, female or male chromosomes (XX or XY) are woven into almost all the body’s thousands of billions of cells. The affirmation that there are two biological sexes, and no more, is not invalidated by the fact that some children are born with chromosomal anomalies or by the fact that an extremely small number of children (in Norway, 10-15 children per year) are born with unclearly defined genitalia.

Core values

● The notion that gender is a subjective category and that sexual and gender identity can be freely chosen on the basis of feelings or preference, irrespective of biological sex, is based on ideology. It has no biological or scientific foundation.

● It is immensely problematic to teach children and young people that there are ‘boys, girls, and other genders’; that there exists an ‘interior gender’; that they may happen to have been ‘born in the wrong body’; and that gender is ‘fluid’. This manner of influence may lead to confusion, insecurity, and destructive life choices for many children and young people.

● The relationship between mother, father, and child is biologically singular. Divinely ordained, it is the foundation of the family and of society.

Out of respect for the CHILD

● Children are a gift from God. It is no adult’s right to have a child.
● Human beings originate from the egg of one woman and the sperm of one man. Neither mother nor father, nor the wider family of either, is superfluous or irrelevant in a child’s life.

● It is a human right for every child, as far as possible, ‘to know and be cared for by his or her parents’ (United Nations Convention on the Rights of the Child, art. 7.1).
● To deprive children deliberately and intentionally of the right to know their biological mother or father, and their wider families – for example through assisted fertilisation or surrogacy – violates God’s will for creation and children’s rights.

● Regardless of the manner in which they are conceived, all children are equally precious, equally loved by God.
● Children’s rights and the best interests of the child must take precedence over the demands and wishes of adults – in secular society and in the church.

We regard the Bible as our highest authority in matters of faith, doctrine, and life. As Christian churches, congregations, and organisations, and as individuals, we commit ourselves to the truths, values, and convictions expressed in this declaration.

■ We wish to encounter all people with respect, reasonably and kindly – ‘speaking the truth in love’ (Ephesians 4:15). But we will not compromise on Biblical truths, even if these truths should conflict with political pressure or societal trends.
■ We reject, in every setting, all forms of bullying and ostracism, manipulation and coercion, harassment and hatred, sabotage and violence. ■ We hold that much of the content of modern gender ideology, indeed the very concept of ‘gender and sexual diversity’, is not based on medical and natural science. We find it to be incompatible with our faith, thought, and worldview as Christians.
■ We stand up for a democratic, pluralistic, and open-minded society where there is space for diversity of beliefs characterised by
mutual respect. Freedom of expression and conscience, as well as religious freedom, are for us central and essential values.
■ We hold that public authorities and governmental bodies exceed their mandate and power by attempting to pressure citizens and organisations to adapt to ‘queer theory’ on gender, sexuality, and marriage. Such activism on the part of government violates religious freedom and freedom of conscience, as well as the rights of parents.
■ We, the signatories of this declaration, adhere to the Declaration on Marriage published in 2016 by 36 Norwegian Christian organisations and denominations. We stand united with hundreds of millions of Christians of almost all denominations worldwide.

Some 30 Norwegian Christian organisations and denominations are joint publishers of this declaration.
You may find a list of the co-publishers and familiarise yourself with resources elaborating the content of this declaration on the project websitewww.Felleskristen.no/english
All co-publishers of this declaration support the intent and message of the document. They are free, however, to express reserve regarding specific formulations in the text. – We encourage all who support the declaration to share it generously with others.

page1image3821892496

This declaration may be freely translated and distributed without prior permission.

https://felleskristen.no/file/1joint-christian-declaration-on-diversity-of-gender-and-sexuality-2024-one-page.pdf

 

“Thou shalt not…”

 

Låt mig få börja mera personligt och historiskt. Mitt namn förknippas ofta med ämbetsfrågan, ”han som är mot kvinnliga präster”. Det har sin naturliga förklaring. Jag var prästerligt ombud i kyrkomötet när beslutet slutligen godkändes med kvalificerad majoritet i november 1986.Innan beslutet fattades år 1986, hade många försök gjorts, men varje gång lyckades en minskande minoritet i kyrkomötet stå emot.

När beslutet nästan godkändes, någon av initiativen på 1980-talet, blev det en massiv protest från allmänhetens sida. En av mina ganska nära släktingar skrev i Hbl att hon ”beklagar att det finns en präst som heter Henrik Perret”. Min tandläkare, som jag besökte som barn, skrev ett mycket argsint brev och fördömde mig totalt. Mina ljusa minnen av henne, som lät barnpatienterna efter de ibland ganska plågsamma ingreppen, välja en glansbild, ofta änglar, förmörkades onekligen något även om jag inte blev knäckt av hennes utfall. En familjebekant visade knytnäven i öppet raseri när jag yttrat mig på ett prosterimöte. En annan församlingsbo (från den första församling jag tjänstgjorde i) sade: ”Min man brukade säga att en man har prostata och hjärna, Ju mera han använder sin hjärna desto bättre är det.”

Också min fru blev uppringd av flera personer, som upprört frågade hur hon kan vara gift med en sådan karl! Också andra familjemedlemmar har fått sin beskärda del av kritiken och får det kanske ännu idag.

Kritikerna var oftast, men inte alltid, kvinnor. De upplevde att min åsikt var direkt kvinnofientlig och kränkande. Man tänkte inte alltid på att den åsikt jag hade, hade varit kyrkans åsikt i närmare 2000 år! Det var ingen främmande tanke inom kyrkan, utan tankar som de flesta nuvarande förespråkare i sin ungdom och uppväxttid hade omfattat. Men vindarna hade börjat blåsa från ett helt annat håll.

I ärlighetens namn har jag också andra minnen. När massmedia gick åt mig under biskopsvalet 2006 blev jag uppringd av en kvinnlig präst (finskspråkig) som frågade när intervjun ska bandas. Hon ville nämligen be för mig – inte för att jag skulle ändra åsikt, utan för att jag skulle orka med intervjun!

Jag vill också understryka att jag har blivit väl behandlad av kvinnliga präster i vårt stift och vår kyrka. Detsamma gäller präster i Svenska kyrkan, med några har jag haft mycket givande diskussioner.

Jag minns att jag under studietiden – eller var det redan under slutet av skoltiden? – var upprörd över det jag hörde om att präster och prelater inför världskriget satt och diskuterade liturgiska kläder! Och mina tankar har ofta gått till de samtalen, som jag upplevde malplacerade och feldaterade. Jag förstår att många nu vill säga: har du inte lärt dig någonting!?

Jag hoppas att några kommentarer om de två stora frågor som dominerat den kyrkliga debatten de senaste 50 åren, inte ska bli mitt ”till sist från denna plats” utan att tid ges mig ännu. En ytlig blick på frågorna resulterar i omdömet ”finns det inte viktigare frågor?” Men om och när man studerar frågorna litet mera ingående förstår man att bakom de redan ganska uttjatade frågorna finns frågan om vilken relevans bibelordet har i vår kyrka och vad de bibelord betyder som behandlar frågorna. Jag ska i ngt inlägg beröra mera den andra frågan, som gäller äktenskapet.

Det som är särskilt viktigt är också frågornas inbördes relation, dvs om det finns parallella tankemönster i de till synes helt olika frågeställningarna.

Rubriken Thou shalt not…”  är ett välkänt anslag i den engelska världen (England, USA). Det är King James Versions formulering av orden ”du skall icke” som inleder de flesta budord.

De två frågorna, ämbetsfrågan och äktenskapsfrågan, har också sina respektive ”budord”.  Det är två livsområden och ämnen där det inte är möjligt att längre vara av annan åsikt än majoriteten, och tidsandan .

Toleransen har mer och mer blivit att vara tolerant mot dem som har samma åsikt. Eller en annan, särskilt också inomkyrklig variant lyder: om du är av traditionell åsikt måste du leva och agera så som majoriteten tycker, dvs i ditt fall mot din övertygelse.

Strax efter beslutet i kyrkomötet tillsattes en arbetsgrupp av Prästförbundet som skulle utarbeta ”trafikregler” så att människor av olika övertygelser kunde leva kristligt tillsammans utan att det skulle bli konflikter som drabbar andra. Andan i dessa trafikregler, som senare upphävdes av biskopsmötet, var att det går att leva enligt sin övertygelse om vilja finns. Utgångsläget var att majoritetens rätt inte fick kränkas, utan att minoriteten i så fall måste vika undan. Jag tror att mer eller mindre alla seriöst inblandade förstod att det kan vara en lösning bara för någon tid.

Men det gick inte. Vi församlingsbor och präster, som representerar den syn som kyrkan haft under nästan hela sin existens, har inte fått kalla någon präst som delar samma syn, sedan mera än tio år. Kalla får man kanske, men ingen blir vigd till prästämbetet eller förordnad som inte helt lovar att samarbeta med alla kyrkans präster, kvinnliga och manliga. Villkoret är detsamma som teol. dr Per-Olof Sjögren, tidigare domprost i Göteborg, formulerade med orden ”Men om du ändrar åsikt kan du mycket väl tänkas bli utnämnd.”

Man kan se på den frågan ur olika synvinklar. En viktig sådan är att den linjen är förklaringen till prästvigningarna inom den Ingermanländska kyrkan av finländska teologer. Ett annat ännu viktigare perspektiv är att den linjen kommer att leda stora grupper av traditionellt troende kristna till att söka andra lösningar. En grupp kommer att lämna kyrkan och söka sig någon annan gemenskap. Andra kanske åtminstone en tid stannar inom kyrkan, men finner en annan gemenskap än lokalförsamlingen.

Fortsättning följer

Vår kyrka och dess ledning behöver nu mycket förbön.

Henrik

”Förlåt dem deras skulder”

Många kristna har under koronavirusets framfart frågat sig om detta inte är något mera än enbart en tillfällighet, ett olyckligt sammanträffande, en olycka som låter sig förklaras.
Både jag och många andra har tänkt och också skrivit att detta är ett Guds finger, att det finns ett ärende från Guds sida till hela mänskligheten (jfr mina tidigare blogginlägg). Så tror jag nog fortfarande.

Men detta kan ha uppfattats fel, att vi  och jag – skulle tycka och tro att vi lider på grund av att sådant sker och har skett som Gud i sin helighet inte tål.

När man läser Bibeln ser man att det nog finns en linje mellan det som människan gör och det som följer av det: ”Bedra inte er själva. Gud bedrar man inte: det människan sår skall hon också skörda .”(Gal. 6:7).

Men det som vi inte finner ngt stöd för är att man borde börja utpeka skyldiga och förklara att Guds domar kommer över världen för andras skull.

Jesus talar om människans ondska, och speciellt om hur man inför olyckor och katastrofer kan börja peka på andra människors och tänka att de är mera onda (i Guds ögon) än andra.

Just då kom några och berättade för Jesus om de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat med deras offer. Jesus frågade dem: ”Menar ni att dessa galileer var större syndare än alla andra galileer, eftersom de fick utstå detta? Nej, säger jag er, men om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under som de. Eller de arton som dödades när tornet i Siloam föll ner över dem, menar ni att de var större syndare än alla andra invånare i Jerusalem? Nej, säger jag er, men om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under på samma sätt.” (Luk 13:1-5)

Vilka exempel! Personer som råkade ut för Pontius Pilatus’ grymheter, eller arton personer som krossades till döds när ett torn i Siloam föll över dem. Många tänkte (enligt Jesus) att ”de var större syndare än alla andra”.

Det är naturligtvis inte likgiltigt om än människa använder sin ställning till att utföra grymheter eller inte.

Men Jesus säger att ”om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under på samma sätt”.

Ingen av oss har anledning att be ”förlåt dem deras skulder”, utan – såsom Jesus lärde oss – förlåt oss våra skulder.
Det är vi som behöver lyssna till Guds ärende, det är jag som måste omvända mig och söka Jesu hjälp och förlåtelse.

Guds ärende ska var och en ta emot som en personlig hälsning och uppmaning.

Bara Jesus på korset kunde be: Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör. (Luk 23:34)

Jesu sju ord på korset, som är en sammanställning av det de olika evangelierna berättar, innehåller ingen bön om förlåtelse för Jesu synder, helt enkelt därför att Jesus bar våra synder.

”Vår dom är rättvis. Vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont.” (Luk. 23:41).
Gud vill att vi ska vända om och söka Herren i allt detta. Kristus är vår tröst och vår hjälp. Vi behöver alla Honom lika mycket.

Det är Kristus som är vår trygghet.
Om det är sant att vi alla är lika skyldiga inför Gud (vi gick alla vilse såsom får, Jes 53), så är det också sant att Kristi rättfärdighet är ett erbjudande till alla människor.

Varje människa ska leva i daglig omvändelse. Men den som tror på Kristus behöver inte oroa sig och inte ”börja om” i det oändliga. Den som är döpt och tror på Kristus är fullkomligt trygg. Varje dag ber vi med hela kristenheten: ”….förlåt oss våra skulder…”

 ”Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd.” (Mark. 16:16) .

Henrik

”Dags för kyrkan vända åter till kristen tro 2020”

Stefan Gustavsson, känd apologet och bibellärare också i vårt land, skriver i en ledare i Världen idag om den svenska ärkebiskopens försök att göra julevangeliet relevant ”genom att kasta misstankar över julevangeliet och profetens budskap om att jungfrun ska bli havande.”

Nu är det nytt år med nya möjligheter för den kristna församlingen i Sverige. Vilka förhoppningar bär vi som Guds folk med oss in i det nya decenniet? En bön jag bär i mitt hjärta handlar om att få se den kristna församlingen vända tillbaka till grunden för kristen tro. Om frestelsen för den romersk-katolska kyrkan har varit att lägga till läror som saknar stöd hos apostlarna, har frestelsen för den liberala delen av den evangeliska kyrkan i stället varit att plocka bort läror från apostlarnas undervisning.

På självaste julafton kom ett ifrågasättande av kristen tro, men denna gång inte från någon kristendomskritiker, utan från Svenska kyrkans ärkebiskop. I Expressen valde ärkebiskopen att kasta misstankar över julevangeliet och profetens budskap om att jungfrun ska bli havande. I ett försök att få julens budskap att upplevas mer relevant för samtiden påstods julevangeliet handla om en uppgörelse med patriar- katet, att ”patriarkala makt- och familjestrukturer förändrats” i och med julens berättelse. Det måste sägas vara en mycket ohistorisk tolkning av julevangeliet.

I texten sätter ärkebiskopen frågetecken för just jungfrufödelsen genom att hävda att texten inte handlar om en sexuell sanning. Evangelisterna var inte gynekologer, och därmed menar ärkebiskopen att texten inte ska förstås biologiskt utan teologiskt. Men notera att människor, både i antiken och i dag, har känt till fortplantningens villkor utan att vara gynekologer. Att Josef ville skilja sig från Maria när han förstod att hon väntade barn beror ju på att han visste – lika väl som vi gör – hur en kvinna blir gravid. Det är först efter att Gud själv klargjort för Josef att barnet hade ett övernaturligt ursprung som han valde att stå kvar vid Marias sida. Intellektuellt är ärkebiskopens sätt att resonera en återvändsgränd.

För det första betonar Matteus och Lukas just den biologiska sidan. Maria ska enligt ängelns ord bli havande utan att vara sexuellt tillsammans med någon man. Det ska i stället ske genom den helige Ande. Enligt Matteus blev Maria havande ”innan” hon och Josef hade varit tillsammans”(1:18). Enligt Lukas hade Maria aldrig varit sexuellt tillsammans med någon man: ”Hur ska detta ske? Jag har ju inte haft någon man” (1:34). För det andra är jungfrufödelsen inte svårare att tro på än de övriga under som evangelierna berättar om. I Svenska kyrkans evangelieläsningar återkommer regelbundet texter om hur de sjuka helas, de spetälska renas, stormar stillas och döda uppväcks.Om man sår tvivel kring jungfrufödelsen sår man med logisk nödvändighet tvivel kring alla de övriga underberättelserna också.

För det tredje är alla underverk beroende av Gud. Det är Gud som verkar och för Gud är ingenting omöjligt. Om det finns en Gud som har skapat universum i sin oöverskådliga väldighet och som kontinuerligt upprätthåller det, är undret en självklar möjlighet. Det gäller både Marias graviditet och alla underverken i Jesu offentliga verksamhet. Sätter man frågetecken för jungfrufödelsen innebär det att man sätter frågetecken för Gud. Det finns ingenting att vinna på att göra det. Som C S Lewis sagt: ”Men om vi erkänner att Gud finns, måste vi då också erkänna att mirakel finns? Jovisst, då går vi inte säkra för sådana. Det ingår i köpet.”

Den kyrka som har framtiden för sig är en kyrka som med frimodighet och övertygelse står för det som genom historien utgjort kristen tro. Därför ber jag att de två gamla slagorden ska komma till heders igen under 2020: ”På biblisk grund” och ”Med evangeliet i centrum”.

Stefan Gustavsson ledarsidan@varldenidag.se

Sätter man frågetecken för jungfrufödelsen innebär det att man sätter frågetecken för Gud. Det finns ingenting att vinna på att göra det.

Skall ha kommit…

Ett försök till neutral redogörelse (Wikipedia) går ofta ut på att ur bibeltexten plocka tom mycket detaljerade uppgifter om det som står, för att sen avfärda det specifikt kristna eller åtminstone distansera sig.

Denna gång är ju Wikipedias text inte illvillig. Men de spår som julevangeliet lämnat efter sig är otroligt starka. Många historiska fakta från samma tid, också från långt senare datum, bygger på mycket förre historiska fynd.

Tänk efter: kyrkor, heliga platser, arkeologiska fynd, handskriftsfynd, uppgifter om kristna martyrer, samhällen som påverkats av kristendomen, världens största religion, missionen, Bibeln – världens mest lästa och spridda bok.

Skulle detta bottna i fiktioner, helgonlegender eller utsmyckningar?

”Ett tecken, som ska bli motsagt (antilegómenon)”.

Vi bekänner:

”Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid,så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighetför ditt folk Israel.”  Luk 2:29-32

 

Henrik

såhär skriver Wikipedia:

Trettondedag jul, trettondedagen eller trettondagen (västkyrkligt även Epifania (uttalas [epifaní:a]) – ”uppenbarelse” – och östkyrkligt Theofania (uttalas [teofaní:a]) – ”gudsuppenbarelse”) är en kristen högtid som infaller på den trettonde dagen i julhögtiden, det vill säga den 6 januari och är i Sverige en allmän helgdag. Trettondedagen firas bland kristna till åminnelse av uppenbarelsen av Jesus som Guds son genom hans födelse, genom hans Kristi dop, genom hans första underverk (vinundret i Kana) och uppenbarelsen genom Betlehemsstjärnan för de tre vise männen. Detta tema har inom västlig kristendom kommit att överskuggas av de tre vise männen, som skall ha kommit till Jesus med guld, rökelse och myrra.[1][2]

Trettondedag jul
Bartolomé Esteban Murillo - Adoration of the Magi - Google Art Project.jpg

Konungarnas tillbedjan av Bartolomé Esteban Murillo
Datum 6 januari
19 januari (i julianska kalendern)
Geografi och firare Kristna i hela världen
Period sedan 150-talet
Anledning Uppenbarelsen av Jesus som Guds son, de tre vise männens ankomst till Jesus och dopet av Jesus.
Traditioner gudstjänster, stjärngossar
Allmän helgdag många länder
Andra namn tretton(de)dagen, epifania(dagen), Theophania, heliga tre konungar(s dag)

Trettondedagen är trettonde dagen under julen med juldagen inräknad. I äldre svenska talades det om såväl Þrættandi dagher som Tolfti dagher (iula). På engelska talar man om Twelve Days of Christmas, och trettondagsafton blir då Twelfth Night (eller Epiphany Eve, eftersom trettondedagen heter Epiphany). I Tyskland kallas dagarna mellan juldagen och trettondagen die zwölf Heiligen Nächte eller Rauhnächte.[3] I de flesta kristna länder anses denna dag avsluta julen (till skillnad från i Norden, där julen allmänt anses avslutad med tjugondedag jul).

Keskustelu, joka on tullut jäädäkseen: Joulu ilman Jeesus-lasta?

Joulu ilman Jeesus-lasta?

Jouluna ilman Jeesus-lasta
tähtikin lakkaa loistamasta,
aasi syö seimestä heiniä,
tuijottaa tyhjiä seiniä.
Kukaan ei muista paria
nimeltä Joosef ja Maria.

Viluiset paimenet kedolla työssä
lampaiden määkinään heräävät yössä.
Eivät he tiedä enkeleistä.
Kukaan ei enää kuule heistä.

Itämaan tietäjät katsovat tähtiin:
Oliko valhetta se, mitä nähtiin?
Tietäjät palaavat idän maille.
He jäävät joulun ihmettä vaille.

Keisari yhä verojaan kerää,
hotellin isäntä rikkaana herää.
Herodeksella hymy on hellä:
Selvittiin pelkällä säikähdyksellä.

A-M K (Anna-Mari Kaskinen) 21.12.2019

Hur långt bär apologetiken?

För undvikande av missförstånd: jag är en stor vän av kristen apologetik, det som med andra ord kunde kallas ”trons försvar”.  Det var det som apostlarna sysslade med: ”Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger.”  (1 Petr. 3:14).

Jag har redan länge funderat på apologetikens (eller apologins) begränsningar. Därför hajade jag till när en för mig okänd rikssvensk kollega (Åke Eldberg) skriver i samband med en bokrecension:

… ”En annan svaghet gäller väl all apologi. Förnuftiga resonemang, hur logiska och faktabaserade de än är, kan inte locka fram en tro. Man blir inte kristen för att det finns goda argument för det. Den som var övertygad ateist när han började läsa den här boken kommer antagligen att få flera av sina resonemang omkullkastade, men kommer ändå, tror jag, att förbli ateist.”

Jag tror att apologi kan vara särskilt viktig för kristna. Den hjälper oss att förstå ”det hopp vi äger”. Säkert kan den hjälpa också ateister och agnostiker, men det måste då handla om en ”evangeliserande apologi”.

En del av apologetikens uppgifter är röja vägen, ta bort hinder.

”De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus” (2 Kor. 10:4,5 ).

Det finns underliga lagar i Guds rike. Jag har ofta tänkt på erfarenheter redan från studietiden när vi försökte nå studerande. Vi planerade kvällarna för att de skulle hjälpa många att komma med. En termin (kanske flera?) försökte vi planera varannan kväll så att den speciellt skulle rikta sig till ”utomstående”, dvs inte förutsätta någon som helst kännedom om den kristna tron.
Vi hade servering och musikprogram mm, inte minst under de ”utåtriktade kvällarna”. Vi försökte välja enkla och ”vanliga” rubriker så att ingen skulle skrämmas bort av ”Kanaans tungomål”.
Så hade vi t.ex. Livet är något mera och något i stil med Helgelsens olika faser (den senare rubriken är något stiliserad, men hoppas skillnaden blir klar!).
Det märkliga var att många gånger blev det så att till de utåtriktade kvällarna (vi hade program och affischer mm) så kom inte särskilt många, allra minst nya studerande, men till de som behandlade några svåra ämnen kunde flera nya ansikten dyka upp.
Jag har också sett att många gånger kan helt sekulariserade människor gripas av ett budskap som är mera svåråtkomligt (som man föreställer sig). (Detsamma kan gälla musiken förresten).

Jesus sade åt Petrus, när han kallade honom: ”Lägg ut på djupet och kasta där ut era nät till fångst” (Luk 5:4, i den gamla översättningen).

Tron kommer av hörande, skriver Paulus i Rom 10:16. Tron föds när Guds Helige Ande talar genom Ordet.

Låt oss glädjas över all god apologetik. Det är viktigt att ge skäl, att ”tro på goda grunder” (för att anknyta till en fin bok av Stefan Gustavsson).
Men tron föds, som det heter i Augsburgska bekännelsen, art V:

”För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande,  vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud.

Jag tror att vi behöver apologi. Vi ska lära oss att samtala och lyssna enligt ”one beggar telling another beggar where to get bread.”

Kanske behöver vi vara medvetna om apologetikens (eller apologins) ev. slagsida: att tron inte föds genom ”intellektuell överbevisning” utan genom att Guds Ord får möta en människa och övertyga hennes hjärta.

Henrik

 

Skeptiker?

 

Läste nyligen ur Etymologiskt lexikon om ordet skeptiker. Det betyder inte cyniker, eller tvivlare, utan en som är ”fundersam, undrande”, en som undersöker och reflekterar över frågor, sanningen.

”skeptic (n.)also sceptic, 1580s, ”member of an ancient Greek school that doubted the possibility of real knowledge,” from Middle French sceptique and directly from Latin scepticus ”the sect of the Skeptics,” from Greek skeptikos (plural Skeptikoi ”the Skeptics, followers of Pyrrho”), noun use of adjective meaning ”inquiring, reflective” (the name taken by the disciples of the Greek philosopher Pyrrho, who lived c. 360-c. 270 B.C.E.), related to skeptesthai ”to reflect, look, view” (from PIE root *spek- ”to observe”).

Skeptic does not mean him who doubts, but him who investigates or researches as opposed to him who asserts and thinks that he has found. [Miguel de Unamuno, ”Essays and Soliloquies,” 1924]”

Det lönar sig att vara skeptisk, dvs att reflektera, att undersöka – precis som de ”skeptiska” lärjungarna i Berea (Apg 17:11):

”Folket där var öppnare än de i Tessalonike. De tog emot ordet med stor villighet och forskade varje dag i Skrifterna för att se om det stämde.”

Henrik

 

”Det finns ingen Gud och Bart Ehrman är hans profet”

Det finns ingen Gud och Hedenius är hans profet, sade man i tiden om Ingmar Hedenius, känd filosof och gudsförnekare i Sverige. Hedenius’ röst har tystnat och har ersatts av många andras, både i Sverige och ute i stora världen.

En av dem som konsekvent har vänt Gud ryggen är Bart Ehrman, känd textkritiker och f.d. kristen och konservativ teolog, med examina från konservativa universitet i USA. En blick på hans böcker visar trenden. De talar sitt eget och tydliga språk om vad han brinner för. Han ser som sin passion att så ut misstro angående Bibeln, att Jesusberättelserna är förändrade till den grad att vi inte kan veta hur Nya Testamentet, särskilt evangelierna, såg ut.

Många nyateister tror att Bart Ehrman också förnekar Jesu historicitet, men det gör han inte. Han tror inte på Gud, men tror nog att Jesus existerat.

Tvivel är enligt min erfarenhet mera sällan intellektuella tvivel, de handlar oftast om moraliska och existentiella frågor.

Det handlar verkligen om en strid på liv och död. Inte bara om okunskap eller brist på intelligens. I Bart Ehrmans fall kan man verkligen säga att han varken saknar kunskap eller intelligens.

Samtidigt visar Bart Ehrmans livshistoria att en människas intellekt eller vilja inte räcker. De kan inte bevara honom eller henne från avfall, och kan heller inte föda eller bevara tron.
Det finns ngt fördolt kring tvivel och tro som man aldrig kan utgrunda. Dessa rader vill på intet sätt försöka antyda att frågan om andras tro kan inringas och avslöjas.

Djupast sett kan dock frågan koncentreras kring mörkrets makt. Människan har inga egna vapen mot ondskan utan är helt beroende av att Jesus frälsar henne från det onda. Men någonstans kommer en dimension in: kampen mot ondskan aktualiserar syndens väsen. Och det är skrämmande att se att synden också förmörkar förståndet, intellektet, liksom också viljan.

Det finns många svar av kompetenta personer på Bart Ehrmans invändningar. Jag kan t.ex. hänvisa till Daniel B Wallace och Ben Witherington. Witheringtons svar kan man t.ex. läsa här:  http://tinyurl.com/lxneuqe.

Det ondas problem, inklusive ofattbart lidande, Bibeln är en lögn, Jesus en vanlig dödlig, detta är Bart Ehrmans barriär mot Gud. Men bakom dessa frågor kan många andra frågor finnas.

Robin Schumacher, fil. dr och kristen apologet, har skrivit en intressant artikel (bloggpost) som han avslutar med följande ord:

I hope Bart Ehrman looks more deeply into this key barrier that keeps him from God, and I would ask that all Christians pray for God to enlighten his heart and mind so that he ceases to be the stumbling block that he currently is and instead uses his considerable intellectual prowess for the glory of the One who created him.

http://www.apologetics315.com/2013/07/the-gospel-according-to-bart-ehrman.html

Vad lär vi oss av detta?

Därför säger den helige Ande: I dag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan. (Hebr 3:7,8)

Henrik