Kategori: Bibeln

Bibelsyn och bibelbruk

År 1977 utgav Svenska kyrkan boken Bibelsyn och bibelbruk. Det var biskopsmötet och bibelkommissionen som stod för innehållet. I samband med utgivningen väckte boken mycket diskussion, vilket givetvis var avsikten, men senare har inte så många samtal förts just om den.

Boken var avslöjande och visade var Svenska kyrkan stod i fråga om bibelsynen. Den historisk.-kritiska bibelforskningen var riktgivande och i allmänhet inte ifrågasatt, även om den började vara på stark tillbakagång i många teologiska institutioner i västvärlden.

De stora vattendelarna inom våra nordiska kyrkor är främst ämbetsfrågan och äktenskapsfrågan. Båda frågorna aktualiserar frågan om till vad Bibeln förpliktar och blottar därmed också vad Bibeln betyder för våra kyrkor, dess präster och medlemmar.

Det som jag kanske inte ägnade lika mycket uppmärksamhet åt när det begav sig är faktiskt rubrikens principiellt riktiga konstaterande att bibelsynen och bibelbruket i högsta grad är relaterade.

Ämbetsfrågan har lösts ganska olika inom olika kyrkor, och bakom dessa lösningar finns också en ämbetsteologi som leder till olika synsätt. För många är prästämbetet allt mera en funktionell fråga, det handlar om gåvor och utrustning och vettig fördelning, Ganska litet hör man i våra dagar om bekännelseskrifternas ”institutum est”, att ”evangelieförkunnelsens och sakramentförvaltningens ämbete är instiftat” (av Gud). I våra sammanhang är många beredda att avstå från en skarp uppfattning om hur dessa frågor ska hanteras. I vår splittrade värld är t.o.m. kyrkotillhörigheten nerklassad; man behöver inte nödvändigtvis vara med i en kristen kyrka för att kunna vara med i kristen verksamhet. En naturlig förklaring kan vara att man inte finner någon kristen gemenskap som tillfredsställer eller motsvarar ens behov. Till detta kommer också att mycket verksamhet bedrivs av inomkyrklig väckelse- och missionsorganisationer, där frågan om kyrkotillhörigheten inte alltid är central (även om organisationerna officiellt – tillsvidare – är inomkyrkliga.

Jag ska senare återkomma till de två klassiska frågornas relation till varann, jag påstår nämligen att de är relaterade och att de är ”släkt” med varann.

Under diskussionerna om äktenskapssynen, och då särskilt frågan om vår evangeliska-lutherska kyrka ska öppna för samkönade vigslar och en äktenskapssyn som bejakar även äktenskap mellan personer av samma kön.

I diskussionerna före, under och efter beslutet år 1986 framhöll många att frågan är svår och att även om viljan finns att hålla fast vid en biblisk syn så är frågan svår.
I diskussionerna om äktenskapsuppfattningen tycker man att frågan är lättare att ställa i relation till de klara och entydiga orden om äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna. Men det har visat sig att inte ens helt klara ord är avgörande. Det är enligt min mening svårt att värja sig för tanken att kyrkan drivs av tidsuppfattningen, att de strömningar som rör sig i samhället ska nå kyrkan och omfattas av den.

Nu blir uppfattningen rådande att Bibelns texter inte kände till det man idag vet om homosexualitet och sexualiteten överhuvudtaget. Den är betydligt mera mångfaldig än de bibliska texterna vittnar om.

När man läser vad Jesus säger om äktenskapet (t.ex. i Matt 19) har man svårt att förstå varför man så till synes lätt kan avfärda den klassiska synen som uttrycks i orden ”en man- och en kvinna- och de två ska vara ett kött”. Präster inom vår kyrka har frimodigt vigt samkönade par även om kyrkan inte godkänt en ”utvidgad äktenskapsuppfattning”. Konservativa präster har blivit varnade och avkragade för sin klassiskt kristna syn på prästämbetet, som varit kyrkans teologi under nästan ett par tusen år. Biskoparna har också konstaterat att den synen inte är en villolära. Men i många stift leder en äktenskapssyn som avviker från kyrkans officiella syn inte till motsvarande åtgärder. En av våra kvinnliga biskopar har till och med sagt att om kyrkomötet inte godkänner den nya synen kan kyrkan viga ändå!

Jag vill starkt understryka att jag inte ser det möjligt att en kristen kyrka ändrar sin äktenskapssyn i strid med Guds klara och tydliga ord som inte kan missförstås.
Samtidigt vill jag starkt framhålla att det inte utgör något hinder för att se på varje människa som värdefull och viktig. Inte utgör väl olika syn i andra frågor något hinder för vänskap och högaktning?

Jag tror att kyrkan inte har fullmakt att ändra sin äktenskapssyn.

Det är då jag återkommer till frågan om bibelsyn och bibelbruk. Är det så att Bibeln kan förstås så olika, att man kan läsa in tystnad eller brist på insikt i tydliga bibelord? Eller handlar det om att Bibeln mera har blivit en impulsbok, som ger tankar och idéer, men som inte utgör någon teologisk grund för kyrkan?  Och beror den uppenbara friheten från den bibliska äktenskapssynen på att man inte läser Bibeln, inte umgås med Ordet, dagligen?

De frågor som hör samman med sexualiteten är svåra och känsliga. Det handlar om människor, som trots försök inte kan uppleva en dragning till det motsatta könet. Det handlar om föräldrar, som lider med sina barn, som är ”annorlunda” än majoriteten, och alla de svåra frågor som hör till bilden. Det handlar också om personer som upplever att de har fötts i en främmande kropp, att den kropp som är deras inte motsvarar det som de känner, det som är deras själ.

Ingen kristen människa kan ta lätt på dessa frågor.

Samtdigt är frågeställningarna ännu större än man ofta vill se eller erkänna. Sexualiteten är ingen mänsklig rättighet i den meningen att sexuellt umgänge  kan utövas med vem som helst. Det sexuella samlivet hör enligt kristen tro till äktenskapet. En stor grupp människor har inte någon äktenskapspartner, antingen för att de inte vill eller för att de inte funnit någon att dela livet med. En växande grupp människor ser det inte som en nödvändighet att gifta sig. Man behöver som känt enligt ett allmänt synsätt inte vara gift för att ha ett sexuellt samliv.

Ett svar, som troligen har en mycket större betydelse än någon av oss förstår är att den kristna gemenskapen måste bli mycket mera revolutionerande och inkluderande. Att den blir det den skulle vara: en omsorgsgemenskap.

Det löser inte alla problem, men utgör ett mycket viktigt svar i vår vilsna värld. Ett svar som både gäller ensamstående och olika minoriteter.

Bibeln är ingen bok som jag eller någon annan ska slå någon med. Bibeln är Guds goda Ord. Gud är god och vill oss väl, att söka svaret på våra svåra frågor ger oss välsignelse och frid.

Därför blir en väsentlig och avgörande fråga om vi tror att vår godhet är större än Guds godhet.

Låt mig få öppna detta litet. Jag tror att Gud är god. Jag tror att Bibeln är Guds Ord. Om Bibeln är Guds Ord så är också Guds vilja, uttrycket i Ordet, god. När Gud bejakar något är det något som vi ska göra. Ett exempel kan det fjärde budet vara. ”Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som HERREN, din Gud, ger dig.” (2 Mos 20:12).

Men när Guds Ord avvisar något, är det också något som är dikterat av Guds goda vilja.

Jag misstänker att många är beredda att öppna för en ny ”utvidgad” äktenskapssyn därför att de tycker att den är godare och mera human än den traditionella synen sådan den beskrivs i Bibeln.

Kanske finns orsaken i att många inte tror att Bibeln är Guds Ord? Särskilt med aposteln Paulus har många problem. Man menar att han är ”ett barn av sin tid” och i många avseenden var han det. Men när han talar som Herrens apostel, då gäller ”jag har från Herren undfått detta” (1 Kor 11:23, gamla översättningen).

Om vi skulle försöka lösa sexualetiken med de nyckelord och principer som vår tid hyllar, var skulle då gränsen dras? Ska de ensamma respektera äktenskapet så att de som är gifta inte ska bryta sig ut och de ogifta inte bryta sig in (jfr Hebr 13:4)?

Och varför måste man gifta sig eller begränsa antalet partners till en enda?

Var skulle detta sluta?

Livet talar sitt tydliga språk, tror jag.

Men det finns något som är ännu större och viktigare: att det finns förlåtelse att få, ”utan att ha förtjänat det” (jfr Rom 3:23-24), och möjligheter trots svidande nederlag på många plan.

Syndernas förlåtelse är inte syndernas tillåtelse. Vi har en märklig förmåga att antingen tro att förlåtelsen är en automatik som ger oss möjlighet att fortsätta med det som strider mot Guds vilja eller att tvivla på att förlåtelsen kan gälla oss och våra problem.

Jag har skrivit om en riktning i begreppen bibelsyn och bibelbruk. Ofta har jag tänkt att bibelsynen föder bibelbruket. Om jag tror att ”Gud talar genom det Han har talat” då blir jag motiverad att öppna Boken för att höra Honom som inte är en bok, utan en person, Jesus Kristus.

Men det är också sant att det är genom bibelbruket, genom att läsa Guds Ord, som det mer och mer klarnar vad Bibeln är.

Många kristna har betonat det som Paulus säger i Rom 10:17: ”tron kommer av predikan (ordagrant: hörande), hörande av Kristi ord.” ESV översätter: ”So faith comes from hearing, and hearing through the word of Christ. (Rom. 10:17 ESV). Både Ole Hallesby och John Stott betonade att den onde vill hindra oss från daglig bibelläsning. ”Håll med järnhand fast vid den dagliga morgonväkten” (Hallesby), och ”med ingen annan fråga har jag fått kämpa så mycket som med den dagliga bibelläsningen” (Stott).

Välsignelse finns att få! Upprättelse efter misslyckanden och fall, hopp mitt i förtvivlan! Låt därför dessa rader få föra dig till det Ord som är Ande och liv!

Ordet handlar inte bara om att Gud vill och kan stryka ut det som har varit ont och fel. Det handlar också om att Herren vill rusta oss för framtiden, för uppdraget som Han har gett.

 Men håll fast vid det som du har lärt dig och blivit överbevisad om. Du vet av vilka du har lärt det, 15 och du känner från barndomen de heliga Skrifterna som kan göra dig vis, så att du blir frälst genom tron i Kristus Jesus. 16 Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, 17 för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning. (2 Tim. 3:14 SFB)

Henrik Perret

 

 

 

“Thou shalt not…”

 

Låt mig få börja mera personligt och historiskt. Mitt namn förknippas ofta med ämbetsfrågan, ”han som är mot kvinnliga präster”. Det har sin naturliga förklaring. Jag var prästerligt ombud i kyrkomötet när beslutet slutligen godkändes med kvalificerad majoritet i november 1986.Innan beslutet fattades år 1986, hade många försök gjorts, men varje gång lyckades en minskande minoritet i kyrkomötet stå emot.

När beslutet nästan godkändes, någon av initiativen på 1980-talet, blev det en massiv protest från allmänhetens sida. En av mina ganska nära släktingar skrev i Hbl att hon ”beklagar att det finns en präst som heter Henrik Perret”. Min tandläkare, som jag besökte som barn, skrev ett mycket argsint brev och fördömde mig totalt. Mina ljusa minnen av henne, som lät barnpatienterna efter de ibland ganska plågsamma ingreppen, välja en glansbild, ofta änglar, förmörkades onekligen något även om jag inte blev knäckt av hennes utfall. En familjebekant visade knytnäven i öppet raseri när jag yttrat mig på ett prosterimöte. En annan församlingsbo (från den första församling jag tjänstgjorde i) sade: ”Min man brukade säga att en man har prostata och hjärna, Ju mera han använder sin hjärna desto bättre är det.”

Också min fru blev uppringd av flera personer, som upprört frågade hur hon kan vara gift med en sådan karl! Också andra familjemedlemmar har fått sin beskärda del av kritiken och får det kanske ännu idag.

Kritikerna var oftast, men inte alltid, kvinnor. De upplevde att min åsikt var direkt kvinnofientlig och kränkande. Man tänkte inte alltid på att den åsikt jag hade, hade varit kyrkans åsikt i närmare 2000 år! Det var ingen främmande tanke inom kyrkan, utan tankar som de flesta nuvarande förespråkare i sin ungdom och uppväxttid hade omfattat. Men vindarna hade börjat blåsa från ett helt annat håll.

I ärlighetens namn har jag också andra minnen. När massmedia gick åt mig under biskopsvalet 2006 blev jag uppringd av en kvinnlig präst (finskspråkig) som frågade när intervjun ska bandas. Hon ville nämligen be för mig – inte för att jag skulle ändra åsikt, utan för att jag skulle orka med intervjun!

Jag vill också understryka att jag har blivit väl behandlad av kvinnliga präster i vårt stift och vår kyrka. Detsamma gäller präster i Svenska kyrkan, med några har jag haft mycket givande diskussioner.

Jag minns att jag under studietiden – eller var det redan under slutet av skoltiden? – var upprörd över det jag hörde om att präster och prelater inför världskriget satt och diskuterade liturgiska kläder! Och mina tankar har ofta gått till de samtalen, som jag upplevde malplacerade och feldaterade. Jag förstår att många nu vill säga: har du inte lärt dig någonting!?

Jag hoppas att några kommentarer om de två stora frågor som dominerat den kyrkliga debatten de senaste 50 åren, inte ska bli mitt ”till sist från denna plats” utan att tid ges mig ännu. En ytlig blick på frågorna resulterar i omdömet ”finns det inte viktigare frågor?” Men om och när man studerar frågorna litet mera ingående förstår man att bakom de redan ganska uttjatade frågorna finns frågan om vilken relevans bibelordet har i vår kyrka och vad de bibelord betyder som behandlar frågorna. Jag ska i ngt inlägg beröra mera den andra frågan, som gäller äktenskapet.

Det som är särskilt viktigt är också frågornas inbördes relation, dvs om det finns parallella tankemönster i de till synes helt olika frågeställningarna.

Rubriken Thou shalt not…”  är ett välkänt anslag i den engelska världen (England, USA). Det är King James Versions formulering av orden ”du skall icke” som inleder de flesta budord.

De två frågorna, ämbetsfrågan och äktenskapsfrågan, har också sina respektive ”budord”.  Det är två livsområden och ämnen där det inte är möjligt att längre vara av annan åsikt än majoriteten, och tidsandan .

Toleransen har mer och mer blivit att vara tolerant mot dem som har samma åsikt. Eller en annan, särskilt också inomkyrklig variant lyder: om du är av traditionell åsikt måste du leva och agera så som majoriteten tycker, dvs i ditt fall mot din övertygelse.

Strax efter beslutet i kyrkomötet tillsattes en arbetsgrupp av Prästförbundet som skulle utarbeta ”trafikregler” så att människor av olika övertygelser kunde leva kristligt tillsammans utan att det skulle bli konflikter som drabbar andra. Andan i dessa trafikregler, som senare upphävdes av biskopsmötet, var att det går att leva enligt sin övertygelse om vilja finns. Utgångsläget var att majoritetens rätt inte fick kränkas, utan att minoriteten i så fall måste vika undan. Jag tror att mer eller mindre alla seriöst inblandade förstod att det kan vara en lösning bara för någon tid.

Men det gick inte. Vi församlingsbor och präster, som representerar den syn som kyrkan haft under nästan hela sin existens, har inte fått kalla någon präst som delar samma syn, sedan mera än tio år. Kalla får man kanske, men ingen blir vigd till prästämbetet eller förordnad som inte helt lovar att samarbeta med alla kyrkans präster, kvinnliga och manliga. Villkoret är detsamma som teol. dr Per-Olof Sjögren, tidigare domprost i Göteborg, formulerade med orden ”Men om du ändrar åsikt kan du mycket väl tänkas bli utnämnd.”

Man kan se på den frågan ur olika synvinklar. En viktig sådan är att den linjen är förklaringen till prästvigningarna inom den Ingermanländska kyrkan av finländska teologer. Ett annat ännu viktigare perspektiv är att den linjen kommer att leda stora grupper av traditionellt troende kristna till att söka andra lösningar. En grupp kommer att lämna kyrkan och söka sig någon annan gemenskap. Andra kanske åtminstone en tid stannar inom kyrkan, men finner en annan gemenskap än lokalförsamlingen.

Fortsättning följer

Vår kyrka och dess ledning behöver nu mycket förbön.

Henrik

Hur långt bär apologetiken?

För undvikande av missförstånd: jag är en stor vän av kristen apologetik, det som med andra ord kunde kallas ”trons försvar”.  Det var det som apostlarna sysslade med: ”Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger.”  (1 Petr. 3:14).

Jag har redan länge funderat på apologetikens (eller apologins) begränsningar. Därför hajade jag till när en för mig okänd rikssvensk kollega (Åke Eldberg) skriver i samband med en bokrecension:

… ”En annan svaghet gäller väl all apologi. Förnuftiga resonemang, hur logiska och faktabaserade de än är, kan inte locka fram en tro. Man blir inte kristen för att det finns goda argument för det. Den som var övertygad ateist när han började läsa den här boken kommer antagligen att få flera av sina resonemang omkullkastade, men kommer ändå, tror jag, att förbli ateist.”

Jag tror att apologi kan vara särskilt viktig för kristna. Den hjälper oss att förstå ”det hopp vi äger”. Säkert kan den hjälpa också ateister och agnostiker, men det måste då handla om en ”evangeliserande apologi”.

En del av apologetikens uppgifter är röja vägen, ta bort hinder.

”De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus” (2 Kor. 10:4,5 ).

Det finns underliga lagar i Guds rike. Jag har ofta tänkt på erfarenheter redan från studietiden när vi försökte nå studerande. Vi planerade kvällarna för att de skulle hjälpa många att komma med. En termin (kanske flera?) försökte vi planera varannan kväll så att den speciellt skulle rikta sig till ”utomstående”, dvs inte förutsätta någon som helst kännedom om den kristna tron.
Vi hade servering och musikprogram mm, inte minst under de ”utåtriktade kvällarna”. Vi försökte välja enkla och ”vanliga” rubriker så att ingen skulle skrämmas bort av ”Kanaans tungomål”.
Så hade vi t.ex. Livet är något mera och något i stil med Helgelsens olika faser (den senare rubriken är något stiliserad, men hoppas skillnaden blir klar!).
Det märkliga var att många gånger blev det så att till de utåtriktade kvällarna (vi hade program och affischer mm) så kom inte särskilt många, allra minst nya studerande, men till de som behandlade några svåra ämnen kunde flera nya ansikten dyka upp.
Jag har också sett att många gånger kan helt sekulariserade människor gripas av ett budskap som är mera svåråtkomligt (som man föreställer sig). (Detsamma kan gälla musiken förresten).

Jesus sade åt Petrus, när han kallade honom: ”Lägg ut på djupet och kasta där ut era nät till fångst” (Luk 5:4, i den gamla översättningen).

Tron kommer av hörande, skriver Paulus i Rom 10:16. Tron föds när Guds Helige Ande talar genom Ordet.

Låt oss glädjas över all god apologetik. Det är viktigt att ge skäl, att ”tro på goda grunder” (för att anknyta till en fin bok av Stefan Gustavsson).
Men tron föds, som det heter i Augsburgska bekännelsen, art V:

”För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande,  vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud.

Jag tror att vi behöver apologi. Vi ska lära oss att samtala och lyssna enligt ”one beggar telling another beggar where to get bread.”

Kanske behöver vi vara medvetna om apologetikens (eller apologins) ev. slagsida: att tron inte föds genom ”intellektuell överbevisning” utan genom att Guds Ord får möta en människa och övertyga hennes hjärta.

Henrik

 

Alltid samma frågor…!!??

Många som läser min blogg tycker säkert att det blir tjatigt. Eller rättare sagt: fortsätter att vara tjatigt. Om detta har jag skrivit sedan 1980-talet i olika sammanhang och fortsätter – nog ganska motvilligt – att skriva ibland.

Jag har försökt citera bibelordet i 2 Mos 7:16: ”

Säg till honom: ”HERREN, hebreernas Gud, har sänt mig till dig för att säga: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig i öknen. Men se, hittills har du inte velat lyssna.”

Inom kyrkan har man svarat: ”Vi måste visa att vi är ett, att vi är närmare varann än vi tror.” Jag förstår hans intention, men jag tror att vi  i teologiskt avseende är långt ifrån varann inom kyrkan. Man kan inte stifta paragrafer om enheten, den måste födas av Ordet.

I olika varianter har denna tanke kommit fram. Senast t.ex. i ärkebiskop emeritus John Vikströms inlägg i Kyrkpressen nr 37/2018.

Man vill inte låta oss få ha egna gudstjänster inom kyrkan, kanske därför att man tror att vi skulle tala om kvinnliga präster från morgon till kväll.

Mitt svar är: det är inte för att få tala om kvinnliga präster, utan för att inte ständigt behöva tala om ämbetsbeslutet och nuvarande kyrkliga praxis som vi ber om denna rätt.
Vi hindrar inte dem som är av annan mening att samlas. Enheten blir inte större eller mindre genom att vi samlas till gudstjänst.

Det är inte bara ämbetsteologi det gäller.
Redan C.S. Lewis påpekade detta:

”..should the Church opt to ordain women, it would very quickly find that it had brought about a whole new religion.”

(citatet ur Louis A. Smith: How My Mind Has Changed, publicerad i boken WOMEN PASTORS? The Ordination of Women in Biblical Lutheran Perspective – rekommenderas!)

Det handlar, som tydligt har framkommit i diskussionerna de senaste åren, om bibelsyn, om förkunnelse av omvändelse och efterföljelse osv.

På många håll är det möjligt ännu i våra församlingar.

Men alla förstår väl att det är en tidsinställd bomb att vägra prästviga unga präster med den traditionella ämbetssynen (alla vet vad jag menar) så att vi så småningom inte har ngn gudstjänst att gå till.

Det finns redan många goda alternativ. Med tiden kommer de att bli allt fleras alternativ om dörrarna förblir stängda inom kyrkan. Ett beslut från år 1986 väger lätt mot kyrkans långa historia.

Henrik

Är 1 Kor 14:33-40 paulinskt?

Några korta kommentarer, till en del på grund av vännen och studiekamraten Rabbe Forsmans inlägg i Kyrkpressen nr 38/2018. Men även andra frågeställningar hör med (isagogiska). I diskussionerna inom vår kyrka har man utgått från de kanoniska böckerna och deras auktoritet.

Det finns i kommentarerna mycket material till frågan om vem som författat olika böcker. Också en del bibelöversättningar innehåller kommentarer och begränsad information, t.ex. Studiebibeln 2015 och 1998, Bibel 2000 med kommentarer osv.
Åsikten att vissa brev av Paulus inte är paulinska är enligt min mening inte hållbar, samma tankar förekommer i alla brev. Om man fäller ngt brev, drabbar samma kritik lätt andra. Det handlar inte bara om att avvisa författaruppgifter (ur texten), de olika hälsningarna till olika kristna i församlingarna gör det till ett nätverk som det inte är lätt att bryta, åtminstone inte utan verkligt vägande skäl.

TEXTfynd där 1 Kor 14:33-40 ingår som en helhet, med v 34-35 som en del av texten (inte placerad efter v. 40). Se närmare t.ex. USB4 The Greek New Testament, eller motsv.

א                  Sinaiticus       4 årh

 A                  Alexandrinus  5 årh

B                  Vaticanus       4 årh

K                  Moskva                               9 årh

Y                  Ayhos                                 8/9 årh

Gamla latinska översättningar

Minuskler (helt eller delvis) från 9-15 årh

Vulgata                                4/5 årh

Syriska Peshitta                    5 årh

Koptiska Sahidiska              3 årh

Majoriteten av byzantiska manuskript.

Majoriteten av lektionarierna i Synaxarion och Menologion.

De textvittnen som placerar in 1 Kor 14:34-35 efter v. 40 (som en interpolation, en lånesats, ett citat el dyl) som gör texten mera begriplig (?) är främst och nästan enbart västligahandskrifter, såsom

D  Claromontanus           6 årh

F   Cambridge                                         9 årh
B  Boererianus                9 årh

Minuskler   1 från                12 årh

Gamla latinska övers från 5/6 och 9 årh

KyrkofaderAmbrosiaster mfl.

 

UBS (United Bible Societies) 4, som representerar det bästa kunnandet, tror jag (Barbara Aland, Kurt Aland, Johannes Karavidopoulos, Carlo M. Martini och Bruce M. Metzger i samråd med Institute for New Testament Texutual Research, Münster/Westphalia) klassar den version där v. 34-35 ingår enligt våra översättningar som B, dvs ”the text is almost certain.”

De handskrifter där varianten (v 34-35) efter v. 40 ingår, är i allmänhet tvåspråkiga texter (grekiska/latinska) och det finns också en ganska omfattande uppfattning om att Marcions inflytande kan ha varit betydande (ngn ur hans krets, ev en anteckning som blivit infogad).
Tilläggas kan att Vulgata, den latinska översättningen, inte har något avbrott av en ev. interpolation.

Samma tankeled ingår i såväl 1 Kor 14 som 1 Tim 2.

Dessutom kan man konstatera att 1 Tim 2 är en ”ren text” (inte textvarianter i apparaten). Det kan, enligt vissa forskare, bero på att 1Tim 2 inte ingick i Marcions kanonoch således inte åtm utsattes för hans kommentarer (eller ngn ur hans krets).

Mera finns i kommentarer.

PRINCIPIELLT är det viktigt att kommentera att det är en skillnad mellan textkritik och litterärkritik. Conzelmann m.fl. har framfört kritik, men det baserar sig ofta på spekulationer.

Slutligen vill jag understryka att det är viktigt att understryka att handskriftfynd och en texts ålder (originalet) är två olika saker. Det äldsta handskriftfyndet av en bestämd text är inte liktydigt med från vilken tid texten härstammar.

För att kunna publicera detta ngn gång, skrev jag hastigt ner detta.

Henrik

Deltag i samtalet! (kommentera!)

”Det finns ingen Gud och Bart Ehrman är hans profet”

Det finns ingen Gud och Hedenius är hans profet, sade man i tiden om Ingmar Hedenius, känd filosof och gudsförnekare i Sverige. Hedenius’ röst har tystnat och har ersatts av många andras, både i Sverige och ute i stora världen.

En av dem som konsekvent har vänt Gud ryggen är Bart Ehrman, känd textkritiker och f.d. kristen och konservativ teolog, med examina från konservativa universitet i USA. En blick på hans böcker visar trenden. De talar sitt eget och tydliga språk om vad han brinner för. Han ser som sin passion att så ut misstro angående Bibeln, att Jesusberättelserna är förändrade till den grad att vi inte kan veta hur Nya Testamentet, särskilt evangelierna, såg ut.

Många nyateister tror att Bart Ehrman också förnekar Jesu historicitet, men det gör han inte. Han tror inte på Gud, men tror nog att Jesus existerat.

Tvivel är enligt min erfarenhet mera sällan intellektuella tvivel, de handlar oftast om moraliska och existentiella frågor.

Det handlar verkligen om en strid på liv och död. Inte bara om okunskap eller brist på intelligens. I Bart Ehrmans fall kan man verkligen säga att han varken saknar kunskap eller intelligens.

Samtidigt visar Bart Ehrmans livshistoria att en människas intellekt eller vilja inte räcker. De kan inte bevara honom eller henne från avfall, och kan heller inte föda eller bevara tron.
Det finns ngt fördolt kring tvivel och tro som man aldrig kan utgrunda. Dessa rader vill på intet sätt försöka antyda att frågan om andras tro kan inringas och avslöjas.

Djupast sett kan dock frågan koncentreras kring mörkrets makt. Människan har inga egna vapen mot ondskan utan är helt beroende av att Jesus frälsar henne från det onda. Men någonstans kommer en dimension in: kampen mot ondskan aktualiserar syndens väsen. Och det är skrämmande att se att synden också förmörkar förståndet, intellektet, liksom också viljan.

Det finns många svar av kompetenta personer på Bart Ehrmans invändningar. Jag kan t.ex. hänvisa till Daniel B Wallace och Ben Witherington. Witheringtons svar kan man t.ex. läsa här:  http://tinyurl.com/lxneuqe.

Det ondas problem, inklusive ofattbart lidande, Bibeln är en lögn, Jesus en vanlig dödlig, detta är Bart Ehrmans barriär mot Gud. Men bakom dessa frågor kan många andra frågor finnas.

Robin Schumacher, fil. dr och kristen apologet, har skrivit en intressant artikel (bloggpost) som han avslutar med följande ord:

I hope Bart Ehrman looks more deeply into this key barrier that keeps him from God, and I would ask that all Christians pray for God to enlighten his heart and mind so that he ceases to be the stumbling block that he currently is and instead uses his considerable intellectual prowess for the glory of the One who created him.

http://www.apologetics315.com/2013/07/the-gospel-according-to-bart-ehrman.html

Vad lär vi oss av detta?

Därför säger den helige Ande: I dag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan. (Hebr 3:7,8)

Henrik

Guld, rent guld!

”Luther repeatedly develops three themes in his teaching on the spiritual life: the common call for all Christians to participate in it, its receptive character, and its reliance on the power of God’s word as the instrument of the Spirit.”

John W. Kleinig

– the common call for all Christians to participate in it
– its receptive character
– its reliance on the power of Gods word as the instrument of the Spirit

Detta är guld, rent guld! ”Luther also taught that spiritual life is basically a matter of reception rather than performance”.

Vi behöver höra detta. Det finns ingenting som vi inte har fått och fortsättningsvis får av Herren. Luther kallar detta för vita passiva, ett passivt liv.

Luther betonar, liksom Herrens apostlar, det yttre Ordets betydelse. I vårt inre finns det tusen röster, röster som vi vet att är frestarens, röster som vi tror att är Guds, men som visar sig vara den ondes (liksom för Petrus när han försökte stoppa Jesus på vägen till Jerusalem och fick diagnosen: gå bort Satan, dina tankar är inte Guds tankar, utan människotankar).

Det kan också vara Guds röst, men det inre ordet måste alltid ställas under det yttre Ordet. Ingen profetia, inget budskap, ingen förkunnare, ”profet” eller ”apostel” kan stå över Guds Ord.

Vi behöver påminnas om Guds möjligheter. Gud har makt att göra under. Det har många unga kristna fått påminna oss om. Men en ”framgångsteologi” håller inte i längden, men Ordet håller. Också när Gud är tyst och jag är trött, gäller Guds löften och Guds trofasthet så som Gud lovar i sitt Ord.

Och Guds Helige Ande kommer över oss, varje gång Jesus talar sitt Ord till oss, så andas Han på oss och säger ”tag emot den Helige Ande”.

Det är kristen och luthersk bibelsyn. Den Helige Ande griper mig genom Ordet, som jag får höra, läsa, tro och ta emot.

Henrik

Det yttre Ordet

When Luther speaks about ”the external Word”, he implicitly criticizes two other kinds of meditation, both of which bypass the incarnation of our Lord and His physical interaction with us through the Word. On the one hand, Luther is critical of the method of meditation that he learned as a monk. This method used the Scriptures as a kind of spiritual springboard for mental reflection on heavenly realities and the ardent prayer for the ecstatic union of the heart with its heavenly bridegroom. On the other hand, he is equally critical of the practice of meditation on the inner Word of the Holy Spirit, spoken as prophecy in the hearts of spirit-filled people. Luther instead advocates meditation on ”the external Word”, the embodied Word of Christ, spoken from human lips, written with human hands, and heard with human ears. Like the light of the sun, the Word is present with us here on earth, addressed to us by a pastor, written in a book, enacted in the divine service. Meditation is indeed a matter of ”the heart”, but only of the heart. The way to the heart is from the outside of the inside, from the mouth through the ears and in to it. In meditation we hear inwardly what is outwardly spoken to us.

Mycket viktiga ord av prof emeritus Dr John W. Kleinig: Luther on the Practice of Piety.

Dessa ord är högaktuella också i vår tid, men de kräver av läsaren litet utöver det vanliga.

Det yttre Ordet skyddar oss från godtycklighet och från att ledas vilse i tron. De röster och budskap som vi hör i olika sammanhang och också inom oss, måste alltid prövas med det yttre Ordet, Bibeln. Det handlar inte bara om faktaprövning, det handlar om ett liv i bibelstudium och bön om den Helige Andes ledning.

Henrik

 

http://www.johnkleinig.com/files/4614/3401/0360/Luther_on_the_Practice_of_Piety.pdf

Det motsagda tecknet

En känd teolog skrev nyligen att man bara behöver se på angreppen på den kristna tron för att veta vilken kristen högtid som firas. Men det är inte bara julevangeliet som blir ifrågasatt, utan såsom evangelisten Lukas berättar, Jesus – tecknet – blir motsagt.

I mängden av åsikter, intervjuer och artiklar har jag denna gång tänkt på två.

Den ena är skriven av Bengt Wadensjö, biskop emeritus. Och handlar om reinkarnationen.

”Reinkarnationstron betyder att den kristna tron ges en ny tolkning jämfört med det traditionella synd- och förlåtelseparadigmet. Domen över det enda jordiska livets misstag ersätts av en tro på själens eviga gemenskap med Gud och en vandring mellan den andliga och den materiella världen. Nästan tvåtusen års predikan om ett individuellt ­sonande av personliga synder ersätts med en tro på ett liv före detta livet och synen på varje liv som en utveckling.

Vad säger Bibeln? Det finns flera belägg i Nya testa­mentet som bara kan tolkas som att Jesus räknade med reinkarnationen, även om han – i den text vi nu har i Bibeln – inte predikade den. Jesus ställdes inför en blindfödd pojke och fick frågan om det var pojken eller pojkens föräldrar som syndat, efter­som pojken som straff för synder var född blind. Skulle pojken vara blindfödd som straff för sina synder måste han ju ha syndat i ett tidigare liv. Jesus korrigerar inte de frågandes utgångspunkt utan går in i diskussionen utifrån de givna förutsättningarna, vilket måste ses som att han accepterade utgångspunkten.”

Man måste nog förundra sig över – eller måste man det förresten? – att en biskop, låt vara emeritus, som har förbundit sig att bevara Guds Ord, och vaka över det kan skriva något sådant.

Under rubriken ”En anpassad kristen tro blir bara otydlig” får han svar av biskopen i Linköping, Martin Modéus.

”Det kan verka generöst att inkorporera sådant som folk gillar i största allmänhet och kalla det kristet, men ­föreställningar om reinkarnation hör inte hemma i kristen tro.”

http://www.svd.se/vaxande-tro-pa-aterfodelse-utmanar-kyrkan/om/debatt

Det andra exemplet är en intervju med representanter för två kyrkor i Tyskland, den evangeliska och den rysk-ortodoxa kyrkan i Bremen. Två präster, Isabel Klaus, enkvinnlig präst i den evangeliska kyrkan och en ortodox präst, Alexander Bertash. Det är intressant att jämföra deras svar.

Beklämmande är det nog att läsa vad Isabel Klaus säger bl.a om julevangeliet:

Was brauchen die Menschen denn Ihrer Meinung nach?

Isabel Klaus: Das ist sehr unterschiedlich und lässt sich nicht konkret benennen, aber ich habe den Anspruch an mich selbst, nicht in eine Seichtigkeit abzudriften. Wir lesen im Gottesdienst die Weihnachtsgeschichte. Dabei weiß jedes Kind, dass Maria keine Jungfrau war und der Heilige Geist nicht für ihre Schwangerschaft verantwortlich ist. Die Weihnachtsgeschichte hat so nicht stattgefunden. Und trotzdem ist sie das große Glaubensmärchen, das seit Jahrhunderten einen hohen Stellenwert im Christentum hat. Aber die Leute wollen eben nicht veräppelt werden. Wir haben die Aufklärung hinter uns und wissen, was an dieser Geschichte wahr ist und was nicht. Und trotzdem feiern wir, weil wir wissen, was uns daran wichtig ist.

Alltså: Maria var ingen jungfru och den Helige Ande var inte ansvarig för hennes graviditet. Och julberättelsen (julevangeliet) har inte ägt rum.

Det handlar med andra ord om en vacker berättelse, som läses, även om den inte är sann och inte har skett.

Men julevangeliet i Luk 2 börjar betecknande nog i den latinska översättningen Vulgata med orden Factum est, som betyder ”det hände”, det var ett faktum.

Läs gärna hela intervjun, den ger förklaringen till att många evangeliska kyrkor i Europa och i väst töms, medan många söker sig till t.ex. de ortodoxa kyrkorna.

http://www.weser-kurier.de/bremen/bremen-stadtreport_artikel,-Glaubensmaerchen-und-Marienverehrung-_arid,1279005.html

Henrik