Kategori: kyrka och teologi

Norsk deklaration om gender ideologi och sexualitet

A JOINT CHRISTIAN DECLARATION ON ‘DIVERSITY OF GENDER AND SEXUALITY’

A Norwegian Christian Ecumenical Project 2024

Based on our faith in the Bible as the Word of God, on the recognition of biological realities, and out of respect for the human rights of children – we affirm the following principles:

page1image3821408688

On the basis of the BIBLE

● God is the Creator and Sustainer of the universe. He has created human beings male and female.
● All people are created in the image of God. All are deeply loved by Him, have the same inherent human dignity, and are equally precious.

● Marriage is a divine institution inscribed in natural law. Marriage unites one man and one woman. Founded by God, confirmed by Christ and the Apostles, this institution of marriage has been recognised by the Christian church throughout the centuries (cf. Genesis 1:26-28 and Matthew 19:4-6).

● Marriage between one man and one woman constitutes the Biblical framework for sexual relationships. Other forms of sexual relationships represent a ‘diversity’ at odds with the Bible’s theology of creation and with Jesus’s ethical teaching, even when these relationships are marked by long-lasting fidelity.
● The doctrine and example of Jesus teach us that every human being is our neighbour. However deeply we may disagree about matters of faith and our very worldview, about ethics and moral codes, we urge all to encounter one another with respect, in a
spirit of friendship.

On the basis of BIOLOGY

● There are only two biological sexes: female and male.
The sex of each individual is determined at conception.
● Our sex is principally determined by the size and function of
the reproductive cells. Women produce large reproductive cells (egg cells); men produce small reproductive cells (sperm cells).
● Further to to the crucial importance of reproductive cells, female or male chromosomes (XX or XY) are woven into almost all the body’s thousands of billions of cells. The affirmation that there are two biological sexes, and no more, is not invalidated by the fact that some children are born with chromosomal anomalies or by the fact that an extremely small number of children (in Norway, 10-15 children per year) are born with unclearly defined genitalia.

Core values

● The notion that gender is a subjective category and that sexual and gender identity can be freely chosen on the basis of feelings or preference, irrespective of biological sex, is based on ideology. It has no biological or scientific foundation.

● It is immensely problematic to teach children and young people that there are ‘boys, girls, and other genders’; that there exists an ‘interior gender’; that they may happen to have been ‘born in the wrong body’; and that gender is ‘fluid’. This manner of influence may lead to confusion, insecurity, and destructive life choices for many children and young people.

● The relationship between mother, father, and child is biologically singular. Divinely ordained, it is the foundation of the family and of society.

Out of respect for the CHILD

● Children are a gift from God. It is no adult’s right to have a child.
● Human beings originate from the egg of one woman and the sperm of one man. Neither mother nor father, nor the wider family of either, is superfluous or irrelevant in a child’s life.

● It is a human right for every child, as far as possible, ‘to know and be cared for by his or her parents’ (United Nations Convention on the Rights of the Child, art. 7.1).
● To deprive children deliberately and intentionally of the right to know their biological mother or father, and their wider families – for example through assisted fertilisation or surrogacy – violates God’s will for creation and children’s rights.

● Regardless of the manner in which they are conceived, all children are equally precious, equally loved by God.
● Children’s rights and the best interests of the child must take precedence over the demands and wishes of adults – in secular society and in the church.

We regard the Bible as our highest authority in matters of faith, doctrine, and life. As Christian churches, congregations, and organisations, and as individuals, we commit ourselves to the truths, values, and convictions expressed in this declaration.

■ We wish to encounter all people with respect, reasonably and kindly – ‘speaking the truth in love’ (Ephesians 4:15). But we will not compromise on Biblical truths, even if these truths should conflict with political pressure or societal trends.
■ We reject, in every setting, all forms of bullying and ostracism, manipulation and coercion, harassment and hatred, sabotage and violence. ■ We hold that much of the content of modern gender ideology, indeed the very concept of ‘gender and sexual diversity’, is not based on medical and natural science. We find it to be incompatible with our faith, thought, and worldview as Christians.
■ We stand up for a democratic, pluralistic, and open-minded society where there is space for diversity of beliefs characterised by
mutual respect. Freedom of expression and conscience, as well as religious freedom, are for us central and essential values.
■ We hold that public authorities and governmental bodies exceed their mandate and power by attempting to pressure citizens and organisations to adapt to ‘queer theory’ on gender, sexuality, and marriage. Such activism on the part of government violates religious freedom and freedom of conscience, as well as the rights of parents.
■ We, the signatories of this declaration, adhere to the Declaration on Marriage published in 2016 by 36 Norwegian Christian organisations and denominations. We stand united with hundreds of millions of Christians of almost all denominations worldwide.

Some 30 Norwegian Christian organisations and denominations are joint publishers of this declaration.
You may find a list of the co-publishers and familiarise yourself with resources elaborating the content of this declaration on the project websitewww.Felleskristen.no/english
All co-publishers of this declaration support the intent and message of the document. They are free, however, to express reserve regarding specific formulations in the text. – We encourage all who support the declaration to share it generously with others.

page1image3821892496

This declaration may be freely translated and distributed without prior permission.

https://felleskristen.no/file/1joint-christian-declaration-on-diversity-of-gender-and-sexuality-2024-one-page.pdf

 

“Thou shalt not…”

 

Låt mig få börja mera personligt och historiskt. Mitt namn förknippas ofta med ämbetsfrågan, ”han som är mot kvinnliga präster”. Det har sin naturliga förklaring. Jag var prästerligt ombud i kyrkomötet när beslutet slutligen godkändes med kvalificerad majoritet i november 1986.Innan beslutet fattades år 1986, hade många försök gjorts, men varje gång lyckades en minskande minoritet i kyrkomötet stå emot.

När beslutet nästan godkändes, någon av initiativen på 1980-talet, blev det en massiv protest från allmänhetens sida. En av mina ganska nära släktingar skrev i Hbl att hon ”beklagar att det finns en präst som heter Henrik Perret”. Min tandläkare, som jag besökte som barn, skrev ett mycket argsint brev och fördömde mig totalt. Mina ljusa minnen av henne, som lät barnpatienterna efter de ibland ganska plågsamma ingreppen, välja en glansbild, ofta änglar, förmörkades onekligen något även om jag inte blev knäckt av hennes utfall. En familjebekant visade knytnäven i öppet raseri när jag yttrat mig på ett prosterimöte. En annan församlingsbo (från den första församling jag tjänstgjorde i) sade: ”Min man brukade säga att en man har prostata och hjärna, Ju mera han använder sin hjärna desto bättre är det.”

Också min fru blev uppringd av flera personer, som upprört frågade hur hon kan vara gift med en sådan karl! Också andra familjemedlemmar har fått sin beskärda del av kritiken och får det kanske ännu idag.

Kritikerna var oftast, men inte alltid, kvinnor. De upplevde att min åsikt var direkt kvinnofientlig och kränkande. Man tänkte inte alltid på att den åsikt jag hade, hade varit kyrkans åsikt i närmare 2000 år! Det var ingen främmande tanke inom kyrkan, utan tankar som de flesta nuvarande förespråkare i sin ungdom och uppväxttid hade omfattat. Men vindarna hade börjat blåsa från ett helt annat håll.

I ärlighetens namn har jag också andra minnen. När massmedia gick åt mig under biskopsvalet 2006 blev jag uppringd av en kvinnlig präst (finskspråkig) som frågade när intervjun ska bandas. Hon ville nämligen be för mig – inte för att jag skulle ändra åsikt, utan för att jag skulle orka med intervjun!

Jag vill också understryka att jag har blivit väl behandlad av kvinnliga präster i vårt stift och vår kyrka. Detsamma gäller präster i Svenska kyrkan, med några har jag haft mycket givande diskussioner.

Jag minns att jag under studietiden – eller var det redan under slutet av skoltiden? – var upprörd över det jag hörde om att präster och prelater inför världskriget satt och diskuterade liturgiska kläder! Och mina tankar har ofta gått till de samtalen, som jag upplevde malplacerade och feldaterade. Jag förstår att många nu vill säga: har du inte lärt dig någonting!?

Jag hoppas att några kommentarer om de två stora frågor som dominerat den kyrkliga debatten de senaste 50 åren, inte ska bli mitt ”till sist från denna plats” utan att tid ges mig ännu. En ytlig blick på frågorna resulterar i omdömet ”finns det inte viktigare frågor?” Men om och när man studerar frågorna litet mera ingående förstår man att bakom de redan ganska uttjatade frågorna finns frågan om vilken relevans bibelordet har i vår kyrka och vad de bibelord betyder som behandlar frågorna. Jag ska i ngt inlägg beröra mera den andra frågan, som gäller äktenskapet.

Det som är särskilt viktigt är också frågornas inbördes relation, dvs om det finns parallella tankemönster i de till synes helt olika frågeställningarna.

Rubriken Thou shalt not…”  är ett välkänt anslag i den engelska världen (England, USA). Det är King James Versions formulering av orden ”du skall icke” som inleder de flesta budord.

De två frågorna, ämbetsfrågan och äktenskapsfrågan, har också sina respektive ”budord”.  Det är två livsområden och ämnen där det inte är möjligt att längre vara av annan åsikt än majoriteten, och tidsandan .

Toleransen har mer och mer blivit att vara tolerant mot dem som har samma åsikt. Eller en annan, särskilt också inomkyrklig variant lyder: om du är av traditionell åsikt måste du leva och agera så som majoriteten tycker, dvs i ditt fall mot din övertygelse.

Strax efter beslutet i kyrkomötet tillsattes en arbetsgrupp av Prästförbundet som skulle utarbeta ”trafikregler” så att människor av olika övertygelser kunde leva kristligt tillsammans utan att det skulle bli konflikter som drabbar andra. Andan i dessa trafikregler, som senare upphävdes av biskopsmötet, var att det går att leva enligt sin övertygelse om vilja finns. Utgångsläget var att majoritetens rätt inte fick kränkas, utan att minoriteten i så fall måste vika undan. Jag tror att mer eller mindre alla seriöst inblandade förstod att det kan vara en lösning bara för någon tid.

Men det gick inte. Vi församlingsbor och präster, som representerar den syn som kyrkan haft under nästan hela sin existens, har inte fått kalla någon präst som delar samma syn, sedan mera än tio år. Kalla får man kanske, men ingen blir vigd till prästämbetet eller förordnad som inte helt lovar att samarbeta med alla kyrkans präster, kvinnliga och manliga. Villkoret är detsamma som teol. dr Per-Olof Sjögren, tidigare domprost i Göteborg, formulerade med orden ”Men om du ändrar åsikt kan du mycket väl tänkas bli utnämnd.”

Man kan se på den frågan ur olika synvinklar. En viktig sådan är att den linjen är förklaringen till prästvigningarna inom den Ingermanländska kyrkan av finländska teologer. Ett annat ännu viktigare perspektiv är att den linjen kommer att leda stora grupper av traditionellt troende kristna till att söka andra lösningar. En grupp kommer att lämna kyrkan och söka sig någon annan gemenskap. Andra kanske åtminstone en tid stannar inom kyrkan, men finner en annan gemenskap än lokalförsamlingen.

Fortsättning följer

Vår kyrka och dess ledning behöver nu mycket förbön.

Henrik

”Dags för kyrkan vända åter till kristen tro 2020”

Stefan Gustavsson, känd apologet och bibellärare också i vårt land, skriver i en ledare i Världen idag om den svenska ärkebiskopens försök att göra julevangeliet relevant ”genom att kasta misstankar över julevangeliet och profetens budskap om att jungfrun ska bli havande.”

Nu är det nytt år med nya möjligheter för den kristna församlingen i Sverige. Vilka förhoppningar bär vi som Guds folk med oss in i det nya decenniet? En bön jag bär i mitt hjärta handlar om att få se den kristna församlingen vända tillbaka till grunden för kristen tro. Om frestelsen för den romersk-katolska kyrkan har varit att lägga till läror som saknar stöd hos apostlarna, har frestelsen för den liberala delen av den evangeliska kyrkan i stället varit att plocka bort läror från apostlarnas undervisning.

På självaste julafton kom ett ifrågasättande av kristen tro, men denna gång inte från någon kristendomskritiker, utan från Svenska kyrkans ärkebiskop. I Expressen valde ärkebiskopen att kasta misstankar över julevangeliet och profetens budskap om att jungfrun ska bli havande. I ett försök att få julens budskap att upplevas mer relevant för samtiden påstods julevangeliet handla om en uppgörelse med patriar- katet, att ”patriarkala makt- och familjestrukturer förändrats” i och med julens berättelse. Det måste sägas vara en mycket ohistorisk tolkning av julevangeliet.

I texten sätter ärkebiskopen frågetecken för just jungfrufödelsen genom att hävda att texten inte handlar om en sexuell sanning. Evangelisterna var inte gynekologer, och därmed menar ärkebiskopen att texten inte ska förstås biologiskt utan teologiskt. Men notera att människor, både i antiken och i dag, har känt till fortplantningens villkor utan att vara gynekologer. Att Josef ville skilja sig från Maria när han förstod att hon väntade barn beror ju på att han visste – lika väl som vi gör – hur en kvinna blir gravid. Det är först efter att Gud själv klargjort för Josef att barnet hade ett övernaturligt ursprung som han valde att stå kvar vid Marias sida. Intellektuellt är ärkebiskopens sätt att resonera en återvändsgränd.

För det första betonar Matteus och Lukas just den biologiska sidan. Maria ska enligt ängelns ord bli havande utan att vara sexuellt tillsammans med någon man. Det ska i stället ske genom den helige Ande. Enligt Matteus blev Maria havande ”innan” hon och Josef hade varit tillsammans”(1:18). Enligt Lukas hade Maria aldrig varit sexuellt tillsammans med någon man: ”Hur ska detta ske? Jag har ju inte haft någon man” (1:34). För det andra är jungfrufödelsen inte svårare att tro på än de övriga under som evangelierna berättar om. I Svenska kyrkans evangelieläsningar återkommer regelbundet texter om hur de sjuka helas, de spetälska renas, stormar stillas och döda uppväcks.Om man sår tvivel kring jungfrufödelsen sår man med logisk nödvändighet tvivel kring alla de övriga underberättelserna också.

För det tredje är alla underverk beroende av Gud. Det är Gud som verkar och för Gud är ingenting omöjligt. Om det finns en Gud som har skapat universum i sin oöverskådliga väldighet och som kontinuerligt upprätthåller det, är undret en självklar möjlighet. Det gäller både Marias graviditet och alla underverken i Jesu offentliga verksamhet. Sätter man frågetecken för jungfrufödelsen innebär det att man sätter frågetecken för Gud. Det finns ingenting att vinna på att göra det. Som C S Lewis sagt: ”Men om vi erkänner att Gud finns, måste vi då också erkänna att mirakel finns? Jovisst, då går vi inte säkra för sådana. Det ingår i köpet.”

Den kyrka som har framtiden för sig är en kyrka som med frimodighet och övertygelse står för det som genom historien utgjort kristen tro. Därför ber jag att de två gamla slagorden ska komma till heders igen under 2020: ”På biblisk grund” och ”Med evangeliet i centrum”.

Stefan Gustavsson ledarsidan@varldenidag.se

Sätter man frågetecken för jungfrufödelsen innebär det att man sätter frågetecken för Gud. Det finns ingenting att vinna på att göra det.

Skall ha kommit…

Ett försök till neutral redogörelse (Wikipedia) går ofta ut på att ur bibeltexten plocka tom mycket detaljerade uppgifter om det som står, för att sen avfärda det specifikt kristna eller åtminstone distansera sig.

Denna gång är ju Wikipedias text inte illvillig. Men de spår som julevangeliet lämnat efter sig är otroligt starka. Många historiska fakta från samma tid, också från långt senare datum, bygger på mycket förre historiska fynd.

Tänk efter: kyrkor, heliga platser, arkeologiska fynd, handskriftsfynd, uppgifter om kristna martyrer, samhällen som påverkats av kristendomen, världens största religion, missionen, Bibeln – världens mest lästa och spridda bok.

Skulle detta bottna i fiktioner, helgonlegender eller utsmyckningar?

”Ett tecken, som ska bli motsagt (antilegómenon)”.

Vi bekänner:

”Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid,så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighetför ditt folk Israel.”  Luk 2:29-32

 

Henrik

såhär skriver Wikipedia:

Trettondedag jul, trettondedagen eller trettondagen (västkyrkligt även Epifania (uttalas [epifaní:a]) – ”uppenbarelse” – och östkyrkligt Theofania (uttalas [teofaní:a]) – ”gudsuppenbarelse”) är en kristen högtid som infaller på den trettonde dagen i julhögtiden, det vill säga den 6 januari och är i Sverige en allmän helgdag. Trettondedagen firas bland kristna till åminnelse av uppenbarelsen av Jesus som Guds son genom hans födelse, genom hans Kristi dop, genom hans första underverk (vinundret i Kana) och uppenbarelsen genom Betlehemsstjärnan för de tre vise männen. Detta tema har inom västlig kristendom kommit att överskuggas av de tre vise männen, som skall ha kommit till Jesus med guld, rökelse och myrra.[1][2]

Trettondedag jul
Bartolomé Esteban Murillo - Adoration of the Magi - Google Art Project.jpg

Konungarnas tillbedjan av Bartolomé Esteban Murillo
Datum 6 januari
19 januari (i julianska kalendern)
Geografi och firare Kristna i hela världen
Period sedan 150-talet
Anledning Uppenbarelsen av Jesus som Guds son, de tre vise männens ankomst till Jesus och dopet av Jesus.
Traditioner gudstjänster, stjärngossar
Allmän helgdag många länder
Andra namn tretton(de)dagen, epifania(dagen), Theophania, heliga tre konungar(s dag)

Trettondedagen är trettonde dagen under julen med juldagen inräknad. I äldre svenska talades det om såväl Þrættandi dagher som Tolfti dagher (iula). På engelska talar man om Twelve Days of Christmas, och trettondagsafton blir då Twelfth Night (eller Epiphany Eve, eftersom trettondedagen heter Epiphany). I Tyskland kallas dagarna mellan juldagen och trettondagen die zwölf Heiligen Nächte eller Rauhnächte.[3] I de flesta kristna länder anses denna dag avsluta julen (till skillnad från i Norden, där julen allmänt anses avslutad med tjugondedag jul).

Är 1 Kor 14:33-40 paulinskt?

Några korta kommentarer, till en del på grund av vännen och studiekamraten Rabbe Forsmans inlägg i Kyrkpressen nr 38/2018. Men även andra frågeställningar hör med (isagogiska). I diskussionerna inom vår kyrka har man utgått från de kanoniska böckerna och deras auktoritet.

Det finns i kommentarerna mycket material till frågan om vem som författat olika böcker. Också en del bibelöversättningar innehåller kommentarer och begränsad information, t.ex. Studiebibeln 2015 och 1998, Bibel 2000 med kommentarer osv.
Åsikten att vissa brev av Paulus inte är paulinska är enligt min mening inte hållbar, samma tankar förekommer i alla brev. Om man fäller ngt brev, drabbar samma kritik lätt andra. Det handlar inte bara om att avvisa författaruppgifter (ur texten), de olika hälsningarna till olika kristna i församlingarna gör det till ett nätverk som det inte är lätt att bryta, åtminstone inte utan verkligt vägande skäl.

TEXTfynd där 1 Kor 14:33-40 ingår som en helhet, med v 34-35 som en del av texten (inte placerad efter v. 40). Se närmare t.ex. USB4 The Greek New Testament, eller motsv.

א                  Sinaiticus       4 årh

 A                  Alexandrinus  5 årh

B                  Vaticanus       4 årh

K                  Moskva                               9 årh

Y                  Ayhos                                 8/9 årh

Gamla latinska översättningar

Minuskler (helt eller delvis) från 9-15 årh

Vulgata                                4/5 årh

Syriska Peshitta                    5 årh

Koptiska Sahidiska              3 årh

Majoriteten av byzantiska manuskript.

Majoriteten av lektionarierna i Synaxarion och Menologion.

De textvittnen som placerar in 1 Kor 14:34-35 efter v. 40 (som en interpolation, en lånesats, ett citat el dyl) som gör texten mera begriplig (?) är främst och nästan enbart västligahandskrifter, såsom

D  Claromontanus           6 årh

F   Cambridge                                         9 årh
B  Boererianus                9 årh

Minuskler   1 från                12 årh

Gamla latinska övers från 5/6 och 9 årh

KyrkofaderAmbrosiaster mfl.

 

UBS (United Bible Societies) 4, som representerar det bästa kunnandet, tror jag (Barbara Aland, Kurt Aland, Johannes Karavidopoulos, Carlo M. Martini och Bruce M. Metzger i samråd med Institute for New Testament Texutual Research, Münster/Westphalia) klassar den version där v. 34-35 ingår enligt våra översättningar som B, dvs ”the text is almost certain.”

De handskrifter där varianten (v 34-35) efter v. 40 ingår, är i allmänhet tvåspråkiga texter (grekiska/latinska) och det finns också en ganska omfattande uppfattning om att Marcions inflytande kan ha varit betydande (ngn ur hans krets, ev en anteckning som blivit infogad).
Tilläggas kan att Vulgata, den latinska översättningen, inte har något avbrott av en ev. interpolation.

Samma tankeled ingår i såväl 1 Kor 14 som 1 Tim 2.

Dessutom kan man konstatera att 1 Tim 2 är en ”ren text” (inte textvarianter i apparaten). Det kan, enligt vissa forskare, bero på att 1Tim 2 inte ingick i Marcions kanonoch således inte åtm utsattes för hans kommentarer (eller ngn ur hans krets).

Mera finns i kommentarer.

PRINCIPIELLT är det viktigt att kommentera att det är en skillnad mellan textkritik och litterärkritik. Conzelmann m.fl. har framfört kritik, men det baserar sig ofta på spekulationer.

Slutligen vill jag understryka att det är viktigt att understryka att handskriftfynd och en texts ålder (originalet) är två olika saker. Det äldsta handskriftfyndet av en bestämd text är inte liktydigt med från vilken tid texten härstammar.

För att kunna publicera detta ngn gång, skrev jag hastigt ner detta.

Henrik

Deltag i samtalet! (kommentera!)

Skeptiker?

 

Läste nyligen ur Etymologiskt lexikon om ordet skeptiker. Det betyder inte cyniker, eller tvivlare, utan en som är ”fundersam, undrande”, en som undersöker och reflekterar över frågor, sanningen.

”skeptic (n.)also sceptic, 1580s, ”member of an ancient Greek school that doubted the possibility of real knowledge,” from Middle French sceptique and directly from Latin scepticus ”the sect of the Skeptics,” from Greek skeptikos (plural Skeptikoi ”the Skeptics, followers of Pyrrho”), noun use of adjective meaning ”inquiring, reflective” (the name taken by the disciples of the Greek philosopher Pyrrho, who lived c. 360-c. 270 B.C.E.), related to skeptesthai ”to reflect, look, view” (from PIE root *spek- ”to observe”).

Skeptic does not mean him who doubts, but him who investigates or researches as opposed to him who asserts and thinks that he has found. [Miguel de Unamuno, ”Essays and Soliloquies,” 1924]”

Det lönar sig att vara skeptisk, dvs att reflektera, att undersöka – precis som de ”skeptiska” lärjungarna i Berea (Apg 17:11):

”Folket där var öppnare än de i Tessalonike. De tog emot ordet med stor villighet och forskade varje dag i Skrifterna för att se om det stämde.”

Henrik

 

Känsloargumentation

Känsloargumentationen blir ett allt vanligare vapen i debatter och inlägg, inte minst när man inte har så många sakskäl att anföra.

Om t.ex. någon efter en välmotiverat och väl underbyggt (rätt eller fel) diskussionsinlägg säger ”det var nog det dummaste jag har hört” eller ”typiskt för din åsiktsgrupp” så handlar det just om sådant. Eller om någon säger om Bibeln något i stil med ”det lönar sig inte att läsa en sådan sagobok” så brukar jag svara: du har ännu ingenting sagt!

Det är intressant att se hur man i många länder, t.ex. i England, satsar på utbildning i retorik. Politker lär sig uttrycka sig kort och koncist, att argumentera för sin åsikt osv. I vår tradition handlar det ofta om långa och mångordiga politiska utgjutelser.

Nu har det blivit allt vanligare med känsloargument. Man svarar inte på frågor, man argumenterar inte för sin sak, man försöker inte motbevisa framförda påståenden, utan man kan säga ”nu blev jag verkligen sårad”. Det får man givetvis säga, men i många sammanhang skulle kommunikationen vinna på att man pekar på vad och varför i ett inlägg som upplevdes kränkande.

Men skrämmande ofta slutar diskussionerna  med ett sådant känsloargument.

En orsak är nog att vi har väldigt olika uppfattningar om många frågor, allt från politik till etik och religion mm. Men ett meningsfullt samtal kan vara betydelsefullt på många sätt.

I den pågående diskussionen om äktenskapet har jag ibland mött påståendet ”jag vill inte diskutera vad de bibliska texterna säger om äktenskapet med dig”. Kanske den bakom liggande tanken är att man uppfattar det som att jag vill ”prata omkull” någon med just sådana argument.

Om det nämligen handlar om don’t disturb me with facts” är ju situationen ganska bedrövlig.

Det finns säkert anledning för mig att se mig i spegeln. Kanske tycker någon att de inte får säga vad de känner och tänker, utan de blir genast avvisade på något sätt.

Men jag tror att det håller på att bli en sjukdom i debattkulturen – både i samhället och kyrkan – att man lätt hamnar i åsiktsläger, och därefter bryr man sig inte om att samtala utan bara om att rösta – tills man får sin vilja igenom.

Och det är nog tragiskt. Vad kan vi göra?
Utveckla förmågan att lyssna på andra. Sätta oss in i olika uppfattningar. Uppträda korrekt. Undvika ogrundade känsloargument.

Henrik

Nya tider

Riksdagen förkastade igår det medborgarinitiativ som hade undertecknats av flera än 100 000 personer och som handlade om att inte låta den nya äktenskapslagen träda i kraft. Den nya äktenskapslagen är ju godkänd av riksdagen och stadfäst av presidenten. Med rösterna 120 – 48 förkastade riksdagen den elfte timmens försök att stoppa den nya äktenskapsagendan.

I diskussionerna har man hela tiden sagt från politikerhåll att kyrkan är fri att följa sin egen äktenskapssyn. Inom kyrkan höjs däremot rösterna (också biskopars) för att kyrkan bör följa samhällets lag. Det handlar om mänskliga rättigheter, heter det. Också kyrkan måste omfatta dem.

När jag ser på det uppkomna läget och på det faktum att vår kultur och vårt land nu bryter med en lång kristen och biblisk tradition, tror jag att vi tagit ett stort steg i alldeles fel riktning. Detta kommer att ha stor inverkan på vårt folk, trots att det egentligen gäller en liten grupp människor.

Mest upprörd är jag över att man så flagrant helt bortförklarar Bibelns tydliga vittnesbörd. Våra bekännelseskrifter (t.ex. Augsburgska bekännelsens apologi, art XXIII) talar tydligt om att äktenskapet kan inte ändras, för det är skapat av Gud. Därför är det bara Gud, inte några mänskliga lagar eller förordningar, som kan ändra äktenskapet.

Jag har tänkt att ett samhälle, en kyrka, en institution klarar sig långt mot yttre fiender. Det värsta är förrädare, medlöpare, inre fiender. ”Bland er själva ska män uppträda som talar vad förvrängt är”, sade Paulus åt presbytererna från Efesus. De inre fienderna är de farligaste.

Nu ser vi (bl.a på Helsingfors stifts hemsida ) material och vackra texter och böner för samkönade par. Allt är nu redo.

Jag tänker på frestarens ord i paradiset: Skulle då Gud ha sagt? Hans ord då avslöjar den rösten också i dagens diskussioner: Guds Ord och vilja framstår som helt orimliga, medan avvikelser och förnekelse framstår som det rätta, naturliga och vackra.

Så är det också nu.

Ingen ska tro att jag eller mina meningsfränder tycker illa om homosexuella. Jag har många homosexuella vänner, och ingen av dem har någonsin gjort mig illa på något sätt. Jag tycker inte heller att utlevd homosexualitet, som jag tror att Bibeln klart avvisar (vilket borde intressera varje kristen) inte är synden framom alla synder, som intrycket lätt blir i ett skede när någon fråga diskuteras – och måste diskuteras. De är medmänniskor, lika fullt och lika mycket som någonsin de heterosexuella. Alla människor kämpar med sina frågor. De texter som berör homosexuella synder talar också om många andra synder (heterosexuellas, och gemensamma) som behöver klaras upp med förlåtelsens Herre. Kristi död på korset är försoningen för alla synder, både dina och mina.

Några har uppmanat mig att nu skriva ut mig ur kyrkan, de flesta av dem sådana som redan gjort det. Det är en fråga som jag arbetar med, och tänkt på länge. Jag föreställer mig att det finns många av kyrkans medlemmar som gärna skulle understöda ett sådant beslut.

Min motfråga blir dock: ska församlingen skriva ut sig om biskopen, kyrkoherden, prästen avfaller från och överger den kristna tron?

Nu ber vi om Herrens ledning. Vi försöker förkunna evangeliet och leva ut det så att så många som möjligt finner tron på Jesus Kristus, världens Frälsare.

Vi tar avstånd från den teologi och andlighet som vill negligera Bibelns egen röst i denna (och andra frågor). Samtidigt ber vi om att Gud ska upplysa oss genom Ordet var vägen går och också var och när vi har gått vilse.

Jag vill önska Guds välsignelse åt alla som på olika håll, i olika kyrkor och gemenskaper samlas i Jesu namn och i tro på Guds Ord.

”Alla har en och samme Herre, och han ger sina rikedomar åt alla som åkallar honom.” (Rom 10:12)

Henrik

Transgender, samkönat och sexuella inriktningar

Dr Robert Gagnon, Associate Professor of New Testament vid Pittsburgh Theological Seminary, är definitivt en av de teologer som mest allsidigt och objektivt satt sig in diskussionerna om homosexualitet och med hela queer- ideologin.

T.o.m. den finländske professorn Martti Nissinen, som förhåller sig positivt till praktiserad homosexualitet, ger Gagnon erkännande för att ha skrivit den grundligaste studien om The Bible and Homosexual Practice.

Han bemöter övertygande de vanliga argument som framförs här i våra inhemska diskussioner, typ (1) homosexualitet är medfödd, (2) den typ av homosexualitet som Bibeln fördömer är en annan typ än den vi känner igen, (3) Bibelns sexualitet handlade om våldsrelaterad och utnyttjande homosexualitet, såsom pedofili, pederasti och andra förhållanden där den svagare parten på olika sätt var underställd utövaren/utnyttjaren.

Han bemöter också argument som hävdar att Bibeln tiger om modern homosexualitet som en etisk relation mellan samtyckande vuxna. Vidare säger Bibeln inte något om transgender, heter det.

Robert Gagnon visar nog att dessa teser inte alls är hållbara i diskussionen. Lika litet som att göra en åtskillnad mellan vad den historiske Jesus sade och vad hans apostlar sade.

Jesus bad som känt sina apostlar att de skulle döpa och lära, dvs alla de bud som jag har befallt er. När apostlarna gjorde det, kritiserar man dem för att inte göra det som Jesus ville att de skulle göra och säga!

Robert Gagnon besvarar på sin hemsida flera av de nya argumenten mot LBGT-ideologin.

Det är bara att läsa, studera och sätta sig in i ämnet.

Men det är skäl att minnas att detta är den teologiska argumentationen. Det finns också något som man kunde kalla en relationsrelaterad infallsvinkel, dvs att behandla alla människor med respekt, att älska sin medmänniska ”i vilka kläder hon än kommer emot”. Så gjorde Jesus och det är en utmaning för oss kristna att älska och kunna bemöta både flyktingar, etniska minoriteter och sexuella minoriteter och många andra.

Men detta relationsrelaterade perspektiv innebär inte att man som kristen kan godkänna allt beteende. I dagens nyhetssändningar berättades det om en 68 årig amerikansk man som gift sig med en 24 årig kvinna, som efter tre månaders äktenskap visade sig vara hans barnbarn! Hon har meddelat att de kommer att fortsätta därför ”att de älskar varann”.

Alla formella kriterier (kön, antal, släktförhållande, ålder, art, förutsättningen att den andra parten är vid liv osv) är ifrågasatta idag. Gruppäktenskap, olika former av polyamorösa förhållanden, syskonäktenskap eller incest i ngn form, pedofili,äktenskap med djur tom i vissa kulturer osv finns idag. Kraven på flera officiella partners har framför av politiska organisationer i också i våra nordiska länder.

En ung teatergrupp erbjuder en satsning på 4-7 åringar (i Svensk-Finland), som ska ställas inför diskussion om kön, om alternativa familjer, om vad som är normalt och traditionella värden osv. 4-7 åriga barn.

”Äktenskapet skall hållas i ära bland alla och äkta säng bevaras obesmittad.” Hebr 13:4.

Jag ska i ett kommande nummer av tidskriften Kristet perspektiv försöka redogöra för de teologiska argumenten för det traditionella äktenskapet, men jag väntar på biskopens kommande bok, som torde utkomma till bokmässan i år. Detta för att få en mera allsidig och aktuell diskussion i ämnet (tillagt 06.10 kl. 10).

I gårdagens Hbl (5.10.2016) fanns en ”nyhet” som såvitt jag kunde se i huvudsak baserade sig på Monika Pensars uppfattning om föreningen Äkta äktenskap. Den organisationen sägs samarbeta med hatorganisationer i USA och även med grupper i Europa.

Det ger ett beklämmande intryck på mig att vår största svenskspråkiga tidning på så lösa grunder gör en stort upplagd nyhet. Man försöker visserligen para den med att intervjua en informationssekreterare inom föreningen, men den biten är nog svag jämför med de påståenden som slungas ut. Äkta äktenskap är nog ingen hatorganisation. Inte heller samarbetar de mig veterligen med nynazister.

Nyhetsuppläggningen visar på ett typiskt fenomen. Man kallar den för rasism, och undrar varför man diskriminerar homosexuella personer. Satsen början innehåller en ideologi, en -ism, satsens andra del handlar om personer. Det är faktiskt demagogiskt, tycker jag.

Man kan ta avstånd från en ideologi (också nazism skymtar fram, det säljer ju bra) utan att förhålla sig ovänligt till människor, inklusive sådana som har en ideologi som man inte delar. Att älska och högakta sin nästa förutsätter inte gemensamma åsikter.

Det finns alltså ett relationsrelaterat perspektiv med i alla etiska diskussioner. Vi lever i en tid som påstås vara mycket tolerant. Men toleransen tar ofta slut på nolltid om man konfronteras med personer som inte accepterar ens ideologi.

Nu behöver vi en saklig diskussion, där det enda motargumentet inte kan vara att han eller hon har inte samma åsikt som vi.

Viktigare för Hbl:s läsare än vilka grupper som retar vem, skulle vara att fördjupa sig i argumentationen för och emot t.ex. samkönade äktenskap.

Varje medlem i Regnbågsankan har en far och en mor. Det gäller oss alla. Det borde inte vara så svårt att förstå dem som talar om det traditionella äktenskapet.
Om vi har fått leva med vår far eller mor är en betydligt mera svårhanterat sak. Men det ska vara den konkreta målsättningen. Äktenskapet mellan man och kvinna är heligt, det får inte kränkas. Och här har nog den heterosexuella majoriteten betydligt mera att reda upp än den homosexuella minoriteten: otroheten, själviskhet, att leva som gift även om man inte är det, eller att leva som ogift även om man är gift.

De beslut som vår kyrka nu fattar kan helt enkelt inte betyda att man säljer bort den ena klassiska kristna läran efter den andra, och accepterar för den kristna kyrkan helt främmande synsätt. Därefter säger man att det inte splittrar eller hotar kyrkan, om vi bara lär oss att respektera varandra!

Nu tror jag att vårt folk och vår kultur, för att inte säga vår kyrka, står inför avgörande, och, vid fel beslut, irreparabla följder av det val man går in för. Det är katastrofalt om våra biskopar (en del av dem) går i spetsen för en sådan utveckling.

Jag tvekar inte att säga att det inte är sådana herdar som vår kyrka behöver.

Henrik

https://stream.org/memo-to-the-washington-post-the-bible-does-reject-transgender-behavior/