månadsarkiv: april 2009

Valmansföreningens lista inlämnad

Nu har den valmansförening, som har bett om mitt samtycke till att ställa upp mig i biskopsvalet 2009 lämnat in listan till domkapitlet i Borgå stift. Valmansföreningens ombud är khde Max-Olav Lassila med teol.dr Leif Erikson som suppleant. Förutom dessa har listan undertecknats av 16 röstberättigade i biskopsvalet (präster och lekmän).

Nu är min bön att biskopsvalets diskussioner skall kunna föras seriöst och i uppbygglig anda. Vi står, som jag ser det, inför många stora frågor och utmaningar, som kan bli möjligheter i stället för hotbilder.

För mig är det angeläget att betona att kyrkan måste lyssna till Guds röst. Och “Gud talar genom det Han talat”, dvs Guds Ord, Bibeln. Om vi inte lyssnar till Guds röst, mister vi talförmågan. Vi har ingenting att säga.

Kyrkan måste också lyssna till människornas röst. Vi måste höra oss till och se nöden, verkligheten, behoven.

Jag tycker att Joh. 12:20-22 vittnar om en rörelse, som beskriver kyrkans viktigaste uppgift nu.

Under högtiden fanns det bland dem några greker som hade farit upp till Jerusalem för att tillbe. De kom nu till Filippus, som var från Betsaida i Galileen, och bad honom: "Herre, vi vill se Jesus." Filippus gick och talade om det för Andreas, och Andreas och Filippus gick och sade det till Jesus.

Många inblandade, förväntansfulla människor, lärjungar, men slutadressen entydigt klar: Jesus!

Kanske någon upplever att texten är alltför “from”, den beskriver inte dagens situation. Ingen, eller nästan ingen, frågar idag efter Jesus.
 
Ändå så tror jag att när Gud “knackar på” i en människas liv, så är det just detta som man väntar av kyrkan: att man ska få “kontakt” med Honom, som är livets Gud. Att man ska få hjälp, sådan hjälp, som människor inte kan ge.

Tänk om vi skulle få vara en sådan kyrka!

Henrik

Postgraduate

Så har vi kunnat avsluta en postgraduate kurs för präster, utexaminerade teologer och personer som arbetar med förkunnelse eller utbildningsuppgifter. Vi var ett 20-tal präster och teologer på STI:s första kurs.

Nästa kurs hålls den 15-17 oktober 2009. Se närmare uppgifter på STI:s hemsida så småningom (www.teolinst.fi). Undervisningen sker på finska, men det är fullt möjligt för svenskspråkiga teologer att delta. Föreläsare denna gång var professor Tapio Puolimatka, chefredaktör Leif Nummela, docenten i NT:s exegetik Timo Eskola samt undertecknad.

Styrk dina bröder, skriver jag, ett ord som ringar in postgraduate-utbildningens grundtanke.

Henrik

Förtryckare eller befriare?

När man studerar ateismens historia märker man många intressanta saker.

Ateismen är av betydelse främst i väst, i en svalnande kristenhet. Också på före detta kristna områden möter man delvis ännu ateism. Men de flesta sådana områden är idag platser där islam har ett starkt fotfäste.

Parallellt med avkristnandet går dock också ett minskande intresse för ateismen. Vi har både postkristet och postateistiskt.

Den ateistiska kritiken mot gudstron och kristendomen är att religion föder våld, att religionen binder. Ateismen innebär sålunda befrielse från religiösa bindningar och auktoriteter. Och så nämner man gärna konflikter som man ser att ha förorsakats av religionen: Nord-Irland, Mellanöstern osv. Och naturligtvis Al Qaida och 9/11 (Nine One One) i USA. I dessa diskussioner har man allmänt börjat tala om fundamentalister, utan att närmare definiera ordet. Så blir det t.o.m. så att Al Qaida och evangelikala kristna åtminstone nästan är samma sak…

Religion is an oppressor, atheism is a liberator.

Men om man ser på områden där ateismen fått råda fritt kommer man ganska snart på andra tankar: DDR, det forna Sovjet, Kina, Nordkorea osv. Ateismen har visat sitt ansikte och fött fram det mest grymma och omänskliga som vår värld har kunnat visa på. Det har på intet sätt blivit frihet och välstånd, inte jämlikhet eller broderskap.

Atheism is an oppressor, fath in God is a liberator.

Det förefaller att finnas ett samband mellan de “grälande” och intrigerande hellenistiska gudarna och den gudsbild som finns i väst.

Därför är det viktigt att tydligt tala om vad kristendom egentligen är. Att Gud är den lidande Guden, som inte besvarar ondskan med ondska, som talar försoningen ord i en hat där hatet och armbågarna är nyckelord. Att säga att “kristendom är Kristusdom”, att peka på det centrala i Jesu person, lära och liv.

Det som föder mycket frustration och bäddar för ateismen är diskrepans mellan det vi kristna tror på och det som vi visar genom vårt liv. Kristendomen bygger inte på vårt liv, utan på Jesu liv och död och uppståndelse. Men ändå är det de kristna i vardagen som blir grogrunden för antingen ateism eller gudstro.

Jag läste nyligen om en känd föreläsare, som hade varit i USA och föreläst om ateism och gudstro. Hans värd berättade att hans fru hade inbjudit deras granne, en läkare, att komma och höra på föreläsningarna.
När värden körde sin gäst till flygfältet berättade han detta för föreläsaren (Ravi Zacharias). Hans fru hade frågat läkaren vad hon tyckte om föreläsningarna.
– Vet du vad hon sade?
– Nej, svarade Ravi Zacharias.
– Hon var mycket imponerad. Hon tyckte att du hade mycket starka och övertygande argument.

Och så tillade hon: jag undrar hur han är privat.

Jag har noterat och funderat mycket på detta. Hon visste att intellektuella argument, logiska resonemang, stor kunskap osv vägs när det gäller den personliga integriteten.

Vi förkunnar för litet detta med att Jesus är Herre. Jag tror att det är mycket viktigt i alla apologetiska diskussioner.  Det gäller inte bara på individplanet. I lika hög grad gäller det kyrkan. En forskare skriver att ateismen fått betydligt starkare fotfäste där kyrkan upplevs stå på “maktens sida”. Där kyrkan har levt ut sitt budskap om förlåtelse och försoning, talat om varje människas rätt och lika värde, och framför allt där kyrkan har förkunnat att Jesus Kristus kallar alla människor till tro och efterföljelse, där har ateismen lyckats sämre.

En av de mest kända och anlitade apologeterna i vår tid har träffande nog skrivit en av sina bästa böcker under rubriken
Beyond Opinion – Living the Faith We Defend.

Ingen kräver fullkomlighet av oss. Men är inte förväntningen den att vi tar vår tro på allvar?

Min hjälp och min befriare är du, Herre, dröj icke.”

Henrik

Kyrkomötet 2009

Jag kommenterar kyrkomötet 2009 på en annan blogg:

http://kyrkomotet2009.blogspot.com/

I viss mån kommer säkert kommentarerna att beröras på min vanliga blogg, men något slag av “rapportering” från kyrkomötet, som kanske inte intresserar alla läsare, kommer att finnas på ovannämnda adress, medan jag fortsätter att skriva på denna blogg.

Du kan också på kyrkomötesbloggen som kommentar ställa frågor eller skriva sådant som du vill veta mera om. Jag svarar i den mån jag kan, och så snart jag har tillfälle (mötena kan hålla på ganska sent på kvällarna).

Henrik

Oroväckande

På tidningen Dagens hemsida finns en raport om en ny EU-lag, som kan köra över nationella lagar. Jag kollade saken med MEP Eija-Riitta Korhola, som starkt motsatte sig lagen, och som sade att oron inte är helt obefogad. Det är dock ännu svårt att säga vart den leder för protester finns nog på många håll.

Det är viktigt att vi kristna reagerar. Vi fogar oss lätt i allt möjligt och opinionen blir snedvriden och oäkta om den kristna rösten inte hörs.

Salt och ljus…!

Läs gärna Dagen, de bevakar många frågor mycket fint.

www.dagen.se

För säkerhets skull sätter jag ut texten här också.

Henrik

Kristna oroas av ny EU-lag mot diskriminering

Publicerad:
2009-04-15 06:00
Bryssel. Kristna påtryckargrupper inom EU oroas av ett förslag till ny lag mot diskriminering, som parlamentet röstade för i förra veckan.
– I det värsta scenariot kan katolska kyrkan tvingas viga kvinnliga präster, säger en anonym källa inom parlamentet till Dagen.

– Nonsens, säger den irländske parlamentarikern Gay Mitchell om det påståendet. Han röstade för förslaget och han anser att de farhågorna är överdrivna.
Men kritikerna får visst stöd från ett kanske oväntat håll. Den svenske EU-parlamentarikern Eva-Britt Svensson (V) säger:
– Det finns en viss substans i oron.
Hon ger exempel med ett hypotetiskt fall, att pingstförsamlingen i hennes egen hemort, Rydaholm i Småland, skulle vilja anställa en vaktmästare.
– Då kan vi inte ha ett direktiv som tvingar dem att anställa någon med en helt annan tro, säger hon och menar att den situationen faktiskt kan uppstå.
Utöka skydd
A
vsikten med lagförslaget är att utöka skyddet mot diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Från början handlade det enbart om diskriminering på arbetsmarknaden men under arbetets gång har den vidgats till att gälla även andra områden, som till exempel utbildning. Det är bland annat av det skälet som det finns kritik. Kan det bli inskränkningar i rätten för en fristående religiös skola att anställa de lärare man anser lämpliga?
En annan orsak till kritiska röster från vissa kristna är att man uppfattar att frågan har drivits av gayaktivister. Det är den nederländska gröna ledamoten Kathalijne Buitenweg som föredrog förslaget i parlamentet. Hon poängterade inför parlamentets behandling att det bland annat handlar om så kallad "multipel diskriminering".
– En svart lesbisk kvinna har ett rättsligt skydd mot diskriminering på grund av ras eller kön, men inte sin sexuella läggning. Syftet med det nya direktivet är att fylla igen tomrummen som den nuvarande lagstiftningen lämnat öppna, sa hon.
Med vissa ändringar godkände parlamentet förslaget, dock inte med särskild stor majoritet. Röstsiffrorna var 363 röster för och 226 emot.
Splittarar partigrupperna
F
rågan splittrar partigrupperna. Gay Mitchell tillhör den stora kristdemokratiska EPP-gruppen och är katolik. Men han försvarar beslutet och menar att det enbart handlar om att förstärka skyddet mot diskriminering, och att det ger en möjlighet för folk med funktionshinder att få större rättigheter.
– Katolska kyrkan ordinerar inte kvinnor och kommer inte att ändra sig på den punkten, säger han.
Diskriminering av annan tro
I
brittisk press har man spekulerat i att det skulle bli förbjudet att visa krucifix på offentliga platser, på grund av att det kunde tänkas diskriminera människor av annan tro. Den spekulationen bygger på att förslaget utvidgats under arbetets gång. Från att bara handlat om diskriminering på jobbet rör den nu även offentliga institutioner och affärer.
Långt ifrån säkert
Ä
ven om parlamentet godkände förslaget är det långt ifrån säkert att det blir en lag. Ministerrådet måste nämligen också ge sitt godkännande, och där anses åtminstone några länder, som Tyskland och Polen, vara beredda att blockera beslutet tills vidare.
Den svenska ledamoten Inger Segelström (S) sa sig vara chockad över att det fanns ledamöter som röstade emot. Hon konstaterade att "religion är förvisso viktigt för många européer, vilket jag respekterar, men vi lever i ett sekulariserat samhälle."

Hasse Boström
R
eporter
hasse.bostromdagen.se

Bönens plats

Av förekommen anledning har jag funderat över avkristningen, både på ateismen (som ju närmast finns i den postkristna världen) och på sekulariseringen. Vi håller inte bara på att diskutera könsneutrala äktenskap och partnerskap, vi har också starkt religionsneutrala trender i vårt samhälle.

Tron är en privatsak, den får inte synas i det offentliga livet, säger man.

Ändå så vet vi att många finländare ber, och när det gäller – vid sjukdom, olyckor eller död – är nog bönen ingen främling i människans liv.
Jag minns från min utbildning när jag några veckor jobbade i operationssal. En dam rullades in, hon skulle snart sövas och operationen skulle börja. Hon låg där och jag kom in och såg att hon knäppte händerna. Hon bad. Men när hon såg mig, ryckte hon liksom till och försökte dölja att hon hade bett. Jag gick fram till henne och sade att “det där passar nog bra här också”. Och vi växlade några ord som inte hör hit.

Sånt händer. Till all lycka.

Så mycket märkligare är detta underliga smusslande med t.ex. bönen. I Tammerfors diskuterades nyligen om församlingens präster eller andra medarbetare får hålla bön i samband med en morgonsamling i skolan. Undervisningsministern kom till all lycka till undsättning och sade visst får en morgonsamling vara religiös.

Somliga av oss minns den tid när alla morgonandakter (som man då kallade dem) var religiösa, kanske alla inte alltid var så kristliga, men avsikten var att vara det. Då inleddes varje skoldag med bön.

När jag följde med hur de somaliska piraterna behandlade sin amerikanska gisslan, kaptenen som lät sig tas som gisslan för att besättningen skulle gå fri, konstaterade jag att man i USA öppet talade om bönen.

När beskedet om att kapten Richard Phillips fritagits kom, står en amiral inför TV-kamerorna och säger att vi alla här i marinen (och i officersskolan) har bett för honom dag och natt! Helt naturligt.

Bön är ingenting man skall skryta med. Man skall nog gå in i sin kammare och tala med Gud som hör i det fördolda. Det säger ju Jesus. Men om bönen, och om att Gud hör bön, får man tala.

Öppet. Utan krusiduller och krumbukter.

Gud hör verkligen bön!

Och det enda sättet att bli övertygad är att pröva om det stämmer.

Henrik

Både avkristning och påkristning

Läs vad Göran Skytte skriver i Svenska Dagbladet 11.4.2009

Kolumn | Påsk
Publicerad: 11 april 2009, 04.43

KOLUMN | GÖRAN SKYTTE
Journalist och egenföretagare
g
oran.skytte@telia.com

För att vara död verkar Jesus vara ovanligt levande i Sverige just nu. Hade jag varit ateist hade jag blivit galen. Men det är jag inte, så för min del är allting helt OK.

Intresset för Jesusgestalten beror inte enbart på att det är påsk, inte ens på att Jonas Gardell har skrivit en bok som påstås handla om Jesus. Det är något annat som är i görningen.

Elisabeth Sandlund var tidigare ekonomijournalist på SvD. Totalt ointresserad av kristen tro. Vid ett besök i en kyrka ändrades allt. ”Jag fylldes av total visshet.” Sedan dess är hon uppskattad kristen författare, föredragshållare, chefredaktör för Dagen. Har myntat ett klassiskt begrepp: ”påkristning”.

Det är sant att Sverige avkristnas. Men det är också sant att Sverige påkristnas. Det är sant att många kyrkor står tomma. Men det är också sant att andra kyrkor är överfulla. På en del platser bygger man nya och större kyrkor, för de gamla blev för små.

Varje vecka samlas stora mängder till någon form av gudstjänst – sannolikt fler än de som besöker någon form av idrotts- eller kulturevenemang.

Under sommaren samlas tiotusentals personer till kristna folkfester runt om i landet. Aldrig hört talas om det? Inte så konstigt. Det brukar inte synas i medierna, i vart fall inte på riksnivå.

Senaste nytt i medierna tycks vara att i jättereportage beskriva ”swingers” som den nya trenden i svenskt familjeliv. ”Här har gifta sex med andra gifta.” I sådan mediemiljö väger Jesus lätt.

Men om man läser ledar-, kultur-, debatt- och insändarsidor ser man att det är tryck i frågan om Jesus och kristen tro.

Det gäller brottningen mellan troende och ateister, om sökande efter andlig mening i en allt mer materialistisk omvärld.

Men det handlar också om utvecklingen inom kyrkligheten det bisarra svenska systemet där politiker bestämmer över kyrkan och lärans innehåll, att centrala kyrkliga krafter verkar skämmas för evangeliet och önskar kasta stora delar av Bibeln på historiens soptipp. Men det handlar också om att det idag sker historiskt viktiga närmanden mellan olika riktningar som tidigare stått långt från varandra.

Själv märker jag det när jag är ute och talar i landets kyrkor. De två senaste åren har publiken uppgått till 44000 personer – alla schatteringar. De lyssnar under 1,5 timme till ett anförande om treenighetens mysterium, synd och nåd, omvändelse och andlig kamp, om ont och gott, Saul som blev Paulus.

Dessa möten arrangeras ofta av olika samfund gemensamt. På en ort var det samtliga frikyrkor tillsammans med katolikerna. Det hade varit otänkbart för bara några år sedan.

Så. Vissa delar av kyrkan är döende, andra lever och frodas. Det är både avkristning och ”påkristning” – inte bara i samhället, utan också inom kyrkan själv.

Igår var det långfredag och Jesu död på korset. Men den döden visade sig vara högst tillfällig. Den varade – så att säga – bara i tre dagar. Sedan dess har hans anhängare ökat från 12 till 2,4 miljarder. I morgon firas han med fest över hela jordklotet. Inte för att han är död, utan för att kristna är övertygade om att han lever.

(Sagt som upplysning till den som tror att vi firar påsk för att hylla en kyckling, eller liknande.)

Göran Skytte är författare och fri skribent.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2724377.svd

En väl bevarad hemlighet? -rättad version

Michael Green skriver i en av sina böcker om en kommunistisk talare i Östeuropa som hade hållit ett långt föredrag, som skulle övertyga åhörarna om att Gud inte fanns, att Jesus Kristus inte var någon verklig person. Han anförde många övertygande argument och åhörarna satt tysta.

En av åhörarna frågade sedan om han får kommentera föredraget.
– Ni får tio minuter, sade föredragshållaren som själv hållit på mycket länge.
– Jag behöver bara 10 sekunder sade mannen.

Så vände han sig mot åhörarna och ropade: Christos voskres! Kristus är uppstånden!
Och ögonblickligen ropade alla: Voistinu voskres! Han är sannerligen uppstånden!

Det är den bekännelsen, som vilar i den historiska händelsen den första påskmorgonen. Och det är den hälsningen som skall ropas ut också i vår tid.

Alister McGrath, en av världens mest kända nulevande apologeter, själv f.d. ateist, berättar hur han för en ung dam försökte förklara vad det betyder att HERREN är min herde. Hon var mycket intresserad av kristaller, som hon dyrkade.

Han berättar att han blev mycket förbluffad över hennes reaktion. Hon sade att hon aldrig hade hört om att man kunde tro på en personlig Gud. Och så tillade han: det var sorgligt att höra, för det säger också något om oss kristna – att det i dag finns så många människor som aldrig har hört om Jesus, om påskens stora livsavgörande händelser.

”Having met someone with an interest in crystals, I explained to her how I knew God to be my protector and guide, and I explored with her the image of God as shepherd (Ps. 23:1). She was fascinated by the idea of a personal God, as opposed to the impersonal forces she associated with her crystals. What was particularly worrisome was that this way of thinking was new to her. We have a lot of explaining to do, don’t we?”

Petrus skriver: “Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp.”

Känner dina och mina vänner till detta hopp?
I det kommunistiska östeuropa, visste man detta trots att det var svårt att få sprida Nyheten framom andra. Men i vårt samhälle, där vi ännu har frihet att verka, är det många som inte längre vet ens det allra väsentligaste om kristen tro.

Är hemligheten alltför väl bevarad?
Och framför allt: kan vi göra något åt det? NU!

Henrik

P.S. Jag har fått frågan i vilken bok Ravi Zacharias skriver detta som jag läste för bara några dagar sen. Jag har ganska många böcker och jobbar med vissa saker, så jag kan ha konsulterat ngn annan också. Det kan hända att det var någon annan bok och författare. Nu hittar jag det i alla fall inte! Så tillsvidare måste jag be eventuella läsare av detta inslag att veta att det kan hända att det var någon annan, f.d. ateist, som har skrivit det. Beklagar! Om någon hittar citatet eller känner igen det, så skriv gärna en kommentar. (13.04.2009)
NY KOMMENTAR: nu har jag hittat hänvisningen: Ravi Zacharias’ bok Beyond Opinion, nere på sid. 24. Men trots att Ravi Zacharias är huvudförfattaren till boken, ingick denna hänvisning i en artikel av prof. Alister McGrath (känd för sina debatter med sin professorskollega Richard Dawkins). I texten ovan har nu Ravi Zacharias’ namn utbytts mot Alister McGraths. Rätt skall vara rätt. En liten tröst för mig är dock att det var i Ravi Zacharias’ bok.. Både Zacharias och McGrath har varit ateister innan de kom till tro på Jesus Kristus. Boken rekommenderas för övrigt varmt!

BOKTID!

Så har jag då sett programmet om Jonas Gardells nya Jesusbok.
Och jag suckar nog redan för jag tror att det skall sändas två gånger ännu som repris.

Det kan kanske vara på sin plats att konstatera att jag inte hade en aning om vad som skulle sägas i programmet, inte ens vad själv skulle säga! Mitt bidrag spelades in som första inslag. Och sedan var det klippt, så att säga…  (Detsamma gällde förmodligen Maria Sundbloms kommentarer.)

Tanken på boken som en personlig brottning, bekräftades ju nog av Jonas Gardell. Det är hans egen personliga brottning – därför låter jag honom för det mesta fundera fritt. Det är personlig mark. Det handlar också mycket om hans sår, tror jag. Sådant behöver man inte argumentera mot.

Till den del som Gardell kommer med sanningsanspråk konstaterar jag att Jonas Gardell nog är mycket selektiv i sin läsning. Texterna innehåller just de tankar de “skall innehålla”.

Gardell läser t.ex. om hur Jesus talar om fem bröd och två fiskar (hur vet han det förresten?), han nämner olika detaljer, men väljer suveränt vad han vill ta med. Så kan han t.ex.säga att Jesus ingenting säger om synden, att “den Gud som gallrar är förfärlig”, tanken på förtappelse och dom är sådant som varje människa har så svårt att acceptera. Och ändå är denna en av Bibelns mest framträdande tankar, frälsningen från det onda och till ett liv i tro på Kristus.

Jag ska nämna ett av hans exempel:

Jesus sade till dem: "Amen säger jag er: Publikaner och horor skall gå in i Guds rike men inte ni. Ty Johannes kom till er på rättfärdighetens väg, men ni trodde inte på honom. Publikaner och horor trodde på honom. Och fastän ni såg det, ångrade ni er inte heller efteråt och trodde på honom.
Matt. 21:31-32

Publikaner och horor trodde på honom”, står det, trots att Gardell i programmet säger att Jesus inte sade något mer – inte något om att lämna sitt syndiga liv. Själva huvudtanken i Jesu ord försvinner ju.  Orden gäller oss alla, jag använder detta exempel för att visa på Gardells metod, han hänvisade till just detta ord, men inte till hela sammanhanget. Det ord som Gardell ville använda som grund för sitt påstående att Gud inte gallrar, utan är villkorslös, talar emot honom på båda punkterna: publikaner och horor skall gå in i Guds rike men inte ni (alltså gallrar Gud ändå). Den andra versen talar om ånger och tro. ”Än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror.”

Nej, det blev nog mera “klippt och skuret”, än tankeutbyte. Och inte hade jag någon aning om att Lena Einhorns och Dan Browns alster – fiction –  skulle figurera i programmet.

Så mitt intryck blev “vi möttes inte”. Någon form av möte skulle väl alla ha vunnit på?

Men ändå fick jag nyss ett SMS av en god prästbroder som tackade för mina “klara och sakliga kommentarer”. Tala om positiva människor!

 Jag hoppas ändå att någon skall hitta vägen till Böckernas Bok. Det borde nog bli BOKTID nu, skäl att kolla vad som verkligen sägs i Boken!

Men vad TV-program beträffar – trots mycket vänligt bemötande i samband med inspelningen av Boktid: hellre ser jag nog på Strömsö.

Henrik