Henriks kommentarer

Tron är en privatsak, den får inte synas i det offentliga livet, säger man.

Ändå så vet vi att många finländare ber, och när det gäller – vid sjukdom, olyckor eller död – är nog bönen ingen främling i människans liv.
Jag minns från min utbildning när jag några veckor jobbade i operationssal. En dam rullades in, hon skulle snart sövas och operationen skulle börja. Hon låg där och jag kom in och såg att hon knäppte händerna. Hon bad. Men när hon såg mig, ryckte hon liksom till och försökte dölja att hon hade bett. Jag gick fram till henne och sade att “det där passar nog bra här också”. Och vi växlade några ord som inte hör hit.

Sånt händer. Till all lycka.

Så mycket märkligare är detta underliga smusslande med t.ex. bönen. I Tammerfors diskuterades nyligen om församlingens präster eller andra medarbetare får hålla bön i samband med en morgonsamling i skolan. Undervisningsministern kom till all lycka till undsättning och sade visst får en morgonsamling vara religiös.

Somliga av oss minns den tid när alla morgonandakter (som man då kallade dem) var religiösa, kanske alla inte alltid var så kristliga, men avsikten var att vara det. Då inleddes varje skoldag med bön.

När jag följde med hur de somaliska piraterna behandlade sin amerikanska gisslan, kaptenen som lät sig tas som gisslan för att besättningen skulle gå fri, konstaterade jag att man i USA öppet talade om bönen.

När beskedet om att kapten Richard Phillips fritagits kom, står en amiral inför TV-kamerorna och säger att vi alla här i marinen (och i officersskolan) har bett för honom dag och natt! Helt naturligt.

Bön är ingenting man skall skryta med. Man skall nog gå in i sin kammare och tala med Gud som hör i det fördolda. Det säger ju Jesus. Men om bönen, och om att Gud hör bön, får man tala.

Öppet. Utan krusiduller och krumbukter.

Gud hör verkligen bön!

Och det enda sättet att bli övertygad är att pröva om det stämmer.