Hittade igen Hornborgs Världshistoria, som min far gärna läste och som jag tycker om för att Hornborg formulerar sig så fint.

Hornborg skriver om Konstantin den store och om tiden efter honom (i slutet av 300-talet). Smått profetisk tycker jag att hans beskrivning är av övergången när kyrkan blev ”en faktor att räkna med”. Profetiska ord, därför att de i så mycket beskriver dagens kyrka.

Så här skriver Hornborg (har indelat ett stycke hos H. i några kortare för att det ska vara lättare att överblicka):

Kristendomens seger kunde icke undgå att i viss mening bli dess nederlag. Varken individer eller massor kunna frigöra sig från nedärvda föreställningar, som äro sammanvuxna med hela deras själsliv.

Redan under kamp- och förföljelsetiderna hade hedniska åskådningar trängt in i kristendomen, men efter den yttre segern blev detta fallet i en sådan utsträckning, att lärans natur i viss mån förvanskades. Kring en bevarad kärna göts ett mäktigt skal av främmande tillsatser. Betecknande för denna process är helgondyrkan och dess följdföreteelse bilddyrkan, som innebär den primitivaste hedendoms naiva omklädning i ”kristen” dräkt.

Samtidigt förvärldsligades kyrkan. Gudstjänsten begynte firas med en prakt och en glans, som skarpt stack av mot enkelheten och innerligheten i kamptidens kult, då man ofta nödgades inskränka sig till hemliga sammankomster i enskilda hus, i ruiner eller i katakomberna, och det högre prästerskapet levde som stormän.

Den ursprungliga motsättningen mellan kyrkan och världen hade efterträtts av en sammansmältning, där i många avseenden världen hade kommit att dominera. (Eirik Hornborg: Världshistoria, del I, s. 299.)

Den sista satsen ringer i mina öron.

Henrik

Anna Sophia Bonde:
Är det självklart bättre att vi har liberala präster som saknar ett regelbundet böneliv än att vi får dras med några fromma kvinnoprästmotståndare?

Anna Sophia Bonde, präst i Svenska kyrkan

Läs hela inlägget i Svenska kyrkans tidning – jag kan dock inte skriva under hennes konklusioner, men är tacksam för att hon öppnar en sådan frågeställning.

Både i Sverige och Danmark har man det bättre än hos oss. Jag tror dock att många i kyrkan här – oberoende av åsikt i ämbetsfrågan – tycker att frågan inte får bli kyrkosplittrande och att förföljelsen mot gammaltroende måste sluta.

Kampanjerna mot missionsorganisationerna avslöjar vad det verkligen handlar om. Ingen och inget får mig att tro att det är Guds vilja att välja bort arbete bland föräldralösa barn, diakoni, bibelundervisning och dopundervisning mm.

Tillägg 24.6: Vesa Ollilainen påpekar i ett inlägg på Facebook det inkonsekventa i den liberala positionen. Man vill ta bort medel och visa bort väckelserörelserna ur församlingsutrymmena, bl.a för att de säger nej till samkönade äktenskap. Samtidigt vill man då välkomna muslimer, som också förhåller sig avvisande till samkönade förhållanden.

O tempora, o mores!

Henrik

Kirkon tiedotuskeskus 16.06.2011

Espoon hiippakunnan tuomiokapituli ei kumoa Espoonlahden seurakuntaneuvoston päätöstä: SLEY ei saa messutiloja Espoonlahden Iivisniemen kappelista Espoon hiippakunnan tuomiokapituli ei kumonnut Espoonlahden seurakunnan seurakuntaneuvoston enemmistön päätöstä olla antamatta Suomen luterilaiselle evankeliumiyhdistykselle eli SLEYlle messutiloja Iivisniemen seurakuntakodin kappelista.

Tuomiokapituli ratkaisi asian istunnossaan 16.6. 2011. Päätöksen mukaan tuomiokapitulilla ei ole perusteita velvoittaa seurakuntia myöntämään tiloja sellaisten messujen toteuttamiseen, jotka eivät ole seurakunnan omaa toimintaa.

Detta var dagens nyhet från den mångfaldiga kyrkan.

Jag tror faktiskt att detta ord är relevant: “Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig.” 2 Mos. 10:3.

Det är ju det som det handlar om. I dessa konventikelplakatstider.

 

Henrik

 

Litet tjatigt blir det ju nog med texter om en aktuell fråga. Vi suckar alla, jag med.

Men jag tog med den föregående grejen för att visa på hur utvecklingen går. Det var inte länge sen man diskuterade om Svenska kyrkan alls skulle gå in för något. Sen kom man på den geniala idén att säga att det är frivilligt, och nu ser vi hur det har gått med frivilligheten.

Inga onödiga cirklar, inga pastorala förklaringar. Action directe, rakt på sak. Om du inte….så är du inte kejsarens vän.

Det är ju inte svårt att se att utvecklingen är densamma här. Klimatet i de olika stiften kan variera, kanske beroende på biskopens person, men också enskilda biskopar hamnar i kläm när ”maskineriet” kommer igång på allvar.

Nu skulle det gälla att frimodigt hålla fast vid den goda bekännelsen! De första kristna höll fast vid ”apostlarnas undervisning, gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna” (Apg. 2:42).

Idag skär man ofta bort det första momentet: apostlarnas undervisning (’didache’ betyder både undervisandet och undervisningens innehåll, läran). Man säger: man får inte bli borta från nattvardsgemenskapen (brödsbrytelsen). Men man måste börja med apostlarnas undervisning som en conditio sine qua non (ett nödvändigt villkor).

Det katastrofala är nog att kyrkan har svårt att hantera bibelteologiska frågor. Verktygen och förförståelserna är så olika att det är svårt att komma till något gemensamt.

Rötterna till kyrkans nuvarande kris finns nog rätt långt i den teologiska utbildningen. Det är inte min tanke, den har framförts av många.

Jag finner läget skrämmande. Hur fort har det inte gått! På kyrkomötets höstsession försäkrade man att kyrkans syn på äktenskap, sexualitet och homosexualitet mm inte har förändrats.

Nu utreds frågan i många samfälligheter och församlingar. Man vill veta om vissa organisationer håller fast vid den apostoliska undervisningen eller inte. Och om de gör det, så kan de inte beviljas budgetmedel eller kollekter…

Vart är vi på väg?

Henrik

Stockholm förutsätter ja till homovigslar

Stockholms stift är tydligt med att den har betydelse för rekryteringen. Där tillfrågas prästkandidaterna om sin inställning. ”Vi vill säkerställa att präster kan utföra alla de arbetsuppgifter som krävs utifrån den ordning som är beslutad i vår kyrka”, motiverar stiftet i ett skriftligt svar till Kyrkans Tidning.
– Går man in och ska bli präst i vår kyrka så följer man de beslut som är fattade. Något annat är inte rimligt i någon annan organisation och inte heller i Svenska kyrkan, säger Eva Brunne, biskop i Stockholms stift.
Innebär det att den som vill bli präst i Stockholms stift alltså måste vara beredd att viga samkönade par?
– Jag förutsätter att prästkandidater följer den ordning som är beslutad i vår kyrka.
Kyrkomötets beslut innebär att det ska finnas två hållningar till samkönad vigsel. Hur ser du på det?
– Så sa man också när det gäller kvinnor i prästämbetet. Jag skulle bli oerhört förvånad om jag i dag mötte någon som inte vill samarbeta med kolleger av annat kön.

———

Kommentar:

I tiden sade man i Sverige: Finlands sak är vår. Nu säger vi: så som i Sverige, så ock på jorden.

Läs hela artikeln i Svenska kyrkans tidning: http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/?ew_0_a_id=17543