Bättre?

Anna Sophia Bonde:
Är det självklart bättre att vi har liberala präster som saknar ett regelbundet böneliv än att vi får dras med några fromma kvinnoprästmotståndare?

Anna Sophia Bonde, präst i Svenska kyrkan


Läs hela inlägget i Svenska kyrkans tidning – jag kan dock inte skriva under hennes konklusioner, men är tacksam för att hon öppnar en sådan frågeställning.


 

Både i Sverige och Danmark har man det bättre än hos oss. Jag tror dock att många i kyrkan här – oberoende av åsikt i ämbetsfrågan – tycker att frågan inte får bli kyrkosplittrande och att förföljelsen mot gammaltroende måste sluta.

Kampanjerna mot missionsorganisationerna avslöjar vad det verkligen handlar om. Ingen och inget får mig att tro att det är Guds vilja att välja bort arbete bland föräldralösa barn, diakoni, bibelundervisning och dopundervisning mm.

Tillägg 24.6: Vesa Ollilainen påpekar i ett inlägg på Facebook det inkonsekventa i den liberala positionen. Man vill ta bort medel och visa bort väckelserörelserna ur församlingsutrymmena, bl.a för att de säger nej till samkönade äktenskap. Samtidigt vill man då välkomna muslimer, som också förhåller sig avvisande till samkönade förhållanden.

 

O tempora, o mores!

Henrik

5 tankar på “Bättre?”

  1. Varje kyrka har en teologi, sin egen eller någon annans. För någon (j-a) ordning måste det vara även i en kyrka.

    Beträffande Anna Sophia Bondes artikel måste varje högkyrklig (eller gammalkyrklig) ju dock fråga sej motsvarande: nämligen varför det så länge varit (relativt) OK med liberalteologiska präster och biskopar, så länge de (nb!) varit män – medan klassiskt troende kvinnor som Anna Sophia räknats nästan som förödelsens styggelse på heligt rum. Hade inte Lars Engquist i Lutherska Bekännelsekyrkan rätt i att detta luktade kvinnodiskriminering?

    Vi såg det senast i biskopsvalet i Stockholm, där jag kunde läsa hur vissa högkyrkligt sinnade hoppades att Hans Ulfvebrand skulle segra över Eva Brunne i slutomgången. Bara – bara! – för att han, denne ultraliberale Spong-promotor, onekligen är man och därmed, enligt somlig ämbetssyn, närmast automatiskt skulle ha blivit en ”riktig” biskop vid vigningen. (Eller kanske för att han – för allt vi vet – är heterosexuell?).

  2. Så är det. Det är bedrövligt att fokuseringen har blivit på ämbetsinnehavarens kön, även om det är en sida i ämbetsteologin. Men en viktigare fråga är troheten mot Guds Ord, och därmed troheten mot den apostoliska undervisningen. Helheten får inte spolas för en detaljs skull.
    Kati Niemelä, forskare vid kyrkans forskningscentral, har dock i en uppmärksammad rapport pekat på att kvinnliga präster har blivit kyrkans ”förändringsagenter”, hon hävdar att kyrkans budskap radikalt förändrats i och med reformen.
    Kanske det är skäl att tillägga att Kati Niemelä är en förespråkare, inte en kvinnoprästmotståndare.

    Men männen har nog säkert gjort mera skada än kvinnorna när allt kommer till allt.

    Henrik

    Det är förvisso många problem (enligt min mening) i Anna Sophia Bondes artikel, men en poäng – som jag försökte peka på – finns där.

  3. Frågan är kyrkoskiljande. Om den inte är det och om den inte självklart skall vara det, då måste det vara så att Ämbetet inte hör till det givna i Kyrkan, att predikoförbudet för kvinnan i gudstjänsten är något som man i Kyrkans namn och vigningsordningar får se och kan se olika på i synnerhet under nuvarande omständigheter. Saken är då helt enkelt ett adiaforon – en fri sak.
    Tal om att denna fråga inte skall vara kyrkosplittrande riktas på sätt och vis egentligen endast till en minoritet inom den konservativa minoriteten, som inte omfattar meningen om införandet av kvinnliga präster i kyrkan. Dvs den minoritet inom minoriteten, som inte tror att man kan ha en kyrka som samtidigt både har och inte har kvinnliga präster. Alla andra är överens om att denna fråga inte skall vara kyrkoskiljande. I detta har de olika parterna sitt eget utförande av det scenario de tänker sig.
    De liberala menar att alla skall hålla ihop och att de som har den ”gamla” meningen gärna är välkomna till fortsatt gemensam kyrklig existens blott dessa som är av den meningen helst för det mesta förstår att göra sin ståndpunkt till en endast mental reservation.
    De folkkyrkligt optimistiska, som inte omfattar meningen om kvinnliga präster, men vill tro på en fortsatt gemensam kyrklig existens – de vill gärna säga att vi inte skall låta denna fråga splittra oss och att vi skall ha en gemensam kyrklig existens under de att vi respekterar varandra. Här får de stöd av en och annan godsint troende kvinnlig präst.

  4. Broder!

    Mina ord ”Jag tror dock att många i kyrkan här – oberoende av åsikt i ämbetsfrågan – tycker att frågan inte får bli kyrkosplittrande och att förföljelsen mot gammaltroende måste sluta” skall inte uppfattas som min personliga åsikt, utan som jag skrev: en konsensus bland många kyrkokristna.

    Sen beror det ju på definitioner. Jag delar – för hundrade gången sagt – ju bekännelseskrifternas syn att ämbetet är konstitutivt för kyrkan och att detta är en ”främmande” (läs villolärig) storhet i kyrkan. Det är en teologisk feminism.

    Men jag vill inte att den frågan ska vara den allt dominerande frågan – jag försöker handla i tro enligt det jag tror att är rätt.

    Med denna inkonsekvens måste vi leva – antingen så att vi inom kyrkan argumenterar för och lever enligt vår grundsyn, eller så att vi skriver ut oss och ansluter oss/bildar något annat samfund.

    Jag tror ju att den nya frågan (kyrkomötet 2010) hänger samman med den gamla (kyrkomötet 1986). Utan ”reformen” 1986 hade inte reformen 2010 kommit. Detta gäller både den teologiska (?) argumentationen och det praktiska beslutet.

    Har du någon annan väg att anbefalla, i detta läge, som är mera konsekvent?

    mvh Henrik

  5. En av poängerna nu är att inte ideologisera det kyrkopolitiskt möjliga i folkkyrkan och agera enligt den politiska principen: det möjligas konst, som om Guds Ord självt inte skulle vara den avgörande spegeln, rättesnöret, auktoriteten utan endast en av de viktiga referenserna. Om vi väjer för kvinnliga präster i något som kallas kyrka och ger dem förtur så bör vi – fastän vi just nu tom. väjer – klart dock kunna säga ut att så skall man inte göra och så avser vi inte att göra i förlängningen – för på det viset får det inte gå till i en kyrka som uttryckligen gör anspråk på att vara kristen och apostolisk. Den rätta traditionen känner nämligen inga kvinnliga präster. Om det inte är fråga om ett adiaforon och vi är ju övertygade om att det inte är det – då skall vi inte heller ideologisera vår position som om det vore så att vi blott har att göra med ett adiaforon.
    Att denna fråga momentant ibland uppfattas som dominerande har att göra med att folkkyrkan är genompyrd av heresier. Då så många heresier tolereras blir det en väldig uppmärksamhet om man vänder sig mot en heresi.
    Det är klart att läget utmanar oss att handla utöver det möjligas konst – med mått och steg som bryter ramarna för det befintliga. Det är att önska att alla Guds Ords tjänare som ser vad som står på spel är engagerade i detta. Då vi klart vet vad vi gör härnäst – går vi sedan helt öppet till väga och meddelar vad som sker.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.