Publicerat

Nu måste vår kyrka göra upp med heresierna

När man följer med utvecklingen i de olika kyrkorna, märker man hur många gemensamma nämnare det finns.

Samma frågor präglar diskussionerna världen över.

Samma ideologi har drabbat de lutherska folkkyrkornas prästämbete. Inte bara så att man gått över Ordets gräns genom beslutet 1986. Man har också gjort prästen till tjänsteman, där tron inte styr utan tjänstemannatänkandet.

När frågorna diskuterades i kyrkomötet var vi många som varnade för vart lagstiftningen skulle föra oss. Då lovade man en särskild paragraf som skulle skydda oss mot missgrepp när det gäller tolkningen av ”konkurrerande verksamhet”. Då skulle det gälla enbart världsliga frågor, typ församlingens ekonomichef kan inte engagera sin privata firma i församlingens tjänster. Nu handlar tolkningen om att om en präst medverkar i ett annat kristet och lutherskt sammanhang t.ex genom att hjälpa till med att förrätta gudstjänst enligt samma ordning, kan han bi avkragad. Så i Finland, så i Sverige.

Någon religionsfrihetsparagraf och tillämpning på kyrkan har vi inte sett till.
Svek, även om vi visste det.

Den senaste utvecklingen visar hur man vill stöpa kyrkans formulär för att i ritens form föra in för kristen tro främmande synsätt. Formulären ska beakta olika typer av familjer, vigselordningen ska ändras och göras ”könsneutral”, så att ingen ska känna sig utanför, heter det. Detta pågår i Sverige, och bakom kulisserna också i vårt land, även om det ännu inte föreligger ngt beslut.

Den starka uppslutningen bakom tanken att kyrkan ska avstå från vigselrätten bottnar högst sannolikt i att man inte tror att synen på den traditionella, monogama och heterosexuella äktenskapet ännu kan fällas. Då föreslår man obligatorisk civilvigsel för alla. Då finns det ingen markering för heterosexuella förbund, alla är inför lagen lika.

Sen är det klart att tröskeln att viga mot kyrkans beslut är högre än att ordna en ”välsignelse”, det tolkas som andakt och själavård. Det kallas taktik.

Utvecklingen i Svenska kyrkan och i Norska kyrkan visar tydligt att det inte handlar om småfrågor, inte om en fredlig, stilla andlig begrundan. Det är hårdhet och målmedveten kamp, där nästan det enda alternativet blir att de som förespråkar en kristen äktenskapssyn väjer och avstår från den personliga vigselrätten.

Men detta är ju ett mellanstadium, vet vi. Sen kommer kravet in på ordinanderna. Först på kyrkoherden: församlingarna måste svara för att alla som vill blir vigda och välsignade. Att alla godkänns som faddrar. Sen kommer det över på den enskilde prästen.

Är nu detta för dystra penseldrag? Tiden får utvisa. Jag har varit med för länge för att undgå att se trenderna och utvecklingen.

Kyrkan måste alltid hålla fast vid sin bekännelse. Till den hör att det Guds Ord avvisar, måste kyrkan avvisa. En präst ska förkunna Guds Ord, lag och evangelium, synd och nåd. Också det som går över hans eget liv ska han förkunna. Gör han inte det, utan låter sina personliga svagheter och synder påverka vad han säger, är hans undergång i andlig mening en tidsfråga. Och vad skulle en präst kunna förkunna om grunden för förkunnelsen skulle vara de livsområden där han tycker sig ha lyckats?!

Till bekännelsen hör också Jesu kärlek till alla vilsna människor. De svaga, utstötta, av människor föraktade, var föremål för Jesu särskilda omsorg. Men Jesu ord är klara: gå och synda inte härefter (Joh 5:14). Det handlar inte om ”dem”, det handlar om oss alla!

Ingen är för dålig, för syndig, för kyrkan. Ingen behöver säga: jag ryms inte med, jag är inte kallad. Men många kanske är för obotfärdiga. Man ställer villkor på Jesus. Det och det eller det är jag inte villig att avstå från. Och så ska den kristna tron skrivas om.

En annan sak är att säga ”det och det eller det har jag svårt med, jag kan inte i egen kraft bryta med det”. Apg 3:26.

Vi står inför 500-års jubileum: år 2017 är det 500 år sen Martin Luther spikade sina teser, och riktade sitt nödrop och sitt ad fontes -rop med uppmaningen att vända tillbaka till Bibeln. Reformationens materialprincip (rättfärdig genom tron allena) och formalprincip (Guds Ord är den enda regel enligt vilken alla läror och lärare ska prövas och bedömas) är livsviktiga för en levande kyrka.

Vår bön är att reformationsåret 2017 ska bli en avgörande vändpunkt för alla kristna kyrkor. Och: det lönar sig inte att vänta ett år, börja nu, lyssna nu, vänd om nu!

Henrik

Publicerat

Problematiskt handboksarbete

Lyssnade på en diskussion mellan Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén och Tomas Riad, Svenska Akademiens tillförordnade ständige sekreterare.
 
Bl.a kommenterade Svenska Akademien vikten av att uppmärksamma skillnaden mellan optativ och indikativ i ordalydelsen till Herrens välsignelse (Herren välsigne dig respektive Herren välsignar dig – innebörden är en annan, säger Svenska Akademien).
 
En katastrof är det att handboksförnyelse som en övergripande princip har valt ”ett inkluderande språkbruk”, vilket resulterat i att man säger ”om vi bekänner våra synder så är Gud trofast och rättfärdig så att Gud förlåter oss våra synder”. För att undvika ”han” om Gud! Men det blir fel när man vill undvika att använda ett pronomen (som anses könsdiskriminerande!) Svenska Akademien avvisar handboksförslagets lösning:
Så kan man inte säga, påpekar Tomas Riad.
 

Jag förundrar mig över att man inte kan följa Bibelns språkbruk i bibliska texter. Varje människa har en far och en mor, varför skulle det vara fel att tala om Gud som Far, som Jesus gjorde?

De moderna teologiska koncepten förändrar trons innehåll. Undra på att kolleger i Sverige är oroade!

Det betyder givetvis inte att allt som har funnits är bra. Men en prövning av innehållet är nödvändig. Kyrkohandboken i en (luthersk) är ett uttryck för kyrkans tro.

Detta var bara ett par exempel. Det lönar sig att bekanta sig med arbetet, också Svenska Akademiens remissutlåtande. Vindarna blåser österut.

Henrik

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6438997

Publicerat

Svenska akademiens goda teologi

”Svenska Akademien har beretts tillfälle att yttra sig över rubricerade förslag och vill framföra det som här följer. Själva remissvaret inskränker sig till endast några övergripande kommen- tarer. I bilaga lämnas fylligare exemplifiering, och argumentationen utförs där också mera i detalj.

Det som Svenska Akademien anser vara sin primära uppgift i sammanhanget är att lämna synpunkter på den språkliga utformningen. Detta verkställs huvudsakligen i bilagan. Därvid finns det skäl att göra skillnad mellan onöjaktigheter som hänför sig till den rent språkliga (grammatiska) strukturen och sådana som snarare kan iakttas i den stilistiska utformningen. Misslyckade val som faller under den förstnämnda kategorin bör – om anmärkningarna befinns giltiga – korrigeras utan vidare diskussion. Stilfrågor kan möjligen uppfattas som en smaksak och kan därför ge upphov till delade meningar. Detta ligger i sakens natur, särskilt som »ett levande gudstjänstliv» anses kräva »ett varierat språk med olika stilnivå» (Kommen- tarer Förslag kyrkohandbok för Svenska kyrkan del 1, s. 25), något som öppnar för olika tolkningar. Icke desto mindre finns det ett stort mått av konsensus beträffande språklig stil inom språksamhället. Stilmedvetande kan hävdas vara en del av den språkliga kompetensen.

Det är kanske inte Svenska Akademiens sak att komma med påpekanden om det teologiska innehållet, men stundom kan språkfrågorna ha teologiska implikationer. Exempelvis ger förslaget till kyrkohandbok frihet att välja mellan två versioner av Välsignelsen, den tradition- ella och en nyare variant. Det som skiljer mest är verbformerna. Den äldre versionen inne- håller optativformer (välsigne etc.), medan den yngre genomför presens indikativ (välsignar). Dessa verbformer står inte i paritet med varandra, och detta är ingen stilfråga. Optativen uttrycker en förhoppning, med presens görs ett konstaterande.

Akademien noterar att den äldre versionen av Välsignelsen överensstämmer bättre med grundtextens andemening (4 Mos. 6:24–26). Den nyare versionen lämnar alltså ett annat budskap och kan med andra ord redan på rent språkliga grunder anses vara underlägsen. Den äldre är mera korrekt, och det finns inget utrymme för någon förhandling på den punkten. Härtill kan man foga invändningen att den naturliga tolkningen av respektive version eventu- ellt avspeglar något olika gudsuppfattningar. Med optativformulering uttrycks en förhoppning om att Herren skall välsigna församlingen (men avgörandet ligger utanför den talandes makt), i alternativet är välsignandet ett faktum. Även den präst som läser Välsignelsen får sin roll modifierad, och ytterst påverkas relationen mellan Herren, prästen och församlingen. Detta förefaller vara en teologiskt icke trivial fråga.”

Det är inte första gången jag imponeras av att Svenska akademien står för god teologi, skarpa ögon och naturligtvis gott språk. I samband med diskussionerna om vår kyrkohandboks från bibelöversättningen tagna ”den heliga anden” (med stort och litet a), konstaterade akademien att ”enligt vår mening är den Helige Ande ett namn, och ett namn ändrar man som känt inte.”  Så bör vi säga, detta namn återspeglar bäst vad vi tror och bekänner om Gud, den Helige Ande.

I utlåtande om Herrens välsignelse (i förslaget till ny Kyrkohandbok för Svenska kyrkan) fäster man uppmärksamheten vid den förändrade betydelsen i den nya bilöversättningens version av Herrens välsignelse (4 Mos 6:24-26).

Jag fröjdar mig över en sådan kompetens!

Henrik

Läs vidare http://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/remissvar_kyrkohandboken.pdf