Svenska akademiens goda teologi

”Svenska Akademien har beretts tillfälle att yttra sig över rubricerade förslag och vill framföra det som här följer. Själva remissvaret inskränker sig till endast några övergripande kommen- tarer. I bilaga lämnas fylligare exemplifiering, och argumentationen utförs där också mera i detalj.

Det som Svenska Akademien anser vara sin primära uppgift i sammanhanget är att lämna synpunkter på den språkliga utformningen. Detta verkställs huvudsakligen i bilagan. Därvid finns det skäl att göra skillnad mellan onöjaktigheter som hänför sig till den rent språkliga (grammatiska) strukturen och sådana som snarare kan iakttas i den stilistiska utformningen. Misslyckade val som faller under den förstnämnda kategorin bör – om anmärkningarna befinns giltiga – korrigeras utan vidare diskussion. Stilfrågor kan möjligen uppfattas som en smaksak och kan därför ge upphov till delade meningar. Detta ligger i sakens natur, särskilt som »ett levande gudstjänstliv» anses kräva »ett varierat språk med olika stilnivå» (Kommen- tarer Förslag kyrkohandbok för Svenska kyrkan del 1, s. 25), något som öppnar för olika tolkningar. Icke desto mindre finns det ett stort mått av konsensus beträffande språklig stil inom språksamhället. Stilmedvetande kan hävdas vara en del av den språkliga kompetensen.

Det är kanske inte Svenska Akademiens sak att komma med påpekanden om det teologiska innehållet, men stundom kan språkfrågorna ha teologiska implikationer. Exempelvis ger förslaget till kyrkohandbok frihet att välja mellan två versioner av Välsignelsen, den tradition- ella och en nyare variant. Det som skiljer mest är verbformerna. Den äldre versionen inne- håller optativformer (välsigne etc.), medan den yngre genomför presens indikativ (välsignar). Dessa verbformer står inte i paritet med varandra, och detta är ingen stilfråga. Optativen uttrycker en förhoppning, med presens görs ett konstaterande.

Akademien noterar att den äldre versionen av Välsignelsen överensstämmer bättre med grundtextens andemening (4 Mos. 6:24–26). Den nyare versionen lämnar alltså ett annat budskap och kan med andra ord redan på rent språkliga grunder anses vara underlägsen. Den äldre är mera korrekt, och det finns inget utrymme för någon förhandling på den punkten. Härtill kan man foga invändningen att den naturliga tolkningen av respektive version eventu- ellt avspeglar något olika gudsuppfattningar. Med optativformulering uttrycks en förhoppning om att Herren skall välsigna församlingen (men avgörandet ligger utanför den talandes makt), i alternativet är välsignandet ett faktum. Även den präst som läser Välsignelsen får sin roll modifierad, och ytterst påverkas relationen mellan Herren, prästen och församlingen. Detta förefaller vara en teologiskt icke trivial fråga.”

Det är inte första gången jag imponeras av att Svenska akademien står för god teologi, skarpa ögon och naturligtvis gott språk. I samband med diskussionerna om vår kyrkohandboks från bibelöversättningen tagna ”den heliga anden” (med stort och litet a), konstaterade akademien att ”enligt vår mening är den Helige Ande ett namn, och ett namn ändrar man som känt inte.”  Så bör vi säga, detta namn återspeglar bäst vad vi tror och bekänner om Gud, den Helige Ande.

I utlåtande om Herrens välsignelse (i förslaget till ny Kyrkohandbok för Svenska kyrkan) fäster man uppmärksamheten vid den förändrade betydelsen i den nya bilöversättningens version av Herrens välsignelse (4 Mos 6:24-26).

Jag fröjdar mig över en sådan kompetens!

Henrik

Läs vidare http://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/remissvar_kyrkohandboken.pdf

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.