Svenska akademiens goda teologi

”Svenska Akademien har beretts tillfälle att yttra sig över rubricerade förslag och vill framföra det som här följer. Själva remissvaret inskränker sig till endast några övergripande kommen- tarer. I bilaga lämnas fylligare exemplifiering, och argumentationen utförs där också mera i detalj.

Det som Svenska Akademien anser vara sin primära uppgift i sammanhanget är att lämna synpunkter på den språkliga utformningen. Detta verkställs huvudsakligen i bilagan. Därvid finns det skäl att göra skillnad mellan onöjaktigheter som hänför sig till den rent språkliga (grammatiska) strukturen och sådana som snarare kan iakttas i den stilistiska utformningen. Misslyckade val som faller under den förstnämnda kategorin bör – om anmärkningarna befinns giltiga – korrigeras utan vidare diskussion. Stilfrågor kan möjligen uppfattas som en smaksak och kan därför ge upphov till delade meningar. Detta ligger i sakens natur, särskilt som »ett levande gudstjänstliv» anses kräva »ett varierat språk med olika stilnivå» (Kommen- tarer Förslag kyrkohandbok för Svenska kyrkan del 1, s. 25), något som öppnar för olika tolkningar. Icke desto mindre finns det ett stort mått av konsensus beträffande språklig stil inom språksamhället. Stilmedvetande kan hävdas vara en del av den språkliga kompetensen.

Det är kanske inte Svenska Akademiens sak att komma med påpekanden om det teologiska innehållet, men stundom kan språkfrågorna ha teologiska implikationer. Exempelvis ger förslaget till kyrkohandbok frihet att välja mellan två versioner av Välsignelsen, den tradition- ella och en nyare variant. Det som skiljer mest är verbformerna. Den äldre versionen inne- håller optativformer (välsigne etc.), medan den yngre genomför presens indikativ (välsignar). Dessa verbformer står inte i paritet med varandra, och detta är ingen stilfråga. Optativen uttrycker en förhoppning, med presens görs ett konstaterande.

Akademien noterar att den äldre versionen av Välsignelsen överensstämmer bättre med grundtextens andemening (4 Mos. 6:24–26). Den nyare versionen lämnar alltså ett annat budskap och kan med andra ord redan på rent språkliga grunder anses vara underlägsen. Den äldre är mera korrekt, och det finns inget utrymme för någon förhandling på den punkten. Härtill kan man foga invändningen att den naturliga tolkningen av respektive version eventu- ellt avspeglar något olika gudsuppfattningar. Med optativformulering uttrycks en förhoppning om att Herren skall välsigna församlingen (men avgörandet ligger utanför den talandes makt), i alternativet är välsignandet ett faktum. Även den präst som läser Välsignelsen får sin roll modifierad, och ytterst påverkas relationen mellan Herren, prästen och församlingen. Detta förefaller vara en teologiskt icke trivial fråga.”

Det är inte första gången jag imponeras av att Svenska akademien står för god teologi, skarpa ögon och naturligtvis gott språk. I samband med diskussionerna om vår kyrkohandboks från bibelöversättningen tagna ”den heliga anden” (med stort och litet a), konstaterade akademien att ”enligt vår mening är den Helige Ande ett namn, och ett namn ändrar man som känt inte.”  Så bör vi säga, detta namn återspeglar bäst vad vi tror och bekänner om Gud, den Helige Ande.

I utlåtande om Herrens välsignelse (i förslaget till ny Kyrkohandbok för Svenska kyrkan) fäster man uppmärksamheten vid den förändrade betydelsen i den nya bilöversättningens version av Herrens välsignelse (4 Mos 6:24-26).

Jag fröjdar mig över en sådan kompetens!

Henrik

Läs vidare http://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/remissvar_kyrkohandboken.pdf

4 tankar på “Svenska akademiens goda teologi”

  1. Noterar bara att debatten om den allmänna välsignelsen påminner om debatten om den allmänna avlösningen (ska den vara villkorslös – ”evangelium är en allmän avlösning” eller inte?). En både pastoralt och språkligt viktig fråga – själv älskar jag konjunktiven och fruktar deras försvinnande – men det FINNS goda argument på båda sidor. ”Den allsmäktige, evige Gud förlåte oss alla våra synder för Frälsarens, Jesu Kristi skull”, ”Herren välsigne dig och bevare dig” – ja, men i båda fallen är det väl fråga om mer än en önskan, det är väl också en tillsägelse, ett löftesord att ta emot? (”Böj era hjärtan till Gud och ta emot välsignelsen”).

  2. Intressanta synpunkter. En ”allmän avlösning” är nog för mig främmande. Bör den inte kopplas till syndabekännelsen: än räcker Guds frälsning, till dig som dig ångrar och tror.
    Eller till dig som bekänner din synd, säger Herren: —
    (Herren säger nog något!)
    Jag tycker att välsignelsens teologi förklaras i v 27 (4 Mos 6). Härligt ord. De ska lägga händerna—- jag ska då välsigna dem.

    Henrik

  3. Ja, evangelium som ”den allmänna avlösningen” (påstått Luther-citat, har inte sett det själv) betecknar nog något i stil med ”allmän amnesti”. Den som inte personligen tar emot den i ånger och tro, kommer att alltfort betraktas som en upprorsman och slutligen förgöras. Ändå gällde den allmänna amnestin även honom ”i nådens tid”. Jfr ”den allmänna rättfärdiggörelsen” i Rom. 5, ”den personliga rättfärdiggörelsen” (den ”vanliga”) och ”rättfärdiggörelsen genom gärningar” (på domens dag).

    Både ELM-BV i Sverige och SLEF i Finland har nog gått ganska långt (ev. för långt?) i att betona ”den nåd som alla har” (ett Roseniusuttryck). en dock med målet att alla människor också ska få ”den nåd som inte alla har” (också Rosenius).

    Men att själva avlösningsformen inte borde innehålla några konjunktiv, är de flesta överens om. Tillsägelsen om syndernas förlåtelse ska vara ovillkorlig, inte bara uttryckt som en önskan eller som en gengäld för det och det och det uppfyllda villkoret – men det förutsätter nog, menar även jag, en pastoral situation med grundlig bikt och själasorg med god kännedom om den det gäller.

  4. Som en gammal pingstbroder sade: ”Alla är frälsta, men alla har inte tagit emot det än!” Och så länge man inte låtit sig dras upp i båten ligger man kvar i vattnet.

    Själv uppfattar jag Herrens välsignelse som en bön om att Herren ska välsigna sitt folk.
    Detta är en bön efter Guds vilja, och kommer således att bli besvarad.
    ”Så ska de lägga mitt namn på Israels barn…”
    I detta ingår dock ingen garanti för att den givna välsignelsen också ska bli mottagen av adressaten.

    Knepigt det här med avlösningsformen.
    Hur ska man meddela förlåtelse utan villkor utan att det blir en allmän amnesti av det?
    Universalismens spöke finns alltid nånstans bakom knuten när man talar om de här sakerna, har jag märkt. Även om jag aldrig har hört någon gå lika långt som Origenes…
    Var någonstans möter vi gränsen för missbruk av nycklarna att lösa och binda?
    ”Den som döljer sina överträdelser går det inte väl, men den som bekänner och överger dem, han får förlåtelse.”
    ”Om vi bekänner våra synder är Han trofast och rättfärdig….”
    Blir inte den dyrköpta nåden något vi behandlar som billigvara, om vi kastar den efter människor, som inte har en tanke på att omvända sig?

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.