månadsarkiv: december 2008

Såsom i en spegel – tankar inför det nya året

Kyrkan, Päivi Räsänen

Några frågor vill jag återkomma till och jag börjar med det som står i slutet av förra inlägget.

50 000 personer lämnar kyrkan!

När detta skrivs, vet jag inte annat än att det innebär en ökning av antalet utträdda med 40%, att 40% av dem är kvinnor (som i princip har förhållit sig lojalt till kyrkan), att 50% av dessa är under 30 år. Sannolikt är det så att ca 70% av dem är under 40 år. Detta är – menar jag – något som inte har väckt den oro som den bör väcka inom kyrkan.

Det skall vara en sorg för oss.

Den främsta orsaken är ekonomisk, kyrkoskatten, och den nästviktigaste är att man inte tror på något. Dessa två är tydligt avskilda från andra orsaker. Vi återkommer till dessa i början av året, i fjol var den tredje orsaken "diskrimineringen av kvinnliga präster", kanske är det så i år också. En växande orsak är särkert också en kyrkokritik från andra hållet, kyrkan har tappat sin kristna substans. Låt oss vänta på mera fakta.

Men några tankar har jag.

Den allvarligaste trenden är att unga vuxna lämnar kyrkan, börjande från den månad de fyllt 18 år!

Detta kommer att påverka medlemsskapet radikalare i framtiden. Kyrkan har heller inte särskitl mycket verksamhet som är utformad enligt unga vuxnas behov (tidsmässigt, strukturellt, ledarskapet mm.) Här finns den stora utmaningen.

Men unga vuxnas steg ur kyrkan – med undantag av dem som är missnöjda med kyrkans kristna profil – är också ett tecken på att föräldragenerationen och far/mor/föräldragenerationen inte lyckats föra den kristna tron vidare till sina barn. Även om aftonbönen beds i många, kanske rent av i de flesta, hem, har söndagsskolan mer eller mindre dött. Visserligen har dagklubbar och "vardagskyrkor" och församlingarnas musikskolor mm. övertagit väsentliga delar. Kyrkans barnarbete är ett stort glädjeämne, men det brister före och framför allt efter skriftskolan.

En trend som är tydlig är att detta sammanhänger med kvinnornas sekularisering. Innan någon får hicka vill jag förtydliga mig och hänvisa till den skottske professorn Callum Browns undersökningar när kyrkan i Skottland "rasade samman". Han konstaterade att orsaken var den att kvinnorna inte längre orkade bära hela lasset ensamma. Förutom många andra värderingar och motiv valde de männens själviska och sekulariserade livsvärden, och när kvinnorna inte förde barnen till söndagsskolan eller kyrkan så förde ingen dem. De lärde sig inga psalmer, kanske inte något om den kristna tron egentligen.

Nu skall ingen tro att jag vill beskylla kvinnor för sekulariseringen! Bakom varje sådan situation finns en man, som har svikit. Vi har inte lyckats hitta modeller som kunde förena familjeliv och yrkeskarriär på ett sunt sätt. På det individuella planet har vi säkert många som lyckats med konststycket, men tidens melodi har blivit – på gott och ont – få barn, dagis, yrkeskarriär, litet hemmaliv, försvagade känslomässiga kontakter med bristande social kompetens som följd, mindre bundenhet till familj och traditioner.

Jag påpekar att jag nu talar om trender, inte om antal, inte om hur långt det gått nu. Men en av våra utmaningar är att fråga hur vi vill ha det! Är detta bra? Finns det alternativ, för barnens och familjens och äktenskapets skull? Alternativ som ger individer rätt att andas, där olika personligheter ryms, där både kvinna och man är tillfreds med helhetssiuationen, ett avtal som är ett resultat av överläggningar, inte ett diktat.

Jag tror att vi måste försöka förnya hemmens betydelse.

I tiden ligger starkt en stark betoning på individen på kollektivets bekostnad. Jag tror att tidens stundom narcistiska toner måste flyttas i riktning mot det kollektiva, till instutionerna (de goda): äktenskapet, familjen, församlingen, kyrkan, samhället, världen.

De viktigaste utmaningarna för kyrkan idag och i morgon är:

1. Satsa på att kyrkan blir och förblir kyrka! Kyrkans kallelse är inte att famla allt mellan himmel och jord, utan stöda och hjälpa människan att finna sin Gud och sin nästa.

2. Satsa på de unga! Kyrkan måste på allvar ge förtroenden åt de unga, inte bara skapa verksamhet för de unga, utan verksamhet som planeras, leds och förverkligas av de unga.

3. Jag tror att ännu en mycket stor utmaning är att kunna tradera kristendomen vidare från en äldre generation till de unga-. Kyrkan är inte enbart de ungas kyrka, men också de ungas kyrka. Unga människor behöver få egen tid och eget livsrum. Men de behöver också, både när de vet det och när de inte tror det, den erfarenhet som äldre kristna människor har. Att vi äldre behöver lära oss av de yngre är faktiskt en sanning som är lika sann

Men vägen vidare kan inte handla om avbrott och nollstart. Det måste handla om stafett – det är från denna kategori som Nya testamentets ord om att motta och överlämna traditioner har tagits (t.ex. 1 Kor. 15). Ett vägstycke behöver man springa tillsammans…

Jag tror att det inte först och främst handlar bara om folkkyrkans överlevnad i vårt land.

Det handlar om kristendomens överlevnad. Därför tror jag att det i allt högre grad kommer att kräva ökat samarbete över samfundsgränserna, vilket inte behöver innebära läromässigt kaos, det kan handla om projekt, om samarbetsformer osv.

Så länge vi har möjligheter och kontaktutor genom folkkyrkans möjligheter, så länge dessa kan vara evangeliets tjänare skall det välkomnas. Dock inte så att "avtalets" andra del handlar om att sälja innehållet och utbyta värden..

Än så länge handlar "kyrkan" och "samhället" om samma människor, men bilden förändras hela tiden.

Jag påminner om de uttryck som jag tidigare hänvisat till, den anglikanska kyrkans attenders, fringe, de-churched, non-churched.

De aktiva, de som har endast sporadiska och marginella kontakter, de som lämnat kyrkan och de som aldrig haft kontakt med kyrkan. Idag är över 1 miljon finländare utanför evangelisk-lutherska kyrkan och inte medlemmar i någon annan kristen kyrka.

Det finns massor att göra. Och här behövs allas insats. Jag tror att en stor orsak till brist på trivsel och meningsfyllt medlemsskap är detta att ”ingen har lejt oss”. Människan vill vara subjekt, inte bara objekt. Fram för lekmannaledarskap, för medbestämmande och samverkan!

Motståndet kommer förvisso att bli hårdare. Många finländare vill skaka av sig de sista spåren av kristna traditioner – kristendomen skall ut från skola och samhälle. Och ändå har hela vårt samhället byggt på kristendomens välsignelser, utan att därmed förringa de människors stora insatser som inte är bekännande kristna.

Jag har sett, ”såsom i en spegel", märkväl en antikens otydliga spegel. Förvisso ser många andra klarare. Men jag hoppas denna ofullständiga bild, bara nerskrivet en nyårsafton av en människa vars kunskap och vetande och tänkande är "ett styckverk", kanske ändå kan bli läsaren till eftertanke och framför allt – till välsignelse.

I Jesu namn! Så börjar vår kyrkohandbok det nya året på nyårsdagen.

När bönderna i västra Sverige förr i tiden skulle börja sådden, tog de hatten av sig, och sade "i Jesu namn!" Så kunde sådden börja.

Det är i detta tecken jag vill att sådden skall börja också det nya året!

I Jesu namn! Med Jesus fram!

Gott Nytt År 2009!

Henrik

Årsfacit

Kyrkan, Päivi Räsänen

Vid ett årsskifte går tankarna tillbaka till det år som gått, och också – i ljuset av detta – till det år som kommer.

Det år som nu går till ända, A.D. 2008, har varit ett innehållsrikt år. För mig personligen började det med sorg, min far dog årets andra dag. Välsignat vare hans minne och hans livsgärning!

När jag bläddrar i min dagbok – min blogg – ser jag att år 2008 nog lett till en ökad polarisering inom kyrkan. Vi har haft processer, präster har blivit avhållna från tjänst, avstängda från prästämbetet, tilldelats varningar och anmärkningar. Allt detta talar sitt tydliga språk.

Jag kommenterar bara något, någon uttömmande analys av året kan inte ske i detta forum.

I Borgå stift har särskilt pastor Halvar Sandell varit föremål för en stundom hänsynslös kritik, jag är nästan beredd att tala om förföljelse. Min rättskänsla är kränkt när biskopen ännu en gång, i julaftonens intervju i Hbl, prickar Halvar Sandell (med namns nämnande) och drar upp de båda större diskussioner som förts.

Min fråga blir denna: när skall en sak anses vara slutbehandlad, när skall det anses vara illegitimt att återvända till en sak som redan är avklarad?

Jag frågar detta med hänsyn till diskussionerna om abortvideon i ljuset av

– att polisundersökning lades ner för att inget tecken på brott hade framkommit
– att allmänna åklagaren beslöt att av ovannämnd orsak inte väcka åtal
– att biskopen redan hanterat situationen genom att ge en anmärkning redan före detta

Jag anser att då måste denna fråga anses vara slutbehandlad till den del som berör den enskilda incidenten.

I biskopens uttalande i samband med anmärkningen (och upptakten till den) fanns också något som många har uppfattat som ett försök till en "diskret styrning": möjligheten att börja en rättslig process. Andra har däremot sett detta mindre dramatiskt, som en sak som biskopen sade för att han själv i och med sin anmärkning avslutar frågans vidare behandling – om intet nytt framkommer – med det naturliga tillägget att den som anser att mera behöver göras kan naturligtvis utnyttja rätten att driva frågan som en rättsprocess. Den tredje ståndpunkten är att biskopen kunde ha låtit bli att överhuvudtaget kommentera frågan om eventuella rättsprocesser, det kunde komma att uppfattas – och har faktiskt tyvärr uppfattats – som en "vink". Vad som fanns i biskopens sinne är det inte rätt att yttra sig om, ingen av oss kan läsa andras tankar. Gud vet vad vi har tänkt och tänker. Jag konstaterar endast rent principiellt att sådana bedömningar om biskopens uttalande i samband med anmärkningen har framförts.

I ljuset av den vändning som hela frågan tagit, för att inte säga hela frågeställningen, tycker jag att det enda som kunde diskuteras är om biskopens anmärkning överhuvudtaget var berättigad. Men också den frågan är egentligen slutbehandlad.

Detsamma måste jag nog säga om den förra incidenten (som visst hör till år 2007), men också denna händelse återkommer i intervjun. Att man nu ständigt återkommer till denna incident, som uppenbart har retat många, är ändå inte rimligt.

De principiella sidorna i dessa händelser är naturligtvis föremål för fortsatt diskussion. Den bedrövliga faciten har blivit att man kan säga nästan vad som helst i vår kyrka om homosexfrågan utan sanktioner, men man kan inte påtala det som Bibeln säger! Man undervisar att allt är möjligt. Man flyttar ihop med en annan homosexuell eller lesbisk präst osv. Men också om Bibelns vittnen blir nertystade står orden kvar!. Man reagerar inte mot abort, problematisk blir aborten först när man påtalar detta och visar vad det handlar om. Enligt de uppgifter jag har skulle också en annan anmärkning ha getts i samband med den tidigare incidenten, men denna har inte fått publicitet. Däremot gav biskopen all tänkbar publicitet åt "fallet Sandell" också den gången då det begav sig. Jag skriver detta just för proportionalitetens skull.

Och jag anser att detta borde gälla både stiftsledningen och t.ex. massmedia. Förvånansvärt ensidigt har såväl TV som press behandlat just dessa frågor – flera ggr utan principen audiatur et altera pars. (Få se vad som sägs nu 4.1.2009.)

Den polarisering jag nämnde ovan bekräftas ju nog av biskopen, från en annan position sett. Vid stiftsdagarna, i herdabrevet och i intervjun i julaftonens Hbl prickar biskopen oss konservativa – enligt många säkert med all orsak – men förundrar sig sedan över att de konservativa inte vill finna vägen till gemensamma nattvardsmässor.

Jag har självkritiskt funderat över vad som i stiftets verkligheter idag är teologi och vad som är personkemi eller något därmed jämförbart.

Säkert är att det finns ingredienser av både teologiskt och personligt. Tyvärr tror jag nog att mycket handlar om teologi, och därmed också säkert om synen på folkkyrkan. Jag skall i ett annat sammanhang kommentera herdabrevets sakfrågor litet mera utförligt, men säger att denna kombination av tal om enhet och samhörighet parad med giftiga stick åt ett bestämt håll (i alla dessa sammanhang jag har nämnt) nog är en del av problemet och något jag hoppas skall kunna tonas ner i framtiden.

Så mycket vill jag ändå här kommentera herdabrevet att jag skriver att jag för det första är glad över att biskopen kom ut, att han deltar i samtalet och i flera frågor säger var han står, hur han ser på kyrkan, dess framtid osv.

För det andra konstaterar jag positivt att arbetet med herdabrevet kom att bli – i mitt tycke – lyckligt för kyrkomötets konstitutionsutskott, där biskopen som sakkunnig hördes och kunde bryta den ganska formalistiska inställningen till parokialprincipen som den enda modellen för medlemskap i vår kyrka. Det applåderar jag.

Däremot skall jag återkomma till det som sägs om Studentmissionens tillkomst, dess betydelse och arbetet bland skolungdomar. Där kommer jag att säga "inte var det riktigt till alla delar så det gick till".

I ett annat blogginlägg i samma ämne skall jag ännu fortsätta litet kring framtidsfrågor, men avslutar här för att inte helt knäcka eventuella läsare som hunnit så här långt.

Jag har skrivit öppet, inte för att smäda biskopens ämbete eller hans person, utan skrivit ut det som förekommit i offentligheten och som därför offentligt får – och kanske skall – kommenteras.

Här är det sakfrågor som är föremål för diskussion, jag skulle gärna medverka till att relationerna inom stiftet och andan inom stiftet förbättras. Detta betvivlar förmodligen somliga när de läser detta. Men jag tror dock att det är skäl att tala ganska öppet, att det sedan finns sådant som hör det enskilda samtalet till är en annan sak som också gäller.

Men året har som sagt innehållet också mycket annat.

En otrolig upplevelse var kyrkhelgen i Karleby i augusti 2008 med över 800 deltagare på lördagskvällen. Samtalen, seminarierna, den nya enheten över gamla gränser (organisationer, väckelserörelser), allt har bestående stannat i minnet.

Det finns också en växande nöd för vår kyrka och vårt stift, som jag ser som ett livets tecken.

Jag har under många resor i stiftet och i finska stift fått träffa kristna människor på olika håll i vårt land, och blivit mycket uppbyggd!

I år har ca 50 000 personer lämnat vår kyrka. 50% av dem är under 30 år! Detta kommer att ha en snöbollseffekt på antalet dop och på skriftskolan i framtiden. Men mera om sådant i nästa blogg!

Henrik

Lögnaktig mediaattack mot påven

Kyrkan, Päivi Räsänen

I nyhetsförmedlingen före och under julen har media “kablat” ut nyheten om påvens inställning till homosexualitet. Jag har tänkt att påven nog använder metaforer och bilder, analogier och uttryck, som inte blir väl mottagna i Norden. Å ena sidan har jag tänkt att påven är modig, han uttalar sig inte utifrån vad media skall tänkas skriva, och yttrar sig inte heller för att få godkänt betyd av värdeliberaler eller andra. Men å andra sidan tänkte jag nog att nyheter om att homosexuella och miljöbekämpning nämns i samma texter är väl grovt.

Naturligtvis anser jag att kyrkan skall slå vakt om skapelsens människosyn, om människan som man och kvinna, om det monogama och heterosexuella äktenskapet, om människans ansvar för sitt beteende osv. Men etiska frågor löses ofta så att utsatta människor blir måltavla, i stället för att de skulle få stöd och hjälp. Alkoholister behöver inte höra att “de inte borde dricka”. De vet det själva bättre än vi. Detta sagt – nota bene inte som jämförelse mellan sexuella minoriteter och alkoholister – utan som ett exempel på hur en etisk fråga kan bli behandlad av moralister. Inga etiska frågor kan jämföras med andra etiska frågor. Däremot skall den gemensamma nämnaren för alla människors liv vara kampen att söka livsriktningen i Guds Heliga Ord. Men att någon grupp behandlar andra människors liv som om de själva vore syndfria är ju inte etiskt, och inte kristligt.

En ny påminnelse om de svårigheter vi står i får vi när vi idag också noterar att ärevördiga Reuters – eller måste vi nu skriva f.d. framför “ärevördiga? – kommit med tillden grad förvängda nyheter att man inte känner igen det ursprungliga budskapet.

Rätt skall i alla fall vara rätt. Nu ska jag försöka komma över talet, och sedan se vad som skrivits.

Här nedan är i alla fall Katolsk observatörs kommentarer, Nytt och noterat,
http://katolskobservator.blogspot.com/2008/12/lgnaktig-mediaattack-mot-pven.html

Henrik

God fortsättning på julen!


2008-12-24
Lögnaktig mediaattack mot påven

Lagom till jul drar pressen igång en kampanj mot påven och därmed också den katolska kyrkan med dess miljardstora skara. Upphovet är en artikel från Reuters, som gått ut i ett antal stora tidningar, däribland Herald Tribune, naturligtvis med lämpliga bilder på påven i blåsväder. Reuters har skickligt tagit några avsnitt från påvens stora jultal till kurian och satt dem samman med några uttalanden från "en ledande person i kurian" i oktober som kallar homosexuell livstil som "en avvikelse, något onormalt, ett sår". Dagens Nyheter menade att påven uttalat sig om såväl homosexuella som transsexuella – något som man sedan tog tillbaka i webbupplagan efter vårt påpekande (Redaktören svarade att påven "tydligt syftar på dessa utsatta grupper även om han inte nämner dem vid namn.") I Aftonbladet menade man att "Påven fördömde även transsexuella i sitt tal". Expressen skriker om "Påvens attack på homosexuella". Allt för att väcka folkets hat. Och det är inte svårt att lyckas med. Påven har bland annat kallats för "världens ondaste människa" och åtskilliga, även Sveriges TV, understryker på Text-TV hans ålder – en dåligt förklädd antydan om senilitet alltså.

Om man studerar det 3568 ord långa talet så är det endast ett litet stycke som behandlar "mänsklighetens ekologi". Han talar där om att kyrkan inte kan begränsa sig till sina troende utan måste förkunna sitt ansvar för hela skapelsen. Ty

när kyrkan talar om människonaturen och påminner om att den utgörs av mannen och kvinnan och när den ber om respekt för skapelsens ordning rör det sig inte om gammalmodigt metafysiskt tänkande. Nej, det rör sig om att ha tilltro till Skaparen och att lyssna på Skapelsens språk. Att förakta detta språk betyder att människan förstör sig själv och förstör Guds verk.

Han talar också om emancipationen från Skaparen som människan själv väljer, en autoemancipation som medför att man tror sig kunna leva ensam, för sig själv – till och med skaffa barn för sig själv. Men stora skolastiska teologer har definierat äktenskapet, den livslånga föreningen mellan man och kvinna, som ett skapelsens sakrament som Skaparen har instiftat och som Kristus har visat genom sin förening med mänskligheten genom tiderna. I detta 348 ord långa avsnitt avslutar påven att referera till Humanae vitae, där påven Paul VI försvarar kärleken mot en sexualitet som är konsumerande och den mänskliga naturen mot onaturliga manipulationer.

Nå – hur var det då med fördömanden av homosexuella och transsexuella? De finns inte. En snabbsökning i artikeln visar att varken homo- eller transsexualitet nämns. Tidningarna ljuger helt enkelt. Man kan visserligen tolka in påvens tal om skapelseordning som ett försvar för äktenskapet – men det är en tolkning som varje tidning måste stå för själva. Och någon nyhet är det väl knappast att kyrkan försvarar äktenskapet. Men några fördömanden av homosexuella finns inte – än mindre av transsexuella.

Vi ska inte vänta oss att någon nyhetsbyrå ber om ursäkt. Det hela är ju iscensatt med stor beräkning.

Vad sade påven för övrigt? Han uppehöll sig mest vid sina intryck av mötet med ungdomar från hela världen i Australien. Det möte som världspressen helt missade. Kanske det är media som lider av åderförkalkning.

Julen 2008

Kyrkan, Päivi Räsänen


I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Joh. 1:1-5

Välsignad Julhelg och Gott Nytt År 2009!

Henrik

Dramatiken kring julen

Kyrkan, Päivi Räsänen

          Jag vill återkomma till några av de tankar jag skrev senaste jul, för jag upplever dem så aktuella också i år.


Julens varför

Professor Ole Hallesby skriver i en av sina böcker:

Jag vet inte riktigt, varför det är så, att vi alla måste uthärda julstöket, innan vi når fram till julen. Jag anar att det är en fiendes hand som är med i spelet, hans som från början icke ville att det skulle bli jul på jorden.

Han antyder att bekymmer hopar sig inför jul, ekonomiska bekymmer, ohälsa, konflikter, oro osv. Och så är det ju.  Julen är som en magnet som drar till sig olika angrepp från andevärlden.

Julens alla "varför" genom tiderna, det som drabbat människor, har en förklaring. Också kring den första julen fanns många "varför". Josef grubblade. Herodes hämnades och åstadkom mycket lidande. Julen har alltid varit laddad.

Jag har också märkt "en fiendes hand" inför och omkring julen. Också i år. Senast idag när jag läste Hbl. “Jag anar att det är en fiendes hand som är med i spelet, hans som från början icke ville att det skulle bli jul på jorden.”  Nog blir det igen mitt intryck! Låt vara att det inte är det enda intrycket. Men “inte ens under julen…”  Till “fridens högtid” skall alltid ofriden komma med!
Men det hör med till “the name of the game”.

För det står ju att  “Simeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: "Se, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken som blir motsagt.(Luk. 2:34). Kring Kristus och kristendomen har det alltid funnits delade meningar.
Julens därför

När man läser de olika evangelisternas jultexter, ser man också julens "därför". Matteus anger det direkt:

Allt detta skedde, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten:  "Se, jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel," det betyder Gud med oss.  Matt. 1:23

Matteus hänvisar till Jes. 7:14, till det tecken som Herren själv skulle ge. Matteus pekar också på andra profetord som hör till samma kategori: “…för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt".

Profeten Mika berättar att Messias skulle födas i Betlehem (synd för övrigt att Herodes inte konsulterade liberala exegeter – de hade inte kunnat säga var Messias skulle födas och så kanske många små pojkar skulle ha fått leva…)

Profeten Hosea berättar att Guds Son skulle "kallas ut ur Egytpten". Matteus hänvisar också till att Messias skulle kallas "nasaré", ett ord som sannolikt anspelar på Jes. 11:1. Han visar också att orden i Ps. 72 och Jes. 60 uppfylls i och med Jesu födelse.

Det slår mig igen i år att julens budskap är en bekräftelse av Bibelns trovärdighet.

Det är Skriften som uppfylls, det som Herren har sagt. Julens "därför" är just det som Petrus summerar med orden "så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet".

Det är detta som jag hoppas vår kyrka skall koncentrera sina krafter på. Att förkunna julevangeliet – året om. Detta tecken har blivit motsagt. Men det hindrar oss inte. “Denne” – Jesus – är satt till fall och upprättelse. För en del människor blir Kristus till anstöt, för andra till frälsning. Kanske också så, när det inte står “fall eller upprättelse”,  att båda sidorna kan gälla oss: det som hos oss och i oss mot Kristus och hans Ord, blir oss till fall, när vi bejakar Kristus och hans Ord,  när vi böjer oss för Honom i tro, blir det oss till upprättelse.

Det handlar om att församla till Kristus eller att förskingra. Och HERREN vet hur det är.

Henrik

Vi kan ha tilltro till julevangeliet

Kyrkan, Päivi Räsänen

Änglarösters klara ljud…
Så tänker jag nästan när jag läser två emeritusprofessorers och en emeritusbiskops och en biskops i aktiv tjänst, summa tre personer 🙂 , julhälsning: vi kan ha tilltro till julevangeliet.
Välsignade röster i en tid av förnekelse och skepsis!
 
Det goda med deras text är ju att man får fråga, man får undersöka och kräva dokumentation. Inget smygande eller “dövörat till”.
 
Ett av de fina citaten gäller Lukas som historiker:
 
 AN Sherwin-White, klassikerprofessor vid Oxford:
 "Historiciteten för Apostlagärningarna är överväldigande…Varje försök att tillbakavisa dess grundläggande historicitet, även i fråga om detaljer, måste nu te sig absurt" (s189). Sherwin-White ger som sin mening tillkänna att evangelisten Lukas var en av antikens pålitligaste historiker.”
 
 Man måste också understryka att legendbildning kräver tid – de ca 20 år som har förlutit mellan Jesus och de skrivna evangelierna är en alldeles för kort tid för mytbildning.
 
 Men läs hela artikeln i Dagen: http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161390

Henrik

P.S. Jag hade förtidspensionerat biskopen i Luleå stift, Hans Stiglund, vilket StigA vänligen bad mig rätta!

Undertecknarna är emeritusprof. Chrys Caragounis, förre professorn och sedermera biskopen i Göteborgs stift, nu emeritusbiskop Bertil Gärtner samt biskopen i Luleå stift Hans Stiglund.

Denna rättelse är inför kl. 19.48, i övrigt är texten oförändrad.

Förneka eller förundra sig?

Kyrkan, Päivi Räsänen

De många diskussioner som i olika sammanhang har förts om jungfrufödelsen har ännu en gång blottat en av de stora brister som finns i tidens kristendomsuppfattning.

Glädjande många har sett att frågan om vad kristna tror eller tycker om jungfrufödelsen är en fråga som inte bara kan avfärdas med ett dylikt konstaterande.

Jag minns en numera avliden biskop, som sade att hans fru inte läser med i orden avlad av den Helige Ande, född av jungfru Maria, för hon kan inte tro det. Biskopen själv sade att han heller inte tror det, men att han ändå läser med i trosbekännelsens formulering.

Men betecknande var att då – för 40 år sedan – kom de allvarligare invändningarna mot kristen tro mera i akademiska eller i privata sammanhang. Man förde inte detta till torgs. Allra minst sades detta i förkunnelsen. Där var man traditionell, och många undrade hur samma teologer i predikstolen och i föreläsningskatedern kunde ha så olika uppgifter.

Jag ser att en av de största faran för kristna i vår tid är en kristendom som är substanslös. Man tror nog, men vet inte på vad, eller rättare sagt vem (2 Tim. 1:12). Det är kunskapsbrist om den tro, som en gång för alla överlämnats åt de heliga (Judas v. 3).

Församlingarnas stora utmaning är att undervisa unga kristna och unga som kristna i den kristna tron..

Men en annan fara, som säkert ligger på lur, är rationaliserandet. Att vi ska förstå allt, att allt skall kunna kläs i mänskliga ord, att vi skall kunna förklara allt, också undret, likasom.

Jag tror vi missar något här. Något väsentligt. Nämligen Marias gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta. Hon blev inte färdig, hon förundrade sig. Det är ju dels ett uttryck för att bli överraskad, att inte förstå men också att ta emot det man inte förstår men vill förstå. Förståelsen är däremot en längre process.

Det finns en spänning mellan förnekelsens avvisande och förundradet. Egentligen är rationalismen och förnekelsen släkt med varann.

Därmed har jag inte sagt att inte tron innehåller mycket sådan som är rationellt, som kan påvisas, som är historiskt, verifierbart och prövbart.

Men undret, erkannerligen julens under kan förståndet inte få grepp om mer än aningsvis.

De attityder och reaktioner som mötte de första kristna är säkert uttryck för kristen jul:

”mycket förskräckta”,

de skyndade i väg

alla som hörde det förundrade sig

Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta.

Må Gud hjälpa oss att undvika förnekelsens, och kanske också rationaliseringens villospår, och få nåden att som barn också denna jul få förundra oss och bli uppfyllda en mycket stor glädje.

Henrik

Nyateismen stämplar sina motståndare: ni pratar strunt!

Kyrkan, Päivi Räsänen

Det förlag  (Kustannus Oy Uusi Tie) som utgav professor Tapio Puolimatkas böcker Tron, vetenskapen och Bibeln (Usko, tiede ja Raamattu) samt Tron, vetenskapen och evolutionen (Usko, tiede ja evoluutio) har av föreningen Skepsis rf tilldelats struntpriset (huuhaa-palkinto).

Prof. Puolimatka kommenterar detta i dagens nummer av tidningen Kotimaa. Med hans tillstånd publicerar jag hans kommentar i svensk översättning (för vilken jag ansvarar). Rubriken för hans kommentar är Uusateismi leimaa vastustajansa huuhaaksi. Jag har varit tvungen att översätta ngt friare.

Henrik

Nyateismen säger om sina motståndare: ni pratar strunt!

Föreställ dig att du som yrkesfilosof har analyserat förutsättningarna för den vetenskapliga forskningen på mera än 1000 sidor. Du har grundat din argumentation på internationellt kända filosofers,  bla. Charles Taylors, Alvin Plantingas och William Alstons, och på idé- och lärdomshistorikers, såsom H. Floris Cohens, Peter Harrisons och Margaret Oslers, forskning.
 
 Föreställ dig ytterligare att en nyateistisk förening definierar avsikten med din bok på följande sätt, utan att verifiera sina påståenden med en enda hänvisning till texten i din bok : “Avsikten med boken är att förpassa  utgångspunkterna för all undervisning och allt utövande av vetenskap i skräpkorgen, bara för att kunna placera fundamentalisternas Gud på den plats som han förtjänar.” Vad skulle du svara på detta?
 
 Ordet “fundamentalist” används i akademiskt språkbruk för att skymfa och ge uttryck för indignation. Det är ett känsloord utan bestämt innehåll. Alister McGrath har fäst uppmärksamheten vid att det nyateistiska tänkandet i allt högre grad förlitar sig på kraften i känslor och föreställningar och allt mindre på argument. “Det handlar om skolpojkars diskussionsklubb och deras värld, där man förlitar sig på hätska, intensiva överdrifter, kryddade med flagranta förenklingar — och förvillelser.” (Dawkins gud). Hur skall man uppfatta denna ökning av känslokommunikation? Enligt min uppfattning handlar det om ateismens växande intellektuella svårigheter i tre olika avseenden.
 
 För det första har den naturalistiska berättelsen, enligt vilken vetenskapen gör framsteg om man avstår från tron på Gud, visat sig vara en ohistorisk sammanblandning av  begrepp. Den senaste tidens lärdomshistoriska forskningsarbete visar att vetenskapens explosiva genombrott på 1500-1700-talen berodde på kristendomens grundsanningar. Dess grund var tron på en Gud, som uppehåller lagbundna processer i naturen.
 
 För det andra har den positivistiska avsikten – att utestänga tron från vetenskapen – omkullkastats i den vetenskapsfilosofiska analysen. Positivismens tro på en objektiv och förutsättningslös vetenskapsutövare visade sig vara en myt. Även om den intellektuella grunden för myten har smulats sönder, lever den vidare i folktron och i massmediernas värld – den förkunnas hämningslöst för folket med vetenskapsmännens och vetenskapsfilosofernas auktoritet.
 
 För det tredje har det skett en vändning i den filosofiska världen, vilken har inneburit att ateismen hamnat i försvarsposition. Enligt vissa ledande kunskapsteoretiker är ateismen en självupphävande lära, för ateismen gör det inte möjligt att tro på att iakttagelser och förnuft är tillförlitliga.
 
Samtidigt som ateismens intellektuella grund upplöses, tyr sig nyateismen till föreställningar som vädjar till känslan. Charles Taylor analyserar dessa föreställningar i sin bok A Secular Age. När ateismen beskrivs som den modiga och självständiga människans val, vänder sig människor till ateismen, även om dess intellektuella grund har rasat samman. Det kan vara mödosamt att utvärdera argumenten. Det är lättare att bygga sin tro och sin identitet på den rådande föreställningsvärlden.
 
 Att kalla en världsåskådning som man själv inte gillar för strunt, innebär en kraftig, till känslan vädjande kommunikation .  Ordet strunt, som förknippas med ett humoristiskt och barnsligt känslospråk, gör det möjligt att avfärda en avvikande  världsåskådning som har motsatt åsikt, utan att man alls behöver komma med förnuftsargument för sin egen position. Det är mödosamt att anföra välgrundade argument  mot sina kritiker. Det är lättare för ateisterna att tysta ner kritiken genom att vädja till känslomässiga argument.

Tapio Puolimatka

   

Dumhetens apostlar griper in

Kyrkan, Päivi Räsänen

Läs Alf Svenssons inlägg i Svenska Dagbladet 16.12.2008:


SEKULARISERAT GNÄLL. Tänker dumhetens fundamentalister göra ungdomar urarva vår kultur? I Småland har en rektor beslutat att avslutningen inte ska ske i kyrkan. Ska svenska elever behöva åka till Kölnerdomen eller Peterskyrkan för att få gå in i en sakral lokal? undrar kristdemokraternas förre partiledare Alf Svensson.

Se hela inlägget

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2206291.svd

Något för oss att tänka på!

Klimtatet i Norden är detsamma.

Henrik

Man måste protestera!

Kyrkan, Päivi Räsänen

Jari Rankinen skriver i sin blogg om sin f.d. kollega i Vammala församling (ärkestiftet) Markus Malmivaara att han (Malmivaara alltså) avstängs från prästämbetet för tre månader (1.12.08-28.2.09) för att han vägrat samarbeta med kvinnliga präster.

I brevet från domkapitlet står det vad Markus Malmivaara inte får göra under denna tid: han får inte förrätta gudstjänst, inte förvalta sakramenten, inte sköta kyrkliga förrättningar, inte ha enskild själavård, inte heller ta emot bikt och förkunna avlösning..

Denna situation är skrämmande. Den syn, som kyrkan haft i 2000 år ungefär, är inte längre rumsren. Samtidigt får personer som handlat i strid med tydliga bibelord fortsätta som präster som om ingenting hänt. Detsamma gäller präster som lever i registrerat partnerskap.

Jag tycker – och skriver – att detta är fel.

Är det en ödets ironi att Markus Malmivaara är släkt med Nils Gustaf Malmberg, som i mitten av 1800-talet avstängdes från prästämbetet under 6 månader för att han hållit andliga möten och tagit upp kollekt till missionen, i strid med den kyrkliga ledningens beslut?

Nu är det dags för oss att avsäga oss detta. Ingen får mig att tro att detta är det enda sättet att handlägga sådana frågor, det är inte staten som är vårt problem, det är kyrkan, hur hemskt det än är att skriva detta!

Jag tycker det är viktigt att folk i församlingarna vet detta. Om situationen ens hade varit den att pastor Malmivaara hade försökt hindra någon kvinnlig kollega att förrätta prästerlig tjänst, att utöva prästämbetet, skulle man ha haft en större förståelse för domkapitlets ingripande.

Detta kan inte vara rätt. Jag tror att kristna människor inser detta, oberoende av vilken åsikt man har i ämbetsfrågan. Detta är inte vägen!

Som jag ser det har den onde lurat oss i kyrkan in i en situation där vi till sist slaktar varandra.

Stjäla, slakta och förgöra. Det är som känt hans (hins) tema.

Hur långt från Jesu liv och övernog är inte detta!?

Man måste protestera. Prostestera betyder som känt att vittna för något.

Läs Jari Rankinens kommentar på rankinen.blogspot.com.

Henrik

Ur Rankinens bloggtext:

Tuomiokapitulin kirjeessä oli lueteltu ne tehtävät, joihin Markus ei saa osallistua pappisvirasta pidättämisen aikana: hän ei saa toimittaa jumalanpalvelusta, jakaa sakramentteja, hoitaa kirkollisia toimituksia, suorittaa yksityistä sielunhoitoa eikä toimia ripin vastaanottajana ja synninpäästön julistajana.