En av de mest citerade bibelverserna är Jesu ord i Matt 25:40
”Då skall konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.”
Ofta(st) tolkas orden så att det handlar om att göra goda gärningar mot de minsta i världen. Man talar ofta om ett socialt evangelium.
Jag tror att man ska se på texten och dess sammanhang litet mera.
Ett av de avgörande uttrycken i texten, som också riktar förståelsen av Jesu ord, är orden ”mina minsta bröder”. Vilka är Jesu minsta bröder?
Det är bortom all tvekan att Jesus älskar alla människor. Jesus visade också ett alldeles unikt intresse för de små i samhället, både bokstavligt för barnen, men också de som i världens ögon var små: de utstötta, förtryckta, minoriteter i förhållande till det politiskt korrekta. Han åt med dem som det inte var lämpligt att äta med: syndare, prostituerade, politiskt korrumperade… Han visade sitt intresse för romerska officerare, för den kananeiska kvinnan (Matt 15), eller en grekiska kvinna med syrisk-fenicisk bakgrund (Mark 7). Han umgicks med sjuka och tog sig an dem, också de besatta hjälpte och helade han genom att driva ut de onda andarna. Han kallade en samarbetsman, Levi (Matteus) till lärjunge och apostel.
Men avser uttrycket ”mina minsta bröder” alla människor i detta sammanhang?
Det finns ett annat ord av Jesus som Matteus citerar i kap 10, som kanske eller rent av troligt hör till samma kategori:
”Och den som ger en av dessa små en bägare friskt vatten att dricka, därför att det är en lärjunge – amen säger jag er: Han skall inte gå miste om sin lön.” (10:42).
Därför att det är en lärjunge, säger Jesus. Han uttrycker därmed en hemlighet, samma hemlighet som kommer fram i Apg 9 när Jesus möter Saulus.
Bakgrunden är denna:
”Saulus, som fortfarande andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen 2 och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus. Om han kunde finna några som hörde till ’den vägen’, män eller kvinnor, skulle han fängsla dem och föra dem till Jerusalem.” (Apg 9:1,2).
Saulus förföljde ”Herrens lärjungar”, ett vidare begrepp än ”apostlarna”, och ville fängsla dem.
När Herren Jesus möter Saulus på vägen till Damaskus, presenterar han sig för Saulus med följande ord: ”Jag är Jesus, den som du förföljer.” Det står inte att Saulus förföljde Jesus, utan Jesu lärjungar.
Men här finns samma tanke som i Matt 25: den som gör något mot mina lärjungar, gör något mot Jesus.
Jag tror att det är hemligheten också i Matt 25. Det bekräftas av att Jesus börjar med att dela in människorna i två grupper: till höger, till vänster, ”får”, ”getter”.
Det visar att det som gäller frälsningen beror på tro. Tro på Honom, som förklarar den ogudaktige rättfärdig, rövaren på korset och alla andra rövare, som inte kunde göra något för Jesus, annat än be om sina synders förlåtelse.
Matt 25 talar om en hemlighet, en enhet som råder mellan Jesus och alla de som tror på honom. Därför är det så allvarligt att förföra dem som tror på Kristus. Därför säger också aposteln Paulus:
Det är därför vi strävar och kämpar, ty vi har satt vårt hopp till den levande Guden, som är en frälsare för alla människor, särskilt för dem som tror. (1 Tim 4:10 B2000).
Samma tanke finns ännu hos Paulus, i en känd text och ett känt kapitel (nådegåvorna, Kristi kropp):
”Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den. Och om en lem hedras, gläder sig alla lemmarna med den.” (1 Kor 12:26).
Matt 25 är enligt min mening ofta feltolkat. Man kan ofta läsa och höra att tom att det inte är så viktigt med läran, inte ens med tron, bara man besöker dem i som är i fängelse eller på sjukhus, och hjälper de fattiga.
Men det handlar om Kristi kropp, om enhet och omsorg, först och främst om Kristi omsorg om sitt folk, sen också om de kristnas omsorg och hjälp ”därför att det är en lärjunge”.
Men hur blir det då med kärleken till nästan? Bryr sig inte Gud om dem alla?
Svaret är ett entydigt JA! Vi har många bibeltexter som bekräftar det. Lilla Bibeln (Joh 3:16), orden om att Jesus har också andra får, som inte tillhör detta fårahus (eller fålla, som det står i SFB, Joh 10:16).
Och inte minst liknelsen om den barmhärtige samariten (samariern) i Luk 10. Samariten, var inte ”renlärig”, han umgicks inte med judarna, och de rättrogna judarna undvek att gå genom Samarien på vägen från Galileen till de stora högtiderna i Jerusalem (Judeen).
Men ändå använder Jesus samariten som exempel på barmhärtigheten och kärleken till nästan.
Vi har det dubbla kärleksbudet som talar sitt tydliga språk. Vi har ord i hela Bibeln om främlingar, flyktingar, fattiga och hjälpbehövande.
Matt 25 riktar sig givetvis inte mot omsorgen om medmänniskan.
Min poäng är att Matt 25 inte ger uttryck för en parallell väg, eller konkurrerande väg till frälsningen hos Jesus. Jesus känner de sina. Han börjar med att identifiera dem. Och sen berättar han om dem vissa sanningar, som de förvånar sig över.
I Bergspredikan säger Jesus inte ”saliga är ni om ni är fattiga i anden” osv utan ”saliga är ni som är fattiga i anden (Lukas använder ni -form, Matteus de-form).
Låt oss göra gott. Mot varann, mot vänner och fiender, bekanta och främlingar, mot kristna och muslimer och andra. Mot alla människor. Men låt oss för dem alla berätta att Jesus ger ”fribiljett” till himlen. Bara att ta emot trons gåva och tacka!
Vi klarar oss inte utan Jesus. Ingen människa gör det, inte heller de som får mat, kläder och husrum av snälla medmänniskor.
Men Kristi kärlek tvingar oss ut till nöden, var den än finns.
”Ty Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött. Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem.” (2 Kor 5:14,15).
Henrik
