Henriks kommentarer

Med anledning av Göran Stenlunds berättigat indignerade fråga i dagens nr av Hbl angående problemförsamlingar, vill jag – förutom att jag instämmer i hans indignation – konstatera bl.a följande:

– den verkliga skammen tillkommer de båda kyrkligt anställda som listat dessa församlingar
– hur kan t.ex. Nagu vara en problemförsamling där det bara finns en enda präst? Kommer han inte överens med sig själv?
– eller en församling där båda prästerna är män, kanske dessutom av samma åsikt?
– det finns också flera andra församlingar som dessa simpla kriterier kunde passa in på

Till farsen kring detta hör sedan att vissa församlingar känner sig föranledda att anmäla sig bort från listan. Jag förstår dem, åtminstone till stora delar. Vem vill nu vara i en problemförsamling?

Till det betecknande för vår tid hör ju nu att en kampanj är på gång som innebär att oberoende av vilka präster som är anställda i församlingen så skall en kvinnlig präst med jämna mellanrum anlitas. Men ska inte församlingens präster just tjäna den församling i vilken de är anställda? Är man lika mån om att de församlingar som har kvinnliga präster skall gästas av en manlig präst minst en gång i terminen eller året?

Den dag kommer snart när det finns bara kvinnliga präster i en församling. Upphör den då att vara ”problemförsamling”?

Och hur är det med alla de andra församlingarna? Har de inga problem? Hur är det med församlingar där prästen förespråkar välsignelse av det som Gud förbannar (just dessa ord används i Bibeln)? Hur är det där prästerna inte anser att Jesus är den enda vägen till Gud?

Nu har jag inget behov av att pricka församlingar eller prästkolleger. Jag hade skrivit ett blogginlägg om problemförsamlingar, och har det ännu kvar opublicerat, men jag beslöt att kontakta redaktören Tua Ranninen. Vi växlade några kommentarer kring ämnet.

Jag förutsätter att redaktören inte har den inside information som listan förutsätter. Nog vet jag vad som åsyftas. Men det orättfärdiga är att man inte alls bedömer hur livet levs, utan listan är ett försök att ringa in de församlingar där det finns präster med den gamla ämbetssynen. Det blir ett angrepp på övertygelse, inte på hur man levt med övertygelsen.

Till helhetsbilden hör ju det faktum att prästen nästan alltid agerar ensam. Knappast har en tvåprästförsamling råd att ha båda i tjänst i samma gudstjänst hela tiden. Det hela begränsar sig till några helger under året, det är väl det maximala problemet?

Inte vill jag förringa de samarbetsproblem som finns, och inte heller förneka att övertygelser kan krocka med varann. Men nog finns det verktyg för sådana situationer också. Det behöver inte bli olösliga problem.

Man bör också understryka vikten av att värna om andan i arbetslaget – så långt som det bara är möjligt. Och jag tror att här handlar det faktiskt om lika stora utmaningar i en medarbetarskara där man är av samma åsikt, eller av samma kön (prästerna). Också i det fallet kan problem uppstå. De måste åtgärdas.

Jag tycker det är sorgligt att präster skall sälja varandra ”på marknaden”, för att inte tala om att biskopen säljer präster och hänger upp dem på massmedias ”anslagstavla”.

Allt detta leder bara till att motsättningarna och konflikterna inom kyrkan eskalerar.

Inte behöver vi vara förvånade över att folk förundrar sig över hur det står till i vår kyrka.

Frågan är: finns det en annan väg att gå? Och i såfall: vilken?

Jag tror ju det.

Henrik

Den senaste tidens kyrkliga käbbel irriterar nog säkert de flesta. Mig åtminstone. Men logiken som finns i en insändare i senaste nr av Kyrkpressen, känns heller inte relevant, eller kanske är den det ändå: låt biskopen skälla, det är hans uppgift, var du tyst! Å ena sidan får jag finna mig i att ta stryk – tänker kanske litet som förriga gubben när han gav stryk: har du inte gjort något illa, så kommer du att göra något – å andra sidan tycker jag då att sanningsfrågan blir borta. Det handlar inte bara om vad som är rätt och fel mot mig och för mig osv, utan det handlar nog om större frågor.

En av de frågor som vi borde diskutera nu blir i dessa diskussioner borta:
Vad är kyrkans egentliga uppdrag, vilken är kyrkans utmaningar idag?

Den onde vill förmodligen att vi skall trassla in oss i våra inbördes relationer så att vi inte utför det uppdrag Gud har kallat oss till.

När majoriteten av kyrkans medlemmar inte är engagerade i kyrkans liv, när drygt 40 000 medlemmar skriver ut sig ur kyrkan varje år, då borde vi inte ha råd att fastna i mindre viktiga frågor.

Vad gör vi av detta? Vad skall vi göra för att nå alla dem som nu är borta?

Jag tror verkligen inte att svaret är att anpassa oss och bli en spegel av samhällets värderingar. Kyrkan måste stå för det genuint kristna, hon måste hålla fram evangeliet om Jesus, världens ljus.

Detta är den stora utmaningen. Jag tycker att alla som vill förverkliga detta, borde ges utrymme i kyrkan. Även om någon skulle kräva att man alltid skall ha röda strumpor. Bisaker är bisaker, huvudsaken är Kristus. Men bisaker kan naturligtvis skymma bort huvudsaken.

I tillägg från alla de utmaningar till konkret efterföljelse av Kristus i lära och liv, som kommer ”utifrån”, från samhället och från de medlemmar av kyrkan som har alienerats från församlingens liv, har vi andra utmaningar.

En av de viktigaste – det oroar mig mycket att så inte redan skett – är att vi måste kunna ge rum åt lekmän, inklusive unga lekmän, inom vår kyrka. Vi har en kyrka som är så oerhört prästcentrerad, så byråkratisk och ”på förhand given” att ingen förnyelse kan ske.

Jag talar inte för en upplösning av ämbetet, som någon föreslog: skrota prästämbetet. Tvärtom! Men ledningen och livet måste ske genom samverkan mellan präst och lekmän, annars mister vi snart alla kristna, för de får inte rum att göra något, att påverka något.

Det visar ju sig att de gemenskaper som växer i vårt land är de som ger rum för lekmannamedverkan, för förkunnelse, undervisning och beslutsfattande.

Jag tror att de teologiska frågeställningarna, som tangerar båda utmaningarna faktiskt, är frågan vad är en ”präst” i nytestamentlig mening? Med tanke på käbblet så visar ämbetsdiskussionerna att oenigheten ofta gäller synen på prästämbetet överhuvudtaget. Det blir ibland rent funktionalistiskt: en lösning, som kan fixas och ändras oberoende av vad Bibel och bekännelse säger. Jag tror att vi djupt i den urkristna traditionen har det som utgör grunden för vårt prästämbete. Det var inte bara nådegåva, utan ämbete och nådegåva, att personer blev kallade, utbildade, och insatta i sitt uppdrag. Men det inkluderade en nådegåvsutrustning, en bedömning av lämplighet i denna mening, något som idag saknas i många fall.

Men inför den andra utmaningen finns också risker.

Lika litet som man kan tro att att inga läkare behövs, att det räcker med att läsa böcker i första hjälp och fråga andra, lika litet räcker det med att säga att ingen teologi behövs, det räcker att läsa Bibeln.

Visst är det Bibeln som är grunden, men det behövs också undervisning i Guds Ord, kunskap om hur Gud lett sitt folk under åren. En broder skrev att t.ex. Petri brev vittnar om att de inte är skrivna av en som direkt stigit ur fiskebåten. Paulus talar om de heliga skrifterna som Timoteus kände från barndomen, han talade om den undervisning Timoteus hade fått och som han skulle ge vidare. Paulus hade utbildats i teologi jämförbar med akademisk utbilding. Gamaliel, all den kunskap Paulus vittnar om (filosofi, religioner, människosyn mm) är något som behövs i den kristna kyrkan.

Jag tror att den dåliga teologi (obs! all teologi är inte dålig, långt ifrån!) som vår kyrka har fått genom åren (t.ex. exegetik) har blivit en barlast för kyrkan. En teolog bör givetvis känna till -ismer och tankar i tiden, också villfarelser och heresier, på samma sätt som en läkare bör känna till sjukdomar eller en lots bör känna de viktigaste grynnorna, men viktigast ändå är att lotsen och teologen känner farleden. Till stor del är just denna del av undervisning i kyrkans bekännelse och tro ganska försummad.

Det står heller ingenstans i Bibeln att präster bör utbildas i teologiska fakulteter vid statliga universitet. Samtidigt tror jag att det kan vara mycket lyckligt, förutsatt att den undervisning som ges har god teologisk och vetenskaplig dignitet. Jag har ingen anledning att tala mot god teologisk utbildning på akademisk nivå. Kanske kunde man tillägga att det kan behövas kompletteringar till sådan utbildning och att utbildning av präster inte borde vara universitetens uppgift. Det borde kanske också finnas andra vägar till prästämbetet än en teol.mag-examen.

Utmaningarna är många. Den stora utmaningen gäller att inte falla för den ondes frestelser (tema con variazioni) att missa kyrkans egentliga uppdrag, det missionära uppdraget. Vi har fastnat i fel frågor. Bort från dem hjälpe oss Gud! Inte genom att ge upp, inte genom att kompromissa, men genom att finna proportionerna!

Men den andra mycket stora utmaningen gäller att finna nya modeller för församlingsgemenskapen, inte som ersättning för de gamla lösningarna, utan som kompletterande element. Till detta hör enligt min mening tillräckligt små gemenskaper snarare än mammutlösningar. Vad man kallar dem, är en mindre fråga.

Till denna senare utmaningen hör att finna lösningar för det allmänna prästadömets medverkan och samverkan med kyrkans präster och anställda. Uppdraget går inte att lösa om det inte blir hela församlingens sak.

Hur kan kyrkan svara på de utmaningar som väntar??

Jag tror att svaret bara kan vara ett enda: att Gud själv griper in, en sann väckelse och förnyelse, ett Andens liv och under mitt i vår grälsjuka värld, det är nog det svar vi alla skulle behöva. Vad det innebär vet bara Gud.

Vi har nu all anledning att ropa om hjälp och förbarmande. Kriser är allvarliga, men de kan också innebära nya möjligheter.

Henrik

I Hbl (27.5.2008) skriver Topi Lappalainen om min gudssyn. Jag erbjuds två alternativ: antingen beror min gudssyn ”på teologisk inkompetens eller på en avsiktligt illvilig syn på en monoteistisk tro som inte omfattar treenighetsläran”, skriver Lappalainen.

Nu vet jag inte vad som är Lappalainens egen text (rubriken?) och vad som ev är bearbetat.

Jag vill i alla fall försöka motivera min ståndpunkt och låter sedan Topi Lappalainen och andra bedöma om mina slutsatser är riktiga.

För det första: detta med Gud och gudssyn är en klassisk frågeställning. Muslimer beskyller de kristna för att ”tro på tre gudar” och således inte vara monoteistiska.

En muslimsk statsman sade åt en kristen president i ett afrikanskt land: ni lär att 1+1+1 = 1. Nej, svarade den kristne presidenten, vi lär att 1x1x1 = 1.

Bibeln lär att Gud är en, vilket en kristen, inklusive Perret, tror och bekänner. Att Bibeln använder ordet ”Gud” i pluralis (Elohim) medan verbet alltid står i singularis, att Bibeln säger ”låt oss göra människan till vår avbild, till att vara lika oss” ( 1 Mos 1:26), eller att Bibeln också beskriver Gud som helig, helig, helig” är en antydan om det som har kallats Treenigheten. Tre personer i En Gudom.

I Nya testamentet har vi sedan Treenigheten dokumenterad i missionsbefallningens ”…döpande dem i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn” och i den s.k. apostoliska välsignelsen ( 2 Kor. 13:13). På många andra ställen i NT betonas Enheten mellan de tre personerna i Gudomen.

Vad sedan islam och kristendom beträffar så har jag inte velat kritisera någon annans övertygelse. Jag konstaterar helt enkelt det som alla teologer vet eller åtminstone borde veta, nämligen att en muslim aldrig skulle kunna skriva under det mest centrala i kristendomen: se Guds Lamm, som borttar världens synd (Joh. 1:29).

I sitt första brev skriver aposteln Johannes bl.a:

Var och en som förnekar Sonen, han har icke heller Fadern; den som bekänner Sonen, han har ock Fadern. 1 Joh. 2:23

Den som bekänner att Jesus är Guds Son, i honom förbliver Gud, och han själv förbliver i Gud. 1 Joh. 4:15

Jesus säger:

Därför sade jag till eder att I skullen dö i edra synder; ty om I icke tron att jag är den jag är, så skolen I dö i edra synder.” Joh. 8:24

Det är lätt att visa att man inte enligt Jesus Kristus kan ha en annan syn på Jesus men ändå behålla samma gudssyn.
Den som inte bekänner Sonen, har heller inte Fadern. Se också 1 Joh. 4.

I 2 Joh. heter det: Var och en som så går framåt, att han icke förbliver i Kristi lära, han har icke Gud; den som förbliver i den läran, han har både Fadern och Sonen.

Jag tror att de flesta kännare av islam (inklusive muslimer alltså) skulle kunna skriva under detta. Min avsikt var att säga att islam och kristendomen inte låter sig förenas just i synen på Jesus, vilket för de kristna innebär detsamma som synen på Gud. Jesus sade: ”Jag och Fadern är ett.” Joh. 10:30

Så länge Jesus betraktas som lärare eller profet (som t.ex. i Koranen) förefaller det att finnas likheter. Men fördjupar man sig ens litet i ämnet, märker man att kristendomen lär att vägen till Gud, inklusive vägen till kunskap om Gud, går genom Sonen, Jesus.

Det finns endast En, Ett Namn, Jesus, genom vilket vi kan bli frälsta (Apg. 4:12). Detta är kristen tro.

Som känt lyder islams bekännelse inte så.

Man behöver knappast vara illvillig, varken avsiktligt eller oavsiktligt illvillig, för att sakligt kunna konstatera detta.

Henrik

Idag finns ett stort upplagt inlägg i Hufvudstadsbladet om den debatt som blossat upp på grund av biskopens öppna brev till mig.

Jag ber att få påpeka, vilket den uppmärksammade läsaren nog förstår, att ingen som helst kontakt har tagits med mig. Alla texter (och den förfärliga bilden, tagen vid ett annat tillfälle för flere år sen) bygger på plock ur Gustav Björkstrands brev, Kyrkpressens bloggdiskussioner, och valda delar ur mitt svar. Kanske har de i artikeln citerade prästerna kontaktats, vet ej.

Ganska beklämmande och diskutabelt är det med objektiviteten, tycker jag, när man utpekar vissa församlingar som problemförsamlingar. En församling består av många personer, med sannolikt ganska olika åsikter. Om församlingen har en enda präst, så skall denna präst tjäna församlingen. Eller om församlingen har bara manliga präster, är detta då en ”problemförsamling”? Snart kommer vi att ha församlingar med bara kvinnliga präster. Upphör de då att vara problemförsamlingar?

Jag känner mig ganska maktlös när förvrängda beskyllningar ännu en gång går ut i massmedia. Men ingen skall åtminstone påstå att det är jag som önskar detta offentliga gräl!

Jag har t.ex. aldrig påstått att det bara är kyrkans ledning som har fel, att allt som är fel beror på biskopar osv – när två träta… osv – jag har endast sagt att biskoparnas redogörelse, för vilken biskoparna bär det fulla ansvaret, är orsaken till den uppenbara försämring av läget som vi nu upplever. Detta papper, som inte antogs enhälligt, och som inte är ett juridiskt beslut utan en – just det – redogörelse, har förändrat livet markant. Jag har vädjat om nya direktiv, för det hänger inte på viljan att underordna sig, vilket man hela tiden försöker antyda.

Det är helt enkelt ett dåligt beslut, inte bara i strid med kyrkomötets uttalade vilja (i form av klämmen, som godkändes nästan enhälligt efter att biskop RImpiläinen meddelat att han trots beslutet inte kommer att viga kvinnliga präster), utan även ett omänskligt beslut som vill begränsa rätten till övertygelse, åsiktsfrihet mm. Vem tar skada av att man kommer överens om arbetsturer, som t.ex. på sjukhus? Vi har inte – såsom så ofta påstås – velat hindra någon kvinnlig kollega att utföra sitt arbete.

Åtminstone kunde man gå in för att till de inomkyrkliga organisationerna prästviga dem som inte duger för församlingsarbete, men också, tycker jag, låta församlingarna få välja den präst de vill ha.

Detta anser jag att man bör få säga ut, utan onda eller nedbrytande avsikter. Jag har inte sökt strid. Men mitt liv som präst har försvårats mycket genom hela denna diskussion. Genom olika ”påklistrade” åsikter framställs jag som en bråkstake och orosstiftare, vilket jag inte överhuvudtaget vill vara. Ingen säger heller något om alla de andra ämnen jag behandlat. Hbls redaktör tog inte heller med den delen av mitt svar som visade att Gustav Björkstrand citerat mig selektivt. Hans påståenden om att jag alltid skyller på kyrkans ledning mm skulle ju falla om man läste detta enda citat i sitt sammanhang, som jag hade i mitt svar. Men sådant citeras inte, för det passar kanske inte in..

Men när jag möter unga män som inte får en chans att bli präster (hur många söndagar i året tror någon att dessa skulle predika om kvinnliga eller manliga präster?), när församlingsbor döms till böter för att de ordnar en kyrksöndag, sådan den hållits under många år, och en biskop (inte i Borgå) sedan säger åt den som anmält henne och prästen för misstänkt brott att ”du gjorde en mans jobb”, då måste någon ropa ut detta.

Jag gör detta av omsorg om kyrkan. Jag tror att kyrkan inte överlever om hon förföljer sina trogna medlemmar. Är detta för mycket sagt? Behöver jag mera styrka mitt påstående att det är en kampanj mot oss konservativa i kyrkan??

Jag ber den seriösa läsaren läsa vad jag skrivit och sedan bedöma om jag varit okristlig, dömande och hård. Jag vill gärna klara upp sådant, för jag är inte en människa som vill leva i konflikt med andra människor.

Jag skulle gärna be prästkolleger, som nu också har funnit en glädje i att slå, att precisera vad i det jag skrivit som är fel. Endast så kommer vi vidare.

Jag beklagar djupt den antireklam som hela denna diskussion utgör. Jag kan inte reparera den skada som redan har skett. Jag skriver inte för att förbättra ett rykte som är förlorat, utan för att jag inte skall bli till anstöt för den som vill ha ett ärligt svar.

Läs och bedöm, och låt mig gärna veta vad som upplevs kränkande.

Henrik

Personer med starka ”homosexuella tendenser” får inte släppas in på Katolska kyrkans prästutbildningar, och inte tillåtas att gå med i kyrkans ordnar.

Det är innebörden av ett brev från Vatikanens statssekreterare Tarcisio Bertone till alla katolska biskopar i världen.
Brevet bekräftar och befäster en instruktion som Kongregationen för katolsk utbildning publicerade 2005 och som anger bedömningskriterier för kallelser hos personer med så kallade homosexuella tendenser.
”Instruktionen är universell och ska tillämpas utan undantag” skriver kardinalen i brevet som uppges vara Vatikanens svar på ett stort antal förfrågningar och krav på förtydligande sedan instruktionen blev offentliggjord.
I den står det att ”Kyrkan hyser djup respekt för personerna i fråga men kan inte tillåta att de som praktiserar homosexualitet, visar djupt rotade homosexuella tendenser eller stödjer den så kallade gay-kulturen antas till prästseminarier eller heliga ordnar.” Vidare förklarar man att ”Sådana personer befinner sig i en situation som allvarligt hindrar dem från att relatera till kvinnor och män på rätt sätt.” Kongregationen varnar också för att blunda för ”de negativa konsekvenser som kan komma av att personer men djupt rotade homosexuella tendenser” vigs till präster eller antas till de religiösa ordnarna.
Tarcisio Bertone, som är Vatikanens högst uppsatte kardinal och vars roll ofta jämförs med en premiärministers, påpekar nu i brevet att reglerna i 2005 års instruktion gäller inte bara kandidater till stiftspräster utan även de till ordnar och kongregationer.

Ur Tidningen Dagen

Kort kommentar: Det är mycket svårt att publicera sådana nyheter eller att ens diskutera ämnet. Märkligt nog har inte särskilt många ramaskrin höjts över denna nyhet, och det kan bero på att katolska kyrkan, som varken godkänner kvinnliga präster, homosexuella präster eller aborter upplevs avlägsen.

Varje bibelläsare kan dock se vad där står. En annan linje blir dock att fråga: har Bibelns budskap relevans för vår tid? Finns det någonting i texten som öppnar för en annan, för att inte säga motsatt tolkning? En grundläggande syn är ju att hermeneutiken (bibeltolkningen) måste gå i linje med vad texten säger, inte komma till ett nej om texten säger ja, inte till ett ja om texten säger nej. Sen kan man alltid från fråga till fråga avgöra om det finns något som gör en utsago i NT begränsad i något avseende – en avgränsad mottagargrupp, en tidsperiod el. motsvarande.

Svårare är dock att – ur kristen synvinkel – säga att man inte kan lita på Paulus. Säger man så har man nog målat in sig i ett så svårt hörn att man har svårt att komma ut. Med tilliten till Paulus, som ju NT överallt bekräftar, står och faller många av de mest centrala orden i NT. Hit hör också det revolutionära ”här är icke jude eller grek, icke träl eller fri, icke man och kvinna, alla är Ni ett i Kristus Jesus”.

Många av just Pauli ord väcker idag många upprörda känslor. Det finns en konsensus i att mycket av det som Paulus sade är sådant som man ju inte längre som modern människa kan instämma i. Och i förlängningen sägs en del om Pauli bildning, hans insikter och kunskaper och om hans roll i den kristna kyrkans teologi.

Men vi behöver inte gå längre tillbaka i tiden än ca 30 år, så skulle inte denna nyhet ha upprört någon. Det var ju såväl kyrkans som samhällets konsensus att man inte skulle bli präst om man har en homosexuell läggning.

Skulle förklaringen vara att det skett något med oss nutidsmänniskor, att vi fjärmat oss från något sådant som vi borde ha hållit fast vid?

Frågeställningen är djup och stor. Och mycket avgörande för vår kyrka, vår värld, vårt Europa icke att förglömma.

Här är två olika frågeställningar, också med hänsyn till den begränsade frågeställningen som nyheten innehåller: den katolska kyrkans prästutbildning.

Den ena är frågan om detta beslut av Vatikanen är i linje med kristen teologi, i tiden av alla kyrkor erkänd.

Den andra handlar om att ingen kristen kyrka trots sin grundsyn får avvisa någon människa med något problem, någon avvikelse, någon särart, någon identitet.

Jag tror nog att tyngdpunkten skall ligga i hur man lever, inte i vilka frågor man kämpar med i sin själ. Vatikanen talar ju om dem som ”praktiserar homosexualitet”, eller som har djupt rotade homosexuella tendenser eller stöder gay-kulturen.

En del av frågeställningen måste sannolikt ses i ljuset av den katolska kyrkans problem. Samtidigt är uttalandet en påminnelse om hur de kristna kyrkorna fram till våra decennier har tänkt, lärt och trott.

Den svåra frågan, som man bör kunna diskutera under sakliga former (jag finner Hbl:s teckning idag osaklig och tendentiös), är att kunna skilja mellan sak och person.

Frågan är om det kristna svaret på homosexualiteten är ett bejakande, en förståelse som uppmuntrar till fortsatt involvering i allt högre grad. Jag tror ju det inte. Och den som vänder sig till Bibeln för att få svar kan knappast förneka att Bibeln är mycket tydlig på denna punkt. Också detta är en samtalsfråga, man får argumentera, fråga, ifrågasätta, om man har skäl därtill. Men det kan inte inom de kristna kyrkorna handla om att avvisa Bibeln som den högsta regel och norm enligt vilken alla läror och lärare skall prövas och bedömas.

Den stora frågan – på livsområde efter livsområde – blir därför vilken plats Guds Ord får i vårt liv.

Henrik

Inom teologin har man för ganska länge sedan talat om entmythologisierung, om en demytologisering, en avskalning av texten. Det var Rudolf Bultmann, på många sätt en fenomenal begåvning, som talade om detta. Samtidigt måste man nog konstatera att Bultmanns premisser var missvisande. Idag betonar man t.ex. inom nyare exgetisk litteratur evangeliernas karaktär av ögonvittnesskildringar i mycket högre grad igen.

För några decennier sedan talade man om finlandisierung, termen har översatts med finlandisering och beskrev ett bugande och hukande inför sovjetiska intressen i efterkrigstidens Finland.

Inom politiken har man ofta mött den politiserade sanningens verklighet. Sanningen måste alltid utläsas ur det faktum att den som säger det representerar någon politisk ideologi. Inför olika tidsanalyser eller behov, som framförs i offentligheten, kan man få höra ja det blir val snart, en kvittering av det faktum att det som sägs är färgat, att sanningen är styrd för att tjäna någon speciell grupps intressen.

I en mening kan man knappast undvika detta. Var och en ser ju saker ur sitt eget perspektiv. Också den som försöker vara objektiv, kan trots allt vara också subjektiv.

Jag tror att vi också inom kyrkan, i andliga och teologiska sammanhang har upplever en sanningens politisering. Något är inte absolut sant eller rätt om det inte kompletteras med frågan ”vem har sagt det?” Denna fråga ger en nyckel till förståelsen: man vet hur mycket på allvar man skall ta ett viss uttalande. Om det är en meningsfrände, så är det så, om någon som man inte riktig är enig med har sagt något, kan ”sanningen” ifrågasättas.

NU kanske många tror att jag skriver om mig själv.

Rätt gissat, men kanske inte så som Du trodde??

Ja, jag har drabbats av detta att man inte vill argumentera i sak utan man vill alltid ha en förmyndare för ”mina sanningar” så att de kan sättas i rätt kategori. Man lyssnar inte alltid till sakskäl, vågar jag påstå. Åtminstone möter jag inte så ofta sakliga argument, utan ofta svepande omdömen som inte bemöter själva sakskälen. Sorgligt. Jag tror inte att jag kan prata omkull några sakargument, och kanske de ändå börjar irritera (i rätt mening) om jag är så svag att jag inte vågar möta dem rejält och ärligt.

Men det var inte så jag egentligen tänkte skriva. Det som jag sade motsvarar kanske det Du tänkte, eller hur?

Nu ska jag säga vad jag själv upplevt!

Jag kommer ihåg att jag som ung hörde om en och annan präst eller teolog: Han är liberal eller något i den stilen. Jag kunde någon gång reagera med en preciserande fråga, men det grämer mig och generar mig att jag så litet krävde dokumentation. Vad menar Du? I vilken mening, varför osv. Så borde jag ha frågat.

Jag visste INGENTING om många av de liberala prästerna eller teologerna, bara att de var ”liberala”.

Detsamma gällde omdömet: han är bra! Eller hon är bra! En fin själavårdare, förkunnare. Och sådana fanns, både män och kvinnor!! Också då accepterade jag det.

Nu menar jag inte att man ska betvivla uppskattande ord och ropa: motivera det! Dokumentation!

Men man måste nog mera lyssna till vad som egentligen sägs och tycks och ställa det i relation till Guds Ord, med kärlek i hjärtat, och tro!

Nu menar jag att sanningen politiseras. I de olika teologiska lägren hör man inte längre på varann, man anser sig ha råd att avfärda varann med olika -ismer eller -ister, och så förlorar man kommunikationen.

Fram för mera raka samtal, med respekt och öppenhet, med full redovisning för var man står, vad man funderar på och varför man tänker som man tänker. Man borde i samtalet kunna referera en meningsmotståndares argumentation så att vederbörande skulle vidkännas resonemanget. Sen kan man anföra motargument.

Jag har redan länge försökt säga åt både meningsfrände och meningsmotståndare inför olika svepande omdömen, typ han är fundamentalist, konservativ eller han är liberal osv: du har ännu ingenting sagt!.

Sanningen kan inte politiseras, den är inte beroende av vem som säger den. Men det som vi kallar sanning, eller som vi tror att är sanning, det kan vara diskutabelt. Men då bör vi svara genom att argumentera i sak, att möta, och bemöta det som fatiskt sägs och tros. Då kan det bli framåt, eller borde jag hellre skriva hemåt?

Henrik

Igår läste jag i Hbl vad Birgitta Jernvall Ingman skrev. Ännu en gång fastnade jag och hajade till när jag såg orden ”..som anser att kvinnliga präster går den ondes ärenden..” och min fråga blir: vem har sagt så? Inte jag åtminstone, även om också det kommer att förknippas med mitt namn.

Men det visar också på något sätt hur svårt det är att få grepp om vad diskussionen handlar om. Hela tiden blir vi beskyllda för att vara kvinnohatare, mörkmän, motståndare osv i en aldrig sinande ström (detta och mycket annat har faktiskt skrivits).

Diskussionen kan inte degraderas till en diskussion om behandlingssätt eller hur man förhåller sig till kvinnliga kolleger. Vi är redan långt förbi vägskälet då. Det förstår många kvinnor och många män, men inte alla kvinnor och inte alla män.

Jag tror att bakom alla diskussioner så finns det först en grundläggande fråga: vad menar vi med ”präst”? Vem är en präst? Med tilläggsfrågan varför skall vi alls ha präster? TIll vad behövs de?

Den andra frågan är vem skall församlingen kalla till sin präst, sin pastor? Om det säger ju NT en del. Först kan man konstatera att det i NT finns en dubbel verklighet, dels är alla ”präster”, vi brukar kalla det ”det allmänna prästadömet”. Och så märker man det också talas – med olika termer – om ”föreståndare”, ”äldste”, ”herdar” osv.

NT lär inte att alla ska vara präster, inte heller att prästen skall vara allt.

Utan att här riva upp den teologiska diskussionen mera, så kan man fortsätta sitt samtal: varför får inte en ingenjör dela ut nattvarden eller döpa, eller en sjukskötare? Ja, i nödfall får de det. Prästerna gör egentligen bara sådant som varje kristen kan göra, men inte skall göra.

Men, svarar någon, en ingenjör har ju inte någon teologisk utbildning. Därför kan de inte bli präster.

Detta bygger på resonemanget att det är utbildningen som ger legitimitet.

Men är det så?

Det borde ju vara så att vi utbildar dem som kallas till det de är kallade. Utbildningen innehåller ett ”för att”, inte tvärtom.

Sen går ju diskussionens vågor höga om detta: säger NT något mera om vem som skall kallas till ämbetet? Här förstår vi av allt att döma texterna olika. I min Bibel (så som jag förstår den Bibel jag läser) står det att det är en fars uppdrag. Andra säger att det inte är någon åtskillnad. Men när man citerar Gal. 3:28 mm så tycker jag att man tar ett ord ur sitt sammanhang – det handlar ju inte om kyrkans herde utan om alla kristna. Man kan ju lika väl säga ”här är inte mor och far”, eller så som Paulus ju säger ”här är inte man och kvinna”, men visst ju män och kvinnor – hemligheten är att Paulus ser det i ett annat perspektiv: för frälsningen betyder det ingenting, vi är alla människor, lika viktiga, lika värdefulla, lika oersättliga.

Därför har alltid min frågeställning gällt kyrkan. Gjorde kyrkan ett rätt beslut?? Jag frågar inte principiellt: gör den kvinna rätt som låter prästviga sig? Det är hennes fråga, inte min.

Men detta gör också att jag inte har det minsta agg mot någon kvinnlig präst. Jag godkänner hennes tro (den beror ju inte på mig eller någon annan och vice versa). Jag döper inte om de barn hon har döpt, bekräftar dem heller inte, utan allt hon gör som präst äger sin giltighet i kyrkan. Många frågar nu om det som en kvinnlig kollega räcker nattvardsgästerna är något annat än Kristi kropp och blod? Enligt min syn är inte det frågan. Jag har ingen anledning att betvivla det, lika litet som jag betvivlar att inte dopet verkar om någon – syster eller broder – har döpt. Bekräftelsen av ett dop är ju mera än kyrkorättslig och prövningssak – vi är måna om att alla blir döpta i vatten och i den Treenige Gudens namn.

Frågan är: skall hon göra det? Eller ännu hellre: vem skall döpa och förvalta sakramenten?

Här har vi olika svar. Och jag tror att vi inte så lätt kommer längre nu.

Broder Johan Westerlund sade i radion att vi (med vår syn) aldrig kan samlas ”inför Guds ansikte” tillsammans med en kvinnlig präst. Det stämmer inte. För några dagar sen var jag på ett flera timmar långt möte med en kvinnlig präst. Hon ledde i bön, och bad också för mig (!) och ville på sin lediga tid komma och lyssna på en föreläsning om GT.

Jag har många gånger haft djupa samtal med kvinnliga prästkolleger. Jag har bett, sjungit, gått till samma nattvardsbord med dem. Verkligeheten är nog mera nyanserad än många tror.
Men jag tycker också som broder Stiga Fernström, vilket jag sagt flera gånger, att ingen präst har sin kallelse av en annan präst. Kallelsen kommer från Gud och från kyrkan.

Därför vilar hela prästkallelsen helt och hållet i Guds kallelse. I den mån den är en äkta kallelse från Gud – nu säger jag principiellt om alla präster – i samma mån är jag en präst. Och detta sammanhänger ju med vad Bibeln säger.

På samma sätt ser jag på välsignelser: vi kan inte genom formulär eller dylikt få Gud med på sådant som Han inte välsignar. En handbok hade inte hjälpt Bileam att förbanna Israel, eller flytta välsignelsen.

Därför tycker jag att varje präst tryggt ska be om ljus över Guds Ord, lägga sin kallelse i Guds hand och i ljuset av det som Ordet säger agera och leva.

Abraham och Lot var inte ense, men de hittade en lösning. I fallet Paulus och Barnabas står det att deras tvist blev skarp, dessa två vänner i Kristus såg så djupt olika på vad Gud ville då.

Inte vet jag vilka exempel som äger sin tillämpning på vår situation, men det vet jag att vi måste akta oss för att strida mot Gud själv (enligt Gamalies råd). Jag ser ingen annan lösning i sikte. Jag anser vi i så hög grad som möjligt borde avskriva dessa offentliga diskussioner, ge varandra friheter och möjligheter att kalla människor till Guds rike.

Kanske skall principen ”leva och låta leva” föra till lugnare samtal och en klarhet i frågorna. Detta säger jag enbart i ett slags ”politiskt” perspektiv.

I ingen händelse blir en sådan ”princip” en licens för att inte försöka förstå Guds Ord och försöka – med Guds hjälp – leva därefter.

Henrik

Den 31.12.2007 var vi 5 300 484 finländare. Av dem hörde 81.64% dvs 4.327.313 till kyrkan.

Det har hänt en del sedan min studietids 90+% (ca 93%).

På kyrkomötet sades det att det som samtalet skall fokusera på är kyrkans 4 100 000 medlemmar. Det var en uppskattning av antalet medlemmar, med vilka kyrkor inte har regelbunden kontakt.

Denna grupp är ju i majoritet. Om man tilämpar demokratiska principer kommer man alltså till en ekvation som kan sluta med att de som inte är aktivt med i kyrkan bestämmer över dem som är med. I värsta fall blir följden den att de som är aktivt med inte längre känner sig hemma.

Detta kan ibland hända i kyrkoherdeval. Å ena sidan är det viktigt, ja livsviktigt att kyrkan har förtroende hos dem som inte är så aktivt med, å andra sidan är det viktigt att han har deras förtroende som aktivt är med i församlingen.

Men i NT har vi inte så mycket ”å ena sidan och å andra sidan”. Vi har på den ena sidan eller på den andra sidan.

Det finns bara två slags människor har någon sagt:

– de som var innanför arken och de som var utanför på Noas tid
– de som var visa jungfrur och de som var ovisa jungfrur
– de som är för och de som är emot, sa Jesus
– de som blir upptagna och de som lämnas kvar
– de som står till höger och de som står till vänster på domens dag

En annan sak, som är viktig att betona, är att det inte är vi som skall dela in folk. Och det är också viktigt att varje människa får kallelsen, inbjudan. Den måste framföras personligen.

”En människa kan intet ta, om det inte blir henne givet från himlen”, sa Johannes (Joh. 3:27). Jag tror att det i många fall inte handlar om att avvisa den kristna tron, det är helt enkelt något som man inte fått.

Men varför? Det är en viktig fråga för oss.

”Ingen har lejt oss.”

Men därmed blir frågan om vad samtalet först skall röra sig om på nytt viktigt. Jag menar att det i första hand borde handla om de ca 200 000 (Gud allena vet), om dem som är aktivt med, om dem som tror på Kristus (dessa grupper behöver inte helt sammanfalla).

För skall vi nå 4 300 000 medlemmar måste vi vinna de 200 000 som redan är med.

Så gjorde Jesus, Han som berättade om den gode herden, som lämnar de 99 och söker det ena fåret och som sörjer ett enda får. Vilka procenter hade inte Jesus kunnat hänvisa till – ett får hit eller dit, bäst att inte riskera de 99…

Bilderna går delvis in i varann.

Men NT berättar klart om att det budskap som Jesus förkunnade var anstötligt för många människor, inklusive många av hans lärjungar. Jesus hade anledning att fråga den lilla gruppen: Inte vill väl också ni gå bort? (Joh 6:60-69).

Jesus ändrade inte budskapet så att det inte skulle väcka anstöt. Det var inte anstötligheten i sig som var poängen, utan det var budskapet om att en människa måste omvända sig och tro på Kristus, som var det anstötliga. Hon skall också döpas om hon inte är döpt.

Jag ser en risk här. För att inte äventyra att kyrkan mister sina skattebetalare, mister kyrkan sitt salt och sitt ljus om hon anpassar sig till den oomvända människans värderingar. Då mister hon nämligen också skattebetalarna, på sikt.

Ingen ska nu fatta detta så att jag signalerar utmarsch för dem som inte håller något mått, av människor uppsatt. Nej. Absolut inte. Tvärtom tycker jag att just de som inte tror skall välkomnas av kyrkan. Kyrkan ska bemöda sig om att vara inklusiv.

Två bilder av en kyrka tecknas för mig. Den ena är bilden av en kyrka, vars mål blir att bevara positionerna, att hålla institutionen eller organisationen i gång. Denna kyrka är inte så bekymrad för om 0,5-0,7 % av kyrkans medlemmar lämnar kyrkan varje år. Det kan ske på så många sätt. En präst kan verka år efter år utan resultatsansvar, folket minskar och nås inte och prästen kan klara sig med att skylla på sekulariseringen. Obs! Detta säger jag självkritiskt, inte fingerpekande.

Hur litet nöd har jag inte haft!

Men den andra bilden handlar om en kyrka som ser att kyrkomedlemskapet i sig inte är frälsande. En människa blir frälst bara om hon tror och är döpt. Därför blir missionsuppdraget det primära och kyrkans differentia specifica, det som skiljer kyrkan från alla föreningar och sammanslutningar. Hon vill kalla människor till tro på Kristus, till att följa Honom, till att bevara allt vad Kristus har lär sina apostlar (Matt. 28:18-20).

Den kyrkan vill också ta avstånd från all förnekelse av Guds Ord, för ”inte mot sanningen utan allenast för sanningen förmår vi något”. Att ta avstånd från förnekelsen är inte liktidigt med att ta avstånd från någons tolkning av Ordet. Det är tvärtom att pröva, att be, att studera och att lyda.

Frågan hur vi skall förstå Guds Ord får inte i praktiken bli skulle då Gud ha sagt. Den sistnämnda frågan är inte hermeneutisk (en fråga om bibeltolkning), utan en utsaga av den första liberala teologen.

Det finns säkert också anledning att säga att en del frågor i kyrkan skall behandlas mera internt. Kyrkans ansikte utåt får inte bli käbbel om tolkningar! Därför har jag försökt lägga band på mig själv, också fast jag ibland skulle vilja ropa ut både det ena och det andra. Vi må förtalas och förtrampas, men Guds Ord bär icke bojor ( 2 Tim. 2:9).

Kyrkans ansikte skall vara Kristus. En av de messianska epitet som GT använder är just Messias som Guds ansikte. På detta anspelar Jesus i Joh. 14:9, om detta talar också välsignelsen (Herren vände sitt ansikte till dig), och uttryck som ”hans ansiktes ängel” hos profeten Jesaja.

Det är denna kristocentricitet som samtidigt är att ha Ordet i centrum, som ska prägla kyrkan. Inåt kan vi – och skall vi – samtala om och påtala olika fenomen, avslöja otron, argumentera, reflektera och fundera. Här har vi gott sällskap av de nytestamentliga breven, som innehåller mycket polemik mot falsk lära, mot ett oheligt och slarvigt och världsligt liv.

Sist och slutligen handlar det inte om våra bilder eller kyrkosyner. Det handlar om att Gud bygger sin Kyrka av alla döpta som tror på Kristus och följer Honom.

En viktig fråga blir då: är jag…, är Du, är han, är hon, är de med..?

Henrik

I Kyrkpressen tar ledaren upp ”Landet som icke är”, och diskuterar frågan om Åland som ett självständigt kyrkoland. Frågan har ju diskuterats länge. Det är främst frågor som sammanhänger med kyrkoskatt och språkkrav som har gett diskussionerna ny fart.

Jag har många gånger funderat på Ålandsfrågan.

Jag undrar om inte vi ”i riket” bör verka för att stärka den åländska identiteten. Det finns egentligen många utvecklingslinjer.

Man kan ta upp Valdemar Nymans gamla tes och kalla kontraktsprosten på Åland landsprost (eller något motsvarande). Man kunde ge den åländska kontraktsprosten specialstatus inom gällande författningsprinciper.

En annan linje, som många skyr som pesten, är att Åland får en mycket hög självstyrelse med en egen biskop. I många kyrkor finns vicebiskopar, som kunde vara ett (åtminstone teoretiskt) alternativ. I rikskyrkan har vi ju också fältbiskopen, som representerar en specialgrupp, och som är något av en värld för sig. Fältbiskopen är ju inte biskop i egentlig mening, men han är medlem i biskopsmötet.

En annan sak är dock om detta med ett självständigt åländskt stift ändå skulle gagna någon. För Borgå stift skulle detta bli en kraftig åderlåtning, vi behöver ålänningarna i stiftsfamiljen. Frågan är också om det skulle vara ett åländskt ideal att bli bara en åländsk kyrka – på kort sikt kanske man skulle svara ja, med ”nationalistiska” tongångar i förgrunden – ofta kan dock den egna identiteten förstärkas om den profileras inom något större.

Jag tycker i alla fall att det är viktigt att man fördomsfritt vågar samtala om alla alternativ, och om deras för- och nackdelar.

Jag tror att vi tillsammans skulle söka lösningar som förstärker Ålands egen profil inom rikskyrkan.

När jag vågade nämna den känsliga frågan om ett åländskt stift, gör jag det ur ett annat perspektiv än dagens kyrkliga struktur. Frågan är om inte stiften är för stora i vår kyrka. Biskopen (nu avser jag i princip, varje biskop) borde leva närmare församlingarna. Dessa stora, tunga förvaltningsenheter, som vi nu har, är inte så ändamålsenliga längre. Vi måste kunna lätta upp kyrkans förvaltning.

Men så länge det inte görs, den dagen kan nog komma, måste man fråga sig om en egen åländsk kyrka är ett realistiskt och gott alternativ. Det skulle vara ett naturligare alternativ i en kyrka med många mindre stift som flitigt umgås med varann. Ett litet åländskt stift skulle sannolikt isolera Åland och möjligtvis leda till att man mera söker kontakter till Sverige än till Finland.

Frågan är om den utvecklingen är i linje med Ålands egen identitet, sett ur den synvinkel som man i Nationernas förbund på 1920-talet ville garantera och som vi skall fortsätta att respektera utan diskussion.

Om man tänker på influens i stiftet och rikskyrkan från åländskt kyrkoliv under många decennier, hoppas man nog att vi står samman med bevarande av vars och ens identitet och egen profil.

Men den viktigaste förutsättningen är ju att kyrkan och stiftet alltid är måna om att bevara den apostoliska traditionen och ”kämpa för den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga.” Mycket annat kan man diskutera, men inte detta, om man vill kalla sig kyrka.

Henrik

P.S. Läs Kyrkpressens ledare, www.kyrkpressen.fi

Nu kommer den.

Eilen kokoontuneet Suomen uskontokuntien johtajat ovat aloittaneet keskustelut siitä, pitäisikö valtiollisissa jumalanpalveluksissa näkyä myös muiden kuin kristillisten kirkkojen edustus.

Suomen ekumeenisen neuvoston pääsihteeri Heikki Huttunen kertoo, että asia nousi tapaamisessa esiin arkkipiispa Jukka Paarman aloitteesta.

Ja, vad ska man riktigt tänka?

Henrik

Läs nyheten på Kotimaas hemsida.