Henriks kommentarer

Jag publicerar också här det svar som ingår i dagens nr av Kyrkpressen.

Bästa Gustav!

Tack för ditt brev! Det har ju fått vederbörlig uppmärksamhet, åtminstone ur din synvinkel. För mig och min familj har denna födelsedagsgåva inte varit lika uppmuntrande.

Jag har fyra invändningar. Lösryckta citat ger en förvrängd bild av vad jag verkligen sagt. Du kritiserar mig för saker som inte jag, utan du, formulerat. Du påstår sådant som inte stämmer! Du för fram sådant som är direkt kränkande.
Ett av huvudproblemen nu är att du hänvisar till en diskussion, som många inte alls har sett eller ens kan se. De vet heller ingenting om allt det andra jag skriver om.

Så skrev jag (http://henrik.perret.nu):
“Snart är år 2007 förbi. Det har varit ett svårt år och ett rikt år. Till det tunga måste man räkna en iskall vind av förakt och marginalisering, som nog också kyrkans ledning har riktat mot många av kyrkans präster med traditionell kristendomssyn. Det är enligt min mening uppenbart att biskoparnas uttalanden bidragit till att piska upp en stämning av hat och oförsonlighet mot dem som i ämbetsfrågan – och bitvis även i homofrågan – har en ”gammal” syn. Den vidsynthet och försonlighet som man talade om inför och kort efter beslutet, har gått upp i rök.
Med detta vill jag inte säga att vi är felfria. Mycket har säkert sagts i fel anda, vi kan ha förstått Guds Ord fel, vi har varit uppfyllda av fel frågor osv. Må Gud och våra medmänniskor förlåta oss detta. Med dessa ord vill jag inte heller frånta biskoparna det goda som de också åstadkommit, det vet HERREN, det är inte jag som är någon avgörande bedömare. ”Gud har rikedomar att ge åt alla som åkallar honom.” — (31.12.2007)

Du påstår: den genomgående tonen är att “kyrkans ledning hänsynslöst förföljer sina trognaste arbetare och därmed, som du säger, Jesus själv” (13.4.2008). Detta är din formulering! Jag skrev i bloggen om Stefanus och Saulus: “Den som förföljer Kristi lärjungar, förföljer Jesus.” Jag har nog skrivit att kyrkan förföljer en del av sina medlemmar, för det är sant: unga teologer prästvigs ej, präster kan inte söka prästtjänster, en pensionär döms till böter (utg. 13000 €), präster tvingas lämna sin tjänst; listan är längre!

Du klagade en gång över att jag “med namns nämnande” kritiserar biskopar. Nu säger du att jag inte skriver ut namn! När jag då bad dig precisera vad du upplevde kränkande, avslutade du diskussionen.

Du säger ang. Lutherstiftelsens dop att jag att jag ”konsekvent sätter mig över (kyrkans) lagstiftning”. Nej, men det får inte bli någon katastrof för kyrkan. Några dop mot kyrkans ca 50 000 (trodde biskop Peura). Vi får ju kyrkans eget “fel släckt, sa brandchefen.” Jag skriver att jag inte tar ställning till om de skall döpa, för kyrkan har avvisat dessa män och det är nog något som Ni måste beakta.

När du antyder att vi betraktar kvinnliga präster som “spetälska” är det nog sårande ord! Jag har aldrig tänkt, tyckt, eller sagt så, inte heller agerat så.

Tyvärr är ditt brev ett kvitto på min tes om en kampanj mot oss konservativa. Om man skulle ha en kyrklig “geigermätare” tror jag att man skulle se att allt förändrades till det sämre när biskopsmötets redogörelse kom.

Alla behövs som vill verka för att Kristus skall bli känd och trodd! Kyrkan behöver de präster och teologer som nu avvisas. Vi måste också engagera unga ledare (lekmän). Annars förlorar vi dem.
Därför skriver jag.

Henrik Perret

I nätupplagan av tidningen Kotimaa skriver docent Mika Vähäkangas några rader, som enligt min mening träffar rätt. Det är precis detta jag försöker säga på ett sämre sätt. Det är inte fråga om ett önsketänkande, utan om en beskrivning av nuläget, det läge som jag tror att vi alla måste inse att har kommit.

Det handlar inte i Vähäkangas’ text om vad han önskar (jag vet inte alls vad han tänker), utan han konstaterar att så sker ändå.

Suuressa osassa maailmaa kirkollinen tilanne on aivan toisenlainen. Ekumeeninen tilanne on mennyt niin sekavaksi, että tarkasti säädelty kirkollinen elämä ei enää ole entiseen tyyliin mahdollista, Vähäkangas sanoo.

– Mielestäni on yhdentekevää, mitä piispat asiassa sanovat tai tekevät. Säätiön jumalanpalveluksissa ja ehtoollisella käy kuitenkin väkeä. He saavat siitä hengellistä ravintoa. Eikä myöskään joku tällainen ”päivystävä dosentti” voi mennä sanomaan, että asiassa olisi jotakin pahaa, Vähäkangas toteaa.

Därför tror jag att linje där man försöker få kontroll över situationen på sikt bara leder till att man mister kontrollen över situationen. Och som känt gäller detta många flera grupper och gruperingar och nätverk än någon stiftelse här och där.

Det som kan rädda och hjälpa är att biskoparna utövar andlig makt genom att vägleda människor med Guds Ord, be, samtala, sitta vid samma bord, uppmuntra. Jag har försökt säga att det inte handlar om illvilja (sådan kan nog också finnas) utan om ett försök att rädda en struktur och en stil som inte mera kan räddas. Tiden är en annan. Ohjälpligt.

Om jag slår näven i bordet och säger nu gör ni så, åt studerande, så svarar de ”jasså?” och gör som de tycker. Nog finns det mycket i den gamla ordningen som fortfarande gäller och håller, men, som docent Vähäkangas framhåller, så går det inte längre att med lagar och paragrafer och förordningar reglera det andliga och kyrkliga livet till alla delar.

Jag har också framfört tesen att ju mera en annan verksamhet sammanfaller med kyrkans egentliga målsättning desto mindre skall kyrkan opponera sig mot den och problematisera den – även om den kan innehålla element som man inte till alla delar är så förtjust i.

Man kan nå människor också idag. Man kan samla människor. Det är nog ”Omkring Ditt Ord, o Jesus” som är grundmelodin. När människor hör Guds röst, var än detta sker (alltså också i kyrkans mitt och när en biskop talar), så föds en samling. Denna samling kan inte åstadkommas genom dekret och resolutioner, eller en sträng politik.

Därför tycker jag att vår postmoderna tid också innehåller möjligheter, men inte sådana som enhetskulturen hade med en stark ledare och lydiga legater.

Om nu någon uppfattade detta som ett förespråkande av anarki, så har han eller hon helt missat poängen.

Men om någon omfattar det som en utmaning till andligt ledarskap, till att förkunna Guds Ord, utlägga, vägleda, handleda, samtala, överväga – ja då kan jag säga ”Amen”.

Henrik

Israel’s celebration marking 60th anniversary of founding won’t save Jewish state from annihilation.

Behövs ytterligare kommentarer?

Enligt Sky News kl 15 idag.

Henrik

Nu ser jag att Kyrkpressen redan publicerat mitt svar på Gustav Björkstrands öppna brev till mig. Jag kommer att vid behov kommentera våra diskussioner litet här på bloggen. Sannolikt slutar nämligen diskussionerna inte i Kyrkpressen, även om jag hoppas det. Det värsta som kan ske är just att kristna människor käbblar inför en förstummad värld.

Men jag tror därför att jag ändå nu i första hand avvaktar – hade tänkt svara utförligare här – men jag har kommit till det att det kanske bara river upp ännu mera. Diskussionerna och kommentarerna kring sakfrågorna, diskussioner, värderingar om kyrkans liv och tro, kommer jag naturligtvis att fortsätta med. Jag hoppas att jag inte behöver bli citerad av media via andra (t.ex. Gustav), utan att man läser vad jag själv har skrivit, och vid behov kritiserar det.

Men om Gustav B vill fortsätta i Kyrkpressen, så är jag beredd (jag kan ju inte avgöra vad andra gör). Jag publicerar gärna också hans inlägg här, utan censur, han får i denna fråga – om han så önskar – leva med samma villkor som jag. Alla Ni andra får sedan kommentera under de skrivna bidragen. Detta gäller alltså diskussionen kring det öppna brevet och min blogg.

Jag vill också gärna säga att om och när jag har uttryckt mig sårande, ”köttsligt” eller kätterskt gentemot någon biskop, inklusive Gustav, så vill jag be om förlåtelse för det, offentligt här på bloggen och vid behov i Kyrkpressen.

Jag tror mig inte vara fullkomlig, behöver inte längre formuleringar för sådant som alla förstår. Men jag hoppas att man preciserar sig och konkretiserar vad som upplevts sårande och kränkande. En övertygelse som gärna placeras i kategorin kvinnoförakt eller dylikt, kan jag inte betrakta som något som skall ångras. Våra positioner skall alltid övervägas, och naturligtvis våra ord.

Om Gustav önskar närmare verifiering av mina fyra invändningar, eller om han i en ny kommentar för fram nya synpunkter, förbehåller jag mig rätten och möjligheten att svara. Det är viktigt att vi nu talar ut. I vilket forum det sker är för mig inte det avgörande. Frågorna har nu förts ut till ett vidare forum än bloggens. Väl så.

För mig är poängen endast att kyrkan måste ändra policy, att församlingarna och dess medlemmar skall vara medvetna om vad som sker, och att kyrkan måste öppna för medansvar och samverkan. Att vi därvid behöver flera former för livet tillsammans tror jag är uppenbart.

Nu får det inte handla om att vinna debatter, nu skall det gälla vad vi vill vara som kyrka. Jag ser verkligen inte biskoparna som mina motpoler, men på diverse punkter kritiserar jag öppet deras handlande. Jag har mött de människor som drabbats av den nya policyn, och jag känner mig tvungen att föra deras talan.

Jag hoppas att inte denna diskussion används till att slå Gustav Björkstrand ytterligare. Jag har varken nytta eller glädje av det. Det vi nu behöver, och som jag har försökt förespråka, är ett öppet samtal, också kritiskt, men med den klara intentionen att vara till uppbyggelse. För uppbyggligt är också det att orättfärdiga hinder avslöjas och om möjligt avlägsnas.

Må HERREN nu hålla i oss alla, och hjälpa oss att fatta rätta beslut, vara i rätt mening flexibla och inklusiva, och i rätt mening fasta och exklusiva (vad Bibelns sanningar beträffar).

Henrik

“We know that our much loved and treasured parochial system is not equipped to meet all the challenges of young, mobile populations whose patterns of life and work are not those of their parents’ and grandparents’ generations.”

– Rowan Williams;
Archbishop of Canterbury

Detta citat har jag använt en gång tidigare, i september 2006. På kyrkomötet diskuterade vi om parokialprincipen, om dess vara eller icke vara, om det behövs komplement och/eller alternativ.

Parokialprincipen handlar som känt om ett slags områdesprincip, att kyrkans organsation (församlingarna) bygger på större och mindre lokalförsamlingar.

Jag tror att detta fortfarande är stommen i kyrkans liv. Hela landet täckt, med beredskap att möta dagens människa. Det är väl ingen som vill opponera sig mot detta.

Samtidigt så tror jag att kyrkan måste bli långt mera flexibel. När vi på kyrkomötet talade om kyrkan idag, bl.a om parokialprincipen, kunde man enligt min mening märka en stark defens.

Någon frågade om gudstjänsten måste hållas kl 10 (på svenskt håll är vi av nödtvång tvungna att ofta fira kl. 12)?
– Ja svarade man, det bör absolut förbli så.

I ett initiativ ville man trycka upp psalmböcker utan alla bilagor (gudstjänstalternativ mm), men det sade kyrkomötet nej till (var då inte längre där).

-Och så diskuterades personförsamlingar, och det var många, allt från biskopar till andra ombud, livrädda för.

Jag tycker att den signal som finns i allt det myckna berättigade med traditioner osv, är denna: ingenting får förändras.

Det är väl ingen som renlärigt säger så. Men rädslan är påfallande.

När jag hörde på två nya ombud som talade, tänkte jag att det är tur att de inte vet hur ”opassande” och ”främmande” (i positiv mening sagt) deras inlägg är!

Jag tror att kyrkan står inför ett ödesval. Antingen måste vi se sanningen i vitögat och bli mera flexibla, eller så kommer många att söka nya gemenskaper. Jag tror att detta i hög grad gäller unga vuxna.

Jag tror att kyrkan är för

– prästcentrerad
– formell
– byråkratisk
– traditionell i fel mening

Jag anser att kyrkan måste acceptera också litet ”udda” lösningar, jag avser närmast fria gemenskaper, husförsamlingar, celler, grupper, nya gudstjänstgemenskaper och -former osv. Jag talar inte för grupperingar som inte bevarar det genuint kristna, jag talar om grupper som har ett friare ledarskap, som är förenade av annat socialt kitt än området. Det får givtevis inte leda till elitism. Hit hör också den dimension som it-världen innebär, utan att någonsin hävda att det fysiska mötet kan ersättas av webgudstjänster osv. Men här finns nog också mycket som skall upptäckas.

Jag tror att vi präster drabbas av samma rädsla som de religiösa ledarna på Jesu tid. De var livrädda för att mista sin auktoritet, sin ställning i gruppen, församlingen, ”kyrkan”. Så var det då.

Men frågan är om det inte är så nu också.

Om man t.ex. tänker på en luthersk församling på ca 5000 personer. Den leds av en kyrkoherde och ca 2-4 andra präster. Så har man kyrkomusiker, diakoniarbetare, ungdoms- och barnarbetare osv. Men förkunnelsen sköts av 4-5 personer…

Bilden av prästen som proppen drabbar mig.

Jag är övertygad om att vi präster inte djupast sett vill ha det så. Men vi vaktar ängsligt vårt ”revir”.

Varför söker sig så många till alternativa gudstänster? Jag tror att ett mycket tydligt svar är att man där får göra mycket mera, påverka, ”baka själv”.

Var är alla evangelister, diakoner, lärare osv? Jag tror att det skulle behövas en armada av lekmän här. Med kallelse av Gud och av församlingen att förkunna, tala, vittna, undervisa.

Finns det inte ett oerhört behov för bibelstudieledare, förkunnare, själavårdare, förebedjare osv. Och om det inte finns: varför finns det inte?

Gudstjänsterna och samlingarna måste ge rum också för församlingen, inte bara i svaren på växelhälsningarna. (Jag tror nog att församlingen har kallat prästen just för att leda dessa gudstjänster, men han behöver inte vara solist, som sagt.)

Man svarar ofta – så också på kyrkomötet – att parokialprincipen är djupt rotad, redan i urkyrkan fanns den och därför bör vi inte rubba denna princip.

Låt mig säga att jag tror att detta innehåller sanning, men inte hela sanningen. ”Församlingen i Rom”, eller ”församlingen i Efesus” var inte nödvändigt en jättesamfällighet, väl organiserad i alla hörn. Snarare tror jag att det handlade om ”de kristna i Rom”, ”de kristna i Efesus”, men gemenskaper på flera olika håll. Det fanns inga kyrkobyggnader då, kyrkan var förföljd, de kristna samlades i hemmen, ute, under jorden… Alla kristna i Rom eller Efesus rymdes knappast i ett hem…

Jag tror här finns något att upptäcka.

Jag tror att vi måste ha en mycket mera flexibel struktur, där också friare grupper kan vara med. Kanske vi helt enkelt måste finna olika ”bundenhetsgrader” till kyrkans officiella organisation.

Nu tror jag verkligen att kyrkans ämbete har djupa bibliska rötter. Men prästen, pastorn, biskopen, kyrkoherden, skall inte vara solist. Han skall arbeta som Jesus och som Paulus. Leda genom människor, skola sådana som kan undervisa andra.

Därför tror jag att några toner i framtidens kyrka måste bli

– enklare och nära människan
– delat ledarskap
– flexiblare struktur (organisation)
– kompletterande församlingsstruktur
– mera ”färger” måste tillåtas (”karismatiskt”, ”högkyrkligt”, ”lågkyrkligt”, gemenskaper med inriktningar som baseras på olika former av ”socialt kitt” – gemenskaper som inte skall ersätta den stora församlingen, men kunna ”fånga upp” olika behov och ge olika aspekter på det kristna livet ett hem.

Vi måste ta de unga på allvar. Inte bara ge dem medansvar, utan också ge ansvar åt dem så att de får besluta och förverkliga.
Prästen behövs, han skall vara en ”spelande tränare” (egentligen tror jag ju att olika typer av präster behövs, jag avser nådegåvor, naturgåvor osv).

Detta var bara spridda tankar. I tillägget säger jag att i denna palett hör definitivt det hemma att de konservativa som nu ofta visas på dörren (i praktiken) måste tas med.

Sist säger jag att det slog mig igen på kyrkomötet att vi ofta möter en annan grundsyn än Nya testamentets när det gäller kyrkosyn och det vi skall arbeta för.

Jag tror att Jesus fokuserade på den troende församlingen, och bad dessa sina lärjungar att föra ut den goda nyheten åt människorna. Här är roten för det apostoliska uppdraget, som ligger till grund för kyrkans prästämbete. Men om vi inte får den växelverkan mellan präst och församling, mellan det speciella prästämbetet (prästerna) och det allmänna prästadömet (lekmän) kommer vi inte att lyckas.

Att bygga på majoriteten, att trösta sig med att ”de flesta ännu är kvar” när tiotusentals skriver ut sig, att bygga på den nordiska folkkyrkomodellen, är – tror jag – dömt att misslyckas på sikt.

Det är väl självklart att vi vill använda alla de fördelar som traditioner och seder, kyrktillhörighet mm, har fört med sig. Men kyrkan måste bli missionerande, inklusiv i attityder och exklusiv i sitt budskap. De gamla traditionern behöver inte sitta så djupt som vi tror.

Över, under, före och efter allt detta gäller detta:

Frukta inte, du lilla hjord, ty det har behagat er Fader att ge er riket.” Luk 12:32

Henrik

I tidningen Världen idag hittade jag en läsvärd text (http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=1959&Itemid=30) som borde läsas också i Finland. Tongångarna är desamma. Man hör ofta sägas att humanismen är neutral, den utgår inte från något som ”man inte kan bevisa”. Den utgör ett slags gemensam grund för alla människor.

Ju mera man läser humanisternas (det finns många namn på dessa, några – Sturmark, Ulvaeus m.fl. har börjat kalla sig humanister) alster desto mera ser man att det inte handlar om brist på tro, om ett neutralt utgångsläge. Det är i stället i högsta grad fråga om troende människor, som utgår från givna dogmer, låt vara att ”trons” fundament för humanisternas del inte är Kristus.

Det är nämligen inte på något sätt mera objektivt att säga ”det finns ingen Gud” än att säga ”Jag tror på Gud Fader, den Allsmäktige…”

Den fråga som ställs (jag hänvisar också till tidningen NEO 2/08, där Björn Ulvaeus’ skrivelse finns) intresserar mig. Varför arg?

Ett av de största hoten mot den kristna tron är den diskrepans mellan lära och liv, mellan ord och handling, som florerar i kristna sammanhang.

Ravi Zacharias, känd apologet, har sagt att detta de facto är det största hindret för den kristna tron i vår tid. Det handlar inte om intellektuella invändningar, utan om just detta.

Det musikaliska geniet från Abba har på senare tid engagerat sig häftigt i humanisternas avkristningskampanj. Det är ett slags dereligionisierung, att bli av med alla spår av kristen tro.

Såhär skriver riksdagsledamoten i Sverige Eva Johnsson:

Varför är Björn Ulvaeus så arg?

Jag kan inte låta bli att fundera över det när jag tittar på numret från den nyliberala tidskriften NEO (2/08) som ligger på mitt skrivbord. Hela första sidan täcks av en stor bild av Björn Ulvaeus och under bilden kan jag läsa ”Du skall inga andra Gudar hava”.
När jag läser artikeln så förstår jag att Ulvaeus är arg på kristna och alla som har en tro. Han är också trött på att ”man ska hysa respekt för en massa villfarelser och tokiga idéer bara för att det kallas religion”. Ulvaeus lägger ut texten om det förtryck, den fundamentalism och brist på frihet som är de spår som religionen efterlämnar i samhället och människorna – enligt honom.
Mina tankar går osökt till mina senaste söndagsguds tjänster. Känslan när jag kommer till kyrkan på söndagarna och får vara en avslappnad mottagare och delta i en gemenskap som präglas av mänsklig värme och omtänksamhet. Glädjen hos barn kören, som inte går att ta miste på. Flera ansikten passerar på min näthinna. Namn på gamla och unga som jag har förmånen att möta i kyrkan söndag efter söndag. Människor som, precis som jag, kommer till kyrkan för att finna den kraft, styrka och gemenskap som hjälper oss att gå vidare och fullgöra våra uppdrag under veckan. Vi mår egentligen inte alls bra, enligt Ulvaeus? Vi är visst förtryckta och manipulerade.

Humanisterna har förklarat krig mot de troende. De vill utplåna alla religiösa avtryck i vårt samhälle. Ulvaeus framträder som en frejdig banerförare för en trosfientlig filosofi. Han har avsagt sig Gud, men inte Mammon. Att läsa humanisternas arga krav på ett religionsfritt samhälle är nästan sorgligt. Förutom att jag undrar om den som vill snöpa andra människors fria uttryck alls kan kalla sig humanist, så tycker jag verkligen synd om Ulvaeus, Sturemark och alla de andra troende humanisterna.
Jag är emellertid glad över att humanisternas krav på förbud mot all religiös påverkan inte har något stöd hos den absoluta majoriteten av svenskar. Jag är tacksam över att Börje och medarbetarna från S:t Clara får fortsätta och göra goda avtryck i vårt samhälle. Jag kan bara hoppas att Ulvaeus och hans vänner någon gång kommer att få uppleva det jag, Ingela, Börje och många med oss har upptäckt, nämligen att glädjen i tron skapar kraft, styrka och mening både till livet och det uppdrag vi är satta att utföra.

Eva Johnsson
Riksdagsledamot (kd) och grundskolelärare.

—-

Kanske kan hennes fina text väcka en och annan reaktion även hos oss. Religionen blir en börda om inte tron på Kristus bär. Religionen blir en börda om inte kärleken inkarneras i de kristnas liv.

Henrik

Jag sätter in detta brev också här där jag tycker det logiskt hör hemma, då har varje läsare möjlighet att lättare se vad jag skrivit och jämföra det med Gustavs text.

Jag återkommer också på bloggen till en kommentar efter att jag svarat i Kyrkpressen.

Henrik

Öppet brev till Henrik Perret (Kyrkpressen 08.05.2008)

Jag skriver detta öppna brev till Dig med anledning av din ständigt återkommande skarpa kritik av biskopar och domkapitel på dina bloggsidor, som ingalunda är privata eftersom de har besökts av drygt 37 000 personer.
Året började med att du karaktäriserade år 2007 som ett år då kyrkans ledning riktade en ”iskall vind av förakt och marginalisering” mot präster med en traditionell kristendomssyn. Biskoparnas uttalanden bidrog, säger du, till att ”piska upp en stämning av hat och oförsonlighet” (31.12.2007).
I dina ofta återkommande bloggar under våren har du konsekvent fortsatt på samma linje. Det är alltid kyrkans ledning som handlar fel – de som hyser uppfattningar som ligger i linje med dina har du inte sett någon anledning att kritisera. Du talar om maktpolitik från biskoparnas sida, du ifrågasätter domkapitlens och domstolarnas beslut. Du tar Lutherstiftelsen i försvar när de bryter mot kyrkans ordning både vad prästvigningar och dop beträffar. Den genomgående tonen på bloggsidorna är att kyrkans ledning hänsynslöst förföljer sina trognaste arbetare och därmed, som du säger, Jesus själv (13.4.2008). Vilket är syftet med denna aggressiva kritik?
Din senaste blogg (26.4.2008) med rubriken ”Skjut inte eget folk!” kan inte mot den här bakgrunden passera opåtalad. Här hävdar du med hänvisning till händelser från våra krig, att kyrkan skjuter eget folk och att en ”förfärlig hatkampanj” är på gång mot de konservativa. Du menar att det inte är så farligt om personer som inte är präster i vår kyrkas mening döper, håller gudstjänst och förrättar nattvard, d.v.s. öppet bryter mot gällande kyrkolag och -ordning, som du själv har varit med om att godkänna utan några som helst invändningar. Nu sätter du dig konsekvent över samma lagstiftning.
Naturligtvis skall det finnas utrymme för kritik inom kyrkan, men en ständigt återkommande skarp, ospecificerad och personinriktad kritik skadar kyrkan mer än den gagnar. Jag kan inte påminna mig ett enda uttalande vare sig i biskoparnas interna överläggningar eller i våra offentliga ställningstaganden som skulle motsvara den bild du målar upp. Det som präglar våra diskussioner är en stor sorg över att de gammaltroende med hänvisning till kyrkomötets kläm anser sig kunna behandla kvinnor i ämbetet som spetälska och vägrar att dela gudstjänster och nattvardsgångar med dem. Du drar dig också själv undan sådana gudstjänster och kommer inte till nattvarden om en kvinnlig präst assisterar. Jesu exempel och förmaningarna i breven har en helt annan inriktning. Vi skall vara beredda att betjäna varandra som Jesus gjorde när han tvättade lärjungarnas fötter. Vi skall akta de andra förmer än oss själva. Ett kärlekslöst och diskriminerande beteende kan aldrig försvaras vare sig ur biblisk eller ur juridisk synvinkel.
Mot den här bakgrunden kan man med fog fråga vem det är som piskar upp en stämning av hat och oförsonlighet. Jag känner i varje fall inte alls igen den kyrka och situation du målar upp. Ifall du ämnar fortsätta med den destruktiva kritiken ber jag dig specificera vem som har gjort eller sagt det du tillskriver dem, så att det finns en rimlig chans att bemöta dina påståenden. Du kan också reflektera över vad de förmanande avsnitten i NT lär oss och vad det åttonde budet innebär.

Borgå den 29 april 2008 Gustav Björkstrand

Jag kommer att svara på Gustav Björkstrands öppna brev till mig i nästa nr av Kyrkpressen.

Henrik

Idag öppnades kyrkomötet i Åbo. Efter mässan höll ärkebiskopen sitt öppningsanförande.

Många tänkvärda ord. Men sedan: vi borde tala mera om kyrkans bibelsyn, inte en fundamentalistisk bibelsyn, utan en modern syn, sade ärkebiskopen ungefärligen.

Jag började fundera på detta. Vad menas med ”fundamentalistisk bibelsyn”? Sådär rent konkret?

Betyder det att man inte kan tro allt? Att Bibeln inte i allt är pålitlig? Betyder det att man inte vill (som det ofta sägs) tro på en bokstavlig tolkning?

Ursäkta det drastiska och litet dramatiska exemplet, men om någon säger att en sten håller på att falla i huvudet på dig, vilken är skillnaden mellan en bokstavlig tolkning, en fundamentalistisk tolkning, eller en ”modern” tolkning??

Jag vill inte kritisera någon för det de inte har sagt eller avsett. Men vi måste komma bort från svepande termer, som egentligen inte säger så mycket. ”Fundamentalistisk” – är ett av de slarvigt använda och suddiga begrepp som studsar emot en. Vad avses rent konkret?

Det är nästan lika otydligt som den liturgiska frasen (i många debatter) ”vetenskapen har (be)visat att…”.

VI bör absolut tala mera om Bibeln och konkret vad Bibeln betyder för evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, i de nu aktuella, konkreta frågorna.

Vi vill också att kyrkans andliga budskap skall prägla kyrkans tro, både i ord och handling. Men hur förhåller det sig då med aktionerna mot de gammaltroende? Hur är det med de döpta barnen som kyrkan avvisar? Hur är det med avvisandet av sådant som med säkerhet är heresier?

Vi möter ofta en lösningsmodell, som går ut på att konstatera att bibeltexterna säger något (om man ens vill säga ut det och fokusera på en sådan ”mellanstation”), men hermenutiken (bibeltolkningen) skall sedan visa hur man kan klara det med hänsyn till tidens anspråk. Men hermenutiken kan inte stå i konflikt med exegetiken, som man brukar säga. Dvs en tolkning av en text kan inte avvika från textens grundbetydelse (t.ex. så att ett nej blir ett ja – att tolkningen innebär motsatsen i förhållande till vad som påstås i en text).

Först när vi konkretiserar frågeställningarna, kan vi föra ett vettigt samtal. Då kommer vi in på väsentligheter.

För fraser räcker inte. Den utmaningen gäller oss alla.

Henrik