Henriks kommentarer

Kyrkpressens ledarskribent träffade prick häromveckan när distinktionen folkkyrkan och kyrkfolket, som i sig inrymmer en intressant iakttagelse av de diskussioner som nu pågår, framfördes.

En intressant bekräftelse fick jag när jag i tåget träffade en känd politiker, som berättade om en diskussion med två kvinnliga kollegor. De hade gått hårt åt ”kvinnoprästmotståndarna” och förfasat sig över den lutherska kyrkans flathet inför behandlingen av dem.

När denne politiker påpekade att de ju båda är ortodoxa, och att ortodoxa kyrkan bara accepterar manliga präster i sin kyrka, svarade de att det är klart att den ortodoxa kyrkan inte kan ändra sin lära men folkkyrkan måste ju beakta tidens krav (minns inte den exakta formuleringen i senare delen av svaret).

Det visade sig på något sätt, enligt hans och enligt min bedömning, att de inte räknade Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland som en kyrka i egentlig mening, utan snarare som något slags religiös avdelning inom det politiska eller samhälleliga etablissemanget.

Samma tendens finns i det faktum att SFP:s partistyrelse diskuterar nattvardsfrågan – för all del: diskussioner är ju legtima, men intrycket blir att det fins ett berättigat krav som olika grupper kan ställa på ”folkets kyrka”, som inte ställs på den ortodoxa kyrkan, den romerska kyrkan eller frikyrkorna.

Men frågan är om inte problemets kärna finns inom kyrkan; på olika sätt har det framkommit att kyrkan inte är mån om att betona sin särart. Färskast blir nu försöken att kopiera tjänstemannarätten direkt från kommunallagstiftningen in i kyrkans lagsamlingar.

En öppen kyrka är ett tudelat begrepp. Positivt innebär det ju att det är lätt att komma in, att tröskeln är låg, och att kontaktytan är bred.

Men det finns en avigsida: att kyrkan blir så konturlös, så kommunicerande kärl med samhället att det i praktiken inte är någon skillnad.

Då drabbas vi av ordet om saltet som mister sin sälta. Prognosen är given: till intet annat duger det än att kastas ut och trampas ner av människorna. Det enda som blir öppet är i såfall hur bostavligt detta kommer att förverkligas.

Man får verkligen hoppas på en förnyelse inom kyrkan. En kyrka som är Kristi kyrka för folket, och gärna i rätt mening förstått nära folket. Men en folkets kyrka innehåller en självmotsägelse, om man med detta uttryck menar det som det kommit att i för hög grad bli: att kyrkan blir en spegel av samhället.

Då blir det som i sången: allting är en spegling och speglingen är all.

Henrik

I dagarna blir det 35 år sedan jag prästvigdes av dåvarande biskopen i Borgå stift John Vikström. Vi var tre henrikar (Helander, Schmidt och jag) och två tvåspråkiga bröder (Fredriksson och Lundström) som tillsammans stod inför altaret i Borgå domkyrka Allhelgondagen, 05.11.1972.

Biskop Vikström talade över ämnet ”var herdar för Guds hjord” (1 Petr. 5:2).

Jag har av förekommen anledning under de senaste månaderna, och särskilt de senaste dagarna, tänkt mycket på detta tillfälle. Det har varit min identitet hela livet: präst, herde för Guds hjord, i Borgå stift. Det är en uppgift som jag förvaltat dåligt, men det har i alla fall varit mitt liv.

Jag konstaterar att jag är densamme, i stort sett, som den dagen, medan personer runt omkring i de kyrkliga sammanhangen har förändrats. Det tillkommer nya villkor, nya synpunkter, och som jag ser det t.o.m nya lärouppfattningar.

Inom Borgå stift har vi kunnat hålla ihop. Vi känner alla varann. Trots olika meningar i olika frågor så har vi upplevt oss höra till samma gemenskap, till samma flock. I utkanterna på alla sidor om hjorden har folk ibland placerats, men det har – som jag har uppfattat det – ändå handlat om ett ”vi”.

Nu håller en ny polarisering på att uppkomma. Det har blivit ett ”vi och ni” i stället för ett ”vi”.

Några av oss hör inte riktigt med längre. Visserligen kanske den officiella förklaringen lyder ”Ack hur sig mången utesluter”, men det är bara en devis enligt min mening, bakom den finns mycket djupa teologiska och andra orsaker.

De senaste tiderna har jag fått höra att vi har samma ämbetssyn, men en annan kvinnosyn.

Jag ifrågasätter detta, i de flesta, om än inte, alla fall. Man och kvinna är jämlika, partners, skapade av Gud, till Guds avbild. De är skapade för ett liv tillsammans, inte bara i äktenskapet, utan också på scenen, så att säga.

Man och kvinna är på många sätt lika. Vi är människor, med samma rötter. Män och kvinnor är på många sätt olika, varje man och varje kvinna är en individ, ett original, som är unikt.

Man och kvinna är också olika. I vår tid vågar många inte säga det. I skapelseberättelsens ord betecknas denna olikhet med ett ord som betyder ”motsvarande”, svarar mot. Det handlar om komplettering, om helhetsskapande gemenskap. Inte så att kvinnan kompletterar mannen enbart, utan att mannen också kompletterar kvinnan. Vi får aldrig bli motsatser, rivaler, vi män och ni kvinnor. Men vi behöver (!) aldrig bli ”tvångskopior” av varandra heller.

De senaste månadernas kyrkliga käbbel har enligt min mening mera handlat om att göra problem än om problem. Inte så att inte problem skulle ha funnits, utan så, att man provocerar och intrigerar, att man ordnar situationer som man vet att leder till sådana problem som man själv kunde ha undvikit att skapa.

Var herdar för Guds hjord!

Eller kanske det nu i stället allt oftare börjar heta:

var inte herdar för Guds hjord!

Tidevarv kommer, tidevarv försvinner?

Henrik

Det grekiska ordet anámnesis (med ”svenska” bokstäver skrivet) betyder återkalla i minnet, en påminnelse, dvs att till nuet hämta det som gäller, det som förklarar nuet.

Inom medicinen är det ett slags ”historia”, en berättelse om vad som skett, en sjukdomshistoria.

Inom teologin används ju ordet centralt t.ex. i nattvardsteologin: gör detta till min (p)åminnelse, kom ihåg vad Kristus har gjort för oss, det gäller här och nu.

Också grundlagen innebär ett slags anamnes. I livets olika skeden kan man lätt glömma vad som faktiskt står i Grundlagen. Det gäller i denna form varje människa i vårt land, vän som ovän, kvinna som man, meningsfrände likaväl som meningsmotståndare.

11 §
Religions- och samvetsfrihet

Var och en har religions- och samvetsfrihet.

Till religions- och samvetsfriheten hör rätten att bekänna sig till och utöva en religion, rätten att ge uttryck för sin övertygelse och rätten att höra till eller inte höra till ett religiöst samfund. Ingen är skyldig att mot sin övertygelse ta del i religionsutövning.

Henrik

Kyrkpressen (Sofia Torvalds) skriver att biskop Gustav Björkstrand sörjer ( över) konfliktfylld offentlighetsbild:

Konfliktfrågor får alltför stort utrymme då det gäller kyrkans offentlighetsbild. Det konstaterade biskop Gustav Björkstrand under sitt besök i Närpes prosteri förra veckan.

Han sörjer att det kristna budskapet om kärlek, gemenskap och förlåtelse helt har hamnat i skuggan. Frågan om välsignelse av homosexuella par vill Björkstrand inte ta ställning till förrän kyrkomötet fattat beslut om saken.

Det är mycket man kan förena sig om i detta. Men det finns också uppenbara orsaker.

Dels är det skäl att med en skribent på Kp:s blogg fråga om inte kyrkan måste våga ta upp också känsliga frågor. Jag vill tillägga frågan om inte en tystnad i dessa frågor bidrar till att frågeställningarna blir sensationsvinklade. Jag tror nämligen det.

För det andra så förvånar jag mig i såfall över att ärkebiskop emeritus John Vikström skrivit en 8 sidor lång artikel i Teologisk tidskrift, där dessa frågeställningar ännu en gång dras fram, om det nu är så att man inte skall sysselsätta sig med dessa. Jag vill inte kritisera ärkebiskop Vikströms motiv, men konstaterar att varje gång något skrivs så kommer det lätt på de konservativas konto. Och i synnerhet om vi nu svarar på de frågor ärkebiskopen ställt (även om man måste säga att det inte alltid är enbart problemfritt, för redan vissa av frågorna kan innehålla bestämda förutsättningar som är andra än t.ex. mina).

Biskop Björkstrand har meddelat att ”han vill förkunna Kristus” – och det är ju gott och väl. Men samtidigt har han uppmanat mig rätt kraftigt att gå i svaromål och besvara John Vikströms insändare, vilket jag ännu överväger, men är tveksam inför. För det leder till en ny insändare, som kräver ett nytt svar, och kanske ännu ett bemötande, och det tar aldrig slut.

Det är med andra ord inte alls bara de konservativa – vilket ofta hävdas – som håller fram dessa frågor.

Detsamma kunde sägas om homosexualiteten. När vi reagerar på ständig ”undervisning” i dessa frågor (ett bejakande av samkönade relationer också ur kyrkans synvinkel), då är det fel igen. På något sätt, kanske utan att Gustav Björkstrand skulle ha sagt något sådant, blir det så att när man svarar på obibliska resonemang (som jag frimodigt skriver) så då blir frågorna fel, då blir kyrkan problemcentrerad, då blir den offentliga bilden fel.

Jag hävdar däremot att det blir fel när man avviker från Guds Ords klara undervisning.

Jag erkänner att ämbetsteologin är mera svåråtkomlig än t.ex. homosexualiteten. Med detta menar jag inte att den är oklar, men att den kräver kunskap och studium. Kanske en bok som skulle innehålla vardera sidans argumentation skulle hjälpa församlingsborna att bedöma vad som håller och vad som inte håller?

Den process som nu pågår på olika håll mot dem som vill följa sin övertygelse och sitt samvete bidrar på intet sätt till att skapa respekt för hanteringen av teologiska frågor och samvetsfrågor inom kyrkan.

I samband med flyktingfrågor säger kyrkan nog att man kan gå emot gängse tolkningar, att kyrkan kan ha en egen linje som vid behov avviker från statens. Men i inomkyrkliga frågor driver man inte en sådan linje.

Nu är en hel på gång och mera kommer att bli känt de närmaste tiderna – rättegångar, domkapitelsbehandlingar, men även konsultationer och juridiska utredningar kommer förhoppningsvis att bidra till att bilden klarnar. Antingen kommer en större öppenhet att behövas inom kyrkan, eller så kommer verksamheten inom kyrkan på sikt att spricka, kanske först så att den organiseras på annat sätt än nu. Kanske i förlängningen så att olika grupper förenas och nya samfund bildas.

Jag vill inte säga att detta är en väg som jag hoppas på. Det som byggts upp under många sekler borde inte kunna omintetgöras av någon generation eller några generationer.

Om vi vill komma bort från en problemcentrerad kyrka, borde vi inte då spola rättegångar och allt slags förföljelse av dem som av samvetsskäl vill hålla fast vid en traditionell ämbetssyn?

Min fråga blir denna: vem tar skada av att någon gammaltroende präst här och där får leva enligt sin övertygelse, och att församlingsbor får välja att gå till eller bli borta från en sådan prästs gudstjänster? Om detta kombineras med väjningsplikt om ”majoritetens” intressen står på spel? Att det går att försöka så och med god vilja lösa alla tänkbara problem tvivlar jag inte på.

Ingen präst har sin kallelse av en annan präst. Vi har alla vår kallelse från Gud. Så tror vi alla. Därför kan ingen annan präst, varken manlig eller kvinnlig, ge något till eller ta något från kallelsen. Allt handlar om vad Gud själv tänker, och den brottningen gäller för var och en av oss.

En god programförklaring finns nu i profetens Haggais bok. Att inte bygga på sina egna hus, utan bygga Herrens hus. Och detta skall som känt ske enligt Herrens direktiv. Läs boken! Två kapitel, högaktuella!

Henrik

Jag fick för någon tid sedan ett mail av en god vän. Han skrev några ord om mig, som jag har fått spegla mig i och ta till mitt hjärta. Det är inte illvilliga ord. Det är visa ord, sagda av en man med stort hjärta och stor erfarenhet.
Det är avslöjande ord, och i (hälsosam mening) förödmjukande ord. Men just i förödmjukelsen finner man glädjen.

Han skriver om präster. Men orden kunde lika väl gälla också andra. Därför serveras de här, som confessiones, men också som tips och vägkost.

Jag uppskattar också kritiska ord, också mig får man – och bör man – kritisera. Men ”förmaningens ändamål…” (1 Tim. 1:5).

Jag vet inte hur dessa ord träffar mig eller Dig. Men förmaningen måste bygga på sanningen, jag har också fått beskyllningar som jag inte kan ta emot, av en och annan herreman (några).

Men denne broder skriver:

”Vad jag skrev är färgat av själavårdserfarenheten. Många kommer trötta och resignerade. Fångade av en alldeles speciell frågeställning som blir till ett symptom! De har trott sig oumbärliga (ett slags högmod), de har präglats mer av nitälskan än av kärlek, mer av det yttre än det inre utan att vilja det. I själavården behöver de hjälp att sänka sin tyngdpunkt, kanske komma ifrån lite, ta sig ett nådesbad i tystnaden någonstans, lära sig vara i och t.o.m. älska obemärktheten, låta Jesus tala på ett nytt och djupare sätt, komma till en ro i det olösta (olösliga). Att bara längta efter det är Guds Andes verk.

För mig var det en stor befrielse att lämna kyrkproblemen.…”

Någonstans i slutet av hans text har jag frågetecken, som inte betyder att jag avvisar dem, utan fortsätter att meditera.

En sak är helt klar: ”det är som sig bör att Han växer till och jag förminskas” eller som det står i SFB:

Han måste bli större och jag mindre..

Henrik

En god vän berättade för mig om en film som han hade sett.

Den handlade om en italiensk ö, där nazisterna landsteg. De italienska patrioterna (under andra världskriget) gav sig utan strid, överlämnade sina vapen åt nazisterna.

Nazisterna samlade sedan männen, ställde upp dem på ett led – eller var det så att de satt på en bänk i en lång rad? Ledaren, en nazistisk officer, tog sitt vapen och sköt kallblodigt ner en av dem, som utan ett ljud föll till marken.

Ingen reagerade, alla satt stela av fruktan.

Efter en stund sköt han en till. Alla satt som skrämda höns, ingen gjorde något. Han sköt en till, och ännu en.

Då höll inte nerverna på en av dem som visste att han stod i tur, han reste sig och sprang omkring och kastade sig på marken framför officeren. Den nazistiske officeren satte vapnet i hölstret och sade: ”det får räcka för denna gång.”

I samtalet började vi fundera över filmen. Mannen, som inte höll för trycket, kanske räddade många liv, det blev den utlösande faktor som fick nazisten att överväga, kanske det talade till hans samvete.. Att någon protesterade.

Det var en gång. En film.

Plötsligt slog det mig att det inte bara handlar om filmer från andra världskriget.

Egentligen tycker jag inte riktigt om den krigiska förebilden. Men jag kan inte hjälpa att det var den krigiska händelsen i filmen som fick mig att fundera över vad den hade att säga.

De sköts, en efter en, och det fortgick så länge tills någon reagerade..

Jag påstår inte att någon skulle skjutas idag. Men kanske nog att det finns sådana som förskjuts.

Herdar blir slagna, och inte bara herdar, också ”vanliga kristna”, förtroendevalda. Missionsarbetet blir ett slagfält.

Jag tror att vi är många som tänker att kyrkan här är inne på totalt fel spår.

Vad säger församligarna?

Om och när man försöker avgöra teologiska frågor genom disciplinära åtgärder, när man vill tvinga någon att handla mot sin övertygelse – eller att gå.

Jag talar inte nu om vilken åsikt man skall ha, eller får ha, i ämbetsfrågan.

Eller om man kan lösa aktuella frågor genom att stagda om diskriminering, välsignelse av partnerskap, kanske så småningom om könsneutrala äktenskap, som i Sverige… Bara införa ett nytt lagrum i kyrkolagen, kopierat från de kommunala lagstiftningen, som om kyrkan inte skulle ha en egen trosgrund.

Ctrl+C och Ctrl + V liksom, eller som vi MacBookare skulle säga Apple+C och Apple+V …

Jag talar om hur kyrkan hanterar frågeställningarna. Och om vad som dikterar besluten sen när de ”avgörs”.

Och jag frågar mig om alla vi många som ser på, tills vi kanske själva ”sitter på bänken”, är beredda att reagera, att protestera mot denna nya stil, denna kyrk-oordning (detta ord tillagt 20.10 kl. 12.40).

Det finns nog kanske ännu en tredje väg. Men vilja finns inte, åtminstone inte ännu.

Välsignade protestanter, där de finns!

Henrik

Den senaste tiden har de s.k. apokryferna varit på tapeten. Böckerna, närmare bestämt Gamla testamentets apokryfer, har aldrig tillhört den hebreiska Bibeln, som är identisk med vårt GT vad böckerna beträffar (låt vara att vi fökjer en annan ordningsföljd). I Septuaginta, den grekiska översättningen från 200-talet f. Kr, ingår de däremot. Luther sade att de är goda oh nyttiga att läsa, men han gjorde en klar skillnad mellan kanonisk och icke kanonisk skrift.

Inom vår kyrka pågår också en diskussion om de nyöversatta finskspråkiga apokryferna. Om de skall ingå i normalupplagan av kyrkobibeln eller inte. Om de ingår så kommer det att klart framgå att de är en särskild grupp av böcker. Vår kyrkas KO säger också klart att vi bygger på de kanoniska skrifterna (med litet andra ord).

Det finns också s.k. apokryfiska evangelier, som inte har ngt att göra med den kanoniska, apostoliska evangelietraditionen. De är pseudoepigrafer, skrifter utgivna i någon känd persons (t.ex. apostels) namn.

Att Jesus verkligen räknade med vårt nuvarande GT visar bl.a Luk 11:51, där Jesus hänvisar till det första och sista mordet i GT, märk väl i den hebreiska Bibeln. Den hebreiska Bibeln är indelad i tre grupper Moses (Lagen, de fem moseböckerna), Profeterna, de tidigare profeterna, dit våra historiska böcker hör Jos., Dom, 1-2 Sam., 1-2 Kon. samt de senare profeterna Jes., Jer., Hes. samt Tolvprofetboken Hos, Joel, Amos osv) och som tredje grupp Skrifterna eller Psalmerna, uppkallad efter den första boken i gruppen. I den sistnämnda gruppen ingår alla överiga böcker: Psaltaren, Ords, Job, Höga Visan, Rut, Klag, Pred, Ester, Dan, Esra-Nehemja samt 1-2 Krön.

I uk. 24:27, 44 ser vi också att Jesus använder den hebreiska Bibelns disposition. Att Jesus i Luk 11:51 samt i paralleltexten i Matt 23 hänvisar till 1 Mos. 4 och till 2 Krön 24 visar att han räknade med all blodskuld som från Abel till Sakarias, dvs från det första till det sista dråpet/mordet, i Bibeln.

För den kristna kyrkan är just de kanoniska skrifterna avgörande. Dock måste man konstatera att de GT-liga apokryferna (som ju ingår i Bibel 2000) är nyttiga, också därför att de kan belysa texter i GT och NT (det finns som känt hänvisningar till dem).

Henrik

Pääkirjoitus 11.10.2007

Kunnioitettu ja arvostettu raamatuntutkija, professori Raija Sollamo on antanut Kotimaa-lehdelle haastattelun, jonka ytimessä on ajatus: ”Jos kirkko katsoo pitkällä tähtäyksellä eteensä, sen kannattaa luottaa teologisten tiedekuntien eksegetiikan opetukseen, eikä esimerkiksi Suomen Teologisen Instituutin opetukseen. Sen antama opetus haittaa meidän työtämme, koska se on niin toisenlaista”.

On yllättävää tämän päivän avoimen yhteiskunnan Suomessa todeta jonkun toisen antaman opetuksen haittaavan omaa opetusta, koska se on niin erilaista. Kuulenko Kremlin kellojen äänen kaukaa Brezhnevin ajoilta asti? Vai onko tuo mainittu STI kiusallinen kivi kengässä muistuttaen, että maailmalla tunnetaan tieteelliset kriteerit täyttävää muunkinlaista eksegeettistä tutkimusta?

Suomessa nykyinen suuntaus eksegetiikan opetuksessa on ollut vallalla 60-luvulta asti. Noina vuosikymmeninä monen opiskelijan näkemys Raamatusta on muuttunut. Jumalan sanasta on kuoriutunut varsin inhimillinen kirjakokoelma. Tällaiseen kehitykseen tulisi Sollamon mukaan siis kirkonkin edelleen luottaa.

Haastattelussa tulee kiusallisella tavalla esille myös herätysliikkeiden piikittely. Juuri sieltä tulevat opiskelijat ”ovat kuin immuuneja uudelle tiedolle” – ja siksi yliopiston kannalta hankalia. Hän toteaa tosin, että opiskelijoiden joukossa on ”entistä enemmän sellaisia, joilla on hyvin heiveröinen kirkollinen tausta”. Tätä joukkoa ei kuitenkaan pidetä herätysliikkeistä tulevien veroisena ongelmana.

Jos professori Sollamo ei tarkoittanut kaikkia herätysliikkeitä, hän olisi voinut kertoa, mistä liikkeistä näitä ”immuuneja” tulee. Vai onko tosiaan niin, että tämä piirre yhdistää kaikkia herätysliikkeitä? Jos näin on, niin herää todellinen mielenkiinto, asuuko herätysliikkeissä kokonaisuudessaan jonkinlainen tieteellisen tutkimuksen vastainen henki.

Haastattelussa esitetty toive siitä, että kirkon tulisi luottaa tulevaisuudessa yhä enemmän kriittiseen raamatuntutkimukseen törmää merkittävään ongelmaan arkipäivän seurakuntatyössä. Lukuisat yliopisto-opetusta saaneet seurakuntien työntekijät ovat havainneet, miten juuri tuo kriittisesti tutkittu ja palasiksi pilkottu teos muuttuukin eläväksi sanaksi, joka aidosti ja todesti auttaa ihmistä.

Siinä näyttää yhä edelleen olevan voimaa, joka vaikuttaa selittämättömällä tavalla seurakuntalaisten elämässä. Siksi sinällään oikea toivomus kunnioittaa tiedettä joudutaan Raamatun osalta jättämään sivuun silloin, kun sielunsa hädässä elävä ihminen etsii apua.

Saattaa olla, että professori Sollamon toive ei aivan heti toteudu.

Hannu Nyman
hannu.nyman@sana.fi

Hienosti sanottu. Kts. http://www.sana.fi/etusivu/paakirjoitukset/onko_raamattukritiikki_kirkon_etu/?session=19307400

Henrik

Idag har HFD:s beslut i svängarna kring domprostevalet i Borgå blivit klart. HFD lämnar Bror Träskbackas besvär oprövat. Detta betyder enligt vad jag förstår att Helsingfors förvaltningsdomstols beslut förblir i kraft. Men själva sakfrågan, om sökanden Franzéns behörighet blev alltså icke avgjord i HFD.

Här finns några saker som förvånar. Litet förvånad är man ju att det tog HFD över ett år att besluta att man inte tänker besluta något.
Jag ifrågasätter inte HFD:s beslut, tvärtom, jag var rädd för att detta skulle vara resultatet. Det är svårt att påvisa att om sökande A,B, och C är uppförda på förslag, och sökande D besvärar sig, och får plats bland de sökande genom att B förklaras sakna förutsättningar för att sköta tjänsten, så att A, C och D är det slutgiltiga svaret, i vilken mening kan man påstå att D:s besvär har kränkt B:s rätt…

Men jag undrar i mitt sinne vad som skulle ha hänt om Domkapitlet hade stått för sitt beslut och följt linjen till slut. De hade godkänt Franzén och uppfört honom på förslag.

Nu är frågan avgjord, så spekulationer hjälper inte.

Jag hoppas dock att ingen väljer besvärsvägen i den formen att man kräver sin egen rätt genom att försöka frånta någon annan denna rätt. Detta säger jag som en allmän princip och vill inte utpeka någon, må var och en pröva sig själv, och jag mig.

NÅGOT NYTT måste nog börja ske i vår kyrka om vi skall överleva. Trenden att världsliga domstolar skall avögra många kyrkliga frågor (avser givetvis inte direkta förvaltningsfrågor, som hör till förvaltningsdomstolarna) och att allt ses som tjänstemannarätt – med kyrkans medgivande och rentav som motor i många fall – är en sorglig utveckling.

Kan inte bror finna syster och syster finna bror?

Kan inte det som förenar oss vara en större orsak till samexistens och gemenskap än den fråga som skiljer oss åt?

Det är ju också den frågan som finns i bakgrunden här, som är den egentliga problematiken i domprostevalets ouvertyr.

Henrik

Vi firar nu en åldringsvecka i vår kyrka, när de gamlas och äldstas uppmärksammas. Irene Nummela på kyrkostyrelsen är den som på ett särkilt sätt har arbetat med dessa teser.

Av förekommen anledning har jag haft anledning att bekanta mig de gamlas situation, ”på nära håll”.

De personer som detta konkret gäller, är de som har byggt upp detta land och gjort det möjligt för oss att få leva i välstånd. Låt oss aldrig glömma det.

Samtidigt aktualiserar denna vecka också en annan grupp människor, de som skall vårda de äldsta ibland oss, sjukskötarna. Deras löner är enligt min mening orättfärdigt låga. Det finns också andra grupper av människor som hör till samma kategori. Men nu är deras situation föremål för offentlig debatt. Någonstans måste man börja.
Det är en ohållbar situation att vi utbildar sjukskötare, men en stor del måste på grund av sin livssituation resa utomlands eller skaffa sig en annan utbildning. Många som kunde deltidsarbeta, kan inte göra det på gr av brist på flexibilitet (detta kan variera ganska mycket på olika orter).

Sjukskötarna har mitt fulla stöd.

Men de äldstas livsstituation är mycket mera än en sjukbädd, och föremål för sjukskötares vård. Deras liv handlar om dignitet, människovärde, medmänsklighet. För många av oss handlar det inte bara om ”en åldring”, utan om vår far, vår mor, vår kära vän. Många gånger har jag tänkt: så synd att inte alla de människor som man möter, kunde berätta om sitt liv, sina intressen, sina förväntningar, sin längtan.

Men deras liv talar ändå. Kanske människans storhet är starkast i hennes förnedring.

Det är inte bara fråga om de sistadagarma, veckorna och månaderna i deras liv. Det är dagar och månader inför evighetens dörr, inför början till något nytt och definitivt. Därför är det en så viktig tid.

Här finner du teserna, jag vet faktiskt inte om det är en officiell översättning, om inte så är det sannolikt Henry Byskatas översättning (för i hans bloggtext fann jag dem på svenska).

Vad är då en människa? Många svar kan ges. Det bästa finns i Ps. 8: ..att du tänker på henne, att du låter dig vårda om honom.”

Henrik

http://www.kyrkpressen.fi/component/option,com_mamblog/
task,show/action,view/id,5568/Itemid,889/