Jag fick för någon tid sedan ett mail av en god vän. Han skrev några ord om mig, som jag har fått spegla mig i och ta till mitt hjärta. Det är inte illvilliga ord. Det är visa ord, sagda av en man med stort hjärta och stor erfarenhet.
Det är avslöjande ord, och i (hälsosam mening) förödmjukande ord. Men just i förödmjukelsen finner man glädjen.

Han skriver om präster. Men orden kunde lika väl gälla också andra. Därför serveras de här, som confessiones, men också som tips och vägkost.

Jag uppskattar också kritiska ord, också mig får man – och bör man – kritisera. Men ”förmaningens ändamål…” (1 Tim. 1:5).

Jag vet inte hur dessa ord träffar mig eller Dig. Men förmaningen måste bygga på sanningen, jag har också fått beskyllningar som jag inte kan ta emot, av en och annan herreman (några).

Men denne broder skriver:

”Vad jag skrev är färgat av själavårdserfarenheten. Många kommer trötta och resignerade. Fångade av en alldeles speciell frågeställning som blir till ett symptom! De har trott sig oumbärliga (ett slags högmod), de har präglats mer av nitälskan än av kärlek, mer av det yttre än det inre utan att vilja det. I själavården behöver de hjälp att sänka sin tyngdpunkt, kanske komma ifrån lite, ta sig ett nådesbad i tystnaden någonstans, lära sig vara i och t.o.m. älska obemärktheten, låta Jesus tala på ett nytt och djupare sätt, komma till en ro i det olösta (olösliga). Att bara längta efter det är Guds Andes verk.

För mig var det en stor befrielse att lämna kyrkproblemen.…”

Någonstans i slutet av hans text har jag frågetecken, som inte betyder att jag avvisar dem, utan fortsätter att meditera.

En sak är helt klar: ”det är som sig bör att Han växer till och jag förminskas” eller som det står i SFB:

Han måste bli större och jag mindre..

Henrik