Henriks kommentarer

Psalm 121 Je lève mes yeux vers les montagnes… D’où me viendra le secours ? Le secours me vient de l’Éternel, Qui a fait les cieux et la terre.

En av julevangeliets mest kända verser lyder: Se, jag bådar er en stor glädje… eller som det står i en litet nyare svensk översättning:

”Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. Ty idag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.” (Luk 2:10-11).

En stor glädje?

År 2021 har i många avseenden varit förlusternas år. Jag har förlorat flera av mina bästa vänner. Stig-Olof ”Stiga” Fernström, som dog på min födelsedag, och Ben Martin, som var diplomsångare från Sibeliusakademin och som sedan hade återvänt till sitt hemland USA efter många år i Finland.
Ari Kinnunen, ledande läkare för läkarhelikoptern mm, som var en betydelsefull person och en god vän har nyligen dött.  Carl-Erik Sahlberg, tidigare präst i S:ta Clara kyrka i Stockholm, dog för några veckor sedan i sitt nya hemland Tanzania.

Listan kunde göras längre. Den har i viss mån sin naturliga förklaring i att jag har kommit rätt högt upp i åren och mina vänner likaså. Men ändå känns det tomt. Flera goda vänner har förlorat sin hustru eller make, sitt barn..

Förstummad har jag kunnat se att många människor, bekanta och helt obekanta, har prövats hårt genom sjukdom, motgång, sorger och besvikelser. Till all lycka finns där också ljus, svåra skeden som slutat lyckligt, för små barn, för unga och äldre.

Till all lycka, säger jag med bävan, har jag fått behålla min stora familj: min kära hustru, fyra söner med maka och många barnbarn, och skaran växer ännu.. Nåd är det, nåd utöver nåd!

Men jag har under åren och inför julen fått fast mig själv. Jag har nämligen märkt att ordet om julens stora glädje i mycket hög grad har varit en tillbakablick. Det har varit en bön om att den första julens glädje skulle gripa mig och oss alla. Och förvisso är glädjen över att Kristus är född i Betlehem, inkarnationens under, fortfarande ett av de största glädjeämnena. Den första julen var så olik vår jul, och så likadan. Herdarna, på jobb, på nattskifte. Det fanns inte rum i härbärget, till slut föddes kungars kung i ett stall.

Men i år, som präglas av oro och ångest på grund av den förfärliga pandemin, har jag börjat förstå att den första julnattens löfte, som ängeln förkunnade (i grundtexten används ordet euangelízomai = evangelisera, förkunna en glad nyhet) innehåller ett ännu inte uppfyllt löfte. Orden om den stora glädjen är inte bara en tillbakablick på den första julens glada nyhet, utan också ett ord om framtiden: den stora glädjen väntar dem som tror på Jesus. Det stora, målet för allt som hänt, är bröllopet, för att använda Nya testamentets språkbruk, när Kristus hämtar sin brud och bröllopet firas. Då är glädjen fullkomlig. ”En ny himmel och en ny jord”, ”ansikte mot ansikte”, ”så ska vi alltid vara hos Herren”,
och ”vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom.”

Den stora glädjen är förundran och tacksamhet, såsom den första julen. Den är också väntan på något som ännu ska uppfyllas, det har Gud lovat.

Det är vilan och friden i oroligheternas värld.

En Välsignad Julhögtid och Ett Gott Nytt År önskar jag alla!

Henrik