År 1977 utgav Svenska kyrkan boken Bibelsyn och bibelbruk. Det var biskopsmötet och bibelkommissionen som stod för innehållet. I samband med utgivningen väckte boken mycket diskussion, vilket givetvis var avsikten, men senare har inte så många samtal förts just om den.
Boken var avslöjande och visade var Svenska kyrkan stod i fråga om bibelsynen. Den historisk.-kritiska bibelforskningen var riktgivande och i allmänhet inte ifrågasatt, även om den började vara på stark tillbakagång i många teologiska institutioner i västvärlden.
De stora vattendelarna inom våra nordiska kyrkor är främst ämbetsfrågan och äktenskapsfrågan. Båda frågorna aktualiserar frågan om till vad Bibeln förpliktar och blottar därmed också vad Bibeln betyder för våra kyrkor, dess präster och medlemmar.
Det som jag kanske inte ägnade lika mycket uppmärksamhet åt när det begav sig är faktiskt rubrikens principiellt riktiga konstaterande att bibelsynen och bibelbruket i högsta grad är relaterade.
Ämbetsfrågan har lösts ganska olika inom olika kyrkor, och bakom dessa lösningar finns också en ämbetsteologi som leder till olika synsätt. För många är prästämbetet allt mera en funktionell fråga, det handlar om gåvor och utrustning och vettig fördelning, Ganska litet hör man i våra dagar om bekännelseskrifternas ”institutum est”, att ”evangelieförkunnelsens och sakramentförvaltningens ämbete är instiftat” (av Gud). I våra sammanhang är många beredda att avstå från en skarp uppfattning om hur dessa frågor ska hanteras. I vår splittrade värld är t.o.m. kyrkotillhörigheten nerklassad; man behöver inte nödvändigtvis vara med i en kristen kyrka för att kunna vara med i kristen verksamhet. En naturlig förklaring kan vara att man inte finner någon kristen gemenskap som tillfredsställer eller motsvarar ens behov. Till detta kommer också att mycket verksamhet bedrivs av inomkyrklig väckelse- och missionsorganisationer, där frågan om kyrkotillhörigheten inte alltid är central (även om organisationerna officiellt – tillsvidare – är inomkyrkliga.
Jag ska senare återkomma till de två klassiska frågornas relation till varann, jag påstår nämligen att de är relaterade och att de är ”släkt” med varann.
Under diskussionerna om äktenskapssynen, och då särskilt frågan om vår evangeliska-lutherska kyrkan ska öppna för samkönade vigslar och en äktenskapssyn som bejakar även äktenskap mellan personer av samma kön.
I diskussionerna före, under och efter beslutet år 1986 framhöll många att frågan är svår och att även om viljan finns att hålla fast vid en biblisk syn så är frågan svår.
I diskussionerna om äktenskapsuppfattningen tycker man att frågan är lättare att ställa i relation till de klara och entydiga orden om äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna. Men det har visat sig att inte ens helt klara ord är avgörande. Det är enligt min mening svårt att värja sig för tanken att kyrkan drivs av tidsuppfattningen, att de strömningar som rör sig i samhället ska nå kyrkan och omfattas av den.
Nu blir uppfattningen rådande att Bibelns texter inte kände till det man idag vet om homosexualitet och sexualiteten överhuvudtaget. Den är betydligt mera mångfaldig än de bibliska texterna vittnar om.
När man läser vad Jesus säger om äktenskapet (t.ex. i Matt 19) har man svårt att förstå varför man så till synes lätt kan avfärda den klassiska synen som uttrycks i orden ”en man- och en kvinna- och de två ska vara ett kött”. Präster inom vår kyrka har frimodigt vigt samkönade par även om kyrkan inte godkänt en ”utvidgad äktenskapsuppfattning”. Konservativa präster har blivit varnade och avkragade för sin klassiskt kristna syn på prästämbetet, som varit kyrkans teologi under nästan ett par tusen år. Biskoparna har också konstaterat att den synen inte är en villolära. Men i många stift leder en äktenskapssyn som avviker från kyrkans officiella syn inte till motsvarande åtgärder. En av våra kvinnliga biskopar har till och med sagt att om kyrkomötet inte godkänner den nya synen kan kyrkan viga ändå!
Jag vill starkt understryka att jag inte ser det möjligt att en kristen kyrka ändrar sin äktenskapssyn i strid med Guds klara och tydliga ord som inte kan missförstås.
Samtidigt vill jag starkt framhålla att det inte utgör något hinder för att se på varje människa som värdefull och viktig. Inte utgör väl olika syn i andra frågor något hinder för vänskap och högaktning?
Jag tror att kyrkan inte har fullmakt att ändra sin äktenskapssyn.
Det är då jag återkommer till frågan om bibelsyn och bibelbruk. Är det så att Bibeln kan förstås så olika, att man kan läsa in tystnad eller brist på insikt i tydliga bibelord? Eller handlar det om att Bibeln mera har blivit en impulsbok, som ger tankar och idéer, men som inte utgör någon teologisk grund för kyrkan? Och beror den uppenbara friheten från den bibliska äktenskapssynen på att man inte läser Bibeln, inte umgås med Ordet, dagligen?
De frågor som hör samman med sexualiteten är svåra och känsliga. Det handlar om människor, som trots försök inte kan uppleva en dragning till det motsatta könet. Det handlar om föräldrar, som lider med sina barn, som är ”annorlunda” än majoriteten, och alla de svåra frågor som hör till bilden. Det handlar också om personer som upplever att de har fötts i en främmande kropp, att den kropp som är deras inte motsvarar det som de känner, det som är deras själ.
Ingen kristen människa kan ta lätt på dessa frågor.
Samtdigt är frågeställningarna ännu större än man ofta vill erkänna. Sexualiteten är ingen mänsklig rättighet i den meningen att sexuellt umgänge kan utövas med vem som helst. Det sexuella samlivet hör enligt kristen tro till äktenskapet. En stor grupp människor har inte någon äktenskapspartner, antingen för att de inte vill eller för att de inte funnit någon att dela livet med. En växande grupp människor ser det inte som en nödvändighet att gifta sig. Man behöver som känt enligt ett allmänt synsätt inte vara gift för att ha ett sexuellt samliv.
Ett svar, som troligen har en mycket större betydelse än någon av oss förstår är att den kristna gemenskapen måste bli mycket mera revolutionerande och inkluderande. Att den blir det den skulle vara: en omsorgsgemenskap.
Det löser inte alla problem, men utgör ett mycket viktigt svar i vår vilsna värld. Ett svar som både gäller ensamstående och olika minoriteter.
Bibeln är ingen bok som jag eller någon annan ska slå någon med. Bibeln är Guds goda Ord. Gud är god och vill oss väl, att söka svaret på våra svåra frågor ger oss välsignelse och frid.
Därför blir en väsentlig och avgörande fråga om vi tror att vår godhet är större än Guds godhet.
Låt mig få öppna detta litet. Jag tror att Gud är god. Jag tror att Bibeln är Guds Ord. Om Bibeln är Guds Ord så är också Guds vilja, uttrycket i Ordet, god. När Gud bejakar något är det något som vi ska göra. Ett exempel kan det fjärde budet vara. ”Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som HERREN, din Gud, ger dig.” (2 Mos 20:12).
Men när Guds Ord avvisar något, är det också något som är dikterat av Guds goda vilja.
Jag misstänker att många är beredda att öppna för en ny ”utvidgad” äktenskapssyn därför att de tycker att den är godare och mera human än den traditionella synen sådan den beskrivs i Bibeln.
Kanske finns orsaken i att många inte tror att Bibeln är Guds Ord? Särskilt med aposteln Paulus har många problem. Man menar att han är ett barn av sin tid och i många avseenden var han det. Men när han talar som Herrens apostel, då gäller ”jag har från Herren undfått detta” (1 Kor 11:23, gamla översättningen).
Om vi skulle försöka lösa sexualetiken med de nyckelord och principer som vår tid hyllar, var skulle då gränsen dras? Ska de ensamma respektera äktenskapet så att de som är gifta inte ska bryta sig ut och de ogifta inte bryta sig in (jfr Hebr 13:4)?
Och varför måste man gifta sig eller begränsa antalet partners till en enda?
Var skulle detta sluta?
Livet talar sitt tydliga språk, tror jag.
Men det finns något som är ännu större och viktigare: att det finns förlåtelse att få, ”utan att ha förtjänat det” (jfr Rom 3:23-24), och möjligheter trots svidande nederlag på många plan.
Syndernas förlåtelse är inte syndernas tillåtelse. Vi har en märklig förmåga att antingen tro att förlåtelsen är en automatik som ger oss möjlighet att fortsätta med det som strider mot Guds vilja eller att tvivla på att förlåtelsen kan gälla oss och våra problem.
Jag har skrivit om en riktning i begreppen bibelsyn och bibelbruk. Ofta har jag tänkt att bibelsynen föder bibelbruket. Om jag tror att ”Gud talar genom det Han har talat” då blir jag motiverad att öppna Boken för att höra Honom som inte är en bok, utan en person, Jesus Kristus.
Men det är också sant att det är genom bibelbruket, genom att läsa Guds Ord, som det mer och mer klarnar vad Bibeln är.
Många kristna har betonat det som Paulus säger i Rom 10:17: ”tron kommer av predikan (ordagrant: hörande), hörande av Kristi ord.” ESV översätter: ”So faith comes from hearing, and hearing through the word of Christ. (Rom. 10:17 ESV). Både Ole Hallesby och John Stott betonade att den onde vill hindra oss från daglig bibelläsning. ”Håll med järnhand fast vid den dagliga morgonväkten” (Hallesby), och ”med ingen annan fråga har jag fått kämpa så mycket som med den dagliga bibelläsningen” (Stott).
Välsignelse finns att få! Upprättelse efter misslyckanden och fall, hopp mitt i förtvivlan! Låt därför dessa rader få föra dig till det Ord som är Ande och liv!
Henrik Perret
