“Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset.” Joh. 1:8

Det är bra att komma ihåg. Andra vet ju det redan, och om de inte vet det, får de senast reda på det när de hör oss..

Egentligen är det ju ett väldigt befriande ord!

Jag tror nu inte att någon kristen människa går omkring med den uppfattningen i bakhuvudet att han eller hon är “ljuset”. Men vi kan köra fast i krav på oss själva. Vi kan ha förväntningar på oss själva eller på andra, som är helt orimliga.

Då är det befriande att läsa att vi inte är ljuset – och att ingen heller väntar att vi ska vara det! – utan att vi skall vittna om ljuset, om Jesus!

Jag blev mycket glad när jag i Kyrkpressen (7/2010) läste Elisabeth Sandlunds och John Vikströms tankar vid Kyrkpressens jubileumsdag i Vasa:

Elisabeth Sandlund, chefredaktör för tidningen Dagen, säger:
– Men jag tror att folk vill bli utmanade. Om man vill veta mer om vad kristendomen går ut på vill man inte ha svaret: vad tror du själv? Då finns det inget att bita i, inget att att spjärna emot.
Det utmanande, menar hon, är inte att tala om Jesus som en stor vishetslärare eller om Gud i överförd bemärkelse.
– Det är när man talar om Jesus som frälsare och Herre som det blir utmanande.

John Vikström efterlyser ett mer direkt tilltal.
– Det händer ofta att vi talar om tro i stället för att förmedla den.
Han minns hur han i tiderna, då han var biskop i Borgå stift, hörde prästkandidaterna predika.
– Efteråt påpekade jag alltid samma sak: du beskriver en kaka, hur fin den är, hur bra den smakar, men du räcker den aldrig fram till dem som lyssnar. Brödet ges genom ett direkt tilltal om den närvarande Jesus Kristus.

För att vittna om ljuset. Det är inte detsamma som att bara beskriva det.

Ingen väntar sig att vi ska vara ljuset. Men många väntar att vi skall vittna om ljuset.

"Herre, vi vill se Jesus." Joh. 12:21. Ordet “Herre” är riktat till Filippus, men det står att Filippus sade det till Andreas, och att Andreas och Filippus gick och sade det till Jesus.

Vi är vittnen, Han är ljuset.

Henrik

Styrning, kallas det. Det är orättvist mot både Kari Mäkinen och Miikka Ruokanen.

Men detta grepp blottar en strategi som på något sätt känns bekant… Jag hoppas att båda kandidaterna får “tala för sig själv”, utan att man klistrar simpla, förenklade och delvis förklenande etiketter på dem.

Jag hade nog väntat att kampen skulle bli jämn om den andra platsen – för jag utgick att “hemmaplansfavör” för Mäkinen gällde – Häkkinen och Ruokanen hade ganska många förespråkare. Min bedömning var att Häkkinen hade ett bättre utgångsläge som sittande biskop (St. Michel) och som verksam i kyrkans centralförvaltning under många år. De signaler jag uppfattat talade för att Häkkinen var kyrkostyrelsens (majoriteten) man, och också många kyrkomötesombud skulle rösta på Häkkinen. Jag trodde att kampen skulle bli jämn – vilket den blev – men att Häkkinen skulle utgå med segern (där hade jag fel).

Men nu vet vi mera och de ivriga kommentarerna redan idag varslar om att det kommer att bli ett drev kring ärkebiskopsvalet. Det är ju naturligt, och jag talar inte för att gå till val med släckta lyktor. Men jag hoppas att valrörelsen förblir saklig. Den får gärna vara kritisk, men den bör vara objektiv och saklig också i kritiken.

Jag tror nog att ställningstaganden inför kyrkomötets behandling av välsignelsen av registrerade par, kommer att bli en av de stora frågeställningarna. I denna mening är nog ärkebiskopsvalet ett linjeval, inte så mycket för homosexualitetens skull, som för vad som skall vara kyrkans kompass i svåra, etiska och andra val.

Det som man hoppas är att man ska ge båda kandidaterna en chans att “exponera sig”, ärligt, öppet, tillräckligt mångsidigt, så att vi alla, som skall rösta, vet vem vi röstar på den 11 mars.

Rukouksen paikka, säger man på finska. Dags att be.

Henrik

Mäkinen fick 393 röster och Ruokanen 285.

Detta kan tolkas så att vi går mot en tydlig polarisering inom kyrkan. Mera därom när mera fakta finns att tillgå.

Senare har jag ju märkt att det står vittnar och inte vitnar. Men det satt ju ganska bra i samband med frost och vintersnö.

Nog är det vitt.
Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger HERREN. Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita—

…för att välsigna er, när ni omvänder er…

Petrus har något väsentligt att säga i välsignelse-debatterna: att välsignelse och omvändelse hör samman.

Men om detta talar man inte. Det har blivit borta i alla debatter. Och ändå är det nyckeln till välsignelsen. Läs Apg. 3:19-26.

Jag tror att många av oss har anledning att söka oss till Läkarmottagningen.

Nu gäller det bara att försöka hitta något vettigt innehåll…

But: I could not care less…
Jag hoppas nämligen att de som läser får något ut av innehållet, och inte i första hand tittar på antalet besökare.

Vad kan man annat säga då än “jag kan icke räkna dem alla”.
Så är det nämligen. Idag har endast en besökare besökt min blogg. Vi är åtminstone två, vet jag. Men så är det, vid 60000-70000 brister de alltid…