Henriks kommentarer

Jag har sannolikt skrivit om detta citat av Nancey Pearcey förut.

Men det kan gärna citeras på nytt. Jag tror nämligen att detta nu förväntas av oss kristna.
De kristna ”försvinner” lätt i skolan, på arbetsplatsen, i universitetet, i alla tänkbara sammanhang. Ingen sticker ut, alla ser ganska lika ut, och förefaller att leva rätt så politiskt korrekt.

Privat är det annorlunda. Där finns helt olika sätt t.ex. att fira sina veckoslut. Medan många går ut på krog, sitter andra hemma. Det finns också en grupp människor som aktivt deltar i gudstjänster, möten och samlingar.

Men när veckan börjar, blir allt på samma sätt.

Denna bild är naturligtvis karrikerad.

Jag tror att det nu behövs kristna som stiger fram, som står för sin sak. Sin tro på Kristus. Som kanske förorsakar större och mindre skandaler genom sin kristna övertygelse. Här gäller ju att alltid ha god smak och gott omdöme, att inte hamna i offentligheten på grund av tjurskallighet eller för att vara bråkstake.

Men i offentligheten behövs det nu människor som bekänner sin tro på Kristus. Inte bara genom ord, också det, men i handling. Inte för att bli sedda, utan för att människor ”skall prisa Gud på den dag Han söker dem.”

Det finns för många av oss som kompromissar bort tron.

Jag tycker det var bra att biskop Jari Jolkkonen beslöt – tillsammans med sin familj – att barnen blir borta från skolavslutningen när man inte fick sjunga sommarpsalmen Den blomstertid nu kommer. 

Mera sådant. Den stora förundran kommer inte av att kristna bekänner sin tro. Också t.ex. en muslim förstår att en kristen vill ta sin tro på allvar.

Det är svårare att förstå dem som säger sig tro, men som tiger.

Vi säger – ännu en gång – som professor Osmo Tiililä: kristitty! älä pakoile, käy päin!

Stand up for Jesus!

Henrik

Fick häromdagen en ny bok. The Secret Thoughts of an Unlikely Convert.

Ett smakprov:”All of the testimonies that I had heard up to this point were egocentric and filled with pride. Aren’t I the smarty-pants for choosing Christ! I made a decision for Christ, aren’t I great? I committed my life to Christ, aren’t I better than those heathens who haven’t? This whole line of thinking is both pervasive among evangelical Christians and absurd, My whole body recoiled against this line of thinking. I’m proof of the pudding, I didn’t choose Christ. Nobody chooses Christ. Christ chooses you or you’re dead. After Christ chooses you, you respond because you must. Period. It’s not a pretty story.”

Den norska Kinamissionären Marie Monsen skrev en bok för flera decennier sedan, som heter Bönens makt.

Boken är ett mäktigt vittnesbörd om att Gud hör bön.

Hon berättar om märkliga bönhörelser både i hennes eget liv och i andras liv.

Boktiteln uttrycker ett av de viktigaste uppdragen som en kristen människa har. Hur många löften i Bibeln handlar inte om bön!

Den situation, som jag beskriver i mitt förra blogginlägg (nedan), är ett mycket angeläget böneämne.

Varje nödställd och prövad människa är ett rop om förbön, som vi kristna skall ta på allvar. Det finns så många exempel på bönens makt att kristna människor borde se sina möjligheter.

Många tycker att det inte händer så märkliga saker i vår tid. Mäktiga bönhörelser, sådant läser man om i Bibeln och i missionshistoria, men det finns något av ”förgången tid” över dem.

Betyder det att vi kristna idag ber mindre än tidigare generationers kristna?? Det är den allvarliga frågan.

Gud har på mitt hjärta lagt ganska många människor. Listan blir längre och längre. Och med jämna och ojämna mellanrum försvinner något namn, för att de inte längre finns här i världen.

Detta är ett arbete, som jag med glädje vill gå in i. Jag vill inte gå in på detaljer, men bara intyga att Gud har välsignat våra böner med bönhörelser och glädje.

Bönens makt. En uppmaning och en uppmuntran.

Henrik

Jag har förundrat mig över den hetsjakt som pågår mot Päivi Räsänen. Det finns ingen rimlig proportion mellan de svallvågor som följt efter Päivis tal och själva talet. Hon sade ju ingenting som är främmande för en kristen människa.

Att den världsliga pressen går åt henne kan man i viss mån förstå. Många har inte överdrivna skamkänslor. Att en övertygelse kan väga tyngre än gruppens åsikt, direktiv och allmänt vedertagna normer, i något fall t.o.m. lagen, vet nog alla. Vi har ju, vilket jag tidigare skrivit, otaliga exempel på sådant, allt från gröna rörelser, husockupationer och andra idelogiska aktioner till undangömda flyktingar med utvisningshot.

Ju mera jag grubblar över vad som är orsaken till denna proportionerligt starka reaktion, kommer jag till att det som det handlar om INTE – i motsats till vad som angetts – är hennes tal i Kankaanpää, utan att det handlar om hennes person. Hon är fel. Så kan man egentligen inte säga eller skriva, men så är det. Och grunden till att det är fel är hennes (väckelse)kristna tro. Det är enligt min mening ett förakt och stundom ett hat mot den kristna tron, som är den egentliga orsaken. Vad hon säger eller förklarar är en bisak, det hör man knappast.

Det sorgligaste i denna soppa är att hennes värsta motståndare finns inom kyrkan. Den kyrka som skulle glädja sig över att en bekännande kristen är kyrkominister, ser detta som en belastning! Att ärkebiskopen sedan säger att hennes åsikter inte är kyrkans röst är ju tragikomiskt.

Den senaste svängen, som jag läst i intervjuform, är vännen Olav S. Melin, som kommer med påståenden och insinuationer som jag finner fullständigt obegripliga. Att antyda att Päivi Räsänen uppträder olämpligt med krav på att ha monopol på kristen tro, är fullkomligt befängt. Att hon är en belastning för kyrkan och regeringen! På vad stöder Olav S. Melin detta påstående? Vad i hennes tal konkret är sådant som kyrkan inte står för?? Upp till bevis, måste man ju säga.

Det finns i alla dessa inslag något av det bekanta ”han är en förnuftig karl, (för) han har samma åsikter som jag.” Och omvänt. Och det är detta omvända som gäller för Päivi Räsänens vidkommande. Hon har tagit ställning för det heterosexuella monogama äktenskapet. Hennes kritiker, allt från Simola till Melin stöder den nya ideologin (”könsneutralt äktenskap”), och kan inte fördra sådana som har en annan syn, förefaller det.

När någon på senaste kyrkomöte ställde frågan om kyrkans inställning till dessa frågor, svarade kanslichefen Jukka Keskitalo att kyrkans inställning inte har förändrats. Han hänvisade till kyrkans officiella ställningstaganden. Bl.a. Sari Roman-Lagerspetz, som flitigt debatterar och agerar för den nya agendan, har sagt att vissa missionsorganisationer (bl.a Folkmissionen, som står Päivi Räsänen nära) inte omfattar kyrkans syn på homosexualiteten, vilket ju inte alls stämmer.

Det skrämmande är enligt min mening att kyrkans ledning och kyrkans kritiker här finner varann i kampen mot Päivi Räsänen.

Man kan vara oenig med Päivi Räsänen i många frågor. Jag är inte partipolitiskt bunden, har röstat på flera partier i olika skeden. Jag är inte säker på att ett kristligt parti är en så okomplicerad fråga. Men i den värdedebatt vi står i idag är det säkert ett pragmatiskt alternativ, inte det enda dock.

Men när Päivi Räsänen blir angripen för att hon säger det som är kristen trosuppfattning baserad på Bibeln, då vill jag stå upp för henne. Få finländare har blivit så åtgångna i massmedier som hon. Hennes familj har det säkert inte lätt.

Många anser att Päivi Räsänen representerar en ytterlighetsposition. Jag tror att de flesta inte har läst hennes tal. Jag tycker att hon inte säger något som helst dramatiskt. Hon talar inte som ett helgon, utan som en vanlig människa, som läkare och som kvinna och mor.

Märkligt att en kristen kyrka angriper en av sina medlemmar när hon försvarar ofödda barns och döende åldringars mänskliga rättigheter. Och stryker medel ur budgeten, som flera av kyrkans missionsorganisationer skulle ha använt till  mission (!) och internationell diakoni, säger inte det något?

Jag undrar om vi har stigit in i en ny tid.
Martyriets.

Henrik

Vi har drabbats av en intressant diskussion. Inrikesminister Päivi Räsänen talade med sin man på ett seminarium i Kankaanpää. Hon sade bl.a. att en kristen människas övertygelse kan komma i konflikt med lagen, framför allt dryftade hon som är läkare i det civila abortlagstiftningen och eutanasin.

Det märkliga är att när Päivi Räsänen försökte försvara människovärdet, som i vissa fall är hotat (vissa ”riskgrupper” aborteras, gamla människor får inte alltid kvalitativ vård osv) så är resultatet ett hyenaskri från såväl politiker som representanter för media.

Alla vet att en övertygelse, och speciellt en kristen övertygelse, kan komma i kläm i en sekulariserad lagstiftning. En läkare här inte rätt att vägra utföra abort trots att det strider mot hennes djupa övertygelse – det är närmast i Finland och Sverige som lagen är så skriven – hon ställs till svars om hon vägrar. En bloggare skrev att djur har ett större rättsskydd än den ofödda människan eller den gamla och sjuka människan.

Det är beklämmande att inse att majoriteten av Räsänens kritiker inte har läst hennes tal utan köpt Iltalehtis demagogiska kristendomshat och svalt allt.

Många politiker har kommenterat Päivi Räsänens seminarieföredrag, bl.a ministrarna Henriksson och Tuomioja. Båda tycks på något sätt utgå från att Päivi Räsänen representerar en subjektiv och ganska extrem tolkning, medan de uttrycker en neutral och sansad hållning. Tuomioja har rätt att säga vad han tror (uttrycka sin övertygelse, t.ex. att Bibeln, koranen och Mein Kampf på något sätt tillhör samma kategori när det gäller deras normativa värde), men det är i alla avseenden uttalanden i samma kategori som Räsänens. Detsamma gäller ju justitieminister Henrikssons kommentarer, de är lika fullt uttryck för hennes subjektiva övertygelse. Alla har en värdegrund, uttalad eller outtalad.

Jag tycker att ministrar i samma regering skulle visa solidaritet så långt det är möjligt.

Jag undrar samtidigt vad som var extremt eller överraskande i Päivi Räsänens tal.

Dessutom handlar det ju om åsikter som varje kristen människa kan omfatta. Det Päivi Räsänen har sagt finns skrivet i vår kyrkas Gudstjänsthandbok, i inledningsorden till 24 söndagen efter Pingst.

Att det i olika sammanhang funnits civil olydnad, t.ex. när det gällt att skydda utvisningshotade individer, borde också vara känt.

Det är direkt beklämmande att konstatera, att de flesta kritiker sannolikt läst Iltalehtis skriverier, och andra motsvarande, men högst sannolikt inte läst vad Päivi Räsänen har sagt.

Och det är också vemodigt att märka, att det finns en så utbredd oförmåga att läsa vad Räsänen har avsett.

Henrik

Finska Missionssällskapets årsmöte hölls idag i Pauluskyrkan i Helsingfors.

I samband med behandlingen av verksamhetsplanen föreslog Finska Bibelsällskapets representant, verksamhetsledaren Timo Junkkaala, att man i texten skulle göra följande tillägg:

”Koska kysymys samaa sukupuolta olevien parisuhteista jakaa voimakkaasti mielipiteitä kristittyjen kesken eri puolilla maailmaa ja koska Lähetysseura haluaa kunnioittaa yhteistyökirkkojen näkemyksiä, se pidättäytyy siunaamasta ja lähettämästä lähetystyöhön samaa sukupuolta olevia rekisteröityneitä pareja.”

Timo Junkkaalas förslag förlorade med rösterna 205-222, 32 röstade blankt!

En av styrelsemedlemmarna i FMS, ansåg att det var olagligt, för det strider mot lagen! Det skulle innebära att FMS’ styrelse skulle vara tvungen att vidta åtgärder som är diskriminerande.

Det är nog enligt min mening en ohållbar tolkning. Att en kristen organisation inte skulle kunna ställa krav på sina anställda, i detta fall missionärer, är helt orimligt. Det skulle ju innebära att Ortodoxa kyrkan, Katolska kyrkan och andra kristna samfund skulle ha en olaglig hållning i dessa frågor. Här handlar det ju inte enbart om rättigheter utan också om lämplighet. Där måste en prövning kunna ske.

Det är märklig att det finns röster inom kyrkan som säljer ”hela paketet” och förespråkar en ”händerna opp” -linje i alla frågor. 

Läser man Timo Junkkaalas faktiska text finner man inte något diskriminerande där. Han hänvisar till att frågan delar de kristna och att samarbetskyrkornas uppfattningar inte skall utmanas utan respekteras. Han kunde ha formulerat sig betydligt skarpare.

Situationen blir inte mindre komisk och farsartad mitt i all den djupa tragiken när FMS’ styrelseordförande biskop Repo säger att ”FMS har inte ändrat syn på äktenskapet”. Eller när biskop Irja Askola säger att hon ”inte har tagit ställning till könsneutralt äktenskap.”

Detta är en ”teologisk schizofreni” som bara vissa biskopar och kyrkliga dignitärer är begåvade med! Alla dessa beslut skulle ha varit otänkbara för bara några år sedan.

Nu bör ett juridiskt utredningsarbete skyndsamt göras så att vi befrias från dylika uttalanden där man hävdar att ett tillägg enligt Junkkaalas förslag skulle vara lagstridigt.

Jag har varit anställd i FMS under mina studieår. Det var en av de finaste arbetsplatser man kan tänka sig. FMS var ett andligt hem för mig och många ”hemlösa studeranden”, som i Missionskyrkan fann gemenskap över alla lokalförsamlingsgränser. När jag reste för FMS i slutet av 1960-talet kunde jag konstatera att FMS’ vänner var väckelsefolk, från olika grupper, särskilt från Kyrkans Ungdom och andra väckelsekristna grupperingar inom kyrkan. Många av mina goda vänner har sedan varit missionärer, utsända av FMS.

Redan förre missionsdirektorn Henrik Smedjebacka kände stor nöd för att själva kärnan i FMS’ mission höll på att försvinna. Han skrev om de miljarder som inte kände Kristus.

De dokument man har fått läsa under de senaste åren vittnar om en helt annan syn på vad mission är. Och nu dyker denna frågeställning upp som ett kvitto på att allt inte står väl till.

Det som nu sker blir ”kanske den mest sorgsna dagen under min livstid i finsk kyrkohistoria”, som en av mina vänner skrev.

Biskop Björn Vikström förvånar sig (på hemsidan i Facebook) över att homosexualiteten väcker så starka känslor.

Enligt min mening handlar det dock inte (primärt) om det. Det handlar om att stora grupper inom kyrkan, med benäget bistånd från många i biskopskollegiet, och nu i en missionsorganisation agerar mot tydliga Skriftens Ord. Det handlar om skapelseteologi, det handlar om människosyn, om äktenskapsteologi, inte alls enbart om ”olika syn på en sexualetisk fråga”.

”Ni har hört att det är sagt: vi kan leva med detta”. Men jag säger: vi kan inte leva med detta!”

När jag skriver så behöver ingen tro att jag tror mig vara någon messiasgestalt. Anspelningen på Jesu framställningssätt beror på att det enligt min uppfattning handlar om Jesu ord. Jesus sade att ”de två (man och kvinna) skall vara ett kött”. Människan skapades till Guds avbild, till man och kvinna skapade Han dem.

Nu hoppas jag att HERREN själv ingriper och sänder en väckelsens och förnyelsens Ande över hela vår kyrka inklusive våra biskopar och präster.

Henrik

Det är skrämmande att Finska Missionssällskapet har beslutat att som missionärer anta ett homosexuellt par som registrerat sitt parförhållande. De är förvisso människor, lika mycket värda som alla andra. Men allt beteende och alla former av samlevnad är inte kristliga. FMS’ beslut har väckt bestörtning i vida kretsar, mycket kommer säkert att ännu sägas och höras.

Inte blir saken bättre av att biskop Irja Askola enligt uppgift kommer att prästviga den ena parten. Få kyrkor i världen, allra minst i Afrika och Asien, har förståelse för den västliga villfarelse som drabbat våra kyrkor.

Jag är rädd för att detta beslut kommer att leda till att Finska Missionssällskapets understöd bland kristna människor, det som varit grunden för FMS’s hela stöd, minskar för att så småningom försvinna. Vilken tragedi i så fall!

Vår egen kyrkas nuvarande och tidigare ledning bär ansvaret för att kyrkan är så flummig i detta avseende. Chefredaktör Leif Nummela konstaterar nyligen i ett ledarstick i Uusi Tie att ärkebiskop Mäkinens linje inte är kyrkans officiella linje. För att vara exakt och tydlig handlar det ju specifikt om inställning till samkönade par. Men kyrkans godkännande av anställda som lever i registrerat partnerskap är en sak som aldrig tidigare skulle ha varit acceptabelt i en kristen kyrka. Lika litet som personer i samboförhållanden kan vara det.
”Living the faith we defend.”

Jag förespråkar på intet sätt någon hetsjakt mot någon. Tvärtom. Men den kristna kyrkan har en norm, en trosgrund, som den måste hålla fast vid. Och där är det klart och tydligt sagt.

Nu har nog de kyrkans ledare, som gått emot Skriften, ett mycket stort ansvar. Det handlar om kyrkans enhet, om dess andliga hälsa, om att Kristi välsignelse förblir över vår kyrka. 

Jag sörjer över alla som lämnar vår kyrka. Men mest orolig är jag för att Kristus själv skall lämna kyrkan, att ”ljusstaken skall flyttas från dess plats”.

Nu är det allvar! Det allvarliga är inte homosexuella eller heterosexuella, det allvarliga är att en kristen kyrka inte frågar vad Herren har sagt i sitt Ord. Och när jag skriver detta, innebär det samtidigt att allt vad Gud har sagt i sitt Ord, också det jag har brutit mot, äger sin fulla sanning och kraft. Bara hos Jesus finns barmhärtighet och nåd till hjälp i rätt tid.

Henrik

Det finns en gammal inspelning av den kända sångerskan Kathleen Ferrier, där hon sjunger en kärlekssång. Jag minns sången från min barndom, den spelades ofta i radion och jag lyssnade redan som barn till klassisk musik.

Sången handlar om en engelsk kvinna, som väntar på sin älskade och hoppas att sydliga vindar skall föra hennes älskade till henne.

Jag har dessa dagar intensivt väntat på en annan vind. På Honom, som i Bibeln heter Ruach, och pneuma. Anden, den Helige Ande.

Den vinden tänker jag på och ber om när jag hör orden ”blow bonnie breeze, my lover to me”. Den Helige Andes vind, Pingstens vind och eld, Han som skall förhärliga Kristus och påminna om allt vad Han har sagt.

Blow the wind southerly, southerly, southerly,
Blow the wind south o’er the bonny blue sea;
Blow the wind southerly, southerly, southerly,
Blow bonnie breeze, my lover to me.

They told me last night there were ships in the offing,
And I hurried down to the deep rolling sea;
But my eye could not see it wherever might be it,
The barque that is bearing my lover to me.

Blow the wind southerly, southerly, southerly,
Blow bonnie breeze o’er the bonny blue sea;
Blow the wind southerly, southerly, southerly,
Blow bonnie breeze, and bring him to me.

Oh, is it not sweet to hear the breeze singing,
As lightly it comes o’er the deep rolling sea?
But sweeter and dearer by far when ’tis bringing,
The barque of my true love in safety to me.

Henrik

Kyrkpressen-lehden eläkkeellä oleva päätoimittaja, edustaja Stig Kankkonen arvioi, että kirkon on syytä paneutua avioliittokäsitykseen ja avioliittoteologiaan. Paneutumisen tulee hänen mukaansa olla ”Raamatusta ja teologiasta nousevaa”.

– Arkkipiispa haki avauspuheessaan kuitenkin, ja valitettavasti, syitä paneutumiseen yhteiskunnallisesta kehityksestä, sosiologiasta ja psykologiasta. Olen melko varma, että paneutuminen johtaa tällaisista lähtökohdista käsin ennalta päätettyyn lopputulokseen: kirkon on mukauduttava yhteiskunnaliseen kehitykseen ja sen asettamiin arvoihin.”

Samaa mieltä ollaan.

Henrik