Månad: april 2012

Denna dag har varit en svår dag. 
Mina små bekymmer ska jag inte skriva om, för de framstår i de stora ämnenas ljus som så obetydligt små, även om de förargar mig.

Men jag har tänkt på alla dem som är inblandade i tragedin i bostaden på Bulevarden i Helsingfors. En familj, som enligt mångas vittnesbörd, promenerat nästan dagligen tillsammans, som nyligen firat en fin påsk tillsammans med hustruns/mammans föräldrar.
Och sedan: chockbeskedet att familjefadern omkommit i en bilolycka, som förbyttes i upptäckten av en familjetragedi. Tre livlösa kroppar, mördade, offer för våld, fanns i den bostad, som familjen skulle flytta från samma helg.
Pappan misstänks för att ha mördat sin fru och sina barn, 1 och 3 år gamla flickor, och därefter för att ha tagit sitt liv. Men detta klarnar säkert de närmaste dagarna.
Men den tidigare khden i Yxpäjä, hans familj (bl.a den avlidna mammans bror), ska stå inför det värsta man kan föreställa sig: att i ett slag mista nästan alla sina kära, familjens dotter och två barnbarn.

Något ont, i ordets rättaste betydelse, har kommit in här. Och ondskan är ju aldrig rationell, och aldrig proportionell. 

Det andra stora temat idag är naturligtvis Breivik. Att ondskan genom honom fått ett ansikte är ställt utom allt tvivel. Man orkar inte tänka på hur de ungas sista ögonblick varit. Vilken hjälte, vilken ”kommendör” och ”riddare”, som med vapen anfallit och kallt avrättat försvarslösa tonåringar! Som inte rör en min, med undantag för ngt småleende, när namnen på dem han mördat läses upp och skadorna beskrivs, men som blir rörd till tårar när han ser en pronazistisk video, som han spelat in!
Detta visar i ett slag ondskans vansinne: ingen rättvisa, ingen godhet, inget förnuft, ingen proportionalitet i det han gör, när han angriper oskyldiga ungdomar!

Samtidigt är detta ett av de tecken, som enligt Jesus skall angripa oss i den yttersta tiden. När laglösheten (anomi=utan lag, inte erkänna laglighet) ökar, skall kärleken hos de flesta kallna. Det är beundransvärt att se hur de norska domarna, tjänstemännen och t.o.m. anhöriga och berörda orkar uppträda värdigt och rättfärdigt!!

Det är bara Kristus som kan förlåta. Och säkert är, att vi alla, både Anders Behring Breivik och alla andra, är i behov av samma Guds nåd.

”There – but for the grace of God – go I.” 

Henrik

På en kyrklig finsk tidnings hemsida kunde man häromdan läsa en förtvivlad morfars och pensionerad kyrkoherdes ångestrop. Hans dotter och två barnbarn (1 och 3 år gamla flickor) är döda, familjefadern körde ihjäl sig samma morgon.

När alla fakta inte föreligger ska man inte säga så mycket. Prästbrodern, som i ett slag förlorat sin dotter och två barnbarn, vädjar om förbön för hela hans familj och vi förstår att det behövs nu.

”Du ser det, du ger akt på olycka och jämmer för att ta det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak…” Ps. 10:14

Henrik

Snart får man varje vecka läsa att präster (och lekmän?) med traditionell ämbetssyn borde lämna kyrkan och grunda en egen kyrka. Inom en månad har bl.a. Naisteologit ry:s ordförande Soili Juntumaa föreslagit det åtminstone två gånger.

Hon har ju sällskap av många andra, som sagt liknande saker om de konservativa, eller en del av oss. ”Grunda en egen kyrka!”

När man ser på historien undrar man nog – förlåt nu – vem som i så fall borde grunda en egen kyrka.

Kyrkan har haft en 2000-årig tradition, låt vara att den innehåller litet olika historiska moment. Men ingen av de stora kyrkorna har haft kvinnliga präster, däremot många betydelsefulla kvinnor. 1986 beslöt kyrkomötet att öppna prästämbetet för kvinnor, och 1988 vigdes de första kvinnliga prästerna till prästämbetet.

Nu är en annan fråga också anhängiggjord. Det traditionella äktenskapet hotas av lagförändringar, som förr eller senare kommer att drabba kyrkan. Många ”förberedande åtgärder” förefaller redan ha vidtagits, bla. sådana som avser att få mera synlighet i det nya kyrkomötet för den nya ”homoliberala” linje som kyrkans ledare i hög grad accepterat. Men det blir ju klart så småningom, om det är rykten eller verkliga planer.

Nu är förstås äktenskapsfrågan inte direkt avgjord – kyrkomötet har systemvidrigt nog röstat i sak – inte ännu om ett könsneutral äktenskap – utan om förbön för och med registrerade par, vilket visar att man betraktar registrerade par av samma kön som en kristlig och etisk lösning.

Min första fråga är naturligtvis denna: kan ett kyrkomöte sätta sig över Bibeln och suveränt besluta vad som Bibeln säger idag, dvs frimodigt ändra kyrkans lära?

Var det inte en viss herr Luther som sade något om kyrkomötet…? Har kyrkan glömt sin formalprincip?

Man har allt oftare börjat höra att ”kyrkan har ingen bestämd ståndpunkt i den frågan” – i fråga efter fråga. Nu vet plötsligt nästan ingen teolog i kyrkans ledning vad kyrkan lär om äktenskap och samkönade par. Trots att kyrkan har vetat det hela tiden!

Om nu kyrkan är oenig om den bibliska ståndpunkten, måste man då inte utreda?

Men om man inte blir enig, skall de som representerar det som kyrkan har trott på gå ut och bilda en ny kyrka, eller skall de som vill förändra kyrkan gå ut och bilda en förändrad kyrka?

Svaret måste ju bli, att kyrkan inte skall ändra sin lära med mindre än att hon vet att förändringen är en förändring i linje med hennes apostoliska arv.

Oberoende av vad kyrkomötet besluter står ju Ordet kvar. 

Det är märkligt att alla andra grupper har rum i dagens kyrka (ev.luth) men inte de som vill hålla fast vid det som denna kyrka en gång har trott!

Sluta detta destruktiva tal om att köra ut folk från kyrkan. Bli i stället upptagna med att få in folk i kyrkan, och inte bara i den yttre kyrkan, utan i kyrkans tro på Jesus Kristus.

Och i brist på full samstämmighet, tycker jag fortfarande att det mest kontraproduktiva för oss kristna är käbblet och grälet. Hellre hänsyn och friheter än kalla handen.

Men ingen kyrka som hyllar falsk lära kan överleva. Den stora frågan blir om HERREN ”flyttar ljusstaken från dess plats” och lämnar vår kyrka. Må vi be om nåd till bättring, om att få andligt förstånd och insyn i Guds vilja.

Henrik

 

 

Idag har vi kristna förkunnat, sjungit och sagt: Kristus är uppstånden! Ja, Han är sannerligen uppstånden!

Det är också den bästa förklaring – och den enda – till alla de fakta vi har. Den tomma graven och den närmast löjliga förklaringen att ”vakterna sov”. Vad var det för vakter? Hur kunde de sovande vakterna, som inte ens vaknade när man började rulla undan stenen, veta att det var lärjungarna som stal kroppen? De sov ju.

Det finns heller inte någon annan vettig förklaring till lärjungarnas märkliga förändring: Petrus, som inte ens vågade tala om för en ung flicka att han kände Jesus – medan Jesus levde! – hur skulle han ha fått tröst av den döde Jesus?

De kristna, som varit försvunna från offentligheten (instängda av fruktan för judarna, berättas det), är plötsligt framme och ingen kan undgå att se att något har hänt. Vad väntade lärjungarna? Vem skulle ha gått i döden för en uppståndelsetro, som ingen av apostlarna trodde på? Om man visste att det var en lögn, skulle man då ha agerat??

Säkert inte!

Och alla de berättelser, som t.ex. Paulus hänvisar till, om hur Jesus visat sig för mer än fem hundra bröder på en gång? Hur skulle det gå att fixa en överenskommelse, som inte hade varit full av motsägelser? Uppföljningen skulle obarmhärtigt ha avslöjat det som bluff, följdfrågorna skulle ha blivit omöjliga, Men inga sådana historiska dokument finns, ingen som sagt att allt detta var påhittat!

Och att det finns kristna ännu idag, trots en bedrövlig historia, visst är det ju märkligt, om inte….

Men, om detta är så överväldigande, vilket det ju är, varför tvekar då en stor del av mänskligheten?

Jag tror att det finns två svar.

Det ena svaret är detta: ”Ty den här tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen, så att de inte ser ljuset som strålar ut från evangeliet om Kristi härlighet – han som är Guds avbild.” 2 Kor. 4:4.

Det finns en ond makt, som förblindar och förför. 

Jag fick för ett drygt år sedan tillfälle att fråga professor Alister McGrath, känd apologet och debattör, tidigare ateist, varför den kände nyateisten prof. Richard Dawkins inte nästan alls tar upp Jesusfrågan. Dawkins argumenterar inte, bemöter inga argument, t.ex. dem, som prof. N.T. Wright, tidigare biskop, mycket övertygande fört fram. Ingen diskussion?

McGrath svarade: Good question!

Jag tror att dagens människa inte har stannat upp och tagit ställning till argumenten, frågan berör liksom inte dem. Man går i detta avseende som i dvala, och det är sannolikt inte ens medvetet, det har Guds motståndare och påskhataren framom andra sörjt för! Det är det ena svaret.

Men jag tror att det andra sammanhänger med oss kristna.

En grälsjuk kyrka, med en del präster och biskopar, som inte tycker att ens trosbekännelsen är principiellt avgörande, utan att man kan improvisera, en kyrka, som på något sätt uppenbart inte tror, väcker den frågor och intresse för vad som har förändrat oss kristna…??

Något måste ske med oss kristna, innan det – mänskligt sett – sker något med dem som inte tror. 

Det är naturligtvis så att den kristna tron inte bygger på förändringen i någon annan människa. Det avgörande i påskens evangelium är inte först och främst vad Kristus gjorde i sina lärjungar, utan för och utanför dem.

Men det finns en koppling mellan kristna människor och intresset för evangeliet. Och det syns för lite idag.

Jag talar inte om en psykologisk entusiasm eller aktivitet, utan om Jesu ord i Matt. 5:14: 

”Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg.”  

Detta är något som vi måste tala mera om. Men var är hänförelsen, glädjen? Låt oss söka HERREN, för ”… lärjungarna blev glada när de såg Herren.” Joh. 20:20.

Giv att vårt liv i allt, i allt

omstrålas så av din gestalt

att denna onda, mörka tid

må se att Du är god och blid.

Jag har de senaste dagarna stannat inför Ps. 22, som är en av de mest centrala texterna för den kristna påsken. Hela GT är fullt av profetior om Kristus, men Jes. 53 och Ps. 22 är mycket centrala.

”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Ropet, som var så starkt att Matteus och Markus återger orden på grundspråket (de små olikheterna beror på hebreiska resp. arameiska). Ropet är ett citat ur Ps. 22:2. Hela Ps. 22 är en döendes liturgi, men det anmärkningsvärda är att det inte är en botpsalm. Ingen syndabekännelse eller ånger finns med, därför att Den Döende inte hade några synder att bekänna, däremot nog att bära!

Men jag har i år särskilt stannat för orden i Ps. 22:17 ”Mina händer och fötter har de genomborrat.”

När man läser olika översättningar, märker man att det finns en viss brokighet. KB 1917 och SFB översätter just så: mina händer och fötter har de genomborrat. Men Bibel 2000 översätter: ”händer och fötter är skrumpnade.” (Ps. 22:16).

De finska bibelöversättningarna översätter ”mina händer och fötter såsom lejon” (”Käteni ja jalkani niinkuin jalopeurat”, KR 1933/38) och ”mina händer och fötter är lemlästade” (käteni ja jalkani ovat runnellut).

Den äldre finska kyrkobibelns sats blir meningslös. Satsen blir utan predikat, mina händer och fötter som lejon..! Översättningen beror på att ordet kā’arî kan översättas såsom lejon (ari betyder lejon). 

Men mot denna översättning talar förutom att satsen saknar predikat och mening det faktum att den äldsta judiska texten, dvs översättningen av GT till grekiska, Septuaginta (LXX), använder ordet ”ōryssō”, som entydigt betyder borra, gräva, göra hål, sticka. 

Det finns en naturlig förklaring på hur det har gått till. Också i Dödahavsrullarnas Ps. 22, den äldsta hittills funna hebreiska texten till Ps 22, har ”kā’arû”. Ordet kommer från verbet ”kur” och betyder då ”de har genomborrat”. I hebreiskan liknar bokstaven ”jod” och ”waw” varann, jod är kortare och waw längre, men de ser så lika ut i Dödahavsrullens text att forskare kan ha svårt att skilja mellan dem.

Om en avskrivare hade dålig utrustning, kan waw ha uppfattats som ett jod. Därför har många texter  ”kā’arî” i stället för ”kā’arû”, som det sannolikt skall stå.