Jag har de senaste dagarna stannat inför Ps. 22, som är en av de mest centrala texterna för den kristna påsken. Hela GT är fullt av profetior om Kristus, men Jes. 53 och Ps. 22 är mycket centrala.
”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Ropet, som var så starkt att Matteus och Markus återger orden på grundspråket (de små olikheterna beror på hebreiska resp. arameiska). Ropet är ett citat ur Ps. 22:2. Hela Ps. 22 är en döendes liturgi, men det anmärkningsvärda är att det inte är en botpsalm. Ingen syndabekännelse eller ånger finns med, därför att Den Döende inte hade några synder att bekänna, däremot nog att bära!
Men jag har i år särskilt stannat för orden i Ps. 22:17 ”Mina händer och fötter har de genomborrat.”
När man läser olika översättningar, märker man att det finns en viss brokighet. KB 1917 och SFB översätter just så: mina händer och fötter har de genomborrat. Men Bibel 2000 översätter: ”händer och fötter är skrumpnade.” (Ps. 22:16).
De finska bibelöversättningarna översätter ”mina händer och fötter såsom lejon” (”Käteni ja jalkani niinkuin jalopeurat”, KR 1933/38) och ”mina händer och fötter är lemlästade” (käteni ja jalkani ovat runnellut).
Den äldre finska kyrkobibelns sats blir meningslös. Satsen blir utan predikat, mina händer och fötter som lejon..! Översättningen beror på att ordet kā’arî kan översättas såsom lejon (ari betyder lejon).
Men mot denna översättning talar förutom att satsen saknar predikat och mening det faktum att den äldsta judiska texten, dvs översättningen av GT till grekiska, Septuaginta (LXX), använder ordet ”ōryssō”, som entydigt betyder borra, gräva, göra hål, sticka.
Det finns en naturlig förklaring på hur det har gått till. Också i Dödahavsrullarnas Ps. 22, den äldsta hittills funna hebreiska texten till Ps 22, har ”kā’arû”. Ordet kommer från verbet ”kur” och betyder då ”de har genomborrat”. I hebreiskan liknar bokstaven ”jod” och ”waw” varann, jod är kortare och waw längre, men de ser så lika ut i Dödahavsrullens text att forskare kan ha svårt att skilja mellan dem.
Om en avskrivare hade dålig utrustning, kan waw ha uppfattats som ett jod. Därför har många texter ”kā’arî” i stället för ”kā’arû”, som det sannolikt skall stå.
Professor Antti Laato bekräftar denna uppfattning i sin nya bok ”Kristus psalmeissa”. Han understryker att det finns skäl att påstå, att den gamla kristna kyrkan kände till en hebreisk text, som motiverade LXX att använda ordet ”ōryxan”, som betyder ”de har genomborrat”.
Bibel 2000 har inte stöd för ”skrumpnade”. Det finns översättare som försöker hävda, att ”mina händer och fötter krossades i lejonets mun”. Men den översättningen är inte exakt, den bygger tvärtom på att ”ari” betyder lejon och så föreställer man vad ett lejon kanske gör.
Det skall stå ”mina händer och fötter har de genomborrat”. Detta är inte – som en del judiska teologer har hävdat – förorsakat av att kristna teologer skulle ha manipulerat texten så att den passar in på Jesus från Nasaret. Tvärtom är det judiska översättare, som är grunden för översättningen. LXX översättas ca 200 år f. Kr. då varken judar eller kristna (som inte fanns) visste att någon korsfästelse skulle ske ca 200 år senare!
Textens kā’arû = ”de har genomborrat” är den riktiga översättningen. Det bekräftas av att LXX har ”ōryxan”, som inte kunde ha använts om inte grundtexten på denna punkt hade varit klar.
Det är skäl att konstatera att såväl den äldsta grekiska översättning vi har (LXX) och det äldsta hebreiska textfyndet (Dödahavsrullarnas Psaltartexter) vittnar om detta ”De har genomborrat hans händer och fötter”.
Både i Ps. 22:17 och i Sak 12:10 pekar texten tydligt mot den korsfäste Jesus.
Men varför skedde detta? Varför hade Gud övergett Jesus?
Jag har denna stilla vecka tänkt på ordet ”mig”.
I påskens texter träder nämligen En Enda person fram:
Han på korset, han allena.
Och det är därför Han, och endast Han, kan hjälpa oss och frälsa oss. Skuldebrevet är fastspikat på korset, det brev, som anklagade oss:
”…och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset.” Kol. 2:14.
Detta är så suveränt! Vi har ingen del i det, vi har ingenting med Guds frälsningsverk att göra. Det är helt och hållet ”Han på korset, han allena”.
Men vi är föremål för denna Guds välgärning mot oss. Det är så stort!
I många andliga sånger i vår tid, och ofta i förkunnelsen, är detta nertonat till förmån för en mänsklig aktivitet inför Gud. Vi ger Herren vår kärlek, vi tillber, vi tror, vi vill leva som Hans barn osv. Och det är ju rätt och riktigt. Men mitt i allt detta blir huvudpoängen bortglömd: det är Han, Han allena som gör allt för oss.
Missförstå mig rätt: kristen tro är inte att vi håller fast vid Kristus, primärt, utan att Han håller fast i oss! Jeremia ville gå bort, han ville sluta som profet och förkunnare, men HERREN lät inte honom gå.
Det är kristendom.
Både i min tro och i min tjänst gäller detta: Han på korset, han allena!
Välsignad Stilla vecka och väntan på Herrens Påsk!
Henrik
Epilog den 5 april 2012:
Psalm 22 avslutas med orden ”han har gjort det”. Jesu ord på korset, ”det är fullbordat” är som ett eko av den sista versen i Ps 22. Sålunda finns de första orden i Ps 22 citerad av Jesus på korset men även de sista orden. Från v 23 ändrar psalmen karaktär och låter oss ana Messias seger och uppståndelsen. V 30 låter oss ana nattvardsfirande i framtiden. En mäktig profetisk psalm.
Med önskan om en välsignad påskhelg!